Kommittédirektiv med departementskod N2013-08-22opengov.sehttp://www.opengov.se/http://www.opengov.se/govtrack/dir/feed/?departement=Nhttp://www.opengov.se/govtrack/dir/2013:81/2013-08-22T12:00:00+01:002013-08-22T12:00:00+01:002013:81 Översyn av regelverken om elsäkerhet och behörigheten att utföra elektriska installationerNäringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 22 augusti 2013</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2>
<p>Nuvarande bestämmelser om elektriska installationer kan härledas från tidigt 1900-tal. Systemet är delvis föråldrat och behöver därför ses över. En särskild utredare ska föreslå bestämmelser om vad som ska krävas för att utföra en elektrisk installation samt bedöma om mer än en kompetensnivå behövs för olika typer av utförande av elektriska installationer, som exempelvis vid elinstallationsarbete på anläggningar med viss spänningsnivå. Vidare ska möjligheten för tillsynsmyndigheten att i särskilda fall få möjlighet att bedriva tillsyn i bostäder utredas. Utredaren ska även undersöka om det är lämpligt att införa en ny elsäkerhetslag, där de nya bestämmelserna om elektriska installationer ingår tillsammans med de nuvarande bestämmelserna om elsäkerhet i 9 kap. ellagen <a href="https://lagen.nu/1997:857">(1997:857)</a> och bestämmelserna om skadestånd i 10 kap. 1-8 §§ ellagen.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 31 december 2014.</p>
<p>Nuvarande regelverk behöver moderniseras</p>
<p>De första svenska bestämmelserna om elektriska installationer är från 1919. Regelverket har sedan justerats vid flera tillfällen (främst 1939, 1975 och 1990). Dagens regelverk baseras emellertid i hög utsträckning på de ursprungliga bestämmelserna. Grundläggande bestämmelser om elsäkerhet finns i 9 kap. ellagen <a href="https://lagen.nu/1997:857">(1997:857)</a>. I 9 kap. 1 § första stycket anges att elektriska anläggningar, elektriska anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel och elektriska installationer ska vara så beskaffade och placerade samt brukas på sådant sätt att betryggande säkerhet ges mot person- eller sakskada eller störning i driften vid den egna anläggningen eller vid andra elektriska anläggningar.</p>
<p>Elsäkerhetsverket lämnade under 2011 in rapporten Säkra elinstallationer, (ELSÄK R2010:2) till Näringsdepartementet med förslag till ett nytt system för kompetenskontroll av elinstallatörer samt begärde att regeringen skulle tillsätta en utredning med uppdrag att lämna förslag till en slutlig utformning av ett nytt regelverk för kompetenskontroll av de personer som ska utföra elinstallationer. I rapporten beskriver Elsäkerhetsverket bland annat de roller som finns och de skillnader som finns i vad de olika yrkeskategorierna faktiskt arbetar med.</p>
<p>Regeringen kan konstatera att betydande förändringar har skett på elområdet under det senaste decenniet. Elanvändningen har ökat kontinuerligt och de elektriska systemen har blivit mer komplicerade. Den tekniska utvecklingen har varit snabb och haft stort genomslag i praktiskt taget alla samhällssektorer. Nya elektriska produkter och ny elektrisk materiel har tillkommit. Stora förändringar har skett genom strukturförändringar och specialisering inom industri, elnätsverksamhet samt inom installations- och bemanningsbranschen. Sammantaget innebär denna utveckling att förutsättningarna för elektriskt installationsarbete har förändrats vad gäller exempelvis frågor om aktörernas kompetens, ansvar och befogenheter.</p>
<p>På det internationella planet har Sveriges medlemskap i Europeiska unionen haft betydelse för dem som arbetar med elektriska installationer, inte minst genom bestämmelserna om fri rörlighet för tjänster i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden. Det svenska behörighetssystemet omfattas även av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer. De svenska myndighetsföreskrifterna innehåller bestämmelser som ger medborgare från en annan EES-stat än Sverige rätt att få sina yrkeskvalifikationer eller sin yrkeserfarenhet erkända här. Enligt den nu gällande ordningen finns därför två skilda sätt att ge behörighet, ett för svenska sökande och ett för personer från andra EES-stater. Europeiska kommissionen lade förra året fram ett nytt förslag till ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer med syfte att anpassa och förenkla erkännandeprocessen.</p>
<p>Elinstallationsarbete får enligt elinstallatörsförordningen <a href="https://lagen.nu/1990:806">(1990:806)</a> endast utföras av den som fått behörighet av ansvarig myndighet (Elsäkerhetsverket), eller en yrkesman under överseende av en elinstallatör, dock under förutsätt-ning att båda är verksamma i ett och samma företag. Det är elinstallatören som ska se till att yrkesmannen har tillräckliga kunskaper och färdigheter samt ansvarar för att det arbete som yrkesmannen utfört är kontrollerat innan anläggningen tas i bruk. När och hur denna kontroll ska ske regleras inte i lag eller förordning, utan i stället i branschorganisationernas kollektivavtal eller genom andra bransch-överenskommelser. Möjligheten för den som beställer ett arbete, t.ex. en privatperson, att kontrollera yrkeskompetensen hos den som utför en installation är därmed begränsad.</p>
<p>Om en elektrisk installation är felaktig eller bristfälligt utförd är det i dag oklart vilka möjligheter ansvarig myndighet (Elsäkerhetsverket) har att utöva tillsyn och vidta åtgärder i exempelvis bostäder.</p>
<p>Uppdraget att se över regelverken om elsäkerhet</p>
<p>och behörigheten att utföra elektriska installationer</p>
<p>De bestämmelser som reglerar behörigheten att utföra elektriska installationer är enligt regeringens bedömning i flera avseenden föråldrade. Systemet med elinstallatör och yrkesmän är svåröverskådligt för aktörer utanför installationsbranschen. Nuvarande regler finns inte heller samlade i en och samma lag, utan finns i olika författningar och bestämmelser, vilket skapar brister i överskådlighet och tydlighet.</p>
<p>Eftersom inga formella krav ställs på yrkesmännen kan det även vara svårt för en yrkesman att få sina kvalifikationer erkända om han eller hon vill arbeta i en annan EES-stat.</p>
<p>Regeringens bedömning är därför att nuvarande system för behörighet att utföra elinstallationer behöver utredas av hänsyn till såväl arbetstagare och arbetsgivare som konsumenter. En tydligare lagstiftning, där konsumenten får kännedom om vilken kompetens den person har som utför en elinstallation i en bostad, stärker konsumentens inflytande. Detta ligger i linje med regeringens konsumentfokus.</p>
<p>Elinstallationsarbete som utförs på fartyg, luftfartyg, fordon för elektrisk järnvägs-, spårvägs-, tunnelbane- och trådbussdrift, övriga fordon och anordningar bör emellertid avgränsas från uppdraget, eftersom dessa verksamheter regleras i speciallagstiftning.</p>
<p>I dag utförs merparten av alla elektriska installationer av yrkesmän, vilka ofta har en stor yrkesskicklighet men som inte har någon formell behörighet. En viktig del i utredarens arbete är därför att, i ett eventuellt nytt system, överväga hur denna grupp ska ges tillräcklig omställningstid för att kunna möta de nya kraven.</p>
<p>Inom ramen för arbetet bör det även övervägas i vilken utsträckning det finns fördelar med att samordna befintliga bestämmelser om elsäkerhet i ellagen <a href="https://lagen.nu/1997:857">(1997:857)</a> med nya bestämmelser om behörighet i en ny elsäkerhetslag. Genom en sådan lag kan ett tydligare och mer överskådligt regelverk skapas för elsäkerheten i dess helhet, vilket underlättar för berörda aktörer att förstå och tillämpa bestämmelserna.</p>
