Referenser till SFS 2007:515 opengov.se http://www.opengov.se/ http://www.opengov.se/govtrack/sfs/feed/2007:515/ http://www.opengov.se/govtrack/dir/2012:129/ 2012-12-20T12:00:00+01:00 2012-12-20T12:00:00+01:00 2012:129 Ombildning av polisen till en sammanhållen myndighet Justitiedepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 20 december 2012</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2> <p>En särskild utredare ska i nära samarbete med Rikspolis-styrelsen besluta om och genomföra de åtgärder som krävs för att ombilda Rikspolisstyrelsen och de 21 polismyndigheterna till en sammanhållen myndighet, Polismyndigheten. Den nya myndigheten ska kunna inleda sin verksamhet den 1 januari 2015. Reformen skapar förutsättningar för att stärka polisens förmåga att snabbt ingripa mot och utreda brott. I uppdraget ingår att</p> <p>- besluta om den regionala organisationsstrukturen, med geografiska gränser och huvudorter,</p> <p>- besluta om organisation och verksamhet i stort för huvudkontoret, den nationella operativa avdelningen och de ytterligare nationella eller regionala avdelningar eller funktioner som ska finnas,</p> <p>- bemanna Polismyndigheten när det gäller de anställningar som Polismyndigheten ska besluta om,</p> <p>- besluta om och, i den utsträckning det är möjligt under uppdragstiden, genomföra andra övergripande strukturreformer, och</p> <p>- förbereda och genomföra de ytterligare åtgärder och beslut som krävs för att den nya myndigheten ska kunna inleda sin verksamhet den 1 januari 2015.</p> <p>Uppdraget ska slutredovisas senast den 1 april 2015.</p> <p>En sammanhållen svensk polis</p> <p>Polisorganisationskommittén föreslår i betänkandet En sammanhållen svensk polis (SOU 2012:13) att Rikspolisstyrelsen och de 21 polismyndigheterna samt Statens kriminaltekniska laboratorium ombildas till en myndighet som benämns Polismyndigheten. En sammanhållen myndighet ger bättre förutsättningar för högre kvalitet, effektivitet och flexibilitet. Kommittén lämnar också andra förslag, bl.a. om ledningsform för myn-digheten, den organisatoriska ramen, anställning av högre chefer, organisatorisk tillhörighet för Statens kriminaltekniska laboratorium och verksamheten med särskilda utredningar samt allmänna utgångspunkter för reformen. Kommittén har i tilläggsdirektiv (dir. 2012:13) fått i uppdrag att utreda konsekvenserna av en eventuell ombildning av Säkerhetspolisen till en fristående myndighet och behovet av ett fristående tillsynsorgan över polisens och Kriminalvårdens verksamhet samt, om övervägande skäl talar för att inrätta ett sådant organ, lämna ett fullständigt förslag om organisation och verksamhet. Frågan om Säker-hetspolisen som en fristående myndighet redovisades den 28 november 2012 i delbetänkandet En tydligare organisation för Säkerhetspolisen (SOU 2012:77).</p> <p>Betänkandet En sammanhållen svensk polis har remitterats och 107 remissinstanser har svarat. Förslaget att ombilda polisen till en sammanhållen myndighet har fått ett positivt remissutfall. Remissutfallet när det gäller kommitténs olika delförslag är, med några få undantag, också positivt. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2012/2744/PO).</p> <p>I budgetpropositionen för 2013 föreslog regeringen, med utgångspunkt i kommitténs förslag och med beaktande av remissinstansernas synpunkter, att Rikspolisstyrelsen och de 21 polismyndigheterna ska ombildas till en sammanhållen myndighet, Polismyndigheten, den 1 januari 2015. Den 18 december 2012 godkände riksdagen regeringens förslag.</p> <p>Ombildningen innebär att Polismyndigheten övertar de uppgifter som polismyndigheterna och Rikspolisstyrelsen nu har. Som regeringen anfört i budgetpropositionen innebär den vidare att Polismyndigheten ska delas in i geografiska verksamhetsområden som ska vara bärkraftiga, så att man lokalt kan klara av bl.a. uppgifter som kräver specialistkompetens och särskild utrustning. Ombildningen innebär också att det skapas ett tydligare helhetsansvar. En konsekvens av ombildningen blir att polisen bestämmer sin egen organisation. Vidare skapar ombildningen större möjligheter att flytta verksamhet inom den nya myndigheten. En annan viktig aspekt av reformen är att säkerställa den lokala polisiära närvaron såväl i brottsutsatta områden i större städer som i glesbygd. Reformen skapar förutsättningar för att stärka polisens förmåga att ingripa mot brott och ordningsstörningar och utreda brott i syfte att möjliggöra lagföring. Den skapar också bättre förutsättningar för samverkan med andra berörda myndigheter i det trygghetsskapande arbetet.</p> <p>Regeringens ställningstaganden och uppdraget att ombilda polisen till en sammanhållen myndighet</p> <p>Såsom kommittén funnit är det lämpligt att inför ombildningen av polisen inrätta en särskild genomförandeorganisation. Det omfattande genomförandearbete som krävs gör att det finns starka skäl för att utse en särskild utredare. Uppdraget till utredaren förutsätter att riksdagen beslutar om nödvändiga lagänd-ringar.</p> <p>Den särskilda utredaren får, i enlighet med kommitténs förslag, huvudansvaret för genomförandet och ska bedriva arbetet i nära samarbete med den befintliga organisationen. Utredaren har rätt att begära biträde från Rikspolisstyrelsen under uppdraget. Regeringen ger samtidigt i ett särskilt beslut Rikspolisstyrelsen i uppdrag att biträda den särskilda utredaren och i vissa fall förbereda och genomföra ombildningen enligt utredarens bestämmande.</p> <p>Utredaren ska alltså, med utgångspunkt i Polisorganisationskommitténs förslag och i nära samarbete med Rikspolisstyrelsen, identifiera, besluta om och genomföra de åtgärder som krävs för att ombilda Rikspolisstyrelsen och de 21 polismyndigheterna till en sammanhållen myndighet som ska inleda sin verksamhet den 1 januari 2015.</p> <p>Organisationsstrukturen på nationell, regional och lokal nivå</p> <p>Polismyndigheten ska, som kommittén föreslagit, ha ett huvudkontor och vara indelad i polisregioner. Vid Polismyndigheten ska det också finnas några få avdelningar som har pekats ut av regeringen, en nationell operativ avdelning och en avdelning för särskilda utredningar som bedrivs enligt förordningen <a href="https://lagen.nu/2010:1031">(2010:1031)</a> om handläggning av ärenden om brott av anställda inom polisen m.m. Polismyndighetens organisation i övrigt ska bestämmas av utredaren i enlighet med dessa direktiv.</p> <p>Polisorganisationen ska byggas underifrån och uppåt, vilket också har betonats av ett antal remissinstanser. Detta bör förverkligas bl.a. genom att beslutsbefogenheter och uppgifter placeras på lägsta ändamålsenliga nivå.</p> <p>Etiska rådet ska finnas kvar i Polismyndigheten.</p> <p>Kommittén och remissinstanserna har särskilt framhållit att det lokalt bedrivna arbetet även fortsättningsvis ska vara basen i polisens verksamhet. Regeringen delar den uppfattningen. Ombildningen ska leda till att tillgängligheten och kontakten med medborgarna utvecklas ytterligare.</p> <p>Polismyndighetens organisation ska, i enlighet med förslaget i budgetpropositionen som riksdagen ställt sig bakom, huvudsakligen bygga på en geografisk uppgifts- och ansvarsfördelning, dvs. ett helhetsansvar för såväl utredningsverksamhet som brottsförebyggande verksamhet och service inom ett geografiskt ansvarsområde. En långtgående delegering, där chefer får ett stort ansvar för verksamhet, personal och ekonomi är också nödvändig.</p> <p>Polisregionerna ska vara bärkraftiga, vilket innebär att de ska ha ett tillräckligt verksamhetsunderlag för att i högre grad än i dag kunna bedriva polisverksamhet som kräver specialistkompetens, särskild utrustning eller dygnet-runt-bemanning. Bärkraftiga polisregioner gör att verksamhet i högre grad än i dag kan och bör flyttas ut från den nationella nivån till polisregionerna, där också ett nationellt ansvar för en viss fråga kan och bör läggas ut. Det ger också bättre möjligheter att med kort varsel kunna omfördela resurser. Befolkningsunderlaget är en viktig faktor för utformningen av verksamhetsområdena. Kravet på bärkraftighet får dock inte leda till att regionerna byggs upp likt självständiga myndigheter, med risk för stor administrativ överbyggnad.</p> <p>Det är företrädesvis myndigheterna inom polisväsendet som har yttrat sig i frågan om regionindelning. Meningarna om hur regionerna ska byggas upp är delade. Vissa remissinstanser förordar dagens indelning i samverkansregioner, medan andra förespråkar den indelning som föreslås av Utredningen om den statliga regionala förvaltningen (SOU 2012:81). Regeringens bedömning är att en förutsättning för att Polismyndigheten överhuvudtaget ska indelas i regioner är att varje region är bärkraftig. Regeringen anser att de nuvarande sju samverkansområdena inom polisen är bärkraftiga och väl inarbetade. Det ska därför finnas välgrundade skäl för att frångå nuvarande indelning i samverkansområden. Samtidigt ska behovet av en för staten gemensam regional indelning vägas in när Polismyndighetens regionala organisation utformas. Under alla förhållanden ska ett län inte ingå i flera polisregioner.</p> <p>Uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan polisregionerna och den nationella nivån ska vara tydlig. En genomtänkt delegationsordning, utan överlappande besluts- och uppgiftsområden, minskar risken för att beslutsfattande förs upp till högre beslutsnivåer än nödvändigt.</p> <p>Som tidigare framgått ska Polismyndigheten ha ett huvudkontor. Statskontoret har i sin rapport När flera blir en - om nyttan med enmyndigheter (2010) pekat på svårigheterna som flera enmyndigheter har haft att organisera ett fungerande huvudkontor. Det är viktigt att dra lärdom av dessa erfarenheter och utforma ett huvudkontor med en smidig intern samordning och tydliga ansvarsförhållanden. Vid utformningen av huvudkontoret ska verksamhetsansvaret noga övervägas så att kontoret begränsas till vad som är nödvändigt och ändamålsenligt. En möjlig utveckling är att i större utsträckning än i dag flytta över ett nationellt operativt ansvar och även ansvar för delar av utvecklingsverksamheten när det gäller nya polisiära metoder på polisregionerna.</p> <p>Till skillnad från kommittén anser regeringen att det inte finns skäl att i dessa direktiv närmare ange beslutsstrukturen för ledningen av den operativa verksamheten. Regeringen vill dock betona att Polismyndigheten på nationell nivå ska ha en väl utvecklad förmåga att leda och samordna operativ verksamhet. Vidare ska en tydlig roll- och ansvarsfördelning mellan den nationella operativa avdelningen och polisregionerna utvecklas. På den nationella nivån ska man kunna besluta om personalförflyttningar och ge tydliga anvisningar för prioriteringar i verksamheten. En effektiv polisverksamhet innebär också att en nationellt gemensam, funktionsindelad organisation för viss operativ verksamhet måste finnas, vilket i dag är fallet när det gäller exempelvis nationella insatsstyrkan och polisflyget samt utredning av korruption och krigsbrott. Behovet av ledning och sam-ordning genom den nationella operativa avdelningen är även särskilt framträdande när det gäller grov organiserad brottslighet och seriebrottslighet.</p> <p>En utgångspunkt för uppdraget ska också vara att skapa bästa möjliga förutsättningar för ett effektivt samarbete och en effektiv samverkan med andra berörda aktörer, såväl nationellt som internationellt.</p> <p>Utredaren ska besluta om</p> <p>- hur den regionala organisationsstrukturen ska se ut, var de geografiska gränserna ska gå och vilka orter som ska vara huvudorter,</p> <p>- organisation för och vilken verksamhet som ska bedrivas vid huvudkontoret och den nationella operativa avdelningen och vilka ytterligare nationella eller regionala avdelningar eller funktioner som ska finnas inom Polismyndigheten,</p> <p>- fördelning av ansvar mellan polisregionerna, huvud-kontoret, nationella operativa avdelningen och övriga avdelningar eller funktioner samt tydliggöra det genom en arbets- och delegationsordning, och</p> <p>- organisationsstrukturen på lokal nivå och fördelning av ansvar även på den organisatoriska nivån.</p> <p>Ledningsform och insyn</p> <p>Polismyndigheten ska, i likhet med vad kommittén föreslagit, vara en enrådighetsmyndighet och ledas av en myndighetschef som benämns rikspolischef. Vid Polismyndigheten ska det finnas ett insynsråd som, utöver ett insynsråds sedvanliga uppgifter att utöva insyn i verksamheten och ge myndighetschefen råd, särskilt ska följa verksamheten med särskilda utredningar. Ett insynsråds uppgifter och hur ledamöterna utses regleras i myndighetsförordningen <a href="https://lagen.nu/2007:515">(2007:515)</a>.</p> <p>Vid polisregionerna, som ska ledas av en regionpolismäs-tare, ska det finnas regionpolisråd som ska ha till uppgift att utöva insyn i verksamheten inom polisregionen och ge råd till regionpolismästaren. Regionpolisråden ska inte ha beslutsmandat. Även regionpolisråden ska följa verksamheten med särskilda utredningar när det gäller ärenden som rör den egna regionen. Regionpolismästaren ska vara ordförande i regionpolisrådet och hålla rådet informerat om verksamheten. Ledamöterna i regionpolisråden ska utses av regeringen för en bestämd tid.</p> <p>Insynsrådet ska följa verksamheten vid regionpolisråden. För att förstärka insynsfunktionen inom Polismyndigheten ska det finnas en samordningsfunktion för insynsrådet och regionpolisråden.</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- lämna förslag till regeringen om sammansättningen av insynsrådet och regionpolisråden, och</p> <p>- förbereda inrättandet av en nationell funktion för samordning av insynsrådets och regionpolisrådens arbete och genomföra de åtgärder som krävs för att införa lämpliga arbetsformer vid dessa.</p> <p>En avdelning för särskilda utredningar</p> <p>När det gäller verksamheten med särskilda utredningar har vissa remissinstanser ställt sig tveksamma till kommitténs förslag att verksamheten ska ingå i Polismyndigheten och hänvisar framför allt till kravet på oberoende. Regeringen delar kommitténs bedömning att verksamheten med särskilda utredningar ska ingå i Polismyndigheten som en egen avdelning. Kvaliteten i dessa utredningar är avgörande för att allmänheten ska ha förtroende för verksamheten. Hög kvalitet förutsätter tillgång till bred kompetens och erfarenhet av utredningsverksamhet, vilket bäst garanteras om verksamheten finns kvar inom polisen. För att tydliggöra verksamhetens självständighet och opartiskhet ska chefen anställas genom beslut av regeringen, verksamheten få en egen anslagspost och Polismyndighetens insynsråd och re-gionpolisråden få i uppgift att särskilt följa verksamheten med särskilda utredningar. Polismyndigheten ska också senast den 31 maj varje år lämna en redogörelse till regeringen för den aktuella verksamheten under föregående år.</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- förbereda inrättandet av en avdelning för särskilda utredningar och</p> <p>- genomföra de eventuella åtgärder som krävs för att anpassa verksamheten till en sammanhållen myndighet.</p> <p>Kompetensförsörjning</p> <p>Några remissinstanser är tveksamma till kommitténs förslag om anställningar och hänvisar främst till risken för alltför stor maktkoncentration hos chefen för Polismyndigheten. Regeringen delar kommitténs uppfattning att regeringen ska anställa rikspolischefen och besluta om anställning av chefen för avdelningen för särskilda utredningar. Till skillnad från kommittén anser regeringen att också chefen för nationella operativa avdelningen ska anställas genom beslut av regeringen och även vara ställföreträdande rikspolischef. Övriga chefer och annan personal vid Polismyndigheten ska anställas av myndigheten själv.</p> <p>Det ska liksom i dag finnas en nämnd som bereder an-ställningsärenden vid Polismyndigheten, vars ledamöter förordnas av regeringen. Nämnden ska ge rikspolischefen råd i ärenden om anställning av regionpolismästare. Nämnden ska också på begäran av rikspolischefen ge råd i andra anställningsärenden. Inför ombildningen av polisen ska nämnden ha motsvarande funktion gentemot utredaren. Nämndens sammansättning och beslutsförhet bör utformas i enlighet med kommitténs förslag.</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- bemanna Polismyndigheten när det gäller de anställ-ningar som Polismyndigheten ska besluta om,</p> <p>- även i övrigt utöva arbetsgivarens befogenheter när det gäller beslut som måste fattas för att den nya myndigheten ska kunna inleda sin verksamhet från den 1 januari 2015, och</p> <p>- förbereda inrättandet av en ny nämnd som bereder anställningsärenden och vidta de åtgärder som krävs för att nämnden ska kunna fungera i samband med ombildningen.</p> <p>Andra övergripande strukturreformer</p> <p>Genom sammanslagningen skapas möjligheter att genomföra övergripande strukturreformer, inom såväl operativ verksamhet som stödverksamhet. Rikspolisstyrelsen har redan tagit flera steg mot sådana reformer, bl.a. när det gäller administrativa stödprocesser. En ny organisationsstruktur ger förutsättningar för ytterligare strukturreformer när det gäller exempelvis länskom-munikationscentraler, brottssamordning, Polisens kontakt-center och förundersökningsledning. Verksamheter som kan lämpa sig för en nationell funktionsindelning och som kan ledas och samordnas nationellt ska identifieras, liksom verksamheter där det är lämpligt med en koncentration till färre ställen. Frågan om en eventuell anslutning till Statens servicecenter är också lämplig att se över i samband med en ombildning.</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- i samverkan med Statens servicecenter pröva förut-sättningarna för en inordning av verksamheten vid Polisens Administrativa Center (PAC) i Statens servicecenter och redovisa grunderna för sin bedömning till regeringen,</p> <p>- besluta om andra övergripande strukturreformer, bland annat vilka verksamheter som ska ledas och samordnas nationellt och vilka som ska koncentreras till färre ställen inom Polismyndigheten, och</p> <p>- genomföra reformerna under uppdragstiden i den utsträckning det är möjligt och ange en tidsplan i de fall de ska genomföras senare.</p> <p>En nationell modell för att ta hand om allmänhetens synpunkter</p> <p>En god tillgänglighet och kontakt med medborgarna innebär bl.a. att enskilda på ett enkelt sätt ska kunna framföra såväl positiva som negativa synpunkter till polisen. Det är angeläget att Polismyndigheten har väl utvecklade nationella rutiner och arbetssätt för att ta till vara allmänhetens synpunkter. En arbetsmodell för detta bör därför tas fram. Polismyndigheten ska med hjälp av synpunkterna kunna förbättra verksamheten utifrån medborgarnas behov och omsätta dessa i nya arbetsmetoder och rutiner.</p> <p>Som några remissinstanser framfört förutsätter en sådan modell att gränsdragningen mot särskilda utredningar och en eventuell tillsynsmyndighet klaras ut. Även risken för parallella system för klagomål måste beaktas, liksom risken för att allmänheten inte har en tydlig uppfattning om vart man ska vända sig med klagomål och andra synpunkter. Arbetsmodellen bör också ge utrymme för en återkoppling till allmänheten i enskilda ärenden. Vikten av att bibehålla en nära kontakt mellan allmänheten och polisen på lokal nivå ska också vägas in.</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- införa en modell (av kommittén benämnd kontaktpunkt) som förbättrar allmänhetens möjligheter att framföra synpunkter på polisens verksamhet och som utvecklar möjligheten för Polismyndigheten att återkoppla och arbeta med förbättringar utifrån medborgarnas behov och statsmakternas krav.