Referenser till SFS 1989:529opengov.sehttp://www.opengov.se/http://www.opengov.se/govtrack/sfs/feed/1989:529/http://www.opengov.se/govtrack/dir/2009:14/2009-03-12T12:00:00+01:002009-03-12T12:00:00+01:002009:14 Transporter av frihetsberövade personerJustitiedepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 12 mars 2009</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2>
<p>En särskild utredare ska göra en översyn av verksamheten med transporter av frihetsberövade personer. Utredaren ska undersöka om transportverksamheten är ändamålsenligt utformad eller om den bör vara organiserad på ett annat sätt. I uppdraget ingår också att utarbeta ett förslag till en reformerad rättslig reglering och lämna förslag som medför att verksamheten som helhet kan bedrivas mer effektivt. Syftet är att åstadkomma en tydlig och heltäckande reglering som skapar förutsättningar för en rättssäker och effektiv transportverksamhet.</p>
<p>Utredaren ska lämna förslag till de organisationsförändringar som utredaren bedömer vara nödvändiga och redovisa fullständiga författningsförslag. De höga krav på rättssäkerhet som måste ställas på en lagstiftning av detta slag ska särskilt beaktas.</p>
<p>Utredaren ska redovisa sitt uppdrag senast den 31 oktober 2010.</p>
<p>Kriminalvårdens transporttjänst</p>
<p>Personal inom Kriminalvården transporterar dagligen personer som är placerade hos den egna myndigheten. Kriminalvården utför också transporter av personer åt andra myndigheter. Det kan exempelvis gälla personer som är placerade på olika vårdinrättningar eller personer som ska transporteras till eller från Sverige. En transport som Kriminalvården utför för en annan myndighets räkning föregås ofta av att den myndighet som har ansvaret för personen ansöker om handräckning hos polisen. För det ändamålet finns i olika författningar bestämmelser som innebär att en polismyndighet i en sådan situation har skyldighet att lämna biträde åt myndigheten när en begäran om handräckning görs. Det förekommer att den aktuella polismyndigheten i ett sådant fall överlämnar verkställigheten av handräckningsbeslutet till Kriminalvården, som genomför transporten. Kriminalvården transporterar även personer från eller till polisarrester.</p>
<p>Transporter inom kriminalvården utförs antingen av de enskilda verksamhetsställena, dvs. enskilda anstalter och häkten, eller av transporttjänsten. Transporttjänsten är en del av Kriminalvården. Administrationen och ledningen är placerad vid Kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping och planeringsfunktionen finns i Arvidsjaur. Varje år genomför transporttjänstens drygt 300 anställda transportförare ca 45 000 transporter.</p>
<p>Arbetet med transporter inom kriminalvården är i praktiken oftast uppdelat så att de enskilda verksamhetsställena utför de kortare inrikestransporterna, t.ex. för inställelse till domstol eller sjukhusbesök för personer som är inskrivna vid anstalter eller häkten. Transporttjänsten planerar och utför längre inrikestransporter och utrikestransporter.</p>
<p>Någon särskild lag eller förordning om transporter av personer som är föremål för kriminalvård finns inte. Däremot är de bestämmelser som generellt reglerar kriminalvården och behandlingen av intagna inom kriminalvården, åtminstone i vissa delar, tillämpliga på de transporter som utförs. Det rör sig framför allt om lagen <a href="https://lagen.nu/1974:203">(1974:203)</a> om kriminalvård i anstalt, förordningen <a href="https://lagen.nu/1974:248">(1974:248)</a> om kriminalvård i anstalt, lagen <a href="https://lagen.nu/1976:376">(1976:376)</a> om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. I dessa författningar finns också några bestämmelser som direkt tar sikte på transporter. Enligt 6 § första stycket förordningen <a href="https://lagen.nu/2007:1172">(2007:1172)</a> med instruktion för Kriminalvården får Kriminalvården bistå andra myndigheter med inrikes- och utrikestransporter av personer som är berövade friheten.</p>
<p>Transportverksamheten är förhållandevis detaljerat reglerad i Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om transportverksamhet m.m. (KVFS 2006:11). När det gäller inrikestransporter framgår det av 2 och 3 §§ i dessa föreskrifter vilka transporter som transporttjänsten utför.</p>
<p>Uppdraget att se över transportverksamhetens organisation</p>
<p>Är transportverksamheten ändamålsenligt organiserad?</p>
<p>År 1991 fick Riksrevisionsverket (RRV) i uppdrag av regeringen att göra en översyn av kriminalvårdens transportorganisation. RRV fann i sin granskning problem bl.a. i fråga om ansvarsfördelningen mellan kriminalvården och andra myndigheter. Detta hängde samman med att verksamhets- och kostnadsansvaret var delat, vilket medförde bristande kostnadseffektivitet. Detta gällde enligt RRV bl.a. transporter som skedde med stöd av den dåvarande utlänningslagen <a href="https://lagen.nu/1989:529">(1989:529)</a>. RRV ansåg att det borde övervägas om kriminalvården fortsättningsvis skulle utföra transporter åt andra myndigheter.</p>
<p>Regeringen uppdrog den 25 maj 2002 åt Statskontoret att granska delar av kriminalvårdens verksamhet samt lämna förslag till effektivisering av verksamheten. De delar som omfattades av Statskontorets granskning var fängelserna samt den dåvarande myndigheten Transporttjänsten. I rapporten Effektivitetsgranskning av kriminalvården <a href="https://lagen.nu/2003:20">(2003:20)</a> skrev Statskontoret att den analys som genomförts av myndigheten Transporttjänsten visar att den dåvarande ordningen i allt väsentligt var ändamålsenlig. Transporttjänsten borde, enligt Statskontorets bedömning, fortsättningsvis vara en egen myndighet under Kriminalvårdsstyrelsen. Som skäl för detta anförde Statskontoret att det förhållandet att Transporttjänsten har externa uppdragsgivare motiverar en särställning. Statskontoret fann inte motiv för att ompröva eller i väsentlig grad ifrågasätta den uppgifts- och ansvarsfördelning som då gällde för Transporttjänsten i förhållande till övriga myndigheter inom kriminalvården samt till externa myndigheter. Transporttjänsten borde, enligt Statskontoret, hållas samman inom en och samma organisation, under förutsättning att ett lagstöd för verksamheten skapades. Sedan den 1 januari 2006 är Kriminalvården dock en myndighet och transporttjänsten är en del av myndigheten. I propositionen som föregick enmyndighetsreformen ansåg regeringen att det kan finnas anledning att i framtiden överväga hur transporttjänsten bör vara organiserad för att uppnå optimal effektivitet (prop. 2004/05:176 s. 54). Det finns alltså ett behov av att överväga om transportverksamheten är ändamålsenligt organiserad.</p>