<p>Sammanfattningsvis är det nuvarande regelverket splittrat och inte anpassat till det moderna samhället. Reglerna är i dag inte ändamålsenliga, varför det blir svårt för samhället att bedriva fullgod tillsyn. Avsaknaden av formella krav på den enskilde yrkesmannen gör det svårt för konsumenten att veta vem konsumenten köper en tjänst av, en yrkesman eller en elinstallatör. Det kan också skapa problem för yrkesmän som vill arbeta i andra EU-länder, eftersom de inte kan styrka någon formell behörighet. Ett ytterligare problem är att Sverige inte kan ställa några formella krav på yrkesmän som kommer från andra EU-länder och vill arbeta i Sverige.</p>
<p>Utredaren ska därför</p>
<p>- föreslå bestämmelser om vad som ska krävas för att utföra en elektrisk installation samt bedöma om fler än en kompetensnivå behövs för olika typer av utförande av elektriska installationer, som exempelvis vid elinstallationsarbete på anläggningar med viss spänningsnivå</p>
<p>- föreslå en avgränsning mot den typ av elinstallationsarbete som utförs på fartyg, luftfartyg, fordon för elektrisk järnvägs-, spårvägs-, tunnelbane- och trådbussdrift, övriga fordon och anordningar</p>
<p>- utreda möjligheten för tillsynsmyndigheten att i särskilda fall få möjlighet att bedriva tillsyn i bostäder</p>
<p>- se över behovet av sanktionsmöjligheter för att komma åt felaktigt eller obehörigt utförande av en elektrisk installation</p>
<p>- föreslå de övergångsbestämmelser som bedöms nödvändiga för de verksamma yrkesmännen samt för de elinstallatörer som kan beröras av utredarens förslag.</p>
<p>Utredaren ska vidare, med utgångspunkt i de omvärldsförändringar som skett och den tekniska utvecklingen inom området, undersöka om det är lämpligt att införa en ny elsäkerhetslag, där de nya bestämmelserna som gäller utförandet av elektriska installationer ingår tillsammans med de nuvarande bestämmelserna om elsäkerhet i 9 kap. ellagen och bestämmelserna om skadestånd i 10 kap. 1-8 §§ ellagen. Utredaren ska också se över behovet av sanktionsmöjligheter för att komma åt felaktigt eller obehörigt utförande av en elektrisk installation.</p>
<p>Utredarens förslag till nya bestämmelser ska vara förenliga med Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer och beakta kommande förändringar av direktivet.</p>
<p>Utredaren ska i sitt arbete uppmärksamma befintliga branschöverenskommelser. Däremot ingår det inte i uppdraget att utreda frågor som rör arbetsrättslagstiftningen.</p>
<p>Konsekvensbeskrivning</p>
<p>Utredaren ska beakta de samhällsekonomiska och offentligfinansiella effekterna samt i förekommande fall ange förslag till finansiering.</p>
<h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2>
<p>Uppdraget ska genomföras i samråd med berörda myndigheter och andra berörda aktörer.</p>
<p>Utredaren ska redovisa resultatet av sitt arbete senast den 31 december 2014.</p>
<p> (Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2013:65/2013-06-13T12:00:00+01:002013-06-13T12:00:00+01:002013:65 Översyn av bestämmelserna om undersökning av olyckorNäringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 13 juni 2013</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2>
<p>En särskild utredare ska göra en samlad översyn av lagen <a href="https://lagen.nu/1990:712">(1990:712)</a> om undersökning av olyckor och förordningen <a href="https://lagen.nu/1990:717">(1990:717)</a> om undersökning av olyckor samt utredningssekretess vid sådana undersökningar. Utredaren ska se över lagen och förordningen om undersökning av olyckor bl.a. i syfte att göra bestämmelserna mer systematiska, effektiva och ändamålsenliga. Om utredaren finner det lämpligt, ska en ny lag föreslås. Utredaren ska även analysera Trafikverkets djupstudier av dödsolyckor i vägtrafiken, överväga om motsvarande studier behövs av dödsolyckor med spårbunden trafik samt analysera Transportstyrelsens vägtrafikolycksregister. Syftet bakom översynen är att undersökningar av olyckor ska vara effektiva och ge goda förutsättningar för beslut om åtgärder som kan förebygga en upprepning av olyckan eller tillbudet eller begränsa effekten av sådana olyckor eller tillbud.</p>
<p>Utredaren ska bl.a.</p>
<p>- undersöka om en mer enhetlig reglering för alla olyckstyper kan och bör införas,</p>
<p>- överväga vilka befogenheter Statens haverikom-mission (SHK) bör ha vid olycksundersökningar och om dessa i ökad utsträckning bör vara enhetliga för alla olyckstyper,</p>
<p>- överväga om det finns skäl att införa en mer likartad sekretessordning för olika olyckstyper,</p>
<p>- analysera SHK:s skyldigheter att utföra undersök-ningar utomlands samt analysera om skillnaden i undersökning av utländska statsluftfartyg och statsfartyg är ändamålsenlig,</p>
<p>- analysera behovet av och eventuellt lämna förslag till närmare bestämmelser om genomförandet av djupstudier av samtliga vägtrafikolyckor och olyckor med spårbunden trafik som har medfört att någon har avlidit, samt</p>
<p>- värdera nyttan av det s.k. vägtrafikolycksregistret och lämna förslag till hur verksamheten ska bedrivas, och till organisatorisk hemvist och finansiering för verksamheten.</p>
<p>Utredaren ska lämna förslag till de författningstexter som utredaren anser behövs. Utredarens förslag som avser SHK:s verksamhet ska syfta till att åstadkomma en effektivisering av verksamheten och rymmas inom gällande ekonomiska ramar. Förslag som innebär ambitionsökningar ska balanseras med förslag som innebär ambitionsminskningar. Utredaren ska lämna en uttömmande konsekvensanalys av de förslag som lämnas, inklusive ekonomiska konsekvenser.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 8 december 2014. Den del av uppdraget som avser vägtrafikolycksregistret ska dock redovisas senast den 28 april 2014.</p>
<p>Uppdraget att göra en översyn av bestämmelserna om undersökning av olyckor</p>
<p>Översyn av bestämmelserna om undersökning av olyckor</p>
<p>Lagen <a href="https://lagen.nu/1990:712">(1990:712)</a> om undersökning av olyckor, förkortad LUO, och förordningen <a href="https://lagen.nu/1990:717">(1990:717)</a> om undersökning av olyckor, förkortad FUO, har ändrats ett flertal gånger sedan tillkomsten, bl.a. med anledning av Sveriges internationella åtaganden. Detta har lett till ett svåröverskådligt och svårtillämpat regelverk med olika bestämmelser avseende olika olyckstyper.</p>
<p>Den 30 oktober 2003 inkom SHK till regeringen med en begäran om en översyn av bestämmelserna om undersökning av olyckor (dnr N2003/7609/TE). Ärendet överlämnades till Trafikinspektionsutredningen (N 2005:09) den 24 januari 2006. Utredningen konstaterade dock i en skrivelse till Regeringskansliet (Näringsdepartementet) den 23 oktober 2006 att frågorna om översyn av lagen om undersökning av olyckor och om en ny bestämmelse om utredningssekretess i dåvarande sekretesslag låg utanför utredningens uppdrag.</p>
<p>Utredningen om genomförande av tredje sjösäkerhetspaketet (N 2009:05) lämnade i sitt slutbetänkande Tredje sjösäkerhetspaketet (SOU 2010:23) bl.a. förslag på genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/18/EG av den 23 april 2009 om grundläggande principer för utredning av olyckor i sjötransportsektorn och om ändring av rådets direktiv 1999/35/EG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/59/EG (sjöolycksdirektivet) i svensk rätt. Direktivet omfattar även sekretessfrågor gällande utredningar av olyckor till sjöss. Utredningen framhöll att en allmän översyn av LUO och FUO bör göras då utredningens förslag innebär ganska omfattande regleringar av sjöfart medan regleringar på andra områden är mer summarisk. Regeringen utarbetade en proposition på grundval av utredningens förslag och den antogs av riksdagen (prop. 2010/11:116, bet. 2010/11:TU23, rskr. 2010/11:259).</p>
<p>På järnvägsområdet regleras undersökning av olyckor i artikel 19-25 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/49/EG av den 29 april 2004 om säkerhet på gemenskapens järnvägar och om ändring av rådets direktiv 95/18/EG om tillstånd för järnvägsföretag och direktiv 2001/14/EG om tilldelning av infrastrukturkapacitet, uttag av avgifter för järnvägsinfrastruktur och utfärdande av säkerhetsintyg (järnvägssäkerhetsdirektivet). Bestämmelserna har genomförts genom ändringar i LUO och FUO. Lagändringarna behandlas i propositionen Andra järnvägspaketet - fortsatt EU-harmonisering av järnvägslagstiftningen (prop. 2006/07:45).</p>