</p> <p>Nuvarande myndigheter ska avvecklas</p> <p>Som en konsekvens av ombildningen kommer Rikspolissty-relsen och de 21 polismyndigheterna att avvecklas. I en avveckling ingår bl.a. att fullgöra uppgifter enligt Trygghetsavtalet och ett stort antal ekonomiadministrativa uppgifter.</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- ansvara för avvecklingen av de befintliga myndigheterna inom polisen.</p> <p>Anpassnings- och förvaltningsåtgärder som krävs</p> <p>Ombildningen kräver genomförande av beslut och åtgärder av mer eller mindre förvaltande karaktär inom områden som it, personal- och ekonomiadministration och rättsliga frågor. I detta ingår bl.a. förändring av ekonomistyrning och verk-samhetsplanering, förändring av ekonomi- och personalad-ministrativa rutiner, nya upphandlings- och lokalförsörjningsrutiner, åtgärder för en mer harmoniserad personalpolitik, förändring av kollektivavtal, anpassning av arbetsmiljöorganisation, sammanlänkning av polismyndigheternas it-system, åtgärder för en enhetlig organisationsstruktur och kodförteckning i it-system samt kartläggning och beslut när det gäller vissa rättsliga frågor, t.ex. översyn av föreskrifter och anvisningar för polisväsendet.</p> <p>Vissa åtgärder måste vidtas före den 1 januari 2015 medan andra kan vänta till efter ombildningen. Utredaren kan överlåta åt Rikspolisstyrelsen att ansvara för vissa sådana åtgärder.</p> <p>Utredaren ska således</p> <p>- besluta om och vidta de anpassnings- och förvalt-ningsåtgärder som krävs för att den nya myndigheten ska kunna inleda sin verksamhet den 1 januari 2015, inom områden som it, personal- och ekonomiadministration samt rättsliga frågor.</p> <p>Övriga uppdrag</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- besluta om verksamhetsplan och budget för det första verksamhetsåret,</p> <p>- lämna ett budgetunderlag för perioden 2015-2017 och ett förslag till regleringsbrev för 2015 till regeringen,</p> <p>- sluta nya avtal för den nya myndighetens räkning och verka för att befintliga avtal ändras eller avslutas i de fall det bedöms nödvändigt för att den nya myndigheten ska kunna inleda sin verksamhet den 1 januari 2015,</p> <p>- förbereda och genomföra de ytterligare åtgärder och beslut som krävs för att den nya myndigheten ska kunna inleda sin verksamhet den 1 januari 2015, och</p> <p>- lämna förslag till regeringen på ytterligare åtgärder av större vikt, relaterande till ombildningen, som krävs de första åren efter genomförandet.</p> <p>Avgränsningar, förutsättningar och redovisning av upp-draget</p> <p>Avgränsningar</p> <p>Det ingår inte i utredarens uppdrag att ta fram förslag till författningsändringar, förutom eventuella kompletterande förslag i fråga om myndighetsinstruktion. Utredaren ska hålla Regeringskansliet (Justitiedepartementet) informerat när det gäller behov av ytterligare författningsändringar, utöver de som Polisorganisationskommittén föreslagit.</p> <p>Polisorganisationskommittén har föreslagit att Säkerhets-polisen ska ombildas till en fristående myndighet. I sitt senaste delbetänkande En tydligare organisation för Säkerhetspolisen (SOU 2012:77) analyserar kommittén konsekvenserna av en sådan ombildning och lämnar förslag till en ny myndighetsstruktur. Betänkandet har remitterats, men remisstiden har ännu inte gått ut. Utredarens uppdrag omfattar inte Säkerhetspolisen. Utredaren ska dock beakta kommitténs överväganden och förslag i denna del, framför allt när det gäller samarbetet mellan Säkerhetspolisen och i första hand den nationella operativa avdelningen men även polisregionerna. Utredaren ska också hålla sig informerad om den fortsatta beredningen av frågan inom Rege-ringskansliet och anpassa sitt arbete efter det.</p> <p>Statens kriminaltekniska laboratoriums roll i den framtida polisorganisationen är föremål för ytterligare överväganden inom Regeringskansliet. Regeringen avser att återkomma till riksdagen i denna fråga med förslag som ligger i linje med kommitténs uppfattning att laboratoriet ska ingå i Polismyn-digheten. Utredaren ska i sitt arbete beakta denna inriktning och ta hänsyn till den fortsatta beredningen av frågan inom Regeringskansliet.</p> <p>Frågan om ett nytt organ för tillsyn över polisens verksamhet är föremål för ytterligare utredning av kommittén och omfattas därför inte av utredarens uppdrag.</p> <p>Andra förutsättningar för uppdraget</p> <p>Utredaren ska samarbeta med den befintliga polisorganisa-tionen, i första hand med Rikspolisstyrelsen. Delaktighet och öppenhet ska prägla genomförandet. Utredaren ska fullgöra de åtgärder som krävs enligt lagen <a href="https://lagen.nu/1976:580">(1976:580)</a> om medbestämmande i arbetslivet.</p> <p>Utredaren ska samarbeta med Åklagarmyndigheten och andra myndigheter som i betydande utsträckning utövar uppgifter tillsammans med polisen. Utredarens uppdrag ska bedrivas utåtriktat och i kontakt med övriga berörda myndigheter, kommuner, landsting, näringslivet och andra intressenter. Utredaren ska i sitt arbete ta del av de förslag som Utredningen om den statliga regionala förvaltningen lämnat (SOU 2012:81) och sammanväga dessa med polisverksamhetens och övriga myndigheters behov. Utredaren ska också ta del av Polisorganisationskommitténs överväganden och förslag när det gäller frågan om tillsyn och den fortsatta beredningen av frågan inom Rege-ringskansliet. Detta gäller också Alarmeringstjänstutredningens (Fö 2011:04) överväganden och förslag.</p> <p>Utredaren ska ta tillvara de erfarenheter som finns från när andra statliga myndigheter organiserats om till så kallade enmyndigheter och inhämta synpunkter från Statskontoret. Synpunkter ska också inhämtas från Ekonomistyrningsverket, Arbetsgivarverket och Statens tjänstepensionsverk.</p> <p>Utredaren ska löpande hålla Regeringskansliet (Justitie-departementet) underrättat om arbetet.</p> <p>När det gäller frågan om medborgerlig insyn och demo-kratisk kontroll ska det för den delen av uppdraget knytas en referensgrupp till utredaren, bestående av förtroendevalda med intresse av och kunskap om polisverksamhet.</p> <p>Utredaren bestämmer i övrigt själv om organisationen och arbetssättet för uppdraget.</p> <p>Tidsplan för vissa åtgärder och redovisningar</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- senast den 1 april 2013 presentera en plan för sitt uppdrag för Regeringskansliet (Justitiedepartementet),</p> <p>- senast den 1 september 2013 besluta om den polis-regionindelning och de huvudorter som ska finnas från och med den 1 januari 2015,</p> <p>- senast den 1 mars 2014 lämna förslag till regeringen om sammansättningen av insynsrådet och regionpolisråden,</p> <p>- senast den 1 mars 2014 lämna ett budgetunderlag för 2015-2017 till regeringen,</p> <p>- senast den 1 juli 2014 besluta om den organisatoriska strukturen på nationell nivå och inom polisregionerna,</p> <p>- senast den 1 juli 2014 besluta om anställning av de högsta cheferna inom Polismyndigheten med tillträde den1 januari 2015, med undantag för de chefer som ska anställas genom beslut av regeringen, och</p> <p>- senast den 1 september 2014 lämna ett förslag till regleringsbrev till regeringen.</p> <p>Uppdraget ska slutredovisas senast den 1 april 2015.</p> <p> (Justitiedepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2012:90/ 2012-09-13T12:00:00+01:00 2012-09-13T12:00:00+01:00 2012:90 Tilläggsdirektiv till Kommittén om hållbara försäkringar vid sjukdom och arbetslöshet (S 2010:04) Socialdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträdet den 13 september 2012</p> <p>Utvidgning av och förlängd tid för uppdraget</p> <p>Regeringen beslutade den 29 april 2010 att en parlamentariskt sammansatt kommitté skulle se över de allmänna försäkringarna vid sjukdom och arbetslöshet (dir. 2010:48).</p> <p>Kommittén får nu ett utvidgat uppdrag som avser arbetslöshetsförsäkringen och de ersättningar som lämnas till stöd för försörjning vid deltagande i ett arbetsmarknadspolitiskt program (aktivitetsstöd eller utvecklingsersättning).</p> <p>Kommittén får bl.a. i uppdrag att</p> <p>- se över reglerna om sökområde och arbetslöshetsersättning under tid med deltidsarbete,</p> <p>- utreda hur den ersättning som lämnas till stöd för försörjning vid deltagande i ett arbetsmarknadspolitiskt program kan harmoniseras och effektiviseras,</p> <p>- utreda hur hanteringen av förtroendevalda och uppdragstagare i arbetslöshetsförsäkringen kan förtydligas,</p> <p>- utreda hur nuvarande regler om arbetslöshetsersättning vid uttag av pension ska förnyas och förtydligas, och</p> <p>- utreda hur statsbidragshanteringen i arbetslöshetsförsäkringen kan effektiviseras och om det finns ett behov av förfaranderegler samt regler om intern styrning och kontroll för arbetslöshetskassorna.</p> <p>Enligt kommitténs direktiv skulle arbetet slutredovisas senast den 15 maj 2013. Utredningstiden förlängs. Kommittén ska i stället redovisa arbetet i sin helhet senast den 31 januari 2015.</p> <p>Det ursprungliga uppdraget</p> <p>Enligt kommitténs direktiv (dir. 2010:48) ska kommittén överväga förändringar som kan leda till mer hållbara sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar. De förändringar som kan bli aktuella ska även bidra till långsiktigt ökad sysselsättning och därmed långsiktigt hållbara statsfinanser. Vidare anger direktivet att samspelet mellan sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna ska belysas. Även samspelet mellan försäkringarna och ekonomiskt bistånd samt aktivitetsstöd ska klarläggas. Som utgångspunkt för kommitténs arbete gäller att sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna ska ge god ekonomisk trygghet och utformas så att arbetslinjen understöds. Båda försäkringarna ska även i fortsättningen ha karaktär av omställningsförsäkringar, samtidigt som den som har en permanent avsaknad av arbetsförmåga ska ha en tryggad inkomst. Vidare framgår att försäkringarna ska ha en principiell uppbyggnad som medför att det alltid ska löna sig att arbeta.</p> <p>Utvidgning av utredningsuppdraget</p> <p>Mot bakgrund av kommitténs nuvarande uppdrag ger rege-ringen genom detta tilläggsdirektiv kommittén ytterligare uppdrag som syftar till att förtydliga och förenkla regelverket för arbetslöshetsförsäkringen i sig men även att harmonisera regelverket gentemot övrig relevant reglering. Tilläggsuppdraget delas in i följande områden:</p> <p>1. Grundläggande bestämmelser i arbetslöshetsförsäk-ringen.</p> <p>2. Harmonisering och effektivisering av aktivitetsstöd och utvecklingsersättning.</p> <p>3. Förtydligande av regelverket för vissa grupper i arbets-löshetsförsäkringen.</p> <p>4. Utredning av behov av regler om effektivitet och styr-ning samt förfaranderegler.</p> <p>Grundläggande bestämmelser i arbetslöshetsförsäkringen</p> <p>Regeringen anser att två frågor som avser bestämmelser av grundläggande karaktär i arbetslöshetsförsäkringen behöver utredas närmare. Den ena är den tidigare gällande bestämmelsen om att en arbetssökande kan begränsa sitt arbetssökande yrkesmässigt och geografiskt i början av en ersättningsperiod (den s.k. 100-dagarsregeln) och den andra avser frågan om begränsning av rätten till arbetslöshetsersättning vid deltidsarbete (den s.k. 75-dagarsregeln).</p> <p>Översyn av regler för sökområde</p> <p>Tidigare fanns en bestämmelse i arbetslöshetsförsäkringen som innebar att en arbetssökande kunde begränsa sitt arbetssökande yrkesmässigt och geografiskt under de 100 första ersättningsdagarna i en ersättningsperiod (den s.k. 100-dagarsregeln). Regeln infördes 2001 för att senare avskaffas 2007. Införandet motiverades med att den arbetssökande skulle ges ett visst rådrum att anpassa sig till sin nya situation. Avskaffandet i sin tur motiverades med att regeln innebar en inskränkning av kontrollfunktionen i arbetslöshetsförsäkringen vilket ansågs motverka en ökad aktivitet hos den arbetssökande. Vidare ansågs lagen <a href="https://lagen.nu/1997:238">(1997:238)</a> om arbetslöshetsförsäkring redan medge en individuell prövning av vad som är ett lämpligt arbete för den enskilde.</p> <p>Under 2011 överlämnade riksdagen ett tillkännagivande till regeringen som innebar att regeringen bör återkomma till riksdagen med lagförslag som ger arbetslösa rätt att begränsa sitt arbetssökande under de första 100 ersättningsdagarna av en ersättningsperiod.</p> <p>Kommittén ska därför</p> <p>- se över nuvarande reglering av den arbetssökandes sökområde,</p> <p>- analysera vilka effekter ett återinförande av den tidigare gällande 100-dagarsregeln kan få för arbetsmarknadens funktionssätt, och</p> <p>- analysera hur arbetslöshetens längd och matchningen mellan lediga jobb och arbetssökande skulle påverkas av ett återinförande av 100-dagarsregeln.</p> <p>Översyn av deltidsbegränsningsregeln</p> <p>Nuvarande deltidsbegränsning (den s.k. 75-dagarsregeln) infördes i april 2008 i syfte att motverka att den som är arbetslös fastnar i ofrivillig deltidsarbetslöshet, att förstärka de deltidsarbetslösas incitament att söka heltidsarbete och att sätta press på arbetsgivarna att i större utsträckning erbjuda heltidsarbete. Tidigare begränsningsregel omfattade endast tillsvidareanställningar på deltid och aktualiserades om den arbetssökandes deltidsanställning pågick vid övergången från en ersättningsperiod till en annan. Deltidsersättning kunde därför lämnas under flera år. Nuvarande begränsningsregel medger att ersättning i kombination med deltidsarbete lämnas under som längst 75 ersättningsdagar.</p> <p>Under 2011 överlämnade riksdagen ett tillkännagivande till regeringen med innebörden att deltidsbegränsningsregeln skulle ses över.</p> <p>Kommittén ska därför</p> <p>- analysera hur nuvarande begränsningsregel påverkar arbetssökande kvinnor och mäns sökintensitet och risk för begränsat arbetsutbud,</p> <p>- analysera hur nuvarande begränsningsregel påverkar arbetslöshetsperiodens längd och chansen till heltidsarbete för kvinnor och män som är deltidsarbetslösa, och</p> <p>- om kommittén finner det lämpligt, föreslå alternativa lösningar till nuvarande deltidsbegränsning som säkerställer att arbetslöshetsförsäkringen fungerar som en omställnings-försäkring.</p> <p>Kommittén ska lämna förslag till författningsreglering för samtliga delar av sina förslag.</p> <p>Harmonisering och effektivisering av aktivitetsstöd och utvecklingsersättning</p> <p>Flera frågor som gäller de ersättningar (aktivitetsstöd eller utvecklingsersättning) som lämnas till stöd för försörjning för den som deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program behöver utredas. Det avser dels frågor om harmonisering av stöden i förhållande till reglerna i arbetslöshetsförsäkringen, dels hur administrationen av aktivitetsstödet och utvecklingsersättningen ska utformas.</p> <p>Harmonisering av reglerna för arbetslöshetsersättning med reglerna för aktivitetsstöd och utvecklingsersättning</p> <p>Arbetslöshetsersättning beräknas och betalas ut med utgångspunkt i en 40-timmarsvecka. Motsvarande beräkningsgrund finns inte för aktivitetsstöd och utvecklingsersättning. Denna skillnad medför att tid när en arbetssökande antingen har aktivitetsstöd eller utvecklingsersättning och får ersättning från annan eller utför annan aktivitet riskerar att behandlas på ett annat sätt än vad som gäller för den som har arbetslöshetsersättning och som får ersättning från annan eller utför annan aktivitet. Exempel på sådana situationer är när den arbetssökande t.ex. får lön eller föräldrapenning eller har nedsatt arbetsför-måga, studerar eller har annan frånvaro. Detta kan medföra att arbetssökande, i likartade situationer, riskerar att behandlas olika på grund av att de får olika ersättning vid sin arbetslöshet.</p> <p>Kommittén ska därför</p> <p>- analysera och lämna förslag på med vilken omfattning aktivitetsstöd och utvecklingsersättning ska lämnas till den som får ersättning från annan eller utför annan aktivitet, och</p> <p>- analysera om det finns ytterligare möjligheter att harmonisera reglerna för aktivitetsstöd och utvecklingsersättning med reglerna i arbetslöshetsförsäkringen.</p> <p>Samtliga delar av kommitténs förslag ska innehålla förslag till författningsreglering.</p> <p>Administrationen av aktivitetsstöd och utvecklingsersättning</p> <p>I dag är det tre aktörer, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och arbetslöshetskassorna, som är involverade i hanteringen av aktivitetsstöd och utvecklingsersättning. Frågan om alternativa organisationsformer för att administrera och betala ut aktivitetsstödet har tidigare utretts med olika förslag på lösningar.</p> <p>Regeringen anser att det finns anledning att på nytt pröva om en mer tydlig och effektiv organisering av det stöd som lämnas till stöd för försörjning vid deltagande i arbetsmarknadspolitiskt program (aktivitetsstöd eller utvecklingsersättning) går att åstadkomma.</p> <p>Kommittén ska, med utgångspunkt i sitt förslag om hur administrationen av arbetslöshetsförsäkringen ska organiseras, analysera och ge förslag till hur hanteringen av aktivitetsstödet och utvecklingsersättningen på bästa sätt ska organiseras i syfte att effektivisera hanteringen.</p> <p>Förtydligande av regelverket för vissa grupper i arbetslöshetsförsäkringen</p> <p>Flera frågor som gäller olika grupper i arbetslöshetsförsäkringen behöver utredas. De grupper som avses är förtroendevalda, uppdragstagare och de som får eller har gjort uttag av pension.</p> <p>Förslag till reglering för förtroendevalda</p> <p>Regeringen har låtit utreda förtroendevaldas ställning i arbetslöshetsförsäkringen. Utredarens slutsatser lämnades till regeringen under 2011 i betänkandet Större ekonomisk trygghet för förtroendevalda (SOU 2011:54). I betänkandet lämnar utredaren förslag till regler som syftar till att möjliggöra för förtroendevalda att i större utsträckning kunna behålla och ta förtroendeuppdrag under tid med arbetslöshet och på så vis främja arbetsviljan samt värna möjligheten till engagemang i för samhället viktiga uppdrag. Förslaget innebär en tydlig avgränsning av vilka uppdrag som i arbetslöshetsförsäkringens mening ska ses som förtroendeuppdrag och som därmed också ska kunna ligga till grund för ett arbetsvillkor. Utredaren föreslår även att dessa uppdrag ska undantas från nuvarande deltidsbegränsningsregel. Kommittén ska</p> <p>- analysera förtroendevaldas ställning i arbetslöshetsförsäkringen i relation till deltidsbegränsningen med utgångspunkt från dels den avgränsning av förtroendevalda som ges i betänkandet, dels den översyn av deltidsbegränsningsregeln som kommittén ska göra enligt detta direktiv,</p> <p>- analysera konsekvenserna av att förtroendevalda hänförs till gruppen arbetstagare i alla delar av arbetslöshetsförsäkringen,</p> <p>- analysera deltids- och heltidsuppdrag i jour- och familjehem och vid behov utforma beräkningsregler för gruppen, och</p> <p>- analysera och vid behov föreslå hur bestämmelser om lämpligt arbete och uppföljningsåtgärder ska tillämpas för förtroendevalda med beaktande av kommitténs förslag när det gäller 100-dagarsregeln.