<p>Utredaren ska * studera och beskriva vilka lösningar andra med Sverige jämförbara länder har valt när det gäller transporter av frihetsberövade personer, * ta ställning till om transportverksamheten bör vara organiserad på ett annat sätt, * lämna förslag som medför att transportverksamheten kan bedrivas mer effektivt, * lämna förslag till de organisationsförändringar som bedöms som nödvändiga, och * utarbeta nödvändiga författningsförslag.</p>
<p>Ska Kriminalvården utföra transporter åt andra myndigheter?</p>
<p>Kriminalvården transporterar personer åt andra myndigheter, efter överlämnande av handräckningsbeslut från polismyndigheten. Riksdagens ombudsmän (JO) har, i ett ärende angående handläggningen av ett handräckningsuppdrag enligt då gällande lagen om beredande av psykiatrisk vård i vissa fall (JO 1988/89 s. 194) ifrågasatt om transport av sjuka människor överhuvudtaget hör hemma inom den nuvarande ordningen med transporter genom kriminalvårdens transportorganisation.</p>
<p>Utredaren ska därför * överväga om Kriminalvården ska utföra transporter åt andra myndigheter på det sätt som för närvarande sker eller om någon annan myndighet bör utföra dessa transporter, * analysera vilka konsekvenser en förändring skulle föra med sig för de myndigheter som anlitar Kriminalvården för transporter, och * utarbeta nödvändiga författningsförlag.</p>
<p>Kostnadsansvaret för transporterna</p>
<p>Kriminalvården har kostnadsansvaret för både transporter inom kriminalvårdens egentliga verksamhetsområde och i fråga om de transporter som utförs åt andra samhällsorgan. Oavsett vilken organisatorisk lösning som väljs bör det övervägas om den som beställer en transport också ska få betala kostnaden för genomförandet av transporten. Därmed skulle det finnas ett egenintresse hos beställaren att inte överutnyttja denna service.</p>
<p>Utredaren ska * analysera kostnadsutvecklingen och kostnadseffektiviteten i dagens transportverksamhet, * föreslå hur kostnadseffektiviteten kan öka samt vilka finansieringsprinciper som ska tillämpas, * väga för- och nackdelar ur ett verksamhets- och ekonomistyrningsperspektiv, och * utarbeta nödvändiga författningsförslag.</p>
<p>Uppdraget att reformera den rättsliga regleringen</p>
<p>Polisens möjlighet att överlämna verkställighet av handräckningsbeslut till Kriminalvården</p>
<p>Enligt 2 kap. 8 § regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövande. Av 2 kap. 12 § RF framgår att en begränsning av detta skydd får göras endast genom lag och under vissa närmare angivna förutsättningar. Enligt artikel 5 i Europakonventionen måste varje frihetsberövande ha stöd i lag och falla inom någon av de kategorier som uppräknas i artikel 5:1. I artikel 2 i det fjärde tilläggsprotokollet till Europakonventionen finns bestämmelser om den personliga rörelsefriheten och under vilka förutsättningar inskränkningar i rörelsefriheten är tillåtna. Inskränkningarna måste vara föreskrivna i lag och uppfylla vissa andra närmare angivna förutsättningar.</p>
<p>I olika författningar som reglerar skilda former av tvångsvård finns bestämmelser som ger en polismyndighet rättsligt stöd för att besluta om handräckning och att verkställa denna. Det gäller lagen <a href="https://lagen.nu/1990:52">(1990:52)</a> med särskilda bestämmelser om vård av unga (43 §), lagen <a href="https://lagen.nu/1988:870">(1988:870)</a> om vård av missbrukare i vissa fall (45 §), lagen <a href="https://lagen.nu/1991:1128">(1991:1128)</a> om psykiatrisk tvångsvård (47 § andra stycket), lagen <a href="https://lagen.nu/1991:1129">(1991:1129)</a> om rättspsykiatrisk vård (27 §) och lagen <a href="https://lagen.nu/1998:603">(1998:603)</a> om verkställighet av sluten ungdomsvård (20 §). Bestämmelserna ger polismyndigheten, i vissa angivna situationer, rätt att verkställa handräckningen och därmed också befogenhet att använda tvång. Även i andra författningar finns det rättsligt stöd för polishandräckning, t.ex. i utlänningslagen <a href="https://lagen.nu/2005:716">(2005:716)</a> och i lagen <a href="https://lagen.nu/1994:1809">(1994:1809)</a> om totalförsvarsplikt.</p>
<p>Det är relativt vanligt att en polismyndighet överlämnar verkställigheten av ett handräckningsbeslut, som innefattar transport av en person, till Kriminalvården. JO har i ett beslut ifrågasatt rätten för en polismyndighet att överlämna verkställigheten av ett handräckningsbeslut till Kriminalvårdens Transporttjänst och därmed också rätten för kriminalvårdspersonal att utöva våld och tvång efter ett sådant överlämnande (JO 2000/01 s. 95). JO anför att frågan om rätten för en polismyndighet att till Kriminalvårdens Transporttjänst överlämna verkställigheten av ett handräckningsbeslut avseende transport av en frihetsberövad person bör bli föremål för särskild reglering i lag.</p>
<p>Ibland utför Kriminalvården transport av en person som är berövad friheten och förvaras i en lokal som polisen har ansvaret för. Det kan gälla en person som är gripen eller anhållen och som förvaras i en polisarrest. Som huvudregel gäller att den myndighet som ansvarar för den lokal där den gripne, anhållne eller häktade befinner sig också ansvarar för transporterna av denne (jfr 16 § förordningen [1976:376] om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.). Om polisen har ansvaret för lokalen torde det som JO har anfört även gälla en situation då Kriminalvården ska verkställa en transport av en person från eller till en sådan lokal.</p>