<p>Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 996/2010 av den 20 oktober 2010 om utredning och förebyggande av olyckor och tillbud inom civil luftfart och om upphävande av direktiv 94/56/EG antogs av rådet den 15 oktober 2010. Förordningen innehåller bestämmelser om undersökning av olyckor och tillbud inom civil luftfart.</p>
<p>Den 27 juni 2012 inkom SHK till regeringen med en förnyad begäran om en översyn av bestämmelserna om undersökning av olyckor (dnr Fö2012/1293/RS).</p>
<p>Utredaren ska</p>
<p>- undersöka om en mer enhetlig reglering för alla olyckstyper kan och bör införas.</p>
<p>Översyn av myndigheters befogenheter vid olycksutredningar</p>
<p>SHK har i samband med olycksundersökningar bl.a. rätt att hålla förhör och om så krävs, begära att förhörspersoner hörs vid domstol. Om undersökningen inte kan fullföljas på annat sätt, finns möjlighet att begära polismyndighetens hjälp. SHK kan vidare besluta om förbud att rubba egendom som har betydelse för en undersökning. Däremot saknas uttryckliga regler om t.ex. avspärrning. Av LUO följer att polis och tillsynsmyndigheter, t.ex. Transportstyrelsen, har rätt att spärra av ett område i avvaktan på att en undersökning inleds.</p>
<p>Någon motsvarande befogenhet finns inte föreskriven för SHK. Det kan vidare konstateras att SHK:s befogenheter skiljer sig åt beroende på trafikslag. I fråga om civil luftfart följer det av artikel 11 i EU-förordningen 996/2010 att myndigheten har rätt att begära obduktion av dödsoffer och omedelbart få tillgång till resultat av en sådan. Myndigheten har också rätt att begära medicinska undersökningar av de personer som var inblandade i luftfartygets handhavande och att omedelbart få tillgång till tester som utförts på sådana personer (t.ex. alkoholutandningsprov). Motsvarande regler saknas när det gäller olyckor inom andra trafikslag. Utredaren ska därför</p>
<p>- överväga vilka befogenheter SHK bör ha vid olycksundersökningar och om dessa i ökad utsträckning bör vara enhetliga för alla olyckstyper.</p>
<p>Undersökning av svenska olyckor utomlands och utländska olyckor i Sverige</p>
<p>Av 4 § LUO följer att SHK:s behörighet att undersöka olyckor och tillbud som huvudregel är begränsad till händelser som inträffat i Sverige. Myndigheten ska dock inte undersöka en händelse om den berör ett utländskt statsfartyg. Någon motsvarande inskränkning finns inte i fråga om utländska statsluftfartyg.</p>
<p>SHK ska även undersöka vissa olyckor och tillbud som inträffat utomlands. Det handlar om händelser till sjöss som rör ett fartyg under svensk flagg eller som annars är av väsentligt intresse för Sverige. Händelser som inträffat utomlands och som rör ett svenskt luftfartyg ska undersökas om inte annat följer av en internationell överenskommelse som har biträtts av Sverige.</p>
<p>Flaggstaten har traditionellt en stark ställning inom sjörätten och dess behörighet att undersöka sjöolyckor i främmande vatten följer av internationella instrument. Inom EU finns ett regelverk som bl.a. syftar till att endast en undersökning ska göras och att olika involverade stater ska samarbeta.</p>
<p>När det gäller järnvägsolyckor anges i artikel 22.1 i järnvägssäkerhetsdirektivet att sådana ska undersökas av utred-ningsorganet i den medlemsstat där de inträffar. Om det inte är möjligt att avgöra i vilken stat olyckan inträffat eller om den inträffat på eller nära gränsen, ska utredningsorganen i de berörda staterna komma överens om vilken av myndigheterna som ska utföra undersökningen eller om att de ska utföra undersökningen gemensamt. I de fall en järnvägsolycka inträffar i Sverige, men berör ett järnvägsföretag som är etablerat och innehar trafikeringstillstånd i en annan medlemsstat, ska utred-ningsorganet i den medlemsstaten erbjudas att delta i undersökningen. Motsvarande erbjudande ska lämnas till SHK i de fall ett svenskt järnvägsföretag är inblandat i en olycka i en annan medlemsstat.</p>
<p>För luftfarten förhåller det sig dock annorlunda. Chicagokonventionen om internationell civil luftfart har kommit att få en omfattande räckvidd, vilket medför att så gott som alla civila luftfartsolyckor eller tillbud som inträffar utomlands kommer att utredas av myndigheter i det land där händelsen inträffar. Konventionens annex 13 medför också att Sverige, genom SHK, kommer att medverka i sådana undersökningar som ackrediterad representant om luftfartyget t.ex. är registrerat eller tillverkat i Sverige eller, i vissa särskilda fall, om operatören är svensk. Det finns även regler av motsvande innebörd för det fall att svenska medborgare skadats allvarligt eller avlidit på grund av olyckan.</p>
<p>Mot denna bakgrund framstår SHK:s skyldighet att, enligt LUO, undersöka luftfartshändelser utomlands som något som i praktiken är begränsat till händelser som inträffar över internationellt vatten med ett luftfartyg registrerat i Sverige eller som rör svensk statsluftfart. Det är visserligen inte ovanligt med internationella inslag i luftfartsundersökningar, men svårigheterna för SHK att utreda en händelse som inte bara involverar utländska rättssubjekt utan där även själva händelsen inträffat utomlands framstår som uppenbara. Till detta kommer att tröskeln för när myndigheten är skyldig att initiera en undersökning är lägre inom luftfartsområdet än inom andra områden. Utredaren ska</p>
<p>- överväga om skillnaden när det gäller undersök-ningsskyldighet av utländska statsluftfartyg och statsfartyg är ändamålsenlig, samt</p>
<p>- överväga i vilken utsträckning SHK ska vara skyldig att självständigt utföra undersökningar utomlands.</p>
<p>Omfattningen på olycksutredningar</p>
<p>Statskontoret har på regeringens uppdrag analyserat SHK:s verksamhet och finansiering. Den 1 december 2009 redovisade Statskontoret uppdraget i rapporten Statens haverikommissions verksamhet - inriktning, omfattning, finansiering <a href="https://lagen.nu/2009:22">(2009:22)</a>. Statskontorets bedömning är att SHK trots ekonomiska tillskott inte har tillräckliga resurser att fullt ut svara upp mot de internationella krav som finns, eller kan förutses, på områdena luftfart, sjöfart och järnväg. EU-lagstiftningen kräver t.ex. att SHK deltar i erfarenhetsutbyte i europeiska nätverk för undersökningsorgan inom järnvägs- och luftfartsområdena. Statskontoret anser att omfattningen av utredningarna bör ses över för att se om det går att effektivisera och anpassa dessa, bl.a. genom att ge SHK mandat att anpassa utredningarnas ambitionsnivå utifrån deras förväntade nytta.</p>
<p>Tiderna för genomförande av SHK:s utredningar har de senaste åren överstigit det uppsatta målet om 12 månader. Det riskerar att medföra att undersökningsresultatens användbarhet i regelgivnings- och tillsynsarbete minskar.</p>
<p>Det kan vara så, att en ökad flexibilitet och möjlighet att anpassa omfattningen av undersökningarna till den förväntade nyttan av undersökningsresultaten skulle kunna påverka handläggningstiderna positivt.</p>
<p>Artikel 15.2 i sjöolycksdirektivet förutsätter att säkerhets-rekommendationer ska kunna utfärdas även på grundval av en abstrakt dataanalys och det övergripande resultatet av säkerhetsutredningar. På motsvarande sätt anger artikel 17.2 i EU-förordningen 996/2010 om utredning av olyckor och tillbud inom civil luftfart att säkerhetsrekommendationer får utfärdas på grundval av studier eller analyser av en rad undersökningar eller av andra insamlade uppgifter rörande flygsäkerhet. I fråga om tillbud till järnvägsolyckor anges i 3 a § FUO att ett av kriterierna för att avgöra om en undersökning ska ske är om en händelse utgör en del i en serie av olyckor eller tillbud. Mot bakgrund av de bestämmelser som finns i internationella instrument om "temautredningar", dvs. utredningar som inte syftar till att utreda en specifik händelse, bör det undersökas om det krävs ändringar i LUO.</p>