</p> <p>Förslag till reglering för uppdragstagare</p> <p>Uppdragstagare utgör en växande grupp på arbetsmarknaden och förekommer inom många olika yrkesgrupper, däribland kulturskapare. Det är angeläget att uppdragstagare omfattas av arbetslöshetsförsäkringen på ett tydligt sätt. I dag saknas en specifik reglering av denna grupp i arbetslöshetsförsäkringen. Arbetslöshetsförsäkringen omfattar dels arbetstagare, dels företagare. Uppdragstagare befinner sig ofta i gränslandet mellan att vara arbetstagare och företagare och deras ställning i arbetslöshetsförsäkringen är därför inte helt klar. Antal uppdragsgivare och omfattning av uppdrag som utförs av en uppdragsgivare varierar också mellan individer och påverkas av de förutsättningar som råder på olika arbetsmarknader. Det är inte heller ovanligt att uppdrag kombineras med anställning och verksamhet som bedrivs i eget företag. Det har tidigare gjorts försök till att utforma regler för uppdragstagare, men det har visat sig vara komplicerat. Den senaste utredningen Uppdragstagare i arbetslöshetsförsäkringen (SOU 2011:52) ger förslag på schablonregler för att bedöma uppdragstagare, men löser inte alla frågor. Nuvarande utformning av regelverket innebär en risk för att lika fall behandlas olika och det är dessutom svårt för den enskilde att förutse hur regelverket ska tillämpas. Kommittén ska därför analysera uppdragstagares ställning i arbetslöshetsförsäkringen och föreslå en reglering som innebär att uppdragstagares ställning i arbetslöshetsförsäkringen blir tydlig.</p> <p>Förslaget ska, om det är möjligt, innehålla en definition av vem som är att anse som uppdragstagare och vem som är att anse som uppdragsgivare. Det ska också tydliggöras hur uppdragstagare förhåller sig till de två grupper som i dag finns i arbetslöshetsförsäkringen. Företagarbegreppet har nyligen varit föremål för översyn vilket medförde flera förändringar i regelverket, bland annat i syfte att göra företagarbegreppet mer enhetligt i olika regelverk. Förslaget till definition av uppdragstagare ska därför i så begränsad utsträckning som möjligt förändra nuvarande definition av företagare. Den föreslagna definitionen ska också vara likvärdig i arbetslöshets- och socialförsäkringen. Kommittén ska också analysera hur förslaget förhåller sig till gränsdragningen mellan arbetstagare och uppdragstagare i arbets- och skatterätten. Vidare ska förslaget underlätta för individer att kunna växla mellan anställning, uppdrag och företagande och möjliggöra för individer att kunna ta sig ur arbetslöshet.</p> <p>Harmonisering av pensionsregler</p> <p>Nuvarande reglering av hur arbetslöshetsersättning ska bedömas i relation till olika former av pension har varit oförändrad under lång tid. Därtill kan tillämpningen av bestämmelserna i det enskilda fallet i vissa fall vara svår att förutse för enskilda. Ett uttag av pension vid sidan av arbete kan vid arbetslöshet reducera arbetslöshetsersättningen på ett sätt som är svårt att förutse. Regeringen anser att bestämmelserna behöver ses över i syfte att förtydliga och förenkla men även för att harmoniseras med övrig lagstiftning på området.</p> <p>Kommittén ska därför analysera och lämna förslag på hur nuvarande bestämmelser kan justeras så att de blir tydligare och enklare att tillämpa och i större utsträckning harmonierar med relevant lagstiftning på området. De bestämmelser som föreslås ska inte utgöra hinder för äldre att återgå i arbete.</p> <p>Utredning av behov av regler om effektivitet och styrning samt förfaranderegler</p> <p>Några frågor som gäller styrning och effektivitet på arbetslöshetsförsäkringens område behöver utredas. Det gäller frågor om hur statsbidragshanteringen kan effektiviseras och om arbetslöshetskassorna i högre utsträckning ska omfattas av vissa bestämmelser som gäller för myndigheter.</p> <p>Effektivisering av statsbidragshanteringen</p> <p>Statsbidragshanteringen i arbetslöshetsförsäkringen är otydlig framför allt i fråga om vilken roll olika aktörer har och hur regelverket ska tillämpas i vissa delar. Både Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen och Arbetsförmedlingen har uttryckt önskemål om att utreda statsbidragshanteringen så att ansvarsfördelning och tillämpningsfrågor förtydligas.</p> <p>Kommittén ska därför, med utgångspunkt i översynen av hur arbetslöshetsförsäkringen ska organiseras</p> <p>- analysera ansvarsfördelningen mellan olika aktörer i statsbidragshanteringen, med utgångspunkt också i kommitténs förslag när det gäller aktivitetsstödet och utvecklingsersättningen enligt dessa direktiv,</p> <p>- föreslå hur hanteringen ska kunna utformas så effektivt som möjligt, och</p> <p>- analysera och föreslå nödvändiga förändringar av regelverket.</p> <p>Förfaranderegler och regler om styrning och effektivitet</p> <p>Arbetslöshetskassorna är privaträttsliga organ och inte myndigheter. Det innebär att t.ex. förvaltningslagen <a href="https://lagen.nu/1986:223">(1986:223)</a>, förordningen <a href="https://lagen.nu/2007:603">(2007:603)</a> om intern styrning och kontroll och myndighetsförordningen <a href="https://lagen.nu/2007:515">(2007:515)</a> inte gäller för arbetslöshetskassornas verksamhet samt att de även i andra delar är undantagna bestämmelser som gäller för utbetalande myndigheter. Arbetslöshetskassornas verksamhet innefattar dock delvis myndighetsutövning, bl.a. när det gäller handläggning av ärenden om arbetslöshetsersättning. Verksamheten vänder sig således till enskilda och arbetslöshetskassornas beslut kan få avgörande konsekvenser för enskilda individer.</p> <p>Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen har i åter-kommande rapporter påtalat brister hos arbetslöshetskassorna när det gäller intern styrning och kontroll samt informationssäkerhet. Vidare har Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen i sitt remissvar över Förvaltningslagsutredningens betänkande En ny förvaltningslag (SOU 2010:29), som för närvarande bereds inom Regeringskansliet, anfört att den grundläggande rättssäkerhetsgaranti som genom förslaget till ny förvaltningslag erbjuds den enskilde medborgaren hos förvaltningsmyndigheterna bör gälla även hos arbetslöshetskassorna samt att frågan om att införa liknande reglering i den speciallagstiftning som gäller på arbetslöshetsförsäkringens område bör utredas närmare (jfr Ds 2010:47, s. 660 f.).</p> <p>Kommittén ska därför, beroende av vad kommittén föreslår när det gäller arbetslöshetsförsäkringens organisering,</p> <p>- analysera förutsättningarna för att göra förvaltningslagen tillämplig på relevanta delar av arbetslöshetskassornas verksamhet, och</p> <p>- analysera förutsättningarna för att införa bestämmelser om intern styrning och kontroll samt informationssäkerhet och, om det blir aktuellt, även analysera om de olika arbetslöshetskassorna ska omfattas av sådana bestämmelser i samma utsträckning.</p> <p>Konsekvensbeskrivningar</p> <p>Kommittén ska uppskatta de ekonomiska konsekvenser som förslagen kan medföra. Kommittén ska även uppskatta de samhällsekonomiska och statsfinansiella effekterna av samtliga delar av förslagen.</p> <p>Kommittén ska också utreda om förslagen har några konsekvenser för Sveriges åtaganden gentemot Internationella arbetsorganisationen (ILO), Europeiska unionen eller andra i detta sammanhang relevanta internationella organ. Kommittén ska även utreda om förslagen kan tänkas få konsekvenser för jämställdheten eller för miljön. Förslagens konsekvenser för små och mellanstora företag ska också belysas.</p> <p>Övrigt</p> <p>I sitt arbete med detta tilläggsuppdrag bör kommittén särskilt ta del av följande betänkanden och rapporter:</p> <p>- Kompletterande regler om personuppgiftsbehandling på det arbetsmarknadspolitiska området (SOU 2012:4),</p> <p>- Större ekonomisk trygghet för förtroendevalda - Rätt till ersättning vid arbetslöshet (SOU 2011:54),</p> <p>- Uppdragstagare i arbetslöshetsförsäkringen (SOU 2011:52),</p> <p>- En ny förvaltningslag (SOU 2010:29),</p> <p>- IAF 2011:18 Återbetalning av statsbidrag - kartläggning och analys av gällande regelverk,</p> <p>- IAF 2011:30 Arbetslöshetskassornas arbete med att för-hindra felaktiga utbetalningar samt IAF:s redovisning av återkrav,</p> <p>- IAF 2010:24 Arbetslöshetskassornas system och rutiner för internkontroll samt informationssäkerhet,</p> <p>- IAF 2009:15 Arbetslöshetskassorna och systematisk internkontroll.</p> <p>Kommittén skulle enligt de ursprungliga direktiven slut-redovisa arbetet i sin helhet senast den 15 maj 2013. Med anledning av detta tilläggsdirektiv ska kommittén i stället slutredovisa sitt arbete senast den 31 januari 2015. I den slutredovisningen ingår också att redovisa de delar av uppdraget som hänförs till detta tilläggsuppdrag.</p> <p> (Socialdepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2010:117/ 2010-11-04T12:00:00+01:00 2010-11-04T12:00:00+01:00 2010:117 Ett myndighetsgemensamt servicecenter för en effektivare statlig administration Finansdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 4 november 2010</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2> <p>För att öka effektiviteten och minska administrationskostnaderna i staten, behövs ökad koncentration av administrativ stödverksamhet. En särskild utredare ska därför förbereda bildandet av ett myndighetsgemensamt servicecenter med uppdrag att erbjuda tjänster inom i första hand ekonomi- och personaladministration till statliga myndigheter. Verksamheten bör inledningsvis omfatta lämpliga delar av det administrativa verksamhetsstöd som i dag finns vid Skatteverket. Verksamheten bör bedrivas i myndighetsform och finansieras med avgifter från de myndigheter som nyttjar servicecentrets tjänster, s.k. kundmyndigheter. Utredaren ska bedriva arbetet så att verksamheten ska kunna inledas den 1 januari 2012.</p> <p>Utredarens arbete ska genomföras i två etapper. I en första etapp ska utredaren analysera och lämna förslag till vilka verksamheter inom Skatteverkets nuvarande administrativa verksamhetsstöd som bör föras över till den nya organisationen. Utredaren ska föreslå hur verksamheten ska organiseras och vilka myndigheter som i ett första skede bör anslutas till det gemensamma servicecentret. Utredaren ska i det sammanhanget överväga vilka personalaspekter som kan aktualiseras av förslagen. Utredaren ska redogöra för förslagens budgetära konsekvenser och uppmärksamma regeringen på om starttidpunkten för servicecentret behöver senareläggas. Denna del av uppdraget ska redovisas senast den 15 april 2011.</p> <p>Avsikten är att regeringen efter den avslutade första etappen ska kunna fatta beslut om att gå vidare med etapp 2, dvs. att genomföra bildandet av servicecentret med målsättningen att detta ska kunna ske den 1 januari 2012.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Dagens organisering av administrativ stödverksamhet</p> <p>En majoritet av myndigheterna sköter administrativ stödverksamhet i egen regi. De myndigheter som ombildats till s.k. enmyndigheter har koncentrerat sin administrativa verksamhet och sköter den i flera fall inom ramen för en s.k. beställar- och utförarorganisation. Till viss del upphandlar myndigheterna delar av det administrativa stödet, dock i en begränsad omfattning.</p> <p>Det finns exempel på myndigheter som tillhandahåller stödtjänster till andra myndigheter. Kammarkollegiet har som en av sina huvuduppgifter att tillhandahålla administrativa tjänster till i huvudsak mindre myndigheter och stöder i dag ca 80 myndigheter med lönetjänster och ca 70 myndigheter med olika ekonomitjänster. Skatteverket erbjuder via sitt verksamhetsstöd liknande tjänster till Kronofogdemyndigheten och Lantmäteriet. Detsamma gör Rikspolisstyrelsen genom sitt verksamhetsstöd till bl.a. de 21 polismyndigheterna. Försäkringskassan tillhandahåller stödtjänster till Pensionsmyndigheten.</p> <p>Länsstyrelserna bedriver gemensamma utvecklingsprojekt för att samordna delar av sina interna administrativa verksamheter inom bl.a. IT, löneadministration och ekonomiadministration. Finansdepartementet gav i oktober 2009 länsrådet vid Länsstyrelsen i Jönköpings län i uppdrag att utreda och ge förslag på hur länsstyrelsernas interna administrativa verksamheter kan organiseras på ett ändamålsenligt sätt (dnr Fi/2009/6991). Uppdraget redovisades i april 2010. Rapporten har remissbehandlats. Regeringen avser med anledning av rapporten och remissinstansernas synpunkter att ytterligare förtydliga länsstyrelsernas uppgift att samordna gemensamma administrativa verksamheter och verka för en effektiv länsstyrelseorganisation.</p> <p>Det finns även andra exempel på stödverksamhet som organiseras samordnat i staten. Kammarkollegiet ansvarar för upphandlingen inom området informationsteknik och har regeringens uppdrag att även inordna den samordning av statens inköp som i dag görs av flera myndigheter (dnr Fi2010/2734). Ekonomistyrningsverket (ESV) samordnar delar av upphandlingen av ekonomiadministrativa IT-system.</p> <p>Ekonomistyrningsverkets och E-delegationens utredningar och förslag</p> <p>Ett par utredningar har bedömt att det finns en betydande effektiviseringspotential och kvalitativa fördelar med en koncentration av framför allt ekonomi- och personaladministration.</p> <p>Ekonomistyrningsverket har i rapporten Gemensamma lösningar för effektivare administration (ESV 2007:33) uppskattat att det i statsförvaltningen, exklusive de stora myndigheterna som redan har inrättat interna servicecenter, finns en årlig besparingspotential på 650-900 miljoner kronor. Detta förutsätter att möjligheterna att förenkla och standardisera arbetsrutiner tas till vara fullt ut. E-delegationen har i betänkandet Strategi för myndigheternas arbete med e-förvaltning (SOU 2009:86) uppskattat besparingspotentialen för gemensamma administrativa verksamhetsstöd för statsförvaltningen till mellan 500 och 1 200 miljoner kronor per år. Detta motsvarar ungefär 30 procent i effektivitetsförbättring vid utförandet av de arbetsuppgifter som föreslås samlas hos sådana verksamhetsstöd.</p> <p>E-delegationen har i sitt betänkande lämnat förslag till hur en koncentration av administrativa stödprocesser bör utformas. Betänkandet har remissbehandlats. För att ta till vara kompetens och infrastruktur samt minimera risker och införandekostnader anser delegationen att de befintliga stödverksamheter som finns vid myndigheterna Skatteverket och Rikspolisstyrelsen ska utvecklas till s.k. gemensamma administrativa verksamhetsstöd för ekonomi- och personaladministration. Delegationen anser vidare att en etablering av framtida myndighetsgemensamma verksamhetsstöd bör baseras på befintliga strukturer hos Skatteverket och Rikspolisstyrelsen.</p> <p>Delegationen föreslår att regeringen ger Skatteverket och Rikspolisstyrelsen i uppdrag att under 2010 var för sig tillhandahålla tjänster för ekonomi- och personaladministration i gemensamma administrativa verksamhetsstöd för ytterligare minst en myndighet vardera och att delegationen följer upp verksamheten. Om uppföljningsresultatet talar till det gemensamma verksamhetsstödets fördel ska verksamheten löpande utökas under perioden 2011-2015 genom etablering av ytterligare ett par gemensamma verksamhetsstöd. Delegationen föreslår även att den skyndsamt ska utreda förutsättningarna för att frikoppla ett gemensamt administrativt verksamhetsstöd från värdmyndigheten för att därmed renodla styrmodellen.</p> <p>En majoritet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan är positiva till inriktningen att utveckla myndighetsgemensamma verksamhetsstöd i staten och de förslag som E-delegationen lämnat. Konkurrensverket avstyrker dock förslaget att ge uppdrag till Skatteverket och Rikspolisstyrelsen med hänvisning till att det skulle begränsa konkurrensen på marknaden om Skatteverket och Rikspolisstyrelsen skulle ges ensamrätt att utföra tjänsterna. Bland de remissinstanser som är tveksamma till förslaget finns även de som ser risker med att man tar bort delar av stödverksamheten som är strategiska för kärnverksamheten. De remissinstanser som är positiva till förslaget understryker bl.a. vikten av att säkerställa att producerade tjänster levereras till konkurrenskraftiga priser samt att man drar nytta av befintliga erfarenheter och noga utvärderar processen.</p> <p>2010 års förvaltningspolitiska proposition</p> <p>Regeringen har i propositionen Offentlig förvaltning för demokrati, delaktighet och tillväxt (prop. 2009/10:175), gjort bedömningen att det finns möjligheter till effektivisering inom det ekonomi- och personaladministrativa området i statsförvaltningen genom en koncentration av administrativ stödverksamhet. Ett förändringstryck via styrningen av myndigheterna som driver på utvecklingen mot en koncentrerad hantering i staten behöver skapas. Regeringen aviserade en inriktning som innebär att de myndigheter som inrättat interna servicecenter ges i uppdrag att utveckla verksamheten och att Ekonomistyrningsverket ska samordna det arbetet samt leda utvecklingen mot en effektiv och koncentrerad administration i sin helhet.</p> <p>Regeringen framhöll vidare att av drygt 218 000 statsanställda är 28 procent 55 år eller äldre. Av dessa arbetar ca 19 000, dvs. en tredjedel, med stödverksamhet. Generationsväxlingen tillsammans med nya lösningar inom det administrativa området, såsom koncentration av verksamhet och ökad samverkan, bör ses som en möjlighet till en kostnadseffektivare förvaltning och kompetensväxling. Detta bör sammantaget gynna såväl de offentliga finanserna som kompetensförsörjningen.</p> <p>Ett myndighetsgemensamt servicecenter för en effektivare statlig administration</p> <p>Behovet av ett myndighetsgemensamt servicecenter</p> <p>Utvecklingen inom IT-området har skapat förutsättningar att effektivisera administrativa stödprocesser genom att låta flera myndigheter med likartade behov nyttja tjänster från ett gemensamt servicecenter. Fördelar med samordning och enhetlighet finns främst inom transaktionsintensiva och repetitiva stödtjänster inom ekonomi- och personaladministration, som löneutbetalningar och fakturahantering.</p> <p>En koncentration av administrativ stödverksamhet skapar betydande skalfördelar. Stödtjänsterna kan produceras och levereras till lägre styckkostnad och även ofta till högre kvalitet än när tjänsterna produceras vid varje enskild myndighet. Positiva synergier skapas även mellan ökad automatisering av processer och koncentrerad hantering. Exempelvis kan e-fakturor hanteras effektivare i en lösning med koncentrerad hantering och gemensamma standarder. De resurser som frigörs kan bl.a. användas till att stärka myndigheternas kärnverksamhet och till att finansiera strategiska utvecklingsprojekt.</p> <p>Stabsutredningen har i betänkandet Ett stabsstöd i tiden (SOU 2008:22) konstaterat att något brett marknadsutbud av ekonomi- och personaladministrativa tjänster som alternativ till det inomstatliga inte finns för närvarande. Regeringens bedömning är att en ökad samordning och standardisering inom staten borde kunna göra den statliga ekonomi- och personaladministrationen attraktiv för privata aktörer och därmed stimulera utvecklingen av en fungerande marknad för dessa tjänster som statsförvaltningen sedan, via det myndighetsgemensamma servicecentret, kan tillvarata genom offentlig upphandling. Detta bör kunna leda till ytterligare effektivitetsvinster för staten. En ökad grad av samordning och kompetenskoncentration samt användning av gemensamma och öppna standarder innebär även en stärkt upphandlingsposition mot externa leverantörer, vilket bidrar till en framgångsrik upphandling.</p> <p>Centrala utgångspunkter</p> <p>Med utgångspunkt i E-delegationens förslag och med beaktande av remissinstansernas synpunkter anser regeringen att inrättandet och utvecklingen av ett myndighetsgemensamt servicecenter ska ha följande utgångspunkter:</p> <p>- Ett myndighetsgemensamt servicecenter bör verksamhetsmässigt bygga vidare på de administrativa verksamhetsstöd av hög kvalitet som redan finns etablerade inom stora myndigheter. Därigenom kan både ett tillräckligt kvalitativt bra utbud skapas och lämpligt stora administrativa volymer knytas till respektive verksamhetsstöd. Existerande infrastruktur och kompetens på området tillvaratas, vilket innebär att risker och införandekostnader minimeras.