<p>Utredaren ska * analysera behovet av ett utökat lagstöd för överlämnande av transporter mellan polisen och Kriminalvården och * utarbeta nödvändiga författningsförslag.</p>
<p>Kriminalvårdens möjlighet att begära handräckning av polisen</p>
<p>I ett annat beslut (dnr 2345-2005) har JO behandlat den situationen att Kriminalvården helt har överlämnat ett uppdrag att transportera en person som Kriminalvården ansvarar för till polisen. I beslutet påpekar JO att det torde krävas en särskild reglering i lag som möjliggör polishandräckning för att Kriminalvårdens Transporttjänst ska ha möjlighet att helt överlämna uppdrag om genomförande av transporter till polisen.</p>
<p>Utredaren ska * överväga ett utökat lagstöd för Kriminalvårdens möjlighet att begära handräckning av polisen och * utarbeta nödvändiga författningsförslag.</p>
<p>Överlämnande av avvisnings- eller utvisningsärenden</p>
<p>Enligt 12 kap. 14 § fjärde stycket utlänningslagen <a href="https://lagen.nu/2005:716">(2005:716)</a> får Migrationsverket lämna över ett avvisnings- eller utvisningsärende för verkställighet till polismyndigheten, om den som ska avvisas eller utvisas håller sig undan och inte kan anträffas utan polismyndighetens medverkan eller om det kan antas att tvång kommer att behövas för att verkställa beslutet.</p>
<p>Under 2007 fattade Migrationsverket fler än 6 000 beslut om att lämna över ett avvisnings- eller utvisningsärende till polismyndigheten enligt 12 kap. 14 § fjärde stycket utlänningslagen. 3 261 beslut fattades på grund av att personen i fråga avvikit och 2 770 på grund av att det kunde antas att tvång skulle komma att behövas. Under 2007 fattades 3079 beslut i förvarsärenden. Det fattas alltså många beslut om överlämnande till polismyndigheten enligt 12 kap. 14 § fjärde stycket utlänningslagen utan att personen i fråga är tagen i förvar. Enligt Migrationsverket är det transporttjänsten inom Kriminalvården som utför en stor del av transporterna i dessa ärenden.</p>
<p>Överlämnande av en transport från en polismyndighet till Kriminalvården får ske om det är fråga om en redan frihetsberövad person (jfr 6 § förordningen [2007:1172] med instruktion för Kriminalvården). Att det bör vara en förutsättning beror på att transporttjänsten inom Kriminalvården inte bör ha befogenhet att genomföra ett frihetsberövande av en person som inte redan är frihetsberövad.</p>
<p>Frågan om rätten för Kriminalvårdens personal att under transporter av avvisade och utvisade personer använda tvång har inte uppmärksammats i förarbetena till den aktuella bestämmelsen i utlänningslagen (jfr prop. 1997/98:173 s. 58 f.). Det finns således ett behov av att analysera frågan om transporter som sker med stöd av 12 kap. 14 § fjärde stycket utlänningslagen.</p>
<p>Utredaren ska * granska hur verkställighet av transporter sker då Migrationsverket lämnat över ett avvisnings- eller utvisningsärende för verkställighet till polismyndigheten och överväga ytterligare lagreglering av dessa transporter samt * utarbeta nödvändiga författningsförslag.</p>
<p>Transporter i samband med internationellt straffrättsligt samarbete</p>
<p>Ett flertal olika författningar ligger till grund för polisens och Kriminalvårdens olika transporter till och från Sverige. Verkställigheten av sådana transporter innehåller ofta moment av både inrikes- och utrikestransporter. I de olika författningarna anges ibland att det är polismyndigheten som har ansvaret för verkställigheten av transporterna (jfr 20 § tredje stycket lagen [1957:668] om utlämning för brott). I andra fall har Kriminalvården det ansvaret (jfr 8 § lagen [1963:193] om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.). För vissa situationer är frågan oreglerad, antingen på så sätt att en reglering om vilken myndighet som ansvarar för verkställigheten saknas i författningen eller att den reglering som finns endast avser särskilda men inte samtliga situationer (jfr lagen [2000:562] om internationell rättslig hjälp i brottmål och förordningen [1982:306] med vissa bestämmelser om utlämning för brott). I vissa av de aktuella författningarna finns bestämmelser om transitering genom Sverige.</p>
<p>Det finns ett behov av att se över regleringen av transporter i samband med internationellt straffrättsligt samarbete och överväga en heltäckande samt mer enhetlig och tydlig reglering.</p>
<p>Utredaren ska * göra en översyn av de författningar som reglerar tvångsvisa transporter till och från Sverige och ta ställning till om reglerna för transporter i samband med internationellt straffrättsligt samarbete bör förändras i syfte att åstadkomma ett mer heltäckande och enhetligt regelverk, och * utarbeta nödvändiga författningsförslag.</p>
<p>Kriminalvårdens möjlighet att använda våld och annat tvång vid transporter</p>
<p>Enligt 2 kap. 6 § RF är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot bl.a. påtvingat kroppsligt ingrepp. Av 2 kap. 12 § RF framgår att begränsning av detta skydd som regel endast får ske genom lag och under vissa närmare angivna förutsättningar. En begränsning får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle och inte heller sträcka sig längre än vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett begränsningen. Det ligger i sakens natur att den personal som ansvarar för en person som är frihetsberövad måste ha rätt att utöva visst tvång och i vissa fall även våld för att hindra den frihetsberövade från att t.ex. avvika.</p>