<p>SHK har ett särskilt uppdrag att, enligt 6 § LUO, ge underlag för en bedömning av de insatser som samhällets räddningstjänst har gjort i samband med en olycka eller ett tillbud.</p>
<p>Utredaren ska</p>
<p>- analysera möjligheterna att anpassa omfattningen av undersökningar av olyckor mot bakgrund av bestämmelserna i LUO, samt</p>
<p>- överväga om en granskning av räddningsinsatsen ska vara obligatorisk eller om det bör ställas upp kriterier för när en sådan granskning ska ske.</p>
<p>Säkerhetsrekommendationer</p>
<p>SHK:s rapporter innehåller normalt en eller flera säkerhetsrekommendationer. En säkerhetsrekommendation är ett förslag att vidta åtgärder för att undvika att liknande olyckor eller tillbud inträffar. Vanligtvis riktas säkerhetsrekommendationer till tillsynsmyndigheter i Sverige eller utomlands. Det förekommer även att andra myndigheter eller organisationer kan vara mottagare. Bestämmelserna om säkerhetsrekommendationer skiljer sig emellertid åt mellan olika olyckskategorier.</p>
<p>Utredaren ska</p>
<p>- se över regleringen av SHK:s säkerhetsrekommenda-tioner och lämna förslag till hur denna kan göras mer enhetlig, inklusive en tydlig reglering av till vilka mottagare säkerhetsrekommendationer kan riktas, samt</p>
<p>- se över regleringen av återrapporteringsskyldigheten för mottagare av dessa säkerhetsrekommendationer.</p>
<p>Sekretess</p>
<p>Sekretessreglerna för uppgifter i olika typer av olycksunder-sökningar har i svensk rätt kommit att skilja sig åt. Generella bestämmelser om sekretess för uppgifter som hanteras i samband med utredningar enligt LUO och FUO finns i 30 kap. 23 och 24 §§ offentlighets- och sekretesslagen <a href="https://lagen.nu/2009:400">(2009:400)</a> samt i 9 § offentlighets- och sekretessförordningen <a href="https://lagen.nu/2009:641">(2009:641)</a> och punkt 100 i den därtill hörande bilagan. Därutöver finns olika bestämmelser om sekretess för olika olyckstyper. Till följd av sjöolycksdirektivet har det införts ett antal bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen som enbart tar sikte på sjö-olyckor, se t.ex. 17 kap. 4 b § offentlighets- och sekretesslagen.</p>
<p>På det civila luftfartsområdet finns särskilda sekretessregler i EU-förordningen 996/2010 om utredning och förebyggande av olyckor och tillbud inom civil luftfart.</p>
<p>I fråga om spårbunden trafik följer det av artikel 22.3 i järnvägssäkerhetsdirektivet att utredningar ska genomföras med så stor öppenhet som möjligt. Där anges bl.a. att berörda personer ska underrättas om utredningen och om hur den framskrider samt ges möjligheter att yttra sig över information i utkast till rapporter. I motsats till vad som beskrivits ovan när det gäller sjö- och luftfartsområdet finns dock inga uttryckliga krav på sådan sekretess som ska gälla på luft- och sjöfartsområdet. Det finns inte heller något förbud mot sådan sekretess.</p>
<p>I samband med genomförandet av sjöolycksdirektivet uttalade regeringen i prop. 2010/11:116 s. 89 att det finns skäl att överväga att införa en sekretessordning som är så likartad som möjligt för de olika delarna av LUO:s tillämpningsområde.</p>
<p>För utredningar och faktabearbetning som utförs av Trafikverket inom vägtrafikområdet finns ett skydd när det gäller utlämnande av uppgifter som kan hänföras till den enskilde i 7 § offentlighets- och sekretessförordningen. Någon motsvarande reglering på järnvägsområdet finns dock inte.</p>
<p>Utredaren ska</p>
<p>- överväga om det finns skäl att införa en mer likartad sekretessordning för de olika delarna av LUO:s til-lämpningsområde,</p>
<p>- överväga om sekretessen i Trafikverkets verksamhet på vägtrafikområdet bör omfatta även spårbunden trafik.</p>
<p>Översyn av arbetet med djupstudier av dödsolyckor</p>
<p>Av 2 § 6 förordningen <a href="https://lagen.nu/2010:185">(2010:185)</a> med instruktion för Trafikverket följer att myndigheten ska svara för genomförande av djupstudier av samtliga vägtrafikolyckor som har medfört att någon har avlidit.</p>
<p>Trafikverket (tidigare Banverket) har som infrastruktur-hållare genomfört olycksutredningar beträffande olyckor och tillbud sedan 1990-talet. Ökat fokus på olyckor med dödlig utgång som sker på spårområdet har dock lett till en diskussion om behovet av en djupare analys av olyckor med dödlig utgång med spårbunden trafik inblandad. Syftet är att få underlag för ett systematiskt trafiksäkerhetsarbete på området. Det finns dock inte något uppdrag att genomföra särskilda studier av dödsolyckor på det sätt som finns på vägsidan.</p>
<p>Utredaren ska</p>
<p>- analysera behovet av djupstudier vid samtliga vägtrafikolyckor som har medfört att någon har avlidit och eventuellt lämna förslag till bestämmelser för genomförande av andra utredningar av vägtrafikolyckor än de som SHK beslutar att genomföra, samt</p>
<p>- överväga om det finns behov av djupstudier av sådana olyckor med spårbundna fordon som medfört att någon avlidit.</p>
<p>Uppdraget att göra en översyn av det s.k. trafikolycksregistret</p>
<p>Transportstyrelsen för ett informationssystem för skador och olyckor inom hela vägtransportsystemet, Swedish Traffic Accident Data Acquisition (STRADA).</p>
<p>Vägverket fick 1996 i uppdrag av regeringen att införa ett nytt informationssystem för skador och olyckor inom hela vägtransportsystemet. Enligt uppdraget skulle Vägverket, inom befintliga ramar, ha det finansiella ansvaret för utredning, införande, drift och underhåll av informationssystemet. Verksamheten fördes över från Vägverket till Transportstyrelsen den 1 januari 2009.</p>
<p>Uppgifter om skador och olyckor i detta vägtrafikregister kommer från polisen och sjukvården. Polisen har en författningsreglerad skyldighet att lämna uppgifter till Transportstyrelsen.</p>
<p>Sjukvårdens uppgiftslämnande är frivilligt och baseras på överenskommelse mellan respektive akutsjukhus och Transportstyrelsen. I dag är alla akutsjukhus utom ett anslutna till STRADA och registrerar information i systemet. Registreringen av uppgifter från sjukvården bygger på informerat samtycke. Med informerat samtycke menas att de patienter som kan komma att registreras underrättas om alla omständigheter som kan påverka deras ställningstagande till registreringen och därefter frivilligt samtycker till denna.</p>
<p>Transportstyrelsen betalar i dag drygt 11-12 miljoner kronor per år i ersättning för att garantera registrering från akutsjukhusen. Sjukvårdsdata ger generellt en mer heltäckande olycks- och skadebild jämfört med polisrapporterade olyckor, särskilt i fråga om uppgifter om oskyddade trafikanter. Informationen från sjukvården ger kommuner god möjlighet till riktade och effektiva insatser för att öka trafiksäkerheten.</p>
<p>Vikten av tillförlitliga data för statistikändamål om skadade har förstärkts med anledning av etappmålet om maximalt antal allvarligt skadade (se prop. 2008/09:93 s. 31). Allvarliga personskador utgör en stor del av de hälsoförluster som orsakas av trafikolyckor med betydande samhällsekonomiska konsekvenser. För det framtida målstyrda trafiksäkerhetsarbetet är det viktigt att kunna mäta dessa hälsoförluster med stöd av data från sjukhusen.</p>
<p>Införandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/96/EG av den 19 november 2008 om förvaltning av vägars säkerhet i svensk lagstiftning kommer att ytterligare förstärka behovet av olycks- och incidentdata genom ökade krav om att väghållare fortlöpande ska vidta de åtgärder som behövs för att förebygga allvarliga personskador inom vägtrafiken. Vägverket redovisade 2007 ett regeringsuppdrag (dnr N2006/4595/TP) med ett förslag till utformning av författningsstöd för behandling av personuppgifter i STRADA.</p>