</p> <p>- Ett myndighetsgemensamt servicecenter bör redan från början vara organisatoriskt skilt från de myndigheter som servicecentret ska tillhandahålla tjänster till. Syftet är att renodla myndigheternas verksamheter, förbättra möjligheterna till en tydlig och långsiktigt hållbar styrning av verksamheten samt undvika att verksledningen har dubbla roller i bemärkelsen såväl beställare som utförare av administrativt stöd med potentiell risk för motverkande arbetsuppgifter. Detta utesluter inte att servicecentret inrättas som en del av en redan befintlig myndighet.</p> <p>- Utvecklingen av ett myndighetsgemensamt servicecenter samt anslutningen av kundmyndigheter bör ske stegvis och anslutningstakten bör ske utifrån de inledande erfarenheterna. En sådan utveckling ger också möjlighet att successivt utvärdera verksamheten. Dessutom ökar möjligheterna att anpassa anslutningen till respektive myndighets personalsituation och kompetensförsörjning. Därigenom underlättas möjligheterna att i praktiken realisera de bedömda effektivitetsvinsterna och minimera eventuella omställningskostnader.</p> <p>- Ett gemensamt servicecenter bör inledningsvis samordna tjänster inom ekonomi- och personaladministration som inte bedöms vara alltför beroende av specifik myndighetsförståelse och som inte kräver geografisk närhet till kärnverksamheten. Tjänsternas processer bör vara av transaktionsinriktad karaktär och genom standardisering i kombination med stora volymer kunna leda till sänkta kostnader.</p> <p>- I syfte att tillvarata alla effektivitetsvinster för staten och inte missgynna marknaden bör det snart efter servicecentrets etablering prövas om delar av tjänsteleveransen kan upphandlas. Utvecklingen på marknaden bör därför noga följas.</p> <p>Servicecentrets initiala omfattning</p> <p>Det myndighetsgemensamma servicecentret ska inledningsvis omfatta lämpliga delar av det administrativa verksamhetsstöd som finns etablerat inom Skatteverket.</p> <p>De verksamheter som i första hand berörs inom Skatteverkets verksamhetsstöd är de delar av affärsområdet Administrativ service som sköter Skatteverkets löneutbetalningar, kund- och leverantörsreskontra och redovisning och dessutom hanterar viss administrativ verksamhet åt Kronofogdemyndigheten och Lantmäteriet. Verksamheten har ca 90 anställda och är lokaliserad i Gävle och Stockholm.</p> <p>Enligt de utvärderingar som låg till grund för E-delegationens förslag (SOU 2009:86) är Skatteverkets respektive Rikspolisstyrelsens administrativa verksamhetsstöd väletablerade, hanterar stora volymer och har inom framför allt ekonomi- och löneadministrationen uppnått en i jämförelse med andra myndigheter hög effektivitet och mognadsgrad. De bedöms därför kunna utvecklas till s.k. gemensamma verksamhetsstöd och leverera ett kostnadseffektivt administrativt stöd till andra myndigheter.</p> <p>Regeringens bedömning är att den kompetens och infrastruktur som finns vid Skatteverkets verksamhetsstöd bör tillvaratas vid uppbyggandet av ett myndighetsgemensamt servicecenter. Genom att föra över lämpliga delar till den nya organisationen skapas förutsättningar för att även andra myndigheter ska kunna dra nytta av verksamhetens effektivitet genom en anslutning till servicecentret. När det gäller Rikspolisstyrelsens verksamhetsstöd, är regeringens bedömning att förutsättningarna för en överföring behöver analyseras särskilt. Regeringen avser därför att ge Statskontoret i uppdrag att analysera om förutsättningar finns att även föra hela eller delar av det verksamhetsstöd som finns vid Polisens administrativa center vid Rikspolisstyrelsen till det myndighetsgemensamma servicecentret och att lämna förslag till regeringen senast den 31 januari 2011. Om förutsättningar finns, är avsikten att inkludera denna verksamhet i utredningens genomförandeetapp.</p> <p>Övergripande mål för det nya servicecentret</p> <p>Servicecentrets verksamhet bör ha följande övergripande mål:</p> <p>· Anslutande myndigheters kostnader för de ekonomi- och personaladministrativa tjänster som tillhandahålls av servicecentret ska i förhållande till ett uppmätt startläge minska med i genomsnitt 30 procent över en period på tre till fem år.</p> <p>· Anslutande myndigheter ska få administrativt stöd av hög kvalitet.</p> <p>· Genom tydliga tjänstedefinitioner, gemensamma och öppna standarder samt stora volymer ska marknaden stimuleras och förutsättningarna för upphandling av tjänster förbättras.</p> <p>· Genom ett systematiskt kvalitetsarbete där rutiner och processer kontinuerligt ses över och effektiviseras samt medarbetarnas kompetens utvecklas, ska servicecentrets verksamhet förbättras och en god arbetsmiljö eftersträvas.</p> <p>Servicecentrets uppgifter</p> <p>Uppgiften för servicecentret ska vara att tillhandahålla tjänster inom i första hand ekonomi- och personaladministration till statliga myndigheter. Verksamheten vid servicecentret ska kunna möta de krav och behov av administrativt stöd som finns vid olika myndigheter. Servicecentret ska genom en ändamålsenlig struktur och organisation ha kapacitet att tillhandahålla tjänster till många olika verksamheter i statsförvaltningen.</p> <p>På längre sikt kan det vara aktuellt att det gemensamma servicecentret även tillhandahåller andra typer av förvaltningsgemensamma stödtjänster till statliga myndigheter, t.ex. IT-support och -drift, licenshantering samt den nyligen inrättade samordningsfunktionen för e-legitimationer.</p> <p>Servicecentrets finansiering</p> <p>Verksamheten vid servicecentret ska finansieras med avgifter som betalas av de myndigheter som nyttjar servicecentrets tjänster. Avgifterna ska konstrueras så att intäkterna täcker samtliga kostnader som servicecentret har för sin verksamhet.</p> <p>Servicecentrets organisation</p> <p>Ett gemensamt servicecenter som tillhandahåller administrativt stöd till andra myndigheter bör organiseras i myndighetsform eftersom myndighetsformen underlättar styrningen, skapar en tydlig ansvarskedja och tillgodoser krav på offentlighet och insyn.</p> <p>Anslutning av kundmyndigheter</p> <p>Det är varje myndighetslednings ansvar att pröva och bedöma om stödverksamhet ska skötas i egen regi, i samverkan eller på entreprenad. Utgångspunkterna är myndighetsförordningens <a href="https://lagen.nu/2007:515">(2007:515)</a> bestämmelser om att myndighetens ledning ska se till att verksamheten bedrivs effektivt, att den redovisas på ett tillförlitligt och rättvisande sätt samt att myndigheten hushållar väl med statens medel. Av myndighetsförordningen framgår också att myndigheten ska verka för att myndigheten genom samarbete med andra myndigheter och med andra tar till vara de fördelar som kan vinnas för enskilda samt för staten som helhet.</p> <p>Anslutning till servicecentret bör i första hand ske på frivillig basis. För att varje myndighetsledning ska kunna fatta välavvägda beslut i frågan om hur myndighetens stödverksamhet bäst ska organiseras, är det viktigt att det finns bra administrativa nyckeltal som kan användas för att jämföra olika myndigheters kostnader och kvalitet i sina administrativa verksamheter och, inte minst, för att kunna jämföra kostnader och kvalitet vid myndigheter före och efter en anslutning.</p> <p>Även om utgångspunkten för anslutning av myndigheter i första hand är frivillighet, behöver regeringen initialt säkerställa att ett antal myndigheter ansluts till servicecentret i syfte att trygga etableringen av verksamheten. Om det därefter skulle dröja med en bred anslutning av myndigheter på frivillig basis kan det finnas skäl att skärpa det generella förändringstrycket. Det gäller om resultatet från servicecentrets verksamhet och nyttokostnadskalkyler för anslutna myndigheter visar på tydliga effektivitetsvinster, samtidigt som de berörda myndigheterna inte kan påvisa att den administrativa verksamheten sköts minst lika effektivt i egen regi eller av upphandlade företag. Därtill kan det finna särskilda skäl för att styra enskilda myndigheter mot en anslutning.</p> <p>Regeringen avser att ge Ekonomistyrningsverket i uppdrag att utveckla en uppsättning administrativa nyckeltal och en modell för nytto- och kostnadsbedömning samt i övrigt bistå med stöd åt utredaren.</p> <p>Lokalisering</p> <p>Initialt bör hanteringen av lokaliseringsfrågan utgå från var de delar av Skatteverkets administrativa verksamhetsstöd som berörs är lokaliserade. Syftet är att säkra kompetensen och minimera omställningskostnader. I ett senare skede och i samband med att eventuellt andra myndigheters verksamhetsstöd och andra stödfunktioner förs över till servicecentret, finns det skäl att pröva fördelarna med att lokalisera servicecentret på fler orter, i första hand till länscentra eller andra större orter.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>Etapp 1: Analysfas</p> <p>I en första etapp ska utredaren analysera och föreslå vilka verksamheter vid Skatteverkets administrativa verksamhetsstöd och, eventuellt, vid andra myndigheter som är lämpliga att föras över till den nya organisationen, hur servicecentret ska organiseras, vilken avgiftsmodell som bör tillämpas och vilka myndigheter som bör anslutas under år 2012. Utredaren ska redovisa budgetära konsekvenser av förslagen samt föreslå behövliga författningsändringar.</p> <p>Förslagen ska kunna utgöra ett underlag för regeringens arbete med instruktions- och andra författningsändringar och ändringar i regleringsbrev för berörda myndigheter för 2012. Utredaren ska uppmärksamma regeringen på om det finns skäl att senarelägga starttidpunkten för servicecentret.</p> <p>Denna del av uppdraget ska redovisas senast den 15 april 2011.</p> <p>Servicecentrets uppgifter</p> <p>Utredaren ska analysera och föreslå vilka ekonomi- och personaladministrativa tjänster servicecentret i ett inledande skede ska tillhandahålla till statliga myndigheter. Utredaren ska i nära samverkan med Skatteverket och Kronofogdemyndigheten analysera och föreslå vilka verksamheter vid Skatteverkets administrativa verksamhetsstöd som av effektivitetsskäl bör ligga till grund för utvecklingen av ett myndighetsgemensamt servicecenter och som därmed bör överföras till det gemensamma servicecentret. Vid denna lämplighetsbedömning ska utredaren beakta konsekvenserna för Skatteverket.</p> <p>Förslaget till överförda verksamheter bör konkretiseras med antal anställda respektive årsarbetskrafter och övriga kostnader som ska föras över. Utredaren ska föreslå behövliga ändringar i berörda myndigheters instruktioner och regleringsbrev.</p> <p>Servicecentrets budget och finansieringsformer</p> <p>Utredaren ska redogöra för förslagets budgetära konsekvenser. I detta ska ingå centrets uppstartskostnader, besparingar, kostnader som eventuellt inte täcks av avgiftsfinansiering och omställningskostnader för såväl de anslutande s.k. kundmyndigheterna som de myndigheter som ska utgöra centrets grund. Utredaren ska även föreslå finansiering för samtliga kostnader, även de som eventuellt inte täcks av avgifter, samt föreslå vilken avgiftsnivå som ska gälla för kundmyndigheterna inklusive avgiftsnivån för de myndigheter som ansluts redan år 2012. Utredaren ska föreslå en modell för hur avgifter ska tas ut från anslutande myndigheter och lämna förslag till de författningsändringar och reglering i övrigt som krävs för avgiftsfinansiering av verksamheten.</p> <p>Servicecentrets organisation och lokalisering</p> <p>Utredaren ska analysera och föreslå hur det gemensamma servicecentret ska organiseras som en myndighet. Utredaren ska pröva möjligheten att i första hand förlägga servicecentret i en befintlig myndighet och belysa fördelar och nackdelar med detta jämfört med bildandet av en ny myndighet. I andra hand bör inrättandet av en ny myndighet prövas. I detta ingår även att belysa lokalisering på kort och medellång sikt där hänsyn även tas till anslutning av kundmyndigheter och överföring av andra myndigheters verksamhetsstöd.</p> <p>Analysera och föreslå initiala kundmyndigheter</p> <p>Utredaren ska analysera och i samråd med berörda myndigheter föreslå vilka myndigheter, utöver Skatteverket, som under det inledande verksamhetsåret bör anslutas till servicecentret som s.k. kundmyndigheter. Som underlag ska utredaren bl.a. analysera myndigheternas befintliga lösningar för ekonomi- och personaladministration och kostnaderna för dessa samt avtal med IT-leverantörer. Utredaren ska också beakta myndigheternas personalsituation och kompetensförsörjning. Utredaren ska lämna förslag till hur regeringens styrning av berörda myndigheter bör utformas.</p> <p>Utredaren ska överväga vilka personalaspekter som kan aktualiseras av förslagen och redogöra för budgetära konsekvenser.</p> <p>Analysera och föreslå ytterligare verksamheter i servicecentret</p> <p>Utredaren ska analysera om det av effektivitetsskäl finns anledning att även tillvarata lämpliga delar av verksamhetsstöd av hög kvalitet och effektivitet som byggts upp vid andra stora myndigheter som verksamhetsbas i servicecentret och belysa förutsättningar för en överföring av verksamhet och när i tiden en verksamhetsöverföring skulle kunna bli aktuell. Likaså ska utredaren analysera lämpligheten av att integrera det administrativa verksamhetsstöd som finns vid Kammarkollegiet med servicecentrets verksamhet och, om en sådan integrering anses lämplig, föreslå en tidpunkt för detta.</p> <p>Etapp 2: Genomförandefas</p> <p>Avsikten är att regeringen efter avslutad etapp 1 ska ha förutsättningar att fatta ett eventuellt beslut om att genomföra bildandet av det myndighetsgemensamma servicecentret. Ett sådant beslut avses ges i form av ett tilläggsdirektiv. Avsikten är att utredningen under en sådan andra etapp ska genomföra åtgärder som krävs för att den nya organisationen ska kunna inleda sin verksamhet den 1 januari 2012. Utgångspunkten är att regeringen i tilläggsdirektiv kommer att närmare precisera dels förutsättningar såsom organisering, lokalisering och bemanningen av servicecentret, dels uppgifter för utredaren och tidpunkt för redovisning.</p> <p>Uppdragets genomförande och tidsplan</p> <p>Utredaren ska senast den 15 april 2011 redovisa resultatet av etapp 1 (analysfasen). Med utgångspunkt i resultatet av etapp 1 ska regeringen kunna besluta om tilläggsdirektiv avseende etapp 2 (genomförandefasen).</p> <p>Utredaren ska samråda med Arbetsgivarverket, Statens tjänstepensionsverk, Skatteverket, Rikspolisstyrelsen, Kammarkollegiet, E-delegationen och Ekonomistyrningsverket.</p> <p>Utredaren ska hålla berörda centrala arbetstagarorganisationer informerade om arbetet och ge dem tillfälle att lämna synpunkter.</p> <p> (Finansdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2008:136/ 2008-11-13T12:00:00+01:00 2008-11-13T12:00:00+01:00 2008:136 Inrättande av Inspektionen för socialförsäkringen Socialdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 13 november 2008</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2> <p>En särskild utredare ska förbereda och genomföra bildandet av en granskningsmyndighet inom socialförsäkringsområdet. Den nya myndighetens namn ska vara Inspektionen för socialförsäkringen (ISF). Myndigheten ska vara en enrådighetsmyndighet och ha ett insynsråd. Uppdraget gäller med förbehåll för riksdagens kommande beslut i nödvändiga delar med anledning av regeringens förslag i budgetpropositionen (prop. 2008/09:1, volym 6, utgiftsområde 10, anslag 2:2).</p> <p>Utredaren ska vidta de åtgärder som krävs för att den nya myndigheten ska kunna inleda sin verksamhet den 1 juli 2009. Myndigheten ska lokaliseras till Stockholm.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Riksförsäkringsverket (RFV) och de allmänna försäkringskassorna slogs den 1 januari 2005 samman till den nya myndigheten Försäkringskassan. När RFV upphörde försvann också den tillsyn RFV utövat över de allmänna försäkringskassorna. RFV skulle verka för att de allmänna försäkringskassorna tillämpade socialförsäkrings- och bidragssystemen likformigt och rättssäkert. RFV ansvarade vidare för ekonomistyrningen av de allmänna försäkringskassorna. Dessa funktioner har nu integrerats i den sammanhållna organisationen i form av intern kontroll och granskning. Detta innebär att den kontroll och granskning som bedrivs i dag inte kan anses stå i helt oberoende ställning till den verksamhet den har att granska. Resultaten av kontrollen och granskningen rapporteras inte heller till regeringen såsom RFV gjorde. Regeringen beslutade därför den 1 mars 2007 direktiv för översyn av tillsynen inom socialförsäkringsområdet (dir. 2007:24).</p> <p>Utredningens huvudsakliga uppdrag var att föreslå hur en funktion för systemtillsyn och effektivitetsgranskning över socialförsäkringsområdet kan organiseras och hur granskningsområdet bör avgränsas. Utredningen lämnade sitt förslag i betänkandet 21+1?2 En ny myndighet för tillsyn och effektivitetsgranskning av socialförsäkringen (SOU 2008:10) den 30 januari 2008.</p> <p>Utredningens förslag</p> <p>Utredningen föreslår att en ny myndighet - Inspektionen över socialförsäkringen (ISF) - ska inrättas.</p> <p>ISF:s uppdrag</p> <p>Utredningen föreslår att ISF får i uppdrag att utöva systemtillsyn och effektivitetsgranskning över socialförsäkringen. Utredningen föreslår även att myndigheten ska ha i uppdrag att utföra verksamhetstillsyn.</p> <p>I utredningens förslag till instruktion för ISF föreslås i detalj utifrån vilken norm ISF ska utöva systemtillsyn och effektivitetsgranskning. Utredningen tar bl.a. fasta på krav som ställs i myndighetsförordningen <a href="https://lagen.nu/2007:515">(2007:515)</a> och förordningen <a href="https://lagen.nu/2007:603">(2007:603)</a> om intern styrning och kontroll.</p> <p>Utredningen anser att ISF inte bör ha en normerande roll eller sanktionsmöjligheter. Utredningen föreslår att ISF ska rapportera direkt till regeringen samt informera den myndighet som granskats.</p> <p>ISF:s granskningsområde</p> <p>Utredningen föreslår att ISF får ansvar för systemtillsyn och effektivitetsgranskning över hela Försäkringskassans verksamhet, PPM i de delar som inte står under Finansinspektionens tillsyn, samt Skatteverket i de delar som avser hantering av frågor om pensionsgrundande inkomst.</p> <p>Utredningen föreslår att ISF ska utöva systemtillsyn och effektivitetsgranskning över samverkansinsatser med anknytning till socialförsäkringen.</p> <p>Vidare föreslår utredningen att ISF får utöva systemtillsyn och effektivitetsgranskning över relevanta gränsytor i förhållande till socialförsäkringsområdet i samverkan med andra berörda tillsynsmyndigheter.</p> <p>Utredningen anför vidare att utvecklingen av tillsyn och granskning av trygghetssystemen bör gå mot tvärsektoriella lösningar och i framtiden ske samlat.</p> <p>ISF:s organisation</p> <p>Utredningen föreslår att ISF bör inrättas som en enrådighetsmyndighet och ledas av en generaldirektör. Ett insynsråd med högst nio ledamöter bör finnas.</p> <p>Utredningen föreslår vidare att ISF byggs upp successivt under tre år så att antalet medarbetare i början av år 2012 är i storleksordningen 100, varav 90 i kärnverksamheten och 10 i myndighetsgemensamma stödfunktioner.</p> <p>Utredningen anser att ISF bör lokaliseras till Stockholm. Ett skäl för det är att en väl fungerande verksamhet förutsätter att det till ISF kan knytas högt kvalificerade medarbetare med djup sakkompetens inom socialförsäkringsområdet och hög metodkompetens. Ett annat skäl är att ISF behöver nära kontakter med såväl uppdragsgivaren (regeringen) som tillsynsobjekten (bl.a. Försäkringskassan, Skatteverket och PPM).