<p>Det finns inte några generella bestämmelser i kriminalvårdslagstiftningen som behandlar kriminalvårdspersonalens rätt att använda våld. Däremot omfattar bestämmelsen om laga befogenhet i 24 kap. 2 § brottsbalken bl.a. Kriminalvårdens personal. Enligt den bestämmelsen får våld, under vissa förutsättningar, brukas mot den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller som är häktad, anhållen eller annars berövad friheten. Bestämmelsen omfattar inte bara personer som är intagna i kriminalvårdsanstalt, häktade och anhållna utan också andra frihetsberövade, t.ex. personer som är föremål för olika typer av tvångsvård. Som regel torde även transporter i samband med internationellt straffrättsligt samarbete omfattas. Våldet får brukas om personen rymmer eller sätter sig till motvärn med våld eller hot om våld eller på något annat sätt gör motstånd mot någon under vars uppsikt personen står. Tillämpningsområdet för 24 kap. 2 § brottsbalken utvidgas genom bestämmelsen i 24 kap. 5 § brottsbalken. Av denna paragraf följer att var och en som hjälper någon som, enligt bl.a. bestämmelsen om laga befogenhet har rätt att bruka våld, har samma rätt. En polisman har vidare enligt 10 § polislagen <a href="https://lagen.nu/1984:387">(1984:387)</a> befogenhet att i vissa fall använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd.</p>
<p>Stöd för att använda tvång finns i de ovan nämnda särskilda lagarna om tvångsvård. Exempelvis anges i 15 § lagen <a href="https://lagen.nu/1990:52">(1990:52)</a> med särskilda bestämmelser om vård av unga att en person som vistas i ett hem för särskilt noggrann tillsyn får hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården ska kunna genomföras. Vidare får rörelsefriheten inskränkas när det behövs med hänsyn till andra intagnas eller personalens säkerhet. Motsvarande gäller för en person som vårdas enligt lagen <a href="https://lagen.nu/1988:870">(1988:870)</a> om vård av missbrukare i vissa fall och enligt lagen <a href="https://lagen.nu/1998:603">(1998:603)</a> om verkställighet av sluten ungdomsvård. En person som vårdas enligt lagen <a href="https://lagen.nu/1991:1128">(1991:1128)</a> om psykiatrisk tvångsvård får enligt denna lag hindras att lämna vårdinrättningen och om andra åtgärder är otillräckliga får det tvång användas som är nödvändigt. Vidare får patienten kortvarigt hållas fastspänd om det finns en omedelbar fara för att han eller hon allvarligt skadar sig själv eller någon annan. Dessa bestämmelser gäller också för en person som genomgår rättspsykiatrisk vård, enligt lagen <a href="https://lagen.nu/1991:1129">(1991:1129)</a> om rättspsykiatrisk vård.</p>
<p>En utlänning som är tagen i förvar får enligt 11 kap. 6 § utlänningslagen <a href="https://lagen.nu/2005:716">(2005:716)</a> hindras från att lämna förvarslokalen och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som krävs för att ändamålet med att utlänningen tagits i förvar ska tillgodoses eller som är nödvändig för ordningen och säkerheten i lokalen.</p>
<p>En polismyndighets befogenhet att använda tvång mot en person som är föremål för handräckning enligt ovan nämnda lagar följer, enligt JO, av den bestämmelse i respektive lag som reglerar polismyndighetens skyldighet att lämna biträde. Dessa bestämmelser öppnar enligt sin ordalydelse inte någon möjlighet för någon annan myndighet än polismyndighet att lämna biträde. Det finns inte heller andra lagregler som uttryckligen ger Kriminalvården sådana befogenheter (jfr JO 2000/01 s. 95 angående handräckning enligt lagen [1991:1128] om psykiatrisk tvångsvård).</p>
<p>Kriminalvårdens personal, bl.a. personal inom transporttjänsten, har en viss rätt att använda tvång och våld inom den egna verksamheten. Det finns dock, bl.a. mot bakgrund av vad JO har uttalat, ett behov av att göra en översyn av kriminalvårdens rätt att använda tvång och våld i samband med transporter.</p>
<p>Utredaren ska * klarlägga befogenheten att använda våld och annat tvång under olika typer av transporter och bedöma om det finns ett behov av, och även lämpligheten av, att förändra dessa befogenheter och * utarbeta nödvändiga författningsförslag.</p>
<p>Övriga frågor</p>
<p>Utöver de frågor som nämns kan det finnas andra närliggande frågor som aktualiseras under utredningsarbetets gång. Utredaren är fri att ta upp sådana frågor och lägga fram de förslag som kan anses behövas.</p>
<p>Konsekvenser</p>
<p>Utredaren ska redovisa förslag till finansiering i de delar utredningens förslag innebär ökade kostnader eller minskade intäkter för det allmänna och redovisa förslagens betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet samt för jämställdhet mellan kvinnor och män. Om utredaren kommer med förslag rörande kostnadsansvaret för transporterna ska de kostnadsmässiga konsekvenserna för berörda myndigheter analyseras. Överväganden och förslag som rör barn ska ta sin utgångspunkt i konventionen om barnets rättigheter. Där det är relevant ska utredaren göra en analys av vilka konsekvenser förslagen får för barn.</p>
<h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2>
<p>Utredaren ska vid genomförandet av uppdraget samråda med berörda myndigheter och organisationer samt med Utredningen Kriminalvårdens effektivitet (Ju 2008:02) och utredningen om genomförande av EG:s direktiv om återvändande samt frågor om förvar (dir 2009:1).</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 31 oktober 2010.</p>
<p> (Justitiedepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2006:28/2006-03-09T12:00:00+01:002006-03-09T12:00:00+01:002006:28 Förutsättningarna för att reglera rätt till utbildning, förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg för barn och ungdomar som undanhåller sig verkställighet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslutUtrikesdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 9 mars 2006</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2>
<p>En särskild utredare skall utreda förutsättningarna för att reglera en rätt till utbildning, förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg för barn och ungdomar som undanhåller sig verkställighet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut. Utredaren skall därvid se över vilka verksamheter och huvudmän som bör omfattas av en reglering.</p>