<p>I Europa har en ny definition av svårt skadade föreslagits, vilket för Sverige skulle kunna innebära att uppgifter från STRADA kan komma att användas för den officiella statistiken.</p>
<p>Transportstyrelsen håller också registeruppgifter om olyckor och tillbud som inträffat med svenska handels- och fiskefartyg samt fartyg som nyttjas för ändamål som har anknytning till handelssjöfarten. Redogörelsen omfattar främst händelser för vilka befälhavaren, enligt 6 kap. 14 § sjölagen <a href="https://lagen.nu/1994:1009">(1994:1009)</a>, har rapporteringsskyldighet till Transportstyrelsen. Information om olyckorna och deras händelseförlopp fås, förutom från befäl-havarrapporter, från sjöförklaringsprotokoll, inspektionsrapporter och rapporter från kustbevakning och polis.</p>
<p>Transportstyrelsen fick i regleringsbrevet för 2011 i uppdrag att ta fram en strategi för hur antalet döda och allvarligt skadade inom fritidsbåtstrafiken ska kunna minskas och ett av målen är att bygga upp rutiner för en riksomfattande datainsamling inom detta område. Under hösten 2011 utökade Transportstyrelsen därför samarbetet med akutsjukvården från vägtrafikområdet till att även omfatta spår- och sjöfartsområdet.</p>
<p>Utredaren ska</p>
<p>- redogöra närmare för nuvarande verksamhet och register eller databaser över olyckor inom transportområdet och deras samhällsekonomiska nytta, samt</p>
<p>- överväga bestämmelserna om databas eller register för olycks- och incidentdata för de fyra trafikslagen. I det ingår att överväga och föreslå organisatorisk hemvist för och finansiering av sådan verksamhet.</p>
<p>Konsekvensbeskrivningar</p>
<p>Utredaren ska lämna en uttömmande konsekvensanalys av de förslag som lämnas, inklusive ekonomiska konsekvenser.</p>
<h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2>
<p>Utredaren ska samråda med Statens haverikommission, Transportstyrelsen, Trafikverket, Trafikanalys, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Rikspolisstyrelsen, Försvarsmakten, Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting. Vidare ska utredaren samråda med andra myndigheter och organisationer i den utsträckning som är nödvändig.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 8 december 2014. Den del av uppdraget som avser vägtrafikolycksregistret ska dock redovisas senast den 28 april 2014.</p>
<p> (Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2013:46/2013-05-08T12:00:00+01:002013-05-08T12:00:00+01:002013:46 Järnvägens organisationNäringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 8 maj 2013</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2>
<p>En särskild utredare ska göra en översyn av järnvägens organisation. Syftet med översynen är att föreslå förbättringar av järnvägssystemets organisation som på bästa sätt möter framtidens krav på ett effektivt och hållbart transportsystem. Översynen föranleds bl.a. av riksdagens tillkännagivande om att en utredning om järnvägssystemets organisation bör genomföras.</p>
<p>Utredaren ska bl.a.</p>
<p>- på grundval av en funktionell beskrivning av järnvägssystemet redogöra för fördelningen av ansvar och uppgifter på järnvägsområdet och för hur ansvaret och uppgifterna förhåller sig till varandra,</p>
<p>- inventera och redogöra för potentiella förbättringsområden där åtgärder bör kunna vidtas för att bättre möta framtidens behov av ett effektivt och hållbart transportsystem, och</p>
<p>- utifrån regeringens kommande tilläggsdirektiv föreslå förändringar som kan leda till förbättringar av järnvägens funktionssätt.</p>
<p>Uppdraget ska genomföras i två steg. Det första steget - uppdraget att göra en funktionell beskrivning av järnvägssystemet samt att inventera potentiella förbättringsområden - ska redovisas senast den 15 oktober 2013. I det andra steget, som ska föregås av ett tilläggsdirektiv, ska utredaren analysera hur järnvägens organisation kan förbättras.</p>
<p>Datum för slutredovisning kommer att framgå av tilläggsdirektiven.</p>
<p>Riksdagens tillkännagivande</p>
<p>Riksdagen tillkännagav för regeringen i december 2012 som sin mening vad trafikutskottet anfört om att en utredning bör genomföras om järnvägssystemets organisation för att utvärdera de förändringar som skett inom järnvägsområdet och överväga hur järnvägssystemet på bästa sätt bör organiseras för att möta framtidens behov av ett effektivt och hållbart transportsystem (bet. 2012/13:TU2, rskr. 2012/13:119). En sådan utvärdering bör, enligt riksdagen, påbörjas snarast och beakta pågående och planerade utredningar och utvärderingar. Med hänsyn till frågans samhällsbetydelse menar riksdagen att utredningsarbetet bör ske i former som medger ett parlamentariskt deltagande.</p>
<p>Stora förändringar av järnvägens organisation de senaste 25 åren</p>
<p>Järnvägen har en stor och betydelsefull roll i det svenska transportsystemet och väl fungerande transporttjänster med tåg är viktigt för att uppnå transportpolitisk måluppfyllelse. Aldrig tidigare har så många transporter skett med tåg som i dag räknat i absoluta tal. I relativa tal står järnvägen för åtta procent av allt persontransportarbete. Motsvarande andel för godstransporter på järnväg är 23 procent.</p>
<p>Under det senaste kvartsseklet har politiken på järnvägs-området resulterat i att stora förändringar genomförts av järnvägens organisation. Två huvudsakliga processer ligger bakom detta. För det första har riksdagen i en mängd olika steg beslutat om att förändra organisationen i syfte att utveckla järnvägens funktionssätt och effektivitet. För det andra har EU:s vision om ett gemensamt europeiskt järnvägsområde inneburit att EU-rätten kommit att ställa allt mer långtgående krav på järnvägens organisation inom unionen.</p>
<p>Från en sammanhållen organisation till uppdelning av ansvar och roller</p>
<p>Startåret för den moderna reformeringen av den svenska järnvägen brukar sättas till 1988. Då separerades järnvägsinfrastrukturen från trafiken och andra funktioner. Det året bildades myndigheten Banverket, vars uppgift var att ta det fulla ansvaret för investeringar och underhåll av järnvägsinfrastrukturen. Statens järnvägar omvandlades till ett järnvägsföretag som betalade banavgifter för att få använda spåren. Under 1990-talet överfördes även andra funktioner, såsom tågtrafikledningen, från Statens järnvägar till Banverket. Sedan april 2010 har Trafikverket till uppgift att vara infrastrukturförvaltare för det statliga järnvägsnätet.</p>
<p>Separeringen av infrastrukturen från trafiken i kombination med att trafikhuvudmännen (numera regionala kollektivtrafikmyndigheter) fick ansvar för trafiken på de så kallade länsbanorna, resulterade i att tilldelningen av avtal om allmännyttig regional persontrafik konkurrensutsattes. År 1993 började även staten konkurrensutsätta upphandlingar om viss interregional tågtrafik. Statens järnvägar fick alltså i allt högre utsträckning konkurrera med andra järnvägsföretag om att få bedriva trafik som kräver offentlig ersättning.</p>
<p>Under andra halvan av 1990-talet ledde riksdagsbeslut fram till att Statens järnvägar sålde flera sidoverksamheter till järnvägstrafiken, exempelvis spedition, busstrafik, färjetrafik och hotellverksamhet. År 2001 genomfördes en separering och bolagisering av de kvarvarande verksamheterna, vilket resulterade i ett antal fristående företag, däribland SJ AB (persontrafik), Green Cargo AB (godstrafik) och Jernhusen AB (järnvägsstationer och andra fastigheter).</p>
<p>En annan viktig reform - öppningen av godstrafikmark-naden för konkurrens - genomfördes 1996. För persontrafik på järnväg avskaffades SJ AB:s kvarvarande företrädesrätt i en stegvis process under flera år, vilket innebar en realiserad marknadsöppning med konkurrens på spåren på det järnvägsnät som förvaltas av staten från slutet av 2011.</p>