</p> <p>Sekretessfrågor</p> <p>Utredningen föreslår att en skyldighet att lämna uppgifter till ISF införs och regleras i en särskild förordning. Vidare föreslår utredningen att bestämmelsen i 13 kap. 1 § sekretesslagen <a href="https://lagen.nu/1980:100">(1980:100)</a> om överföring av sekretess kompletteras med ett uttryckligt sekretesskydd för uppgifter som ISF får ta del av i sin granskningsverksamhet. Utredningen har gjort bedömningen att 13 kap. 1 § i sin nuvarande lydelse inte skulle ge något sekretesskydd för uppgifter som ISF begär i syfte att utöva effektivitets- eller effektgranskning.</p> <p>Remissinstansernas synpunkter</p> <p>Samtliga remissinstanser anser att systemtillsynen och effektivitetsgranskningen inom socialförsäkringsområdet behöver stärkas.</p> <p>En majoritet av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag om granskningsmandat och granskningsområde. Några remissinstanser anser att det bör bildas en renodlad tillsynsmyndighet tillsammans med att effektivitetsgranskningen stärks inom befintlig myndighetsstruktur.</p> <p>Riksdagens ombudsmän (JO) framhåller sin förståelse för att regeringen behöver en särskild organisation för tillsyn och effektivitetsgranskning av socialförsäkringen. JO vill vidare lyfta fram att granskning i gränsområden mot andra sektorer bör ske i samverkan med berörda myndigheter. JO:s mening är vidare att det är en brist att det inte finns ett organ som prövar klagomål (som inte är domstolsfrågor) från enskilda inom ett område som berör praktiskt taget alla Sveriges invånare. JO ifrågasätter behovet av ett tillägg i 13 kap. 1 § sekretesslagen och konstaterar att ett tillägg under alla omständigheter bör motiveras så utförligt att det klart framgår att ISF:s granskningsverksamhet på ett avgörande sätt skiljer sig från liknande verksamhet hos andra myndigheter som inte anses behöva ett motsvarande tillägg.</p> <p>Datainspektionen anser att en motsatsvis tolkning av förslaget till ny bestämmelse i 13 kap. 1 § sekretesslagen kan leda till att sekundär sekretess inte anses gälla hos andra tillsynsmyndigheter som bedriver granskningsverksamhet.</p> <p>Riksrevisionen anser i likhet med betänkandets huvudförslag att det finns sådant som talar för att inrätta en ny myndighet med uppgift att bedriva tillsyn, uppföljning och utvärdering specifikt inom socialförsäkringen. Riksrevisionen vill uppmärksamma ett antal frågeställningar, bl.a. att begreppet effektivitetsgranskning är mindre lämpligt när den myndighet som föreslås inte kommer att kunna granska regeringens insatser. Riksrevisionen anser att ISF uppnår ett större oberoende gentemot Försäkringskassan, vilket kan gynna effektiviteten i socialförsäkringen. Däremot blir en ny myndighet lika beroende i förhållande till regeringen som alla andra myndigheter under regeringen. Vidare anser Riksrevisionen att det finns risk att Försäkringskassan medvetet eller omedvetet antar att eventuella brister uppmärksammas, även om Försäkringskassan själv inte gör det, om ISF har till uppgift att upptäcka fel och brister i hur socialförsäkringen fungerar.</p> <p>Justitiekanslern (JK) delar utredningens uppfattning om behovet av en förbättrad extern tillsyn och effektivitetsgranskning av socialförsäkringsområdet. JK instämmer i utredningens bedömningar och tillstyrker förslaget i betänkandet.</p> <p>Skatteverket avstyrker tillskapandet av en separat myndighet. Vad gäller den granskning och inspektion Skatteverket kan bli föremål för är Skatteverket av den meningen att tillsynen i första hand bör ske utifrån den verksamhet som finns i 3 och 4 §§ myndighetsförordningen och i förordningen om intern styrning och kontroll. Motivet bakom ställningstagandet är att en alltför detaljerad tillsyn riskerar att motverka regeringens sammanhållna styrning av beskattningsområdet.</p> <p>PPM anser att det kan uppstå gränsdragningsproblem om regeringen inrättar en särskild myndighet för effektivitetsgranskning inom socialförsäkringsområdet. PPM anser vidare att utrymmet för skönsmässiga bedömningar inom pensionsområdet är i det närmaste obefintligt och att det därför inte finns något större behov av systemtillsyn inom området.</p> <p>Försäkringskassan anser att det stärker rättsäkerheten om det sker en fortlöpande oberoende granskning av Försäkringskassans verksamhet. Försäkringskassan är positiv till att regeringen lämnar ett uppdrag till en eller flera myndigheter att utföra en systematisk och kontinuerlig granskning av socialförsäkringsområdet. För att stärka rättsäkerheten föreslår Försäkringskassan att regeringen ger befintliga myndigheter detta uppdrag. Försäkringskassan anser att utredningens förslag frångår de principer som gäller för styrning av statliga myndigheter. Förslaget medför enligt Försäkringskassan att regeringen i stora stycken skulle frångå principen om mål- och resultatstyrning och i stället övergå till detaljstyrning genom att granska, bedöma och föreskriva metoder, arbetssätt och organisation. Vidare anser Försäkringskassan att det finns en risk för att det uppstår en otydlighet i ansvarsfrågorna för såväl uppföljning av myndighetens interna styrsystem och arbetssätt, som ansvaret för uppföljning och återkoppling av om försäkringssystemen ger avsedda effekter. Försäkringskassan anser att Försäkringskassan även i fortsättningen ska ha uppdraget att säkra att Försäkringskassan har en god intern styrning och kontroll, att Försäkringskassan använder sig av rationella arbetssätt, har en effektiv organisation och ger återkoppling till regeringen på vad som kan behöva åtgärdas inom socialförsäkringssystemen. Detta särskilt mot bakgrund av att Försäkringskassan har en styrelse med fullt ansvar.</p> <p>Arbetsförmedlingen (AF) anser att ISF:s uppdrag bör begränsas till tillsyn och att ISF inte ska genomföra uppföljning. Vidare anser AF att utredningen inte använder tillsynsbegreppet korrekt och att ISF bör ha en normerande roll och möjlighet till tillsynsbeslut. AF avstyrker förslaget vad gäller gränsområden.</p> <p>Statskontoret instämmer i utredningens slutsats om att det behövs en extern tillsyn över socialförsäkringsområdet. Dock bör det övervägas om detta kan samordnas med tillsynen över andra trygghetssystem. Statskontoret ser vidare ett antal risker med att kombinera tillsyn och effektivitetsgranskning.</p> <p>Ekonomistyrningsverket (ESV) kan mot bakgrund av socialförsäkringens betydelse för medborgarna ställa sig bakom att det finns behov av en fristående tillsyn över socialförsäkringen. ESV menar dock att denna tillsyn tydligare än i utredarens förslag bör vara avgränsad och utgå ifrån ett rättssäkerhets- och medborgarperspektiv. Det innebär att tillsynen bör ha sin utgångspunkt i gällande lagstiftning. ESV ställer sig inte bakom utredarens förslag om hur löpande tillsyn och granskning av socialförsäkringen och dess administration bör organiseras och i vilken omfattning och med vilken inriktning detta bör utföras. ESV ställer sig generellt sett tveksam till att styrningen av statsförvaltningen utvecklas och utformas genom att en statlig myndighet får en resursmässigt omfattande uppgift att löpande granska, kontrollerna och bedöma i vad mån en annan statlig myndighets ledning tar det ansvar som denne fått regeringens förtroende och ansvar för att förvalta. ESV ställer sig frågande till om en sådan utveckling är den som bäst kommer att bidra till att riksdagens och regeringens politiska intentioner genom förvaltningen realiseras på ett rättssäkert och effektivt sätt.</p> <p>Verket för förvaltningsutveckling (Verva) förordar att ISF:s uppdrag avgränsas till enbart tillsyn och i första hand samordnas med någon närliggande myndighet. Uppgifterna att svara för effektivitetsgranskning kan med fördel ges till Statskontoret.</p> <p>En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Socialdepartementet (S2008/908/SF).</p> <p>Regeringens ställningstagande</p> <p>Regeringen avser att inrätta en ny myndighet fr.o.m. den 1 juli 2009 för granskning av socialförsäkringsområdet. Den nya myndighetens namn ska vara Inspektionen för socialförsäkringen (ISF).</p> <p>I budgetpropositionen för 2009 konstateras att tillsynen över välfärdssystemen ska förstärkas och utvecklas. Det är regeringens bestämda uppfattning att en oberoende tillsyn över socialförsäkringsområdet är nödvändig för att medborgarna ska känna ökad tilltro till att socialförsäkringen hanteras rättssäkert och effektivt.</p> <p>Det är viktigt att medborgarnas tilltro till socialförsäkringen är hög. Detta förutsätter att rättssäkerheten och effektiviteten inom socialförsäkringsområdet fortlöpande är föremål för objektiv granskning då staten genom socialförsäkringen betalar ut cirka 435 miljarder kronor årligen. Administrationen av socialförsäkringen kostar vidare drygt åtta miljarder kronor per år.</p> <p>Administrationen av socialförsäkringen ska, förutom att vara rättssäker, vara effektiv och ske till en så låg kostnad som möjligt. De statliga medel som används till socialförsäkringens administration ska användas för att ge största möjliga effekt. Administrationen måste ständigt utvärderas och prövas för att nå bästa möjliga resultat.</p> <p>Effektiviteten i administrationen och försäkringen är inte enbart beroende av enskilda myndigheters arbete eller socialförsäkringslagstiftningens utformning utan också av hur angränsande områden förvaltar sitt ansvar. Detta är av betydelse både för processer som gränsar till socialförsäkringsområdet och för processer som ska fungera över gränssnitten mellan områden.</p> <p>ISF:s uppdrag</p> <p>ISF ska värna rättsäkerheten och effektiviteten inom socialförsäkringsområdet och därigenom bidra till säkerställandet av att regeringens politik inom socialförsäkringsområdet får genomslag.</p> <p>ISF huvuduppgifter är att utifrån risk och väsentlighet inom socialförsäkringsområdet granska hanteringen av ärenden och rutiner för handläggning - systemtillsyn - samt genomföra effektivitetsgranskningar.</p> <p>ISF ska rapportera resultatet av sina granskningar till regeringen och informera berörda granskningsobjekt.</p> <p>ISF ska inte ha en normerande funktion eller några sanktionsmöjligheter. ISF ska vidare inte företräda staten i juridiska frågor som gäller socialförsäkringen. ISF ska inte heller ha något generellt informationsansvar mot allmänheten avseende lagstiftningen eller administrationen av socialförsäkring.</p> <p>ISF:s tillsyns- och granskningsområde</p> <p>ISF:s tillsynsområde ska omfatta hela socialförsäkringsområdet, samverkan och samverkansinsatser där socialförsäkringen ingår och gränssnitt mellan socialförsäkringen och andra trygghetssystem, både de statliga, kommunala och landstingskommunala. ISF:s tillsynsområde omfattar dock inte de delar som ingår i tillsynsområdet för Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen.</p> <p>Exempel på verksamhet inom socialförsäkringsområdet är den vid Försäkringskassan, verksamheten vid PPM och den framtida Pensionsmyndigheten. Skatteverkets beslut om pensionsgrundande inkomst är ett annat exempel.</p> <p>Exempel på samverkan är den inom t.ex. finansiell samordning. Exempel på gränssnitt kan vara de mellan socialförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.</p> <p>Organisation</p> <p>ISF kommer att byggas upp successivt. Det är regeringens mening att ISF i full funktion vid utgången av år 2011 ska ha cirka 60 anställda. ISF ska ha ledningsformen enrådighetsverk och ha ett insynsråd.</p> <p>Regeringen delar utredningens analys vad gäller lokalisering. Det är viktigt att de statliga myndigheternas lokalisering i större utsträckning får en större spridning över landet. Regeringen prövar noga om nya myndigheter kan lokaliseras utanför storstäderna. En utgångspunkt är att myndigheterna ska kunna utföra sina arbetsuppgifter effektivt. Det är regeringens bedömning att en avgörande förutsättning för att ISF ska kunna utföra sina arbetsuppgifter effektivt är en lokalisering till Stockholm.</p> <p>Sekretesskyddet</p> <p>Enligt tryckfrihetsförordningen (TF) får rätten att ta del av allmänna handlingar begränsas om det är påkallat med hänsyn till vissa särskilt angivna intressen, bl.a. myndigheters verksamhet för inspektion, kontroll eller annan tillsyn (2 kap. 2 § första stycket 3 TF). Begreppet tillsyn förekommer i många olika bestämmelser i sekretesslagen, bl.a. i 8 kap. 6 § sekretesslagen enligt vilken sekretess gäller i statlig myndighets verksamhet som bl.a. består i tillsyn med avseende på näringslivet. Av förarbetena till denna bestämmelse framgår att med begreppet tillsyn avses det område som vid tiden för sekretesslagens införande beskrevs med ordet kontroll. Ordet tillsyn bör inte ges en alltför snäv tolkning utan får anses omfatta alla de fall där en myndighet har en övervakande eller styrande funktion i förhållande till näringslivet (se prop. 1979/80:2 Del A s. 235). I förarbetena till 13 kap. 1 § sekretesslagen anges att myndighets tillsyns- eller revisionsbefogenhet ska ha författningsstöd för att den bestämmelsen ska bli tillämplig (a prop. s. 317).</p> <p>Det har i olika sammanhang konstaterats att tillsynsbegreppet i TF och sekretesslagen i vissa fall skiljer sig från tillsynsbegreppet i förvaltningsrätten, där begreppet med tiden har fått en allt snävare innebörd, se prop. 2006/07:110 s. 37 och prop. 2007/08:60 s. 29. Även om den verksamhet som en myndighet enligt lag eller förordning ska ägna sig åt inte benämns som tillsyn i den aktuella lagen eller förordningen kan den utgöra tillsyn i TF:s och sekretesslagens mening. Den system- och effektivitetsgranskning som ISF ska ägna sig åt utgör enligt regeringens bedömning tillsyn i den mening som avses i TF och sekretesslagen. ISF:s granskningsuppgifter ska regleras i en förordning och kommer därmed att ha författningsstöd. Med anledning av detta kommer ISF:s system- och effektivitetsgranskning att utgöra sådan tillsynsverksamhet som avses i 13 kap. 1 § sekretesslagen. Det är därför regeringens bedömning att den ändring i denna bestämmelse som utredningen har föreslagit inte är nödvändig.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>Utredaren ska vidta de åtgärder som krävs för att ISF ska kunna inleda sin verksamhet den 1 juli 2009. Uppdraget gäller med förbehåll för riksdagens kommande beslut i nödvändiga delar med anledning av regeringens förslag i budgetpropositionen (prop. 2008/09:1, volym 6, utgiftsområde 10, anslag 2:2).</p> <p>Utredaren ska lämna förslag till anslag, resursfördelning och verksamhetsplan för myndigheten för perioden 1 juli 2009- 31 december 2009. Utredaren ska också lämna ett budgetunderlag för 2010-2012. Utredaren ska besluta om myndighetens organisation och överväga lämpliga arbetsformer.</p> <p>Utredaren ska förbereda anslutningen av ISF till det statliga redovisningssystemet och lägga upp redovisningsplaner. Utredaren ska vidare ingå nödvändiga avtal för ISF:s verksamhet och hyra lämpliga lokaler. Utredaren ska också bedöma vilken kompetens som är nödvändig för ISF.</p> <p>Utredaren ska fullgöra de åtgärder som krävs enligt lagen <a href="https://lagen.nu/1976:580">(1976:580)</a> om medbestämmande i arbetslivet. Utredaren ska besluta om bemanning liksom även i övrigt utöva arbetsgivarens befogenheter.</p> <p>Genomförande och tidsplan</p> <p>Utredaren ska i nära samarbete med berörda myndigheter förbereda och skapa system för ISF:s informationsförsörjning.</p> <p>Utredaren ska bedriva arbetet i samråd med Försäkringskassan, PPM, utredningen (S 2008:05) Inrättande av en pensionsmyndighet och övriga myndigheter som kommer att beröras av ISF:s verksamhet, samt Arbetsgivarverket, Ekonomistyrningsverket, och Statens pensionsverk. Myndigheterna ska lämna utredaren det underlag som denne begär.</p> <p>Utredaren ska hålla berörda centrala arbetstagarorganisationer informerade om arbetet och ge dem möjlighet att framföra synpunkter.</p> <p>Utredaren ska senast den 1 mars 2009 till regeringen lämna</p> <p>- förslag till anslag, resursfördelning och verksamhetsplan för myndigheten för perioden 1 juli 2009-31 december 2009,</p> <p>- budgetunderlag för perioden 2010-2012.</p> <p>En slutrapport ska lämnas till regeringen senast den 30 juni 2009.</p> <p> (Socialdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2008:46/ 2008-04-24T12:00:00+01:00 2008-04-24T12:00:00+01:00 2008:46 Organisationen av skogspolitiska uppgifter på Gotland Jordbruksdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 24 april 2008</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2> <p>En särskild utredare ska utvärdera hur försöksverksamheten med vidgad samordnad länsförvaltning i Gotlands län påverkar genomförandet av skogspolitiken. Utredaren ska även lämna förslag om hur Skogsstyrelsens uppgifter bör organiseras och utföras på Gotland.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>I Gotlands län pågår under perioden den 1 januari 1998-den 31 december 2010 en försöksverksamhet med vidgad samordnad länsförvaltning. Inledningsvis omfattade försöket ett samarbete mellan länsstyrelsen, Länsarbetsnämnden och dåvarande Skogsvårdsstyrelsen på Gotland. Länsarbetsnämnden utgick från försöket den 1 januari 2008 när den nya nationella Arbetsmarknadsmyndigheten bildades. Den kvarvarande försöksverksamheten innebär att Skogsstyrelsens regionala uppgifter utförs av Länsstyrelsen i Gotlands län. Försöksverksamheten berördes inte av beslutet om att bilda en nationell skoglig myndighet.</p> <p>I delbetänkandet Skog till nytta för alla? (SOU 2005:39) berördes försöksverksamheten i Gotlands län, men utredningen lämnade inte något förslag i frågan. Skogsstyrelsen framför dock i sitt remissyttrande uppfattningen att den skogliga funktionen på länsstyrelsen successivt har tunnats ut medan merparten av de länsstyrelser som har yttrat sig över delbetänkandet, liksom Hushållningssällskapet, anser att försöket har genomförts med goda resultat.</p> <p>Statskontoret har utvärderat försöksverksamheten på Gotland (rapport 2005:18 Fristående eller integrerade myndigheter på Gotland) och fann då vissa synergieffekter när det gäller den del av försöket som innebär att Skogsstyrelsens verksamhet integrerats i länsstyrelsen. Hur skogspolitiken har påverkats av försöksverksamheten behöver dock analyseras djupare.</p> <p>I regeringens proposition En skogspolitik i takt med tiden (2007/08:108), gjorde regeringen bedömningen att skogspolitikens mål bör kunna genomföras likvärdigt i hela landet. Enligt regeringen bör därför en utvärdering genomföras av hur försöksverksamheten med vidgad samordnad länsförvaltning i Gotlands län påverkar genomförandet av skogspolitiken. Ett bra och kontinuerligt samarbete mellan Länsstyrelsen i Gotlands län och Skogsstyrelsen anser regeringen vara av särskild vikt även i framtiden.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>En särskild utredare ska utvärdera hur försöksverksamheten med vidgad samordnad länsförvaltning i Gotlands län påverkar genomförandet av skogspolitiken. Utredaren ska även föreslå formerna för hur Skogsstyrelsens uppgifter bör organiseras och utföras på Gotland. Utredaren ska lämna förslag på hur ett fortsatt bra och kontinuerligt samarbete mellan Länsstyrelsen i Gotlands län och Skogsstyrelsen ska kunna fortgå och utvecklas i den föreslagna organisationen.</p> <p>Utredaren ska ta som utgångspunkt att skogspolitikens mål bör kunna genomföras likvärdigt i hela landet. Ytterligare en utgångspunkt är myndighetsförordningen <a href="https://lagen.nu/2007:515">(2007:515)</a> som klargör att myndigheter ska samarbeta med varandra för att ta till vara de fördelar som kan vinnas för enskilda samt för staten som helhet.