<p>I uppdraget ingår bl.a. att utreda hur ett regelverk kan utformas och om eventuella förändringar av skol- och utlänningslagstiftningen samt andra författningar som styr de aktuella verksamheterna kommer att behövas. Utredaren skall ta ställning till om ett sådant regelsystem är förenligt med tillämpliga sekretessbestämmelser och bestämmelserna om underrättelse-, uppgifts- och anmälningsskyldighet till såväl polisen som socialtjänsten eller om några författningsändringar kan behövas. I detta ingår att överväga om det behövs särskild reglering av polisens arbete med verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut. Även situationen för personalen i skolan och i övriga verksamheter skall ses över.</p>
<p>Avslutningsvis skall formerna för statens ersättning till kommunerna ses över.</p>
<p>Redovisningen av uppdraget skall ske senast den 15 februari 2007.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Nuvarande bestämmelser</p>
<p>Enligt förordningen <a href="https://lagen.nu/2001:976">(2001:976)</a> om utbildning, förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg för asylsökande barn m.fl. har asylsökande barn och ungdomar m.fl. tillgång till utbildning inom det offentliga skolväsendet på i huvudsak samma villkor som gäller för barn och ungdomar bosatta i Sverige (beträffande begreppet bosatt se folkbokföringslagen [1991:481]). Med utbildning inom det offentliga skolväsendet avses utbildning i förskoleklass, grundskola, obligatorisk särskola, specialskola, sameskola, gymnasieskola och gymnasiesärskola.</p>
<p>Vidare skall dessa barn, enligt den nämnda förordningen, erbjudas förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg på samma villkor som barn som är bosatta i Sverige. Enligt förordningen <a href="https://lagen.nu/2002:1118">(2002:1118)</a> om statlig ersättning för asylsökande m.fl. har kommunerna rätt till ersättning för bl.a. kostnader för utbildning av dessa barn och ungdomar.</p>
<p>Om ansökan om uppehållstillstånd avslås och förenas med ett beslut om avvisning eller utvisning, gäller rätten till utbildning, förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg under tiden fram till dess att beslutet verkställs. Den som håller sig undan ett avvisnings- eller utvisningsbeslut så att det inte kan verkställas har inte rätt till utbildning, förskoleverksamhet eller skolbarnsomsorg enligt 9 § förordningen <a href="https://lagen.nu/2001:976">(2001:976)</a> om utbildning, förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg för asylsökande barn m.fl.</p>
<p>Med stöd av 6 kap. 2 § andra stycket grundskoleförordningen <a href="https://lagen.nu/1994:1194">(1994:1194)</a> och 11 kap. 7 och 8 §§ gymnasieförordningen <a href="https://lagen.nu/1992:394">(1992:394)</a> har kommuner, under där närmare angivna förutsättningar, möjlighet att ta emot barn och ungdomar i grundskolan och gymnasieskolan, även om de inte är bosatta i Sverige. Dessa bestämmelser möjliggör för kommunerna att ta emot barn och ungdomar, som undanhåller sig verkställighet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut, i grundskolan eller gymnasieskolan. Någon skyldighet att ta emot dessa barn och ungdomar föreligger dock inte.</p>
<p>Sekretessen för uppgifter om enskildas personliga förhållanden inom skolan och skolbarnsomsorgen regleras i 7 kap. 9 § sekretesslagen <a href="https://lagen.nu/1980:100">(1980:100)</a>. Uppgifter hos psykolog och kurator omfattas av stark sekretess. En sådan uppgift får lämnas ut endast om det står klart att den enskilde inte lider men av utlämnandet (7 kap. 9 § första stycket). Inom den elevvårdande verksamheten i övrigt samt i ärenden om tillrättaförande av elev eller om skiljande av elev från vidare studier är presumtionen att uppgifterna är offentliga. I sådan verksamhet kan uppgifterna endast hemlighållas om det kan antas att den enskilde lider men om uppgifterna röjs. Inom skolområdet gäller det sekretess för uppgift om enskilds identitet, adress och andra liknande uppgifter om enskildas personliga förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att eleven eller någon närstående lider men om uppgiften röjs. Sistnämnda bestämmelse har tillkommit för att förhindra personförföljelse och trakasserier. Inom skolhälsovården gäller samma sekretess som inom hälso- och sjukvården (7 kap. 1 § sekretesslagen). Denna sekretess är lika stark som hos psykologer och kuratorer och hindrar generellt att uppgifter om personliga förhållanden, bland annat namn på vilka som har varit i kontakt med skolhälsovården, lämnas ut. En sekretessprövning skall dock göras i varje enskilt fall. Inom förskoleverksamheten råder samma starka sekretess som inom hälso- och sjukvården samt hos psykologer och kuratorer. När det gäller skolbarnsomsorgen råder samma sekretessgrad som inom skolan i övrigt, d.v.s. en svagare sekretess än inom förskoleverksamheten (7 kap. 9 § sjunde stycket). Bestämmelser om tystnadsplikt för personalen i fristående skolor och annan enskilt bedriven verksamhet finns i 2 a kap. 18 §, 2 b kap. 11 § och 9 kap. 16 a § skollagen <a href="https://lagen.nu/1985:1100">(1985:1100)</a>.</p>
<p>Av 14 kap. 1 § sekretesslagen följer att sekretess inte hindrar att en uppgift lämnas till en annan myndighet om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.</p>
<p>Enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen <a href="https://lagen.nu/2001:453">(2001:453)</a> är bl.a. myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom och anställda hos sådana myndigheter skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Det föreligger också en skyldighet att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredningen om ett barns behov av skydd.</p>
<p>Enligt 6 kap. 2 § utlänningsförordningen <a href="https://lagen.nu/1989:547">(1989:547)</a> är skolstyrelsen skyldig att anmäla till polismyndigheten när en utlänning första gången skrivs in i grundskolan eller, om han eller hon inte tidigare varit elev i grundskolan, tas in i gymnasieskolan. Detta gäller dock inte den som har eller visar att han eller hon har sökt uppehållstillstånd i Sverige eller den som är undantagen från skyldigheten att ha uppehållstillstånd.</p>