<p>Parallellt med ökad konkurrensutsättning och separering av verksamheter har det också skett en regelutveckling och organisatoriska förändringar för att hantera trafiktillstånd, tillsyn och säkerhet. Redan i samband med Banverkets bildande etablerades Järnvägsinspektionen, som sedermera övergick i Järnvägsstyrelsen 2004 och i Transportstyrelsen 2009.</p>
<p>Ett gemensamt europeiskt järnvägsområde</p>
<p>Med målsättningen att inrätta en inre järnvägsmarknad, för att på så sätt försöka skapa effektivare och mer kundanpassade transporttjänster, fastställdes redan tidigt i EU-lagstiftningen de grundläggande principerna för att förbättra järnvägarnas effektivitet genom att gradvis öppna marknaderna, inrätta oberoende järnvägsföretag och infrastrukturförvaltare samt låta dessa omfattas av separata redovisningar. Sedan 1990-talet har dessa principer gradvis omsatts i praktiken, inte minst genom antagandet av tre på varandra följande EU-lagstiftningspaket.</p>
<p>EU:s första järnvägspaket antogs 2001 och syftade bland annat till att öppna marknaden för internationella godstrans-porter på järnväg på ett utpekat nät av linjer från 2008. Det andra järnvägspaketet antogs 2004 och syftade främst till att förbättra järnvägssäkerheten och driftskompatibiliten samt att tidigarelägga och fullborda marknadsöppningen för godstrafik på järnväg. Det tredje järnvägspaketets viktigaste åtgärder var att öppna marknaden för internationell persontrafik, att införa ett europeiskt lokförarkörkort och att reglera passagerarrättigheter.</p>
<p>I november 2012 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/34/EU av den 21 november 2012 om inrättandet av ett gemensamt europeiskt järnvägsområde (SERA-direktivet), som reviderar det första järnvägspaketet. Direktivet ska vara införlivat i nationell rätt senast den 16 juni 2015.</p>
<p>Kommissionen offentliggjorde den 30 januari 2013 sitt förslag till det så kallade fjärde järnvägspaketet. I paketet ingår förslag om öppet tillträde till persontrafikmarknaden i alla medlemsstater och ett krav på upphandling genom ett konkurrensutsatt anbudsförfarande när det allmänna anlitar någon för att utföra den offentligt finansierade kollektivtrafiken på järnväg. Vidare föreslår kommissionen att infrastrukturförvaltare ska utföra sina uppgifter oberoende från järnvägsföretag, dvs. att förvaltning av infrastrukturen och bedrivandet av tågtrafiken ska separeras. Paketet innehåller även flera förslag till förändringar i de tekniska och säkerhetsstyrande regelverken.</p>
<p>De nuvarande rollerna på järnvägsområdet</p>
<p>De två nu beskrivna förändringsprocesserna har i grunden förändrat järnvägens organisation. Järnvägssystemet består nu av ett antal aktörer med olika ansvar, befogenheter och uppgifter. Den övergripande uppdelningen är enligt följande.</p>
<p>- Järnvägsföretagen erbjuder transporttjänster till rese-närer och godstransportköpare genom sitt utbud av trafik.</p>
<p>- Infrastrukturförvaltarna, varav Trafikverket är helt dominerande, erbjuder infrastrukturkapacitet till marknaden.</p>
<p>- Transportstyrelsen utfärdar godkännanden av tillstånd för infrastrukturförvaltare och järnvägsföretag samt utför tillsyn och marknadsövervakning.</p>
<p>- De regionala kollektivtrafikmyndigheterna i respektive län upphandlar allmännyttig regional persontrafik med tåg. Trafikverket ingår avtal om viss interregional tågtrafik.</p>
<p>- Dessutom finns aktörer som erbjuder nödvändiga tjänster till järnvägsföretag och infrastrukturförvaltare. Exempel är tillverkare av fordon och infrastruktur, förvaltare av andra anläggningar än infrastruktur såsom stationshus samt företag som utför reparationer, underhåll och service av järnvägsfordon och infrastruktur.</p>
<p>Transporttjänsternas kvalitet behöver förbättras ytterligare</p>
<p>Järnvägens kunder har stora och berättigade krav på att de transporttjänster som erbjuds med tåg ska vara av god kvalitet och successivt förbättras. Medborgare och näringsliv efterfrågar i allt högre utsträckning transporttjänster med tåg som är flexibla, punktliga, pålitliga och även i övrigt av god kvalitet.</p>
<p>Regeringen har sedan 2009 vidtagit ett flertal åtgärder för att förbättra situationen för transporter med tåg. Syftet har varit att förbättra såväl järnvägsinfrastrukturens status som marknadens funktionssätt. Exempel på åtgärder är</p>
<p>- öppning av marknaden för kommersiell persontrafik i syfte att låta alla järnvägsföretag erbjuda attraktiva tjänster,</p>
<p>- att de regionala kollektivtrafikmyndigheterna har fått möjlighet att organisera allmännyttig regional kollektivtrafik på järnväg över en eller flera länsgränser,</p>
<p>- kraftigt ökade resurser till den statliga järnvägsinfrastrukturen, vilket syftar till att öka kapaciteten och robustheten, och</p>
<p>- förbättrade styrningsmetoder inom Trafikverket och mellan regeringen och Trafikverket avseende drift, underhåll och nyinvesteringar i fråga om den statliga järnvägsinfrastrukturen.</p>
<p>Uppdraget att göra en nulägesbeskrivning av järnvägens organisation</p>
<p>Mot bakgrund av de senaste decenniernas organisationsförändringar finns det behov av att tydligt beskriva och förklara hur järnvägssystemet är organiserat i Sverige.</p>
<p>Utredaren ska därför göra följande:</p>
<p>- På grundval av en funktionell beskrivning av järnvägssystemet redogöra för fördelningen av ansvar och uppgifter på järnvägsområdet samt deras inbördes relation.</p>
<p>- Beskriva utvecklingen av järnvägens organisation i Sverige sedan 1988. Beskrivningen ska inkludera motiven för de viktigaste besluten under denna period och förklaring av de viktigaste begreppen (bl.a. vertikal separering, omreglering, marknadsöppning och privatisering) med betydelse för järnvägens organisation.</p>
<p>- Kartlägga EU-rätten på järnvägsområdet och vilket ut-rymme som finns för nationella beslut om järnvägens organisation.</p>
<p>- Inventera och redogöra för potentiella förbättringsområden där åtgärder bör kunna vidtas för att bättre möta resenärernas och godstransportköparnas behov av ett effektivt och hållbart transportsystem.</p>
<p>Uppdraget att analysera hur järnvägens organisation kan förbättras</p>
<p>En översyn behövs efter 25 år av stora förändringar</p>
<p>Efter de stora förändringar som genomförts inom järnvägsområdet det senaste kvartsseklet finns det ett tydligt behov av att låta göra en översyn av hur väl järnvägssystemet är organiserat - såväl i sin helhet som i enskilda delar. Eftersom järnvägen är ett komplext system - där ett flertal funktioner behöver fungera såväl enskilt som i samverkan med varandra - krävs en sådan översyn av järnvägssystemet i dess helhet.</p>
<p>Det svenska järnvägssystemet står inför ett antal utmaningar såsom att tillhandahålla infrastrukturkapacitet av tillräcklig omfattning och kvalitet, att få företag att vilja investera i järnvägssektorn, att skapa dynamiska marknader och att åstadkomma nödvändig samverkan mellan berörda aktörer. Regeringen anser att det finns påtagliga behov av att identifiera åtgärder som ytterligare skulle kunna förbättra järnvägens funktionssätt.</p>
<p>Utredaren ska därför utifrån regeringens kommande tilläggsdirektiv föreslå förändringar som kan leda till förbättringar av järnvägens funktionssätt. I den utsträckning utredaren lämnar förslag som påverkar gällande rätt ska fullständiga författningsförslag, som är i överensstämmelse med EU-rätten, lämnas.</p>
<p>Konsekvensbeskrivningar</p>
<p>Utredaren ska göra sina konsekvensbeskrivningar utifrån de transportpolitiska målen.</p>
<p>När det gäller uppdraget att beskriva den historiska utvecklingen på järnvägsområdet ska utredaren utifrån tidigare gjorda studier redogöra för effekterna för konsumenterna, näringslivet och samhällsekonomin.</p>