</p> <p>Statskontorets rapport 2005:18 Fristående eller integrerade myndigheter på Gotland ska beaktas i utredningsarbetet.</p> <p>Arbetsformer</p> <p>Under arbetet ska utredaren samråda med Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen i Gotlands län samt med andra berörda myndigheter. Samråd ska även ske med berörda organisationer och företag samt med personalorganisationerna i berörda myndigheter.</p> <h2 id="redovisning">Redovisning av uppdraget</h2> <p>Uppdraget ska redovisas till regeringen senast den 31 oktober 2008.</p> <p>Om utredarens förslag påverkar lagstiftningen ska författningsförslag lämnas. En konsekvensbedömning ska göras för samtliga förslag. För de förslag som har statsfinansiella effekter ska utredaren föreslå finansiering.</p> <p> (Jordbruksdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2008:24/ 2008-03-06T12:00:00+01:00 2008-03-06T12:00:00+01:00 2008:24 En översyn av horisontella bestämmelser inom varu- och tjänsteområdet Utrikesdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 6 mars 2008</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2> <p>En särskild utredare ska kartlägga och beskriva de svenska bestämmelser och administrativa förfaranden och procedurer som på ett horisontellt plan har betydelse för varors och tjänsters fria rörlighet på den inre marknaden. Utredaren ska särskilt uppmärksamma de olika funktioner som bestämmelserna och procedurerna har, deras inbördes förhållande, sammanhang samt eventuella överlappande funktioner men också eventuella brister i regelverket. Utredaren ska därefter se över det regelverket samt lämna förslag på de förenklingar, förbättringar och kompletteringar av regelverket som är nödvändiga för att säkerställa den fria rörligheten för varor och tjänster. Utredaren får också lämna förslag på andra åtgärder som han finner nödvändiga. Utredaren ska också överväga och lämna förslag på hur kunskapen om den inre marknadens funktion och om regelverket kan ökas hos främst myndigheter. Utredaren ska presentera en konsekvensutredning av de förslag som läggs fram. Bestämmelser och procedurer som tillämpas av både statliga och kommunala myndigheter omfattas av uppdraget. Utredningsuppdraget omfattar inte bestämmelser, förfaranden och procedurer som enbart avser enskilda typer av varor och tjänster.</p> <p>Uppdraget ska redovisas till regeringen senast den 15 maj 2009.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Generella horisontella bestämmelser inom varu- och tjänsteområdet</p> <p>Principen om fri rörlighet för varor och tjänster inom EU har sin grund i EG-fördraget, i EG:s sekundärrättsakter och i de principer som har utvecklats i EG-domstolens rättspraxis på området. Undanröjandet av handelshinder utgör en central del i arbetet för att förverkliga EU:s inre marknad. Den vanligaste formen av handelshinder på den inre marknaden utgörs av tekniska handelshinder.</p> <p>Nationella bestämmelser som bidrar till att skapa en fri rörlighet för varor och tjänster och undanröja handelshinder härrör i dag nästan uteslutande från EG-rätten. Svenska bestämmelser som har betydelse för varors och tjänster fria rörlighet på den inre marknaden kan antingen vara av horisontell art eller reglera enskilda typer av varor och tjänster. Bestämmelserna kan föreskriva specifika krav som varor och tjänster ska uppfylla eller vara av mer processuell art och föreskriva olika förfaranden som myndigheter ska tillämpa i särskilda situationer. Bestämmelserna kan bl.a. röra hur regelgivning ska ske, hur EG-rätten ska tillämpas i svensk rätt eller föreskriva särskilda informationsprocedurer då myndigheter stoppar varor och tjänster på marknaden. Utöver de svenska bestämmelser som på ett horisontellt plan har betydelse för den fria rörligheten för varor och tjänster, finns det bestämmelser som specifikt rör enskilda typer av varor och tjänster. Några av dessa bestämmelser kan ändå vara av vikt för varors och tjänsters fria rörlighet på den inre marknaden i stort, t.ex. bestämmelserna om den s.k. Rapex-proceduren på konsumentområdet (se beskrivning nedan).</p> <p>En av huvudprinciperna för den inre marknaden, principen om ömsesidigt erkännande av varor, följer direkt av EG- fördraget och genom EG-domstolens tolkning. En vara som lagligen tillverkats eller finns på marknaden i ett land i unionen ska även få säljas i andra länder utan att behöva anpassas. Detta gäller även om varan framställs eller godkänns enligt tekniska krav eller kvalitetskrav som skiljer sig från dem som ställs på det mottagande landets egna varor. Vissa undantag från principen kan göras om det motiveras av tvingande hänsyn till allmänintresset som folkhälso-, konsument- eller miljöskydd. Enligt EG-domstolens rättspraxis åligger det medlemsstaterna att genomföra denna princip i nationell rätt, vilket i Sverige ofta sker genom s.k. klausuler om ömsesidigt erkännande. Bestämmelser om statliga myndigheters skyldighet att använda sådana klausuler när de utarbetar tekniska regler eller deras skyldighet att följa samrådsprocesser som syftar till att underlätta handeln med andra länder finns i förordningen <a href="https://lagen.nu/1994:2029">(1994:2029)</a> om tekniska regler och förordningen <a href="https://lagen.nu/2005:894">(2005:894)</a> om teknisk kontroll.</p> <p>Generella bestämmelser som rör statliga förvaltningsmyndigheters skyldigheter som följer av Sveriges medlemskap i EU, i vilka även bestämmelser rörande den inre marknaden omfattas, finns i ett antal olika författningar. Bland annat finns sådana bestämmelser i förordningen <a href="https://lagen.nu/1994:2035">(1994:2035)</a> om vissa skyldigheter för myndigheter vid ett medlemskap i Europeiska unionen och myndighetsförordningen <a href="https://lagen.nu/2007:515">(2007:515)</a>. Vissa av dessa bestämmelser gäller samråd, rapporteringsskyldighet, anmälningsskyldighet, lämnande eller mottagande av uppgifter eller liknande förfaranden. Bestämmelserna tillämpas bl. a. när myndigheterna underrättar kommissionen om genomförande av direktiv eller då de lämnar invändningar mot standarder. När ett område har harmoniserats i alla aspekter är det inte tillåtet att uppställa särskilda nationella krav på varor och tjänster. Emellertid händer det att medlemsstaterna ändå fastställer krav i nationell rätt som går längre än vad som föreskrivs i ett direktiv, s.k. "goldplating". Detta kan medföra gränsdragningssvårigheter mellan det harmoniserade och det icke-harmoniserade området, vilket i sin tur kan påverka valet av underrättelseform till kommissionen.</p> <p>Utformningen av nationella bestämmelser som rör den fria rörligheten för varor och tjänster kan därutöver påverkas av bestämmelser som på ett horisontellt plan kräver att särskilda analyser först måste genomföras. I förordningen <a href="https://lagen.nu/2007:1244">(2007:1244)</a> om konsekvensutredning vid regelgivning anges t.ex. att en konsekvensutredning ska innehålla en bedömning av om regleringen överensstämmer med eller går utöver de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till EU. Förordningen ersätter förordningen <a href="https://lagen.nu/1998:1820">(1998:1820)</a> om särskild konsekvensanalys av reglers effekter för små företags villkor och 27 28 §§ verksförordningen <a href="https://lagen.nu/1995:1322">(1995:1322)</a>.</p> <p>I Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EGT L 204, 21.7.1998, s. 37, Celex 1998L0034), ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG, föreskrivs ett informationsförfarande då nationella bestämmelser tas fram rörande utformningen av varor och av informationssamhällets tjänster. Direktivet tillämpas på det icke-harmoniserade området och har genomförts i svensk rätt genom förordningen <a href="https://lagen.nu/1994:2029">(1994:2029)</a> om tekniska regler och genom Kommerskollegiums föreskrifter (KFS 1998:1) om tekniska regler. Förfarandet innebär att andra medlemsstater och kommissionen har möjlighet att lämna synpunkter på författningsförslags överensstämmelse med EG-rätten. Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, 27.12.2006, s. 36, Celex 32006L0123) (tjänstedirektivet) föreskriver ett förfarande som har beröringspunkt med direktiv 98/34/EG. I det pågående arbetet med att genomföra tjänstedirektivet kommer gällande nationella bestämmelser som fastställer begränsande krav att kartläggas och rapporteras till kommissionen. Medlemsstater ska även fortlöpande till kommissionen anmäla förslag till nya författningar i vilka uppställs vissa begränsande krav för tjänsteverksamhet.</p> <p>Horisontella bestämmelser om tillämpning och efterlevnad inom varu- och tjänsteområdet</p> <p>Den inre marknadens framgång beror i hög grad av korrekt tillämpning och efterlevnad av regelverket för de fyra friheterna, något som ofta ankommer på medlemsstaternas myndigheter att kontrollera. Detta gäller ofta även myndigheter på lokal och regional nivå. Myndigheterna kan säkerställa att regelverket efterlevs genom att t.ex. vidta åtgärder för att stoppa varor och tjänster på marknaden. Det finns både bestämmelser som gäller på det horisontella planet och bestämmelser som reglerar särskilda varu- eller tjänstetyper. Generella bestämmelser som rör statliga myndigheters skyldigheter som följer av Sveriges medlemskap i EU finns, som ovan angetts, i ett flertal olika förordningar. Generella bestämmelser som rör en viss typ av tillsynsåtgärder för kontroll av ett stort antal varor på marknaden, marknadskontroll, finns i förordningen <a href="https://lagen.nu/2005:893">(2005:893)</a> om marknadskontroll av varor. Begreppet "marknadskontroll" används som benämning på de åtgärder en myndighet vidtar för att säkerställa att en vara som gjorts tillgänglig på marknaden uppfyller gällande krav. När en myndighet gör ett ingripande mot en produkt genom att tillämpa en s.k. skyddsklausul eller då den ifrågasätter en standard genom att lämna en s.k. formell invändning till kommissionen ska detta ofta meddelas enligt procedurer som i Sverige regleras i förordningen <a href="https://lagen.nu/1994:2035">(1994:2035)</a> om vissa skyldigheter för myndigheter vid ett medlemskap i Europeiska unionen.</p> <p>Ofta skiljer sig tillvägagångssättet då myndigheter vidtar begränsande åtgärder åt, beroende på om området är harmoniserat eller inte. Inom det icke-harmoniserade området föreskrivs ett förfarande i Europaparlamentets och rådets beslut 95/3052/EG för att fastställa ett förfarande för ömsesidig information om nationella åtgärder som avviker från principen om fri rörlighet för varor inom gemenskapen (EGT L 321, 30.12.1995, s.1, Celex 1995D3052). Beslutet syftar till att etablera administrativa rutiner då statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter ingriper mot produktmodeller eller produkttyper på marknaden och har genomförts i förordningen <a href="https://lagen.nu/1996:830">(1996:830)</a> om information om nationella åtgärder som avviker från principen om fri rörlighet för varor inom Europeiska gemenskapen. Kommerskollegium är kontaktpunkt för beslutet. I den nya s.k. varuförordningen (förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om förfaranden för tillämpning av vissa nationella tekniska föreskrifter på produkter som lagligen saluförts i en annan medlemsstat och om upphävande av beslut 95/3052/EG, KOM [2007] 36 slutlig) finns bestämmelser som syftar till att reglera förfarandet om en produkt ska anpassas, återkallas eller stoppas, dvs. om avsteg från huvudregeln om ömsesidigt erkännande görs. Varuförordningen väntas antas i slutlig form under år 2008. De nationella bestämmelserna som reglerar varors utformning eller kontroll av dem på marknaden inom det icke-harmoniserade området kan komma att påverkas då varuförordningen träder i kraft. Det finns även ett gränssnitt mellan varuförordningen och kommissionens översyn av den nya metoden (se nedan).</p> <p>Bestämmelser som syftar till att reglera förfarandet för tillämpningen av ömsesidigt erkännande vad gäller rätten att tillhandahålla tjänster på områden där tillträdet till yrket är reglerat finns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (EUT L 255, 30.9.2005, s. 22, Celex 32005L0036), ändrad genom rådets direktiv 2006/100/EG, det s.k. yrkeskvalifikationsdirektivet. I Sverige har direktivet genomförts genom lagar, förordningar och föreskrifter för varje yrke eller yrkesgrupp. Ett 10-tal myndigheter ansvarar för tillämpning av dessa regler.</p> <p>Inom det harmoniserade området används till stor del marknadskontroll för att bedriva tillsyn, och de sektorsövergripande bestämmelserna om de myndigheter som utövar marknadskontroll finns i den ovan nämnda förordningen om marknadskontroll av varor. Denna förordning kompletterar de tillsynsbestämmelser som finns i lagstiftning som rör vissa typer av varor och tjänster och som införlivar särskilda produktdirektiv. Därutöver finns ett flertal övergripande bestämmelser rörande informationsprocedurer som utlöses av myndigheters marknadskontrollåtgärder, vilka till stor del har sin grund i gemenskapsrätten. I tjänstedirektivet, som är tillämpligt på ekonomiska aktiviteter inom det stora flertalet tjänstesektorer, finns bestämmelser om t.ex. tillsyn av tjänsteleverantörers verksamhet och en varningsprocedur då medlemsstaterna får kännedom om tjänsteverksamhet som allvarligt kan skada människors hälsa och säkerhet eller miljön. Direktivet ska vara genomfört i svensk rätt senast den 28 december 2009. I yrkeskvalifikationsdirektivet finns liknande bestämmelser.</p> <p>En ökad harmonisering har skett på varuområdet av medlemsstaternas produktkrav i form av olika produktdirektiv. Sedan 1980-talet har den s.k. "nya metoden" använts för att harmonisera regler på ett 25-tal produktområden. Metoden innebär att man i direktiv fastställer väsentliga krav som produkter måste uppfylla, medan de tekniska detaljerna återfinns i europeiska standarder som i de flesta fall är frivilliga att följa för tillverkaren. En vara som uppfyller en sådan harmoniserad standard presumeras uppfylla de tvingande kraven. En översyn av den nya metoden har skett under år 2007. Översynen inbegriper en ny förordning om ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter (KOM [2007] 37 slutlig) och ett beslut om en gemensam ram för saluföring av produkter (KOM [2007] 53 slutlig).. Beslutet innehåller vissa beståndsdelar som i dag finns i olika sektorsdirektiv och är tänkt att ligga till grund för en revidering av befintlig sektorslagstiftning samt utformning av framtida rättsakter. Översynen omfattar en förstärkning av marknadskontrollbestämmelserna och kraven på informationsutbyte mellan de marknadskontrollerande myndigheterna angående vidtagna tillsynsåtgärder. Översynen kommer därmed att påverka de marknadskontrollerande myndigheternas verksamhet. De båda rättsakterna väntas antas i slutlig form under år 2008. Förordningen om ackreditering och marknadskontroll kommer att aktualisera ett behov av att se över framförallt lagen <a href="https://lagen.nu/1992:1119">(1992:1119)</a> om teknisk kontroll, förordningen <a href="https://lagen.nu/2005:894">(2005:894)</a> om teknisk kontroll, lagen <a href="https://lagen.nu/1992:1534">(1992:1534)</a> om CE- märkning samt förordningen <a href="https://lagen.nu/2005:893">(2005:893)</a> om marknadskontroll av varor.</p> <p>En utredning om öppna system för provning och kontroll har (SOU 2006:113) remissbehandlats. Utredningen har bl.a. föreslagit förändringar i gällande bestämmelser om teknisk kontroll..</p> <p>En korrekt tillämpning av EG-rätten, inklusive en fungerande marknadskontroll och tillsyn av tjänsteverksamheter, ställer krav på ett fungerande administrativt samarbete mellan medlemsstaterna. I gemenskapsrätten finns därför ofta, förutom bestämmelser i de enskilda sektorsdirektiven, bestämmelser som rör administrativ förenkling, samarbete och informationsutbyte mellan medlemsstaternas myndigheter. Nätverket SOLVIT är ett exempel på nätverk som skapats i syfte att underlätta samarbete mellan myndigheter i de olika medlemsländerna för att lösa enskildas eller företagares problem som beror på att lagstiftningen kring den inre marknaden inte tillämpas på rätt sätt. Det finns ett SOLVIT-center i varje EU/EES-land. Kommerskollegium är Sveriges representant i nätverket.</p> <p>I syfte att praktiskt underlätta det administrativa samarbetet mellan myndigheter har det skapats ett flertal olika elektroniska informationsverktyg. I tjänstedirektivet finns t.ex. bestämmelser om administrativ förenkling, gemensamma kontaktpunkter och ett elektroniskt system för informationsutbyte mellan medlemsländernas myndigheter. I syfte att uppfylla kravet på administrativt samarbete på elektronisk väg i tjänstedirektivet samt för att förbättra informationsutbyte mellan medlemsstaterna och bidra till att uppnå målsättningar kopplade till bl.a. Lissabonstrategin, regelförenkling och eGovernment 2010 arbetar kommissionen och medlemsstaterna med att utveckla ett elektroniskt informations- och kommunikationssystem för myndigheter i EU, "Internal Market Information System" (IMI). Systemet kommer även att användas för det administrativa samarbetet i yrkeskvalifikationsdirektivet.</p> <p>I arbetet med översynen av den nya metoden har den informationsprocedur som i dag används då åtgärder vidtas avseende farliga produkter inom konsumentsektorn, den s.k. Rapex-proceduren, utvidgats till att gälla även för andra sektorer. Proceduren berör en så vid sektor att den kan betecknas som horisontell. Rapex-proceduren härrör från det s.k. produktsäkerhetsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet, EGT L 11, 15.1.2002, s. 4, Celex 32001L0095). Det direktivet har genomförts genom förordningen <a href="https://lagen.nu/1993:1322">(1993:1322)</a> om informationsutbyte inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i fråga om farliga konsumentvaror. Vissa av de nationella procedurerna i konsumentlagstiftningen omfattar både varor och tjänster.</p> <p>Utredningsbehovet</p> <p>Avskaffandet av hinder för den fria rörligheten för varor och tjänster är en förutsättning för att EU:s inre marknad ska fungera. Hinder för den fria rörligheten kan finnas i olika skepnader. Det kan t.ex. röra sig om det nationella regelverkets utformning, myndigheters felaktiga tillämpning av gemenskapsrätten, myndigheters svårigheter att samarbeta med varandra eller att systemet för kontaktpunkter, som syftar till att hjälpa företag och enskilda, inte fungerar optimalt.</p> <p>De gällande svenska bestämmelserna som på ett horisontellt plan har betydelse för den fria rörligheten för varor och tjänster på den inre marknaden är svåröverskådliga. Det kan i dag, särskilt på lokal nivå, vara svårt för berörda myndigheter att tillämpa olika procedurer för t.ex. ingripande mot den fria rörligheten för varor och tjänster på marknaden eller veta vilken informationsprocedur som ska användas i en viss situation. Ett alltmer sektoriserat förhållningssätt i EU riskerar också att ställa förvaltningen och myndigheter som verkar sektorsövergripande inför nya, svåra uppgifter. Komplexiteten och svåröverskådligheten medför att myndigheter och enskilda har svårt att tillämpa bestämmelserna. Detta kan leda till att det uppstår onödiga kostnader för förvaltningen och handelshinder för enskilda.</p> <p>I fråga om tillsyn har Tillsynsutredningen (Ju 2000:06) i sitt slutbetänkande Tillsyn - Förslag om en tydligare och effektivare offentlig tillsyn (SOU 2004:100) bl.a. föreslagit grundläggande principer för statlig tillsyn och en allmän tillsynslag. Betänkandet har remissbehandlats och beredning pågår i Regeringskansliet.