<p>I 8 kap. 11 § utlänningslagen <a href="https://lagen.nu/1989:529">(1989:529)</a> anges vilka myndigheter som skall se till att beslut om avvisning eller utvisning verkställs. Enligt 8 kap. 17 § samma lag får Migrationsverket lämna över ett avvisnings- eller utvisningsärende för verkställighet till polismyndigheten, om den som skall avvisas eller utvisas håller sig undan och inte kan anträffas utan polismyndighetens medverkan eller om det kan antas att tvång kommer att behövas för att genomföra verkställigheten.</p>
<p>Utredningsuppdraget</p>
<p>Utformning av ett regelverk</p>
<p>En särskild utredare skall utreda förutsättningarna för att reglera en rätt till utbildning, förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg för barn och ungdomar som undanhåller sig verkställighet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut. Utredaren skall därvid se över vilka verksamheter och huvudmän som bör omfattas av en reglering.</p>
<p>I uppdraget ingår att utreda hur ett regelverk kan utformas och om eventuella förändringar av skol- och utlänningslagstiftningen samt andra författningar som styr de aktuella verksamheterna kommer att behövas.</p>
<p>Tillämpning av bestämmelser som reglerar verksamheten eller utbildningen</p>
<p>Utredaren skall överväga hur de bestämmelser som reglerar verksamheten eller utbildningen skall kunna tillämpas, t.ex. när det gäller utbildningens innehåll och skyldighet att samverka med andra myndigheter, bestämmelser om mottagande till utbildningar och rätt att fullfölja olika utbildningar, skolskjuts, modersmålsundervisning, särskilt stöd, kontakter med hemmet samt samarbete med vårdnadshavarna.</p>
<p>Regelsystemets förenlighet med tillämpliga bestämmelser</p>
<p>Vidare skall utredaren överväga om det regelsystem som föreslås är förenligt med tillämpliga bestämmelser om offentlighet, sekretess, tystnadsplikt, underrättelse-, uppgifts- och anmälningsskyldighet samt övriga kontakter med andra myndigheter, särskilt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen <a href="https://lagen.nu/2001:453">(2001:453)</a>, och 6 kap. 2 § utlänningsförordningen <a href="https://lagen.nu/1989:547">(1989:547)</a> eller om några författningsändringar kan behövas.</p>
<p>Praktiska problem</p>
<p>Utredaren skall undersöka vilka praktiska problem som i övrigt kan uppstå för personalen och hur dessa skulle kunna lösas.</p>
<p>Beräkning av ersättning</p>
<p>Utredaren skall redovisa en beräkning av statens ersättning till kommunerna och lämna förslag till hur ersättningen för dessa barns och ungdomars utbildning m.m. bör lämnas. Utredaren skall undersöka om ersättningen t.ex. skall regleras genom nivåjustering av anslaget Kommunalekonomisk utjämning, genom den schablonersättning som ges för de asylsökande barnens skolgång eller genom ett separat sidoordnat system. Målet för ersättningen till kommunerna bör vara att åstadkomma god träffsäkerhet och låg administrationskostnad för såväl kommunerna som staten. I samband med detta skall utredaren lämna förslag på hur statistik skall samlas in som kan ligga till grund för utformning av ersättningssystemet.</p>
<p>Polisens arbete</p>
<p>Utredaren skall se över polisens arbete kring verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut. Utredaren skall beakta andra typer av ärenden, t.ex. verkställighet av vårdnadsmål och tvångsomhändertagande enligt lagen <a href="https://lagen.nu/1990:52">(1990:52)</a> med särskilda bestämmelser om vård av unga. Utredaren skall även beakta det arbete som pågår inom Rikspolisstyrelsen med att utforma föreskrifter och allmänna råd för polisens arbete med verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut.</p>
<p>Ytterligare åtgärder</p>
<p>Utredaren skall, utöver vad som ovan närmare beskrivits, överväga om det fordras några ytterligare åtgärder för att reglera dessa barns och ungdomars utbildning.</p>
<p>Utredaren skall föreslå de författningsändringar som bedöms nödvändiga och andra åtgärder som regleringen ger anledning till.</p>
<p>I sitt arbete skall utredaren beakta det beredningsarbete som pågår i Utbildnings- och kulturdepartementet med anledning av Skollagskommitténs förslag till en ny skollag (SOU 2002:121).</p>
<p>Utredaren skall även, där så är relevant, beakta hur andra europeiska länder har reglerat rätt till utbildning för barn och ungdomar som undanhåller sig verkställighet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut och hur dessa länder har löst de eventuella praktiska tillämpningsproblem som uppstått.</p>
<p>Utredaren skall presentera en konsekvensanalys av vad föreslagna författningsändringar och andra eventuella åtgärder kan innebära för såväl staten som kommunerna. Konsekvenserna skall kostnadsberäknas och förslag till finansiering skall lämnas. I det fall förslagen eller ambitionshöjningar innebär ökade kostnader för kommunerna skall finansieringsprincipen tillämpas. Där så är relevant skall också konsekvenserna för det enskilda barnet belysas.</p>
<h2 id="redovisning">Redovisning av uppdraget</h2>
<p>Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 15 februari 2007.</p>
<p> (Utrikesdepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2006:4/2006-01-19T12:00:00+01:002006-01-19T12:00:00+01:002006:4 Särskilt förfarande för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i forskningssyfteUtbildningsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 19 januari 2006</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2>
<p>En särskild utredare skall föreslå hur rådets direktiv 2005/71/EG av den 12 oktober 2005 om ett särskilt förfarande för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i forskningssyfte skall genomföras i Sverige.</p>
<p>Uppdraget innefattar att se över hur ett system med forskningshuvudmän och mottagningsavtal skall utformas i nationell rätt samt föreslå vilken eller vilka myndigheter som är lämpliga att godkänna forskningshuvudmän.</p>