<p>Utredaren ska i sina konsekvensbeskrivningar när det gäller den andra delen av utredningsuppdraget särskilt fokusera på de konsekvenser för järnvägssystemets slutkunder - varuägare och resenärer - som bedöms följa av utredningens förslag. Om förslagen kan förväntas leda till kostnadsökningar för det offentliga, ska utredaren föreslå hur dessa ska finansieras. Utredaren ska också bedöma vilka konsekvenser förslagen får för det kommunala självstyret. Utredaren ska även bedöma vilka konsekvenser förslagen får för företag.</p>
<h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2>
<p>Uppdraget ska genomföras utåtriktat och i kontakt med berörda myndigheter, regionala och lokala aktörer som kommuner och landsting, näringslivet och övriga intressenter.</p>
<p>Utredaren ska ta del av svensk och internationell forskning och utvecklingsarbete om järnvägens organisation.</p>
<p>Utredaren ska vidare beakta relevant arbete som pågår inom Regeringskansliet och inom EU. Det gäller särskilt</p>
<p>- Regeringskansliets arbete med passagerarrättigheter,</p>
<p>- Regeringskansliets arbete med genomförandet av det reviderade fördraget om internationell järnvägstrafik från 1999 (COTIF) och en översyn av motsvarande civilrättsliga reglering av inrikes person- och godstransporter,</p>
<p>- Regeringskansliets arbete med införlivande av Europaparlamentet och rådets direktiv 2012/34/EU av den 21 november 2012 om inrättande av ett gemensamt europeiskt järnvägsområde (SERA-direktivet),</p>
<p>- Trafikanalys utvärdering av lagen <a href="https://lagen.nu/2010:1065">(2010:1065)</a> om kollektivtrafik och marknadsöppningen för persontrafik på järnväg,</p>
<p>- Regeringskansliets styrningsprojekt avseende drift och underhåll av den statliga transportinfrastrukturen,</p>
<p>- Riksrevisionens granskningar som är relevanta för utredarens uppdrag och som är utförda sedan 2009, samt</p>
<p>- förhandlingarna om det så kallade fjärde järnvägspaketet i Europaparlamentet och rådet.</p>
<p>En utredning i två steg</p>
<p>Utredaren ska genomföra sitt uppdrag i två steg. Det första ska omfatta uppdraget att göra en nulägesbeskrivning av järnvägens organisation. Det deluppdraget ska redovisas senast den 15 oktober 2013. I anknytning till den första redovisningen ska utredaren anordna ett remissmöte till vilken bland andra riksdagsledamöter och järnvägssektorns intressenter ska bjudas in.</p>
<p>Det andra steget kommer att föregås av att regeringen be-slutar om tilläggsdirektiv som närmare kommer att precisera uppdraget att analysera hur järnvägens organisation kan förbättras. Regeringen kommer att beakta utredarens övergripande problemidentifiering i deluppdraget och de synpunkter som framkommer vid remissmötet vid beslut om tilläggsdirektivet.</p>
<p>Datum för slutredovisning kommer att framgå av tilläggsdirektiven.</p>
<p> (Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2013:51/2013-05-08T12:00:00+01:002013-05-08T12:00:00+01:002013:51 Tilläggsdirektiv till Uppgiftslämnarutred-ningen (N 2012:01)Näringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 8 maj 2013</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2>
<p>För att kunna föreslå en tekniskt verifierad lösning är det nödvändigt att ta fram en prototyp av den tekniska lösning som utredningen förespråkar i sitt delbetänkande (dnr N2013/1260/ENT). Prototypen ska illustrera hur och när in-formationen överförs mellan olika aktörer i systemet och hur denna information ska uttryckas för att vara återanvändbar.</p>
<p>Uppgiftslämnarutredningen ska ta fram en prototyp av ett uppgiftslämnarregister. Tilläggsuppdraget ska redovisas senast den 29 november 2013.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>Regeringen beslutade den 26 april 2012 (dir. 2012:35) att tillkalla en särskild utredare med uppgift att presentera förslag som innebär att uppgifter som lämnas från företagen till statliga myndigheter som regel endast ska behöva lämnas en gång och till ett ställe. En viktig del i utredningens uppdrag var att föreslå en tekniskt verifierad, effektiv lösning som möjliggör informationsutbyte mellan myndigheter med ambitionen att detta utbyte av information sker direkt i den tekniska lösningen.</p>
<p>Det är nödvändigt att ta fram en prototyp av den tekniska lösning som utredningen förespråkar i sitt delbetänkande (dnr N2013/1260/ENT) för att kunna föreslå en tekniskt verifierad lösning. Prototypen ska illustrera hur och när informationen överförs mellan olika aktörer i systemet och hur denna information ska uttryckas för att vara återanvändbar.</p>
<p>Byggandet av en prototyp fyller ett antal funktioner genom att:</p>
<p>- testa hur olika lösningar fungerar tekniskt och juridiskt för att tidigt upptäcka svagheter i föreslagen modell,</p>
<p>- tydligt visa och demonstrera hur systemet kommer att fungera för att få återkoppling och feedback från vissa företag och myndigheter,</p>
<p>- ge en mer exakt uppskattning av kostnaderna för att bygga ett fullskaligt system.</p>
<p>Den viktigaste funktionen bedöms dock vara att prototypen ger utredningen de nödvändiga förutsättningarna för att lämna ett slutbetänkande den 29 november 2013 som går att omsätta i drift utan ytterligare grundläggande utvecklings- och utredningsarbete.</p>
<p>Utredningen ska ta fram en prototyp av ett uppgiftslämnarregister.</p>
<h2 id="redovisning">Redovisning av uppdraget</h2>
<p>Tilläggsuppdraget ska redovisas senast den 29 november 2013.</p>
<p> (Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2013:40/2013-04-25T12:00:00+01:002013-04-25T12:00:00+01:002013:40 Tilläggsdirektiv till Delegation för e-förvaltning (N Fi 2009:01)Näringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 25 april 2013.</p>
<p>Utvidgning av uppdraget</p>
<p>Regeringen beslutade den 26 mars 2009 att tillkalla en dele-gation för e-förvaltning med uppdrag att bl.a. koordinera vissa it-standardiseringsfrågor (dir. 2009:19). Delegationen antog namnet E-delegationen och ska lämna sin slutrapport senast den 31 december 2014. Utöver det ursprungliga uppdraget ska E-delegationen göra en behovsinventering beträffande standarder inom socialtjänstens område samt angränsande områden inom hälso- och sjukvård inom ramen för regeringens överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting om stöd till en evidensbaserad praktik för god kvalitet inom socialtjänsten.</p>
<p>Behovet av ökad standardisering lyfts ofta fram från utförare och huvudmän inom både socialtjänst och hälso- och sjukvård. Huvudmännen ansvarar för att ha informationssystem som är ändamålsenliga utifrån ett kvalitets-, effektivitets- och säkerhetsperspektiv. En tydlighet kring vilka standarder som kan användas kan öka förmågan hos olika system att kunna kommunicera med varandra, vilket leder till ökad interoperabilitet. Att kunna dela information digitalt skapar bättre förutsättningar för effektivitet, kvalitet och säkerhet för brukare och patienter. Det kan påskynda införandet av it-stöd och underlätta utveckling av e-tjänster. Det kan även främja konkurrens mellan leverantörer av it-system och därigenom skapa förutsättningar för lägre kostnader.</p>
<p>E-delegationen ska i samverkan med andra relevanta aktörer göra en behovsinventering för att klargöra inom vilka områden som det finns anledning att nationellt enas kring ett antal fastställda normer eller regler. Målet med att peka ut ett antal nationella standarder ska vara att åstadkomma en ökad interoperabilitet för en mer effektiv och säker informationsöverföring mellan individ, utförare, kommun, landsting och statliga myndigheter. Detta bör göras i syfte att skapa bättre förutsättningar för planering, genomförande och uppföljning av socialtjänst och hälso- och sjukvård, vilket är grunden för god kvalitet och effektivitet.</p>