</p> <p>Statskontoret har i sin rapport Förvaltning för fri rörlighet <a href="https://lagen.nu/2006:16">(2006:16)</a> pekat på att t.ex. nationella förvaltningar har en generellt bristande medvetenhet och en dålig kunskap om att nationella regler måste överensstämma med EG-fördragets regler om fri rörlighet för varor. I Kommerskollegiums tre delrapporter ("Europa - ja, men hur?" - svenska myndigheters uppfattning om EU:s inre marknad, "Europa - ja, men hur?" - svenska domstolars uppfattning om EU:s inre marknad samt "Visst är EU vår hemmamarknad - nästan all export går dit" - svenska företags uppfattning om EU:s inre marknad) pekas t.ex. på stora problem med tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande, trots att omfattande informationsaktiviteter har ägt rum. I Statskontorets rapport <a href="https://lagen.nu/2006:16">(2006:16)</a> beskrivs att problem regelbundet uppträder i samband med principen om ömsesidigt erkännande av produkter. Statskontoret visar t.ex. att principen inte uppmärksammas tillräckligt i kommuners och länsstyrelsers tillsynsverksamhet. I rapporten pekas även på vissa svårigheter för myndigheter att uppfylla EG-rättens krav på god förvaltning och rätt till domstolsprövning. Statskontoret har även dragit slutsatsen att Sverige har ett decentraliserat system för hur inre-marknadsfrågor hanteras i förvaltningen. Vissa delar av det horisontella regelverket avseende varor och tjänster hanteras av Kommerskollegium och SWEDAC, medan andra delar, t.ex. tillsynen av varor och tjänster, hanteras av de ordinarie sektorsmyndigheterna. Förvaltningsstrukturen bidrar därför ytterligare till att förvaltningsmyndigheter har svårt att tillämpa det nu gällande regelverket. Kommerskollegium föreslår satsningar på utbildning och information om EG-rätten och den inre marknaden för särskilt myndigheter, företag och domstolar. Statskontoret föreslår i sin tur att en generell genomgång görs av svenska rättskällor ur ett inremarknadsperspektiv. En kommitté har också tillsatts för att göra en översyn av den statliga förvaltningens uppgifter och organisation (dir. 2006:123) i syfte att bl.a. öka myndigheternas förmåga att bidra till effektiviseringar och att fullgöra sina uppdrag i ljuset av de krav som EU-medlemskapet ställer. Kommittén har under 2007 redovisat delbetänkandet Opinionsbildande verksamhet och små myndigheter (SOU 2007:107).</p> <p>Sverige kommer att genomföra tjänstedirektivet i svensk rätt. Varuförordningen kommer att börja tillämpas under år 2009 och de EG-rättsakter som ingår i översynen av den nya metoden ska börja tillämpas den 1 januari 2010. För att undvika att dessa rättsakter ska skapa ett ännu mer oöverskådligt regelverk finns ett behov av att bl.a. klargöra de olika funktioner och inbördes samband som svenska bestämmelser och administrativa förfaranden och procedurer har. Avsikten med utredningens betänkande är att det ska kunna bidra till genomförandet av och anpassning till dessa nya rättsakter.</p> <p>Utredarens kartläggning av bestämmelserna ska kunna användas som en informationskälla för myndigheter och andra. Utredarens slutsatser ska kunna bidra till att öka medvetenheten hos myndigheter, företag och domstolar om hur den inre marknaden fungerar och hur regelverket avseende den inre marknaden ser ut. Detta skulle kunna leda till en bättre tillämpning av regelverket hos både statliga och kommunala myndigheter. Förenklingar, förbättringar och kompletteringar av gällande bestämmelser ska bidra till att säkerställa en fungerande inre marknad samt en ökad enhetlighet, samordning och rättssäkerhet. Utredarens slutsatser ska vidare kunna bidra till att förbättra samarbetet mellan myndigheter som verkar sektorsövergripande samt mellan myndigheterna och Regeringskansliet. Företag och enskilda kan slutligen komma att få nytta av ett förbättrat och förenklat regelverk genom snabbare och bättre service från myndigheterna. Detta leder till en lägre administrativ kostnad för företagen. En förbättrad tillämpning av gällande horisontella bestämmelser säkerställer samtidigt uppfyllandet av Sveriges förpliktelser enligt EG-fördraget. Sverige kan på så sätt bättre undvika överträdelseärenden som är kopplade till funktionen av den inre marknaden genom att på ett tidigt stadium uppmärksamma behoven.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>Uppdraget består av två delar, dels en kartläggning och beskrivning av gällande regelverk, dels en översyn av regelverket inklusive lämnande av förslag till författningsändringar och andra nödvändiga åtgärder enligt vad som anges nedan.</p> <p>Utredningen omfattar huvudsakligen svenska bestämmelser och administrativa förfaranden och procedurer som på ett horisontellt plan har betydelse för varors och tjänsters fria rörlighet på den inre marknaden. Uppdraget omfattar bestämmelser och procedurer som tillämpas av både statliga och kommunala myndigheter. Några av dessa bestämmelser och procedurer har beskrivits ovan.</p> <p>Avsikten är inte att uppdraget ska omfatta bestämmelser som enbart rör enskilda typer av varor och tjänster. Det kan emellertid, som ovan beskrivits, finnas bestämmelser som rör enskilda typer av varor och tjänster och som samtidigt är av vikt för varors och tjänsters fria rörlighet på den inre marknaden i stort, t.ex. bestämmelser om den s.k. Rapex- proceduren på konsumentområdet. Bestämmelser av sådant slag omfattas därför av uppdraget.</p> <p>Kartläggning och beskrivning av gällande regelverk</p> <p>Utredaren ska kartlägga och beskriva de svenska bestämmelser och administrativa förfaranden och procedurer som på ett horisontellt plan har betydelse för varors och tjänsters fria rörlighet på den inre marknaden. Utredaren ska särskilt uppmärksamma de olika funktioner som bestämmelserna och procedurerna har, deras inbördes förhållande, sammanhang samt eventuella överlappande funktioner. Utredaren ska även beskriva eventuella brister i regelverket såsom avsaknad av sådana bestämmelser och procedurer på de olika nivåerna i förvaltningen (statlig, regional och kommunal).</p> <p>Översyn av gällande regelverk</p> <p>Utredaren ska därefter se över det regelverk som omfattas av uppdraget och lämna förslag på de förenklingar, förbättringar och kompletteringar av regelverket som är nödvändiga för att säkerställa den fria rörligheten för varor och tjänster. Utredaren ska göra en analys av och lämna förslag på de förändringar av regelverket som behövs med anledning av den kommande EG-förordningen om ackreditering och marknadskontroll. Vidare ska utredaren hålla sig underrättad om det arbete som pågår i Regeringskansliet för att förändra regelverket med anledning av den kommande varuförordningen. Utredaren ska bl.a. överväga om det går att föra samman bestämmelser inom varu- respektive tjänsteområdet i ett regelverk, samt föreslå möjliga lösningar för att genomföra detta. Utredaren får också lämna förslag på andra åtgärder som utredaren finner nödvändiga.</p> <p>Utredaren ska i detta sammanhang även överväga och lämna förslag på hur kunskapen om den inre marknadens funktion och om regelverket kan ökas hos främst berörda myndigheter. Detta kan inkludera t.ex. praktiska åtgärder baserade på elektronisk förvaltning.</p> <p>Utredaren ska lägga fram förslag på de författningsändringar och andra åtgärder som bedöms nödvändiga. I uppdraget ingår dock inte att lägga fram förslag till ändringar i förvaltningslagen <a href="https://lagen.nu/1986:223">(1986:223)</a>.</p> <p>Utredaren ska presentera en konsekvensutredning av de effekter som förslagen kan medföra. Konsekvenserna ska kostnadsberäknas och om kostnaderna ökar ska förslag på finansiering presenteras.</p> <p>I den mån förslag läggs fram som kan komma att beröra företag ska förslagen utformas så att företagens administrativa kostnader hålls så låga som möjligt. När författningsändringar och andra åtgärder föreslås ska utredaren beakta behovet av en effektiv marknadskontroll av varor, inklusive konsumentprodukter, en effektiv tillsyn av tjänsteverksamheter samt relevanta aspekter av standardisering.</p> <p>Samråd och redovisning av uppdraget m.m.</p> <p>Utredaren ska beakta pågående arbete inom EU som kan beröra sådana bestämmelser som omfattas av uppdraget och särskilt resultatet av förhandlingarna av varuförordningen och rättsakterna som ingår i översynen av den nya metoden.</p> <p>Utredaren ska vidare beakta pågående arbete i Regeringskansliet med att genomföra gemenskapsrättsakter som på ett horisontellt plan har betydelse för varors och tjänsters fria rörlighet på den inre marknaden, särskilt tjänstedirektivet. Vidare ska Regeringskansliets och myndigheters pågående arbete med regelförenkling beaktas. Utredaren ska följa och beakta den fortsatta beredningen av Tillsynsutredningens (Ju 2006:06) förslag. Utredaren ska hålla sig informerad om det arbete som pågår inom Utrikesdepartementet med den s.k. Standardiseringsskrivelsen.</p> <p>Vidare ska rapporter, skrivelser och betänkanden som på ett horisontellt plan har betydelse för varors och tjänsters fria rörlighet på den inre marknaden, särskilt Statskontorets rapport <a href="https://lagen.nu/2006:16">(2006:16)</a>, och slutsatserna i betänkandet Öppna system för provning och kontroll- en utvärdering (SOU 2006:113) beaktas.</p> <p>Utredaren ska samråda med tjänstedirektivsekretariatet och den kommitté som ska se över den statliga förvaltningens uppgifter och organisation (dir. 2006:123) samt med Kommerskollegium och övriga berörda myndigheter, utredningar och organisationer. I den mån förslag läggs fram som kan komma att påverka företagens administrativa kostnader ska utredaren samråda med Näringslivets regelnämnd.</p> <p>Uppdraget ska redovisas till regeringen senast den 15 maj 2009.</p> <p> (Utrikesdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2007:158/ 2007-11-22T12:00:00+01:00 2007-11-22T12:00:00+01:00 2007:158 Ökad frihet för universitet och högskolor Utbildningsdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 22 november 2007</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2> <p>En utredare ska lämna förslag till en eller flera verksamhetsformer för statliga universitet och högskolor som omfattas av högskolelagen <a href="https://lagen.nu/1992:1434">(1992:1434)</a>. Utifrån de förslag på verksamhetsformer som lämnas ska utredaren föreslå hur statens styrning av universitet och högskolor ska utformas. Utgångspunkten för förslagen ska vara att lärosätenas självbestämmande ska öka samtidigt som statens intresse av att kunna styra och kontrollera för staten viktiga delar av verksamheten ska tillgodoses.</p> <p>Utredaren ska redovisa sitt uppdrag senast den 5 december 2008.</p> <p>Ökat självbestämmande för universitet och högskolor</p> <p>Högre utbildning och forskning har en central roll för såväl samhällets som enskilda individers utveckling och välstånd. En grundläggande uppgift för universitet och högskolor är att vara en självständig och kritiskt reflekterande kraft i samhällsutvecklingen. Det är angeläget att universitet och högskolor ges bästa möjliga förutsättningar att fullgöra denna viktiga samhällsfunktion på ett effektivt sätt och med hög kvalitet och integritet. Nya villkor och förutsättningar för lärosätena, bl.a. som följd av globaliseringen, ställer dessutom ökade krav på profilering, samverkan och kvalitet.</p> <p>Regeringens bedömning är att den politiska styrningen ska minska och att universiteten och högskolorna ska ges ett ökat självbestämmande över verksamheten. Genom att ge de statliga universiteten och högskolorna en annan verksamhetsform och minska den statliga styrningen får lärosätena bättre förutsättningar att besluta om t.ex. organisation, förvaltning och utveckling av den egna verksamheten. Därigenom kan de bättre utnyttja de möjligheter, både nationella och internationella, som erbjuds och bättre beakta de behov som nya villkor och förutsättningar medför.</p> <p>Det är samtidigt en självklarhet att statsmakterna måste ha goda möjligheter att försäkra sig om att de viktiga uppgifter som universitet och högskolor har utförs med hög kvalitet. Det är angeläget att utforma styrningen av universitet och högskolor så att största möjliga grad av självbestämmande kan uppnås samtidigt som statsmakternas legitima behov av en övergripande styrning av verksamheten säkerställs.</p> <p>Ett ökat självbestämmande i andra länder</p> <p>Regeringens ambition att lärosätena bör ges en mer självständig roll i samhället överensstämmer med den internationella utvecklingen. Ett ökat självbestämmande som tar sin utgångspunkt i att universitet och högskolor ska vara en självständig kraft i samhällsutvecklingen sker även internationellt.</p> <p>Såväl inom Norden och Europa som i delar av övriga världen pågår långtgående reformarbeten med en sådan inriktning för att anpassa verksamheten vid universitet och högskolor till de nya förutsättningar och villkor som den globala utvecklingen för med sig.</p> <p>I Storbritannien har lärosätena sedan lång tid tillbaka haft en till stor del självständig ställning gentemot staten. Detta har inneburit en handlingsfrihet som svenska lärosäten saknar. I våra nordiska grannländer har det under de senaste åren gjorts reformer som syftar till att öka universitetens och högskolornas självbestämmande.</p> <p>I Finland är universiteten statliga myndigheter men med viss autonomi, vilket gör att de skiljer sig från andra myndigheter. Universitetens särställning kommer till uttryck i grundlagen. De finska universiteten har getts ett ökat självbestämmande främst genom förändringar i den finansiella styrningen. En finsk statlig utredning (Revidering av universitetens ekonomiska och administrativa ställning, slutrapport, Undervisningsministeriet 2007:2) som presenterades i februari 2007 innehåller förslag om att det för universiteten ska införas en ny offentligrättslig juridisk person som innebär att universiteten frigörs från staten som juridisk person. I Danmark trädde en ny universitetslag i kraft år 2003. Universiteten övergick då från att ha varit statliga institutioner till att bli s.k. självägande institutioner i den offentliga förvaltningen.</p> <p>I Norge finns det sedan år 2005 en ny lag för universitet och högskolor. Efter flera utredningar och förslag om universiteten som egna rättssubjekt beslutades att lärosätena ska fortsätta att vara s.k. förvaltningsorgan med särskilda fullmakter. Sådana organ har en mer fristående ställning än de norska förvaltningsmyndigheterna i övrigt.</p> <p>Tidigare reformer i Sverige</p> <p>Historiskt sett har svenska universitet och högskolor alltid varit styrda av staten. Hur staten har styrt har dock varierat över tid och således även lärosätenas frihet att själva bestämma över den egna verksamheten. Uppsala universitet och Lunds universitet har en lång tradition av stort självbestämmande, bl.a. tidigare som egna rättssubjekt med äganderätt till egendomar som donerats till universiteten. Egendomar ägs i dag av stiftelser som förvaltas av universiteten. I slutet av 1800-talet bildades icke-statliga högskolor i Göteborg och Stockholm, vilka förstatligades och blev universitet 1954 respektive 1960. Under samma period ökade antalet studenter kraftigt och nya statliga lärosäten inrättades. Vidare ökade centralstyrningen i fråga om universitetens och högskolornas administration och ekonomi.</p> <p>Under de senaste 30 åren har universiteten och högskolorna gått från att ha varit centralstyrda med flera olika beslutsnivåer mellan regeringen och högskoleledningarna till att, genom 1988 och 1993 års högskolereformer, utvecklas mot att bli alltmer självständiga. Den decentraliseringsprocess som pågått har inneburit att staten alltmer styrt i övergripande former och att delar av ledningen av verksamheten vid universitet och högskolor återförts till lokal nivå. Efter förslag i regeringens proposition om formerna för högskolepolitiken 1988 (prop. 1988/89:65) inleddes en successiv övergång från anslags- och dimensioneringsstyrning till mål- och resultatstyrning. En utveckling som ställde krav på förbättrad uppföljning och utvärdering av högskolans verksamhet. Denna utveckling har inneburit att universitet och högskolor har kommit att spela en större roll också i ett regionalt utvecklingsperspektiv.</p> <p>I propositionen Universitet och högskolor Frihet för kvalitet (prop. 1992/93:1, 1992/93:UbU3, rskr 1992/93:103) presenterades en strategi för förändring av det svenska universitets- och högskolesystemet som innehöll tre metoder. Den första metoden avsåg ökad frihet för och skapande av incitament för utveckling och kvalitet. Den innebar bl.a. en avreglering och minskad detaljeringsgrad i statsmakternas budgetbeslut rörande statliga universitet och högskolor. Vidare omfattade den föreslagna strategin införandet av fasta och entydiga regler för relationerna mellan staten och enskilda anordnare av högskoleutbildning. Syftet var att skapa etableringsfrihet som skulle öka mångfald och konkurrens och göra att nytänkande och privata initiativ blev pådrivande krafter i förändringsprocessen. Efter förslag i propositionen Högre utbildning för ökad kompetens (prop. 1992/93:169, bet. 1992/93:UbU14, rskr. 1992/93:363) beslutades lagen <a href="https://lagen.nu/1993:792">(1993:792)</a> om tillstånd att utfärda vissa examina. Motivet angavs i propositionen vara att säkra kvaliteten i de examina som utfärdas av enskilda utbildningsanordnare och att reglera förhållandet mellan staten och dessa anordnare. I dag finns det 24 enskilda utbildningsanordnare som har tillstånd att utfärda examina.</p> <p>I propositionen Frihet för kvalitet presenterades som en tredje metod ett förändrat icke-statligt huvudmannaskap för vissa universitet och högskolor. I propositionen anfördes att statligt huvudmannaskap i myndighetsform bara är en av många möjliga verksamhetsformer för universitet och högskolor. Det konstaterades att Sverige är unikt när det gäller statens absoluta dominans inom universitets- och högskoleväsendet och att det vanliga i andra länder är att universitet med andra huvudmän kompletterade de statliga universiteten och högskolorna. Mot denna bakgrund beslutades senare efter förslag i propositionen Högskolor i stiftelseform, Mångfald för kvalitet (prop. 1992/93:231, bet. 1992/93:UbU18, rskr. 1992/93:405) att några statliga universitet och högskolor skulle överföras till privaträttslig form genom att skapa stiftelser. Det resulterade i att Stiftelsen Chalmers tekniska högskola och Stiftelsen Högskolan i Jönköping bildades. Jämfört med de statliga universiteten och högskolorna avsåg beslutet om stiftelsebildningarna att ge en väsentligt ökad autonomi med avseende på inriktning och dimensionering av grundutbildning och forskning, organisations- och ledningsfrågor samt tjänsteorganisation och medelsförvaltning. En rad intressanta profileringar förutsågs i förlängningen, t.ex. nya och förbättrade samarbetsformer med näringslivet och det omgivande samhället, mångvetenskapliga forskningsarrangemang eller förbättrade internationella kontakter och studentutbytesprojekt.</p> <p>Ytterligare ett steg i arbetet med att öka lärosätenas självbestämmande togs våren 2007 efter regeringens förslag i propositionen Frihet att välja - ett ökat inflytande för universitet och högskolor när styrelseledamöter utses (prop. 2006/07:43, bet. 2006/07:UbU11, rskr. 2006/07:122). Genom den ändring i högskolelagen <a href="https://lagen.nu/1992:1434">(1992:1434)</a> som trädde i kraft den 25 april 2007 och i anslutning därtill beslutade förordningsändringar ges universitet och högskolor ökade möjligheter att påverka sammansättningen av styrelsen för det egna lärosätet. I propositionen anges att frågor om styrelsens sammansättning och formerna för hur ledamöter i styrelsen utses återigen kan komma att tas upp.