<p>Utredaren skall även utreda behovet av författningsändringar eller andra åtgärder samt lägga fram förslag på de författningsändringar som bedöms nödvändiga. Slutligen skall utredaren presentera en analys av de konsekvenser som föreslagna författningsändringar och andra åtgärder kan innebära.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Europeiska rådet har som mål att den europeiska gemenskapen skall bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi senast år 2010. För att uppnå detta beräknas unionen behöva ytterligare 700 000 forskare. Införandet av rådets direktiv 2005/71/EG av den 12 oktober 2005 om ett särskilt förfarande för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i forskningssyfte är ett led i denna målsättning genom att tredjelandsmedborgares inresa, vistelse och rörlighet i forskningssyfte underlättas. På detta sätt beräknas den europeiska gemenskapen attrahera fler forskare från hela världen.</p>
<p>Direktivets innehåll</p>
<p>Allmänt</p>
<p>I direktivet anges villkoren för inresa och vistelse i medlemsstaterna för forskare från tredjeland som avser att under minst tre månader genomföra ett forskningsprojekt inom ramen för ett mottagningsavtal med en forskningshuvudman.</p>
<p> Direktivet omfattar även bestämmelser om förfarandet för godkännande av forskningshuvudmän samt bestämmelser om det mottagningsavtal som skall ingås mellan en forskningshuvudman och forskaren. Vidare innehåller direktivet bestämmelser gällande inresa, uppehållstillstånd samt regler beträffande forskares rättigheter i den medlemsstat han eller hon reser till. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar och förordningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 12 oktober 2007.</p>
<p>Forskare och forskningshuvudman (artikel 2)</p>
<p>I artikel 2 definieras bl.a. vad som avses med forskare och forskningshuvudman. Med forskare menas tredjelandsmedborgare som har en akademisk examen som kvalificerar till forskarutbildning och som väljs ut av en forskningshuvudman för att genomföra ett forskningsprojekt där ovannämnda examen normalt krävs. Med forskningshuvudman menas varje form av offentlig eller privat inrättning eller företag som bedriver forskning och som för ändamålen med direktivet har godkänts av en medlemsstat i enlighet med den medlemsstatens bestämmelser eller administrativa praxis.</p>
<p>Tillämpningsområde (artikel 3)</p>
<p>Direktivet är tillämpligt på tredjelandsmedborgare som ansöker om att få resa in i en medlemsstat i forskningssyfte. Direktivet är inte tillämpligt på asylsökande eller personer som söker subsidiärt skydd, tredjelandsmedborgare som ansöker om rätt att vistas i en medlemsstat i egenskap av studerande, tredjelandsmedborgare mot vilka ett utvisningsförfarande har inletts eller forskare som lånats ut till en annan forskningshuvudman i en annan medlemsstat.</p>
<p>Minimiregler (artikel 4)</p>
<p>Direktivet innehåller minimiregler, vilket gör det möjligt för medlemsstaterna att införa eller behålla nationella bestämmelser som är mer förmånliga för de personer som direktivet skall tillämpas på.</p>
<p>Godkännande av forskningshuvudman (artikel 5)</p>
<p>I artikeln anges att varje forskningshuvudman som vill ta emot en forskare inom ramen för direktivet skall ha godkänts i förhand för detta ändamål. Förfarandet för detta beskrivs. Medlemsstaterna själva får besluta vilken eller vilka myndigheter som skall vara behöriga att godkänna forskningshuvudmän. Dessa kan enligt artikel 2 vara offentligrättsliga eller privaträttsliga med forskning som huvudsakligt ändamål eller som komplement. Medlemsstaten får föreskriva att forskningshuvudmannen skall åta sig att stå för de kostnader för uppehälle, sjukvård och återresa som kan bli följden av forskarens närvaro på medlemsstatens territorium. Forskningshuvudmännen skall till den behöriga myndigheten redovisa att de för mottagningsavtalet aktuella forskningsarbetena verkligen har ägt rum.</p>
<p>Den behöriga myndigheten skall upprätta en förteckning över de godkända forskningshuvudmän, vilken skall uppdateras och offentliggöras varje år. Medlemsstaten får återkalla eller vägra att förlänga ett godkännande av en forskningshuvudman. Medlemsstaten kan i så fall föreskriva att forskningshuvudmannen inte får ansöka om ett nytt godkännande förrän fem år förflutit sedan beslutet om att återkalla eller inte förlänga godkännandet offentliggjordes.</p>
<p>Mottagningsavtal (artikel 6)</p>
<p>En forskningshuvudman som vill ta emot en forskare skall ingå ett mottagningsavtal med forskaren. Avtalet reglerar dels forskarens åtagande att genomföra det aktuella forskningsprojektet, dels huvudmannens åtagande att ta emot forskaren för detta ändamål. Vidare anges vissa villkor för att huvudmannen skall få underteckna avtalet, t.ex. krav på sjukförsäkring och medel för uppehälle.</p>
<p>Villkor för inresa och vistelse (artikel 7)</p>
<p>Medlemsstaten skall bevilja en forskare uppehållstillstånd för inresa och vistelse under förutsättning att forskaren har en giltig resehandling i enlighet med nationell lagstiftning, kan uppvisa ett undertecknat mottagningsavtal, kan uppvisa ett kostnadsåtagande som utfärdats av forskningshuvudmannen samt inte bedöms som ett hot mot den allmänna ordningen och säkerheten eller folkhälsan.</p>
<p>Uppehållstillstånd (artikel 8 och 10)</p>
<p>Giltighetstiden för uppehållstillståndet skall motsvara forskningsprojektets längd, om forskningsarbetets längd understiger ett år. I andra fall skall tillståndet gälla minst ett år med möjlighet till förlängning. Uppehållstillståndet får dras in om förutsättningarna för utfärdandet har ändrats. Medlemsstaten får också dra in eller vägra att förlänga ett uppehållstillstånd av hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller folkhälsa. Vidare får medlemsstaten dra in alla uppehållstillstånd som har utfärdats med stöd av direktivet om de har erhållits på falska grunder.</p>
<p>Familjemedlemmar (artikel 9)</p>
<p>När en medlemsstat utfärdar ett uppehållstillstånd till en forskares familjemedlemmar skall giltighetstiderna vara lika.</p>
<p>Undervisning (artikel 11)</p>
<p>En forskare som har beviljats inresa och vistelse enligt vad som följer av direktivet får undervisa inom högre utbildning i enlighet med medlemsstatens bestämmelser och administrativa praxis.</p>
<p>Likabehandling (artikel 12)</p>
<p>Innehavaren av ett uppehållstillstånd skall åtnjuta samma behandling som medborgare i det land där han eller hon utför sitt forskaruppdrag i fråga om vissa rättigheter, såsom erkännande av examensbevis, arbetsvillkor, social trygghet, skatteförmåner och tillgång till varor och tjänster.</p>
<p>Rörlighet (artikel 13)</p>
<p>En forskare skall kunna forska på en annan medlemsstats territorium.</p>
<p>Ansökan om uppehållstillstånd (artikel 14)</p>
<p>Medlemsstaterna beslutar huruvida ansökningar om uppehållstillstånd skall lämnas in av forskaren eller av den berörda forskningshuvudmannen. Ansökningarna skall lämnas in antingen i det land där forskaren är bosatt eller direkt på den europeiska gemenskapens territorium om forskaren redan befinner sig där lagligt.</p>
<p>Rättssäkerhetsgarantier (artikel 15)</p>
<p>Behörig myndighet skall utfärda uppehållstillstånd för forskaren så snart som möjligt. Den berörda parten skall ha rätt att begära rättslig prövning i den berörda medlemsstaten.</p>
<p>Nuvarande regelverk</p>
<p>De huvudsakliga skillnaderna i direktivet jämfört med nuvarande svenska regler ur utlänningsrättsligt perspektiv finns i artiklarna 6, 7, 8, 10, 13 och 14. De svenska regler som berörs finns främst i utlänningslagen <a href="https://lagen.nu/1989:529">(1989:529)</a> och utlänningsförordningen <a href="https://lagen.nu/1989:547">(1989:547)</a>.</p>
<p>Enligt artikel 8 får en forskare beviljas uppehållstillstånd om villkoren i artikel 6 och 7 är uppfyllda, dvs. bl.a. om forskaren har ingått ett mottagningsavtal med en forskningshuvudman. Det finns inte något krav på arbetstillstånd. Enligt de svenska reglerna gäller ett undantag från arbetstillstånd för forskare endast om vistelsen understiger tre månader under en tolvmånadersperiod (1 kap. 5 § utlänningslagen och 4 kap. 2 § 3 utlänningsförordningen). Direktivet innebär således ett mer långtgående undantag från kravet på arbetstillstånd än vad de svenska bestämmelserna medger.</p>
<p>Artikel 10 handlar om beslut om att återkalla eller inte förlänga uppehållstillstånd och kan föranleda ändringar i utlänningslagstiftningens regler om återkallelse av uppehållstillstånd i 2 kap. 9 och 11 §§ utlänningslagen. Enligt artikel 13 får forskaren under vissa omständigheter rätt att röra sig mellan medlemsstaterna, vilket kan föranleda ändringar i utlänningsförordningen.</p>
<p>Några svenska regler om forskningshuvudmän och mottagningsavtal samt om godkännande av forskare finns inte för närvarande.</p>
<p>De sociala trygghetsfrågorna i direktivet kan vidare föranleda ändringar i t.ex. socialförsäkringslagen <a href="https://lagen.nu/1999:799">(1999:799)</a>.</p>
<p>De ganska omfattande förändringar på utlänningsrättens område som kommer att göras under våren 2006 måste också beaktas. En ny utlänningslag <a href="https://lagen.nu/2005:716">(2005:716)</a> som ersätter den nuvarande utlänningslagen antogs av riksdagen den 14 september 2005 och träder i kraft den 31 mars 2006. Ytterligare förändringar i den nya utlänningslagen kommer att göras bl.a. till följd av direktivet 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, direktivet 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening, direktivet 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning och direktivet 2004/114/EG av den 13 december 2004 om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för studier, elevutbyte, oavlönad yrkesutbildning eller volontärarbete.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>En särskild utredare skall föreslå hur rådets direktiv 2005/71/EG av den 12 oktober 2005 om ett särskilt förfarande för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i forskningssyfte skall genomföras i Sverige.</p>
<p>Utredaren skall ge förslag på vilken eller vilka myndigheter som skall ansvara för och samordna godkännandet av forskningshuvudmän samt återrapporteringen till Europeiska kommissionen.</p>
<p>Utredaren skall vidare överväga hur direktivets bestämmelser om förfarandet för godkännande av forskningshuvudmän skall genomföras. Utredaren skall särskilt överväga i vilken utsträckning bestämmelserna om forskningshuvudmän i direktivet bör regleras i en särskild författning eller om bestämmelserna kan infogas i befintliga författningar.</p>
<p>Utredaren skall ge förslag på utformningen av det mottagningsavtal som skall ingås mellan en forskningshuvudman och forskaren. Utredaren skall i detta sammanhang redovisa och jämföra med de lösningar som några andra medlemsländer väljer, t.ex. Storbritannien, Nederländerna, Danmark, Irland och Frankrike. Utredaren skall också ge förslag på hur forskningshuvudmannen skall agera om forskaren bryter mot kontraktet.</p>
<p>Utredaren skall inhämta synpunkter från berörda myndigheter och organisationer samt från näringslivets organisationer och företag med omfattande forskning.</p>
<p>Utredaren skall analysera direktivets konsekvenser och behovet av ändringar i social- och utlänningslagstiftningen samt andra berörda författningar.</p>
<p>Utredaren skall, utöver vad som ovan beskrivits, ta ställning till om det fordras några ytterligare åtgärder för direktivets genomförande i Sverige. Utredaren skall utarbeta de författningsförslag som bedöms nödvändiga och andra åtgärder som direktivet ger anledning till.</p>
<p>De förslag som framläggs skall ha som utgångspunkt att vara enkla att tillämpa och medföra minsta möjliga extra administrativa börda.</p>
<p>Utredaren skall presentera en analys av de konsekvenser som föreslagna författningsändringar och andra åtgärder kan innebära i enlighet med vad som anges i 14 - 16 §§ kommittéförordningen <a href="https://lagen.nu/1998:1474">(1998:1474)</a>. Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 31 oktober 2006.</p>
<p> (Utbildnings- och kulturdepartementet) </p>