</p> <p>Utredningar om verksamhetsform och styrning</p> <p>De statliga universiteten och högskolorna är förvaltningsmyndigheter som lyder under regeringen. Deras verksamhet skiljer sig dock väsentligt från statliga myndigheter i övrigt. Universitetens och högskolornas organisation och arbetssätt styrs dels genom det allmänna regelverk som gäller för statliga förvaltningsmyndigheter, dels genom högskolelagen <a href="https://lagen.nu/1992:1434">(1992:1434)</a>, högskoleförordningen <a href="https://lagen.nu/1993:100">(1993:100)</a>, förordningen (1993: 221) för Sveriges lantbruksuniversitet samt en rad andra regler som rör högskolesektorn. De har i allt väsentligt andra uppgifter och deras uppdrag är betydligt vidare än övriga statliga förvaltningsmyndigheter. Anslagen till högskolans verksamhet avser utbildning och forskning. I högskolelagen uttrycks principen om forskningens frihet.</p> <p>Val av verksamhetsform för statlig verksamhet behandlades i propositionen Statlig förvaltning i medborgarnas tjänst (prop. 1997/98:136, bet. 1997/98:KU31, rskr. 1997/98:294). Där skrivs bland annat att statlig verksamhet i huvudsak bör bedrivas i myndighetsform, men att det ibland kan vara motiverat att låta en statlig uppgift utföras i en privaträttslig verksamhetsform. Som exempel nämns när staten och en annan part engagerar sig i anslagsberoende verksamhet och gemensamt bidrar till finansieringen. Inte heller konkurrensutsatt verksamhet bör bedrivas i myndighetsform enligt propositionen.</p> <p>I december 2006 tillsattes Kommittén om översyn av den statliga förvaltningens uppgifter och organisation (Fi 2006:08). Översynen syftar till att effektivisera statlig förvaltning och verksamhet. I direktiven (dir. 2006:123) diskuteras bl.a. myndighetsbegreppet. Där framgår också att universiteten och högskolorna ska utredas i särskild ordning mot bakgrund av att de har en annan roll och andra uppgifter än övriga förvaltningsmyndigheter. Förvaltningskommittén ska lämna en slutredovisning senast den 15 december 2008.</p> <p>I regeringsformen ges vissa grundläggande bestämmelser om myndigheter. I Statskontorets rapport Statsförvaltningens utveckling 2000 - 2005 (dnr 2005/122-5) påpekas dock att det i regeringsformen saknas en definition av myndighetsbegreppet. I rapporten hänvisas till förarbetena till regeringsformen där det framgår att avsaknaden av en definition hänger samman med ambitionen att skapa en flexibel förvaltning (prop. 1973:90).</p> <p>Regeringen har beslutat om en myndighetsförordning <a href="https://lagen.nu/2007:515">(2007:515)</a> som ska träda i kraft den 1 januari 2008. Verksförordningen <a href="https://lagen.nu/1995:1322">(1995:1322)</a> upphör då att gälla. I myndighetsförordningen regleras bl.a. myndigheternas ledningsformer. Förordningen gäller för förvaltningsmyndigheter under regeringen, om inte en lag eller förordning innehåller en bestämmelse som avviker från myndighetsförordningen.</p> <p>Enligt regeringsformen har domstolarna en särställning inom den offentliga verksamheten. Detta kommer till uttryck genom att domstolarna är helt självständiga i sin dömande verksamhet. Grundlagsutredningen (Ju 2004:11) har till uppgift att bl.a. överväga om det bör införas ett nytt särskilt kapitel i regeringsformen om domstolarna (dir. 2004:96). Utredningen tillsatte därför en expertgrupp under våren 2006 som i september 2007 lämnade sina förslag i frågan i betänkandet Bestämmelser om domstolarna i regeringsformen (SOU 2007:69). Grundlagsutredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 31 december 2008.</p> <p>Andra exempel på myndigheter som har en särskild ställning för att markera deras oberoende är Riksbanken och Riksrevisionen, som lyder under riksdagen.</p> <p>En diskussion om universitetens och högskolornas associationsform har förts under många år inom högskolesektorn av bl.a. Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF). Förbundet gav år 2004 professor Lena Marcusson, Uppsala universitet, i uppdrag att utreda universitetens rättsliga ställning. I rapporten Universitetens rättsliga ställning (SUHF 2005) redovisas olika tänkbara alternativa associationsformer för lärosätena. Även Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) har diskuterat och utrett frågan om universitetens och högskolornas styrning och organisation. I rapporten Framtidens universitet (2006) lämnas ett flertal förslag till hur högskolesektorn bör utvecklas i olika avseenden.</p> <p>Resursutredningen (U 2004:03) som tillsattes våren 2004 med uppdrag att göra en översyn av resurstilldelningssystemet för universitets och högskolors grundutbildning (dir. 2004:49) redovisade i maj 2005 ett delbetänkande (SOU 2005:48). Genom tilläggsdirektiv (dir. 2006:29, 2007:81) utvidgades uppdraget till att också omfatta en översyn av resurstilldelning och övrig styrning avseende forskning och forskarutbildning vid universitet och högskolor. Utgångspunkten för detta uppdrag har varit behovet av hög vetenskaplig kvalitet och ökad profilering samt närmare samarbete och arbetsfördelning mellan olika lärosäten. Resursutredningen redovisade sitt uppdrag i betänkandet Resurser för kvalitet (SOU 2007:81) den 2 november 2007.</p> <p>Regeringen tillsatte i mars 2007 en särskild utredare som ska föreslå hur en avveckling av kår- och nationsobligatoriet kan genomföras (dir. 2007:49). Utredaren ska utifrån en kartläggning av konsekvenserna av obligatoriets avveckling föreslå nödvändiga åtgärder för att säkerställa, stärka och utveckla studentinflytandet och en god studiesocial verksamhet vid universitet och högskolor. Uppdraget ska redovisas den 15 februari 2008.</p> <p>Utredningen om utvärdering av resultatstyrningen (Fi 2006:07) har nyligen presenterat sina förslag i betänkandet Att styra staten - regeringens styrning av sin förvaltning (SOU 2007:75). Utredningen har bl.a. haft i uppgift att lämna förslag till hur resultatstyrningen bör förändras och utvecklas i syfte att förbättra styrningen av myndigheter samt ange vilka förutsättningar detta kräver och vilka begränsningar som finns (dir. 2006:30).</p> <p>Behov av utredning</p> <p>Nya villkor och förutsättningar för lärosätena</p> <p>Viktiga utgångspunkter för utredarens uppdrag är den politiska inriktningen att lärosätenas självbestämmande ska öka och den politiska styrningen minska.</p> <p>Ett övergripande mål för regeringens högskolepolitik är att förbättra kvaliteten i den högre utbildningen och forskningen. För att skapa goda förutsättningar för kvalitetsutveckling måste universitet och högskolor få ett tydligt ansvar för utformning av verksamheten. Det måste också finnas tydliga system för kvalitetsbedömning som är fristående från lärosätena. Det är viktigt med en sådan tydlighet inte minst för att blivande studenter ska kunna göra rationella val grundade på kvalitetsbedömningar.</p> <p>Vidare behöver högre utbildning och forskning bedrivas med ett internationellt perspektiv. I syfte att kunna erbjuda utbildning och utföra forskning som är internationellt konkurrenskraftig och som kan konkurrera med de internationellt mest högklassiga lärosätena är det viktigt att skapa förutsättningar för att utveckla och behålla lärosäten med stor integritet. I en alltmer globaliserad värld är det för Sveriges konkurrenskraft och tillväxt också avgörande att lärosätena ges goda förutsättningar att kommersialisera forskningsresultat, vilket är en viktig del i universitetens och högskolornas samverkansuppgift. Det är också angeläget att lärosätena i ökad utsträckning kan spela en viktig roll i den regionala utvecklingen genom bl.a. samverkan med omgivande näringsliv och kommersialisering av forskningsresultat. Stiftelsehögskolor kan bidra till detta.</p> <p>Globaliseringen är en av de faktorer som starkt påverkar universitet och högskolor. De är på så sätt i allt högre grad aktörer även på en internationell marknad. Det innebär bl.a. en ökad konkurrens om resurser, studenter och forskare. Frågor kring profilering och samverkan kommer att bli avgörande för att Sverige ska kunna klara sig i den internationella konkurrensen. Till exempel har globaliseringen lett till att framstående utländska lärosäten öppnat filialer i t.ex. Kina och Singapore. Från svenska lärosätens sida finns en ökad tendens till att verka i andra länder. T.ex. bistår Kungl. Tekniska högskolan, Lunds universitet och Karolinska institutet med verksamhet i Kina. Detta är dock sannolikt bara början på en utveckling där också svenska lärosäten kommer att verka internationellt i ökad utsträckning.</p> <p>I en allt mer globaliserad värld måste villkoren för de svenska lärosätena bli likvärdiga med deras utländska motsvarigheter. Därigenom får lärosätena förutsättningar att konkurrera och verka på en internationell marknad, och svensk högre utbildning och forskning kan ge en grund för en fortsatt stark samhällsutveckling.</p> <p>Universitet och högskolor samverkar i allt högre utsträckning med privata och offentliga aktörer på lokal och regional nivå, bl.a. som en följd av regionaliseringen och utbyggnaden av högskolan. I budgetpropositionen för 2008 (prop. 2007/08:1, utgiftsområde 16) framhåller regeringen att universitet och högskolor kan fungera som kraftcentra för att främja den regionala utvecklingen.</p> <p>Val av verksamhetsform för universitet och högskolor</p> <p>Statens styrning sker till stor del genom regler, trots införandet av mål- och resultatstyrning, och i form av ekonomisk styrning. Innehållet i regeringens styrning av universitet och högskolor och vilka instrument för styrning som bör användas behöver ses över och utformas på ett sätt som är mer ändamålsenligt för lärosätenas verksamhet. En alltför detaljerad statlig styrning försämrar lärosätenas förutsättningar att nå önskad utveckling. Det kan t.ex. handla om lärosätenas möjligheter till utlandsetablering och medverkan i internationella samarbeten, förutsättningar att konkurrera om de bästa studenterna och forskarna samt drivkrafter för att kommersialisera forskningsresultat och samverka med näringsliv och samhälle. Den i dag gällande verksamhetsformen statlig förvaltningsmyndighet kan begränsa lärosätenas handlingsfrihet även när det gäller medels- och fastighetsförvaltning, den interna organisationen samt möjligheter att teckna vissa avtal. Statens styrning måste därför begränsas till de frågor som är mest väsentliga för staten. Vidare bör lärosätena få det avgörande inflytandet över viktiga frågor rörande den egna verksamheten, såsom ekonomiska, personella och fysiska resurser liksom den interna organisationen och ledningen. Därför behöver såväl verksamhetsformen för universitet och högskolor som statens styrning av dem förändras och anpassas till nya förutsättningar och villkor. En ny verksamhetsform kan medföra konsekvenser för skilda delar av systemet för högre utbildning och forskning. Det behöver därför göras en övergripande konsekvensanalys för att jämföra för- och nackdelar med olika tänkbara verksamhetsformer.</p> <p>För varje verksamhetsform kan det finnas flera olika möjligheter att utforma styrning och kontroll, vilket också påverkar graden av självbestämmande för lärosätena. Oavsett vilken eller vilka verksamhetsformer som föreslås, bör det finnas en balans mellan behovet av ett ökat självbestämmande för lärosätena och statsmakternas möjlighet till styrning och kontroll.</p> <p>Minskad politisk styrning av universitet och högskolor</p> <p>Den reglering som gäller för högskolor, framför allt högskoleförordningen, är omfattande och i vissa delar alltför detaljerad. En reglering bör i stället främst begränsas till att avse lärosätenas kärnverksamhet, utbildning, forskning och samverkan, i delar där staten har ett tydligt och väsentligt intresse att styra. Dit hör frågor om övergripande inriktning som t.ex. resursfrågor, dimensionering, effektivt resursutnyttjande, kvalitet i utbildning och forskning, ansvarsutkrävande samt rättssäkerhet för studenter. I övrigt bör det ankomma på lärosätena själva att ha det avgörande inflytandet.</p> <p>Med huvudinriktningen att en eller flera andra verksamhetsformer än statlig förvaltningsmyndighet bör väljas för universitet och högskolor öppnas en möjlighet för att vissa frågor kan regleras genom avtal mellan staten och ett lärosäte. Så sker i dag när det gäller bl.a. Chalmers tekniska högskola och Stiftelsen Högskolan i Jönköping.</p> <p>Regleringen av för lärosätet interna frågor, t.ex. lärosätenas interna ledning och organisation, bör starkt begränsas. Det är dock viktigt att noga överväga hur ledningsfunktionerna för mer självständiga lärosäten ska utformas. Däri ingår avvägningen mellan en styrelses ansvar och möjlighet att leda verksamheten och behovet av stor frihet när det gäller den akademiska verksamheten utbildning och forskning. En utgångspunkt är att forskningens frihet inte ska äventyras och att lärosätets ledning inte ska ha huvudansvaret för utbildningens och forskningens innehåll. Avvägningar behöver således göras mellan behovet av en kraftfull ledning på olika nivåer å ena sidan och ett mer decentraliserat, kollegialt inflytande å andra sidan.</p> <p>Självständiga lärosäten förutsätter också en tydlig och kraftfull ledning. En särskild fråga är därvid hur styrelserna ska vara sammansatta och utses, vilket ansvar som ledningen vid ett lärosäte ska ha samt formerna för ledningen.</p> <p>Även när det gäller frågor om anställningsstrukturen vid universitet och högskolor bör regleringen bli mindre omfattande än i dag. Dessa frågor utreds av Utredningen om befattningsstruktur vid universitet och högskolor (U 2006:08), vilken ska redovisa sitt uppdrag senast den 14 december 2007 (dir. 2006:48, 2007:82).</p> <p>Med ekonomisk styrning avses den finansiella styrning och den resultatstyrning som kommer till uttryck inom ramen för den årliga budgetprocessen. Det måste finnas en balans mellan lärosätenas självbestämmande och statsmakternas behov av styrning och kontroll. Det är rimligt att uppföljning, utvärdering, tillsyn och kvalitetskontroll sker av en verksamhet med stor offentlig finansiering. Samtidigt måste universitetens och högskolornas speciella förutsättningar och ambitionen att få ökat självbestämmande beaktas. Regeringens styrning bör, som tidigare anförts, främst avse områden där det finns ett väsentligt statligt intresse, såsom frågor om dimensionering, effektivitet, kvalitetsutvärdering samt rättssäkerhet för studenterna.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>En utredare ska lämna förslag till en eller flera nya verksamhetsformer för statliga universitet och högskolor som omfattas av högskolelagen <a href="https://lagen.nu/1992:1434">(1992:1434)</a>. En viktig utgångspunkt i utredarens arbete är den beskrivna inriktningen mot minskad politisk styrning av och ökat självbestämmande för lärosätena. Även de beskrivna utvecklingstendenserna och förändrade förutsättningar och villkor som universitet och högskolor står inför, till följd av globaliseringen och ökade krav på profilering, samverkan och kvalitet, ska beaktas. Utredaren ska också belysa hur den mer problemorienterade forskningen påverkas av ett ökat självbestämmande. För varje förslag till verksamhetsform ska en övergripande konsekvensanalys av för- och nackdelar med verksamhetsformen göras. Den ska relateras till brister och problem med nuvarande verksamhetsform.</p> <p>Utifrån de förslag på verksamhetsformer som lämnas ska utredaren föreslå hur statens styrning ska utformas. Utgångspunkten även för dessa förslag ska vara att öka lärosätenas självbestämmande. Samtidigt måste dock statens intresse av att kunna styra och kontrollera för staten viktiga delar av verksamheten tillgodoses.</p> <p>Utredaren ska i sitt arbete ta del av resultat och erfarenheter från reformer av verksamhetsformer och statlig styrning som har genomförts i Sverige och andra länder, framför allt i övriga nordiska länder samt i Storbritannien.</p> <p>Inom ramen för uppdraget att föreslå verksamhetsformer ska utredaren</p> <p>- föreslå hur regeringens mål- och resultatstyrning ska utformas för universitet och högskolor,</p> <p>- föreslå hur intern styrning och kontroll, intern och extern revision ska ske för universitet och högskolor,</p> <p>- föreslå hur tillsyn och kvalitetssäkring ska ske för universitet och högskolor,</p> <p>- föreslå vilka uppgifter och vilket ansvar som ledningen vid ett lärosäte ska ha samt formerna för denna,</p> <p>- föreslå hur studenternas rättssäkerhet kan garanteras,</p> <p>- redovisa hur övriga myndigheter inom högskolesektorn berörs och vid behov lämna förslag på förändrade uppgifter för dessa myndigheter.</p> <p>Utredaren ska belysa de arbetsgivar- och personalpolitiska konsekvenserna av en eventuell övergång till en annan verksamhetsform. Det gäller t.ex. frågor om tillhörighet till arbetsgivarorganisation, vilka kollektivavtal som ska gälla och effekterna på finansieringen av de statliga tjänstepensionerna.</p> <p>Vidare ska utredaren lämna de förslag till författningsändringar som översynen föranleder och redovisa vilka ekonomiska konsekvenser som förslagen medför. Om utredarens förslag innebär kostnadsökningar, ska utredaren föreslå en finansiering enligt vad som anges i 14 § kommittéförordningen <a href="https://lagen.nu/1998:1474">(1998:1474)</a>.</p> <p>Uppdragets genomförande och tidsplan</p> <p>Utredaren ska genomföra uppdraget i nära kontakt med företrädare för universitet och högskolor, studenter, andra berörda myndigheter inom högskolesektorn samt offentliga och privata forskningsbeställare.</p> <p>Utredaren ska samråda med Utredningen om avveckling av kår- och nationsobligatoriet (U 2007:06). Samråd ska även ske med Grundlagsutredningen och Förvaltningskommittén i de delar som har ett samband med deras uppdrag.</p> <p>Utredaren ska hålla berörda centrala arbetstagarorganisationer informerade om arbetet och ge dem tillfälle att framföra synpunkter.</p> <p>Om utredaren finner att förslag som utredaren avser att lämna nödvändiggör ändringar i grundlag eller annan författning som rör konstitutionella ämnen, ska utredaren anmäla detta till regeringen.</p> <p>Utredaren ska redovisa sitt uppdrag senast den 5 december 2008.</p> <p> (Utbildningsdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2007:121/ 2007-08-30T12:00:00+01:00 2007-08-30T12:00:00+01:00 2007:121 Tilläggsdirektiv till Yrkeshögskoleutredningen (U 2007:07) Utbildningsdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 30 augusti 2007</p> <p>Utvidgning av uppdraget</p> <p>Med stöd av regeringens bemyndigande den 29 mars 2007 gav ansvarigt statsråd en särskild utredare i uppdrag att bl.a. göra en analys av och lämna förslag till hur eftergymnasiala yrkesutbildningar utanför högskolan skall sammanföras under ett gemensamt ramverk benämnt Yrkeshögskolan (dir. 2007:50).</p> <p>Regeringen ger nu utredaren i uppdrag att utöver det som omfattas av de ursprungliga direktiven också föreslå hur verksamheten vid Myndigheten för kvalificerad yrkesutbildning skall förhålla sig till det nya ramverket benämnt Yrkeshögskolan. Utredaren skall, bl.a. med beaktande av myndighetsförordningen <a href="https://lagen.nu/2007:515">(2007:515)</a> utarbeta nödvändiga författningsförslag och även föreslå hur den samordnade myndighetsorganisationen för Yrkeshögskolan skall lokaliseras.</p> <p>Uppdraget skall fortfarande redovisas senast den 29 februari 2008.</p> <p> (Utbildningsdepartementet) </p>