<p>Uppdraget innebär att sammankalla Socialstyrelsen, Sveriges Kommuner och Landsting och andra representanter för kommuner och landsting, Vårdföretagarna, Famna, Swedish Medtech, Inera samt yrkesverksamma inom området och andra relevanta aktörer. Uppdraget innebär vidare att, i samverkan med de nämnda aktörerna, inventera behovet av standarder för att möjliggöra informationsöverföring mellan it-stöd och system. Arbetet ska fokusera på socialtjänsten samt områden i hälso- och sjukvården som angränsar till socialtjänsten, som t.ex. hemsjukvård, missbruks- och beroendevård samt psykiatri.</p>
<p>Arbetet ska resultera i konkreta förslag på områden där nationellt angivna standarder bör användas i högre grad än i dag. Det ska framgå om detta bör åstadkommas genom en ökad tydlighet kring vilka befintliga standarder som kan användas, eller om nya standarder behöver utvecklas. Förslagen ska även gälla vilken typ av standarder som bör användas eller utvecklas. Om det finns ändamålsenliga internationella standarder så är det att föredra jämfört med att ta fram nationella standarder. Vidare ska förslagen gälla hur en ökad användning av standarder kan åstadkommas för att få legitimitet och genomslag. En utgångspunkt för hela arbetet ska vara att tillvarata den effektiviserings-, förbättrings- och besparingspotential som standardisering erbjuder.</p>
<p>Tilläggsuppdraget ska redovisas senast den 1 november 2013. Förslagen bör även gälla hur en ökad användning av standarder kan åstadkommas för att få legitimitet och genomslag. I redovisningen ska E-delegationen ge förslag på parter som kan ta över, förvalta och verkställa förslagen.</p>
<p> (Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2013:22/2013-02-28T12:00:00+01:002013-02-28T12:00:00+01:002013:22 Utbyggnad av tunnelbanan och ökad bostadsbebyggelse i Stockholms länNäringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 28 februari 2013</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2>
<p>En särskild utredare, som ska fungera som förhandlingsperson, nedan kallad förhandlingsperson, ska genomföra en förhandling om Stockholms läns infrastruktur i syfte att åstadkomma en utbyggnad av tunnelbanans blå linje i Stockholm och eventuellt nära anslutande åtgärder. Förhandlingen ska också leda till ett ökat bostadsbyggande och därmed bidra till en fortsatt ekonomisk tillväxt.</p>
<p>Den del av förhandlingen som gäller nödvändigt underlag för regeringens ställningstagande till nationell plan ska delredovisas senast den 31 december 2013. Slutlig redovisning av uppdraget ska ske senast den 31 december 2014.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Inledning</p>
<p>Regeringen beslutade den 11 oktober 2012 om uppdrag till förhandlingsperson om utbyggnad av tunnelbanan och ökad bostadsbebyggelse i Stockholms län (dnr N2012/5142/TE [delvis]). En plan för förhandlingen presenterades den 1 februari 2013 till Regeringskansliet (Näringsdepartementet) (dnr 2012/638/TE). Detta uppdrag bör fortsatt genomföras i kommittéform.</p>
<p>En väl fungerande infrastruktur och en bostadsmarknad som är dimensionerad för framtidens behov behövs i Stockholms län</p>
<p>De senaste åren har befolkningen i Stockholms län ökat med ungefär 40 000 personer årligen. Tillväxten väntas inte avta, utan de kommande tjugo åren bedöms Stockholms läns befolkning öka med ytterligare en halv miljon människor. Den snabba ökningstakten skapar utmaningar. Trafikanalys beräknar att problemen med köer och trängsel i Stockholm kostar över sex miljarder kronor varje år. Problemen kommer att förvärras framöver, trots betydande nyinvesteringar i infrastrukturen. Den stora inflyttningen gör också att många har svårt att hitta boende. Bostadsbristen begränsar både arbetsmarknadens utveckling och tillväxten. Regeringen har därför varit pådrivande för att öka det regionala ansvarstagandet för bostadsbyggande i Stockholmsområdet.</p>
<p>År 2011 skapades i Stockholm cirka 25 000 nya jobb och det startades cirka 24 000 nya företag. För att Stockholm ska kunna fortsätta att utvecklas och växa krävs att stadens invånare har tillgång till en fungerande infrastruktur och en bostadsmarknad som är dimensionerad efter framtidens behov. Regeringen har låtit utreda frågan om bostadsförsörjning i Stockholms län. I utredarens kontakter med företrädare för kommuner, landsting, byggbolag och näringsliv har investeringarna i infrastruktur redovisats som den viktigaste förutsättningen för att åstad-komma en kraftig höjning av bostadsbyggandet i regionen.</p>
<p>Förvaltningen av infrastruktur i Stockholms län skiljer sig från övriga landet</p>
<p>Ett kännetecknande drag för trafiksystemet i Stockholm är att kollektivtrafikens infrastruktur i stor utsträckning inte förvaltas av staten utan av Stockholms läns landsting. Detta innebär att landstinget har ansvar för en betydligt större andel av infrastrukturen än vad som är fallet i övriga län. Regeringen tillsatte därför en förhandlingsperson för att förhandla med berörda parter i länet om hur en tunnelbaneutbyggnad m.m. ska finansieras, exempelvis genom höjda och bredare intäkter från trängselskatten eller olika former av medfinansiering.</p>
<p>Förändringar i trafiken föranleder en översyn av trängselskatten</p>
<p>Mot bakgrund av en väntad kraftig ökning av trafiken i Stockholm och av att ett antal åtgärder som får stor påverkan på trafiksystemet färdigställs under kommande år ser regeringen ett behov av en översyn av trängselskattens utformning. Nivåerna för trängselskatt bör utformas och betalningsportalerna placeras så att de bidrar till så hög effektivitet i vägsystemet som möjligt.</p>
<p>Nuvarande och för kommande år väntade intäkter från trängselskatten, de i Stockholmsförhandlingen överenskomna framtida förändringarna i skatteuttaget samt sådana justeringar som föreslås av 2011 års vägtullsutredning i betänkandet Trängselskatt - delegation, sanktioner och utländska fordon (SOU 2013:3) för att säkra finansieringen av Stockholmsöverenskommelsen ska även fortsättningsvis gå till finansieringen av Förbifart Stockholm med flera åtgärder enligt Stockholmsöverenskommelsen. Höjda och bredare intäkter därutöver kan däremot användas för finansiering av andra åtgärder i Stockholms läns transportsystem. Förhandlingspersonen ska beakta innehållet i det nämnda betänkandet.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>Överenskommelse om en förlängning av tunnelbanan från station Kungsträdgården till Nacka C</p>
<p>Förhandlingspersonen ska ta fram en överenskommelse om förslag till finansiering av tunnelbanans förlängning mellan station Kungsträdgården och Nacka, samt eventuella anslutande åtgärder i väg- och järnvägsinfrastrukturen till och med 2025. Förhandlingen ska ske med berörda kommuner i Stockholms län samt med Stockholms läns landsting. Vidare ska synpunkter från berörda myndigheter och övriga berörda i Stockholms län inhämtas.</p>
<p>Även anslutande objekt knutna till den befintliga sträck-ningen av tunnelbanans blå linje kan prövas. Förhandlingspersonen har stor frihet att analysera andra möjliga utbyggnader av tunnelbanenätet eller andra projekt för att maximera den samhällsekonomiska nyttan med satsningen. Ett exempel kan vara en förlängning av blå linjen västerut mot Barkarby, ett annat en förgrening av den nya blå linjen mot Gullmarsplan.</p>
<p>Förhandlingen bör ha Stockholmsöverenskommelsen som utgångspunkt men det bör stå förhandlingspersonen fritt att föreslå justeringar i denna, t.ex. när det gäller anslutande objekt med stor medfinansiering, så att den samlade lösningen blir så effektiv som möjligt. Sådana justeringar ska särskilt motiveras med koppling till samhällsnyttan.</p>
<p>En samordnad projektering av tunnelbanans förlängning mot Nacka och en vägförbindelse under Saltsjön kan ge stora samordningsvinster och bör prövas. Förhandlingspersonen ska diskutera en utformning av en östlig vägförbindelse (Österleden) under Saltsjön i anslutning till tunnelbanans förlängning till Nacka. Nationalstadsparkens värden och projektens eventuella negativa konsekvenser för naturmiljön ska särskilt beaktas.</p>
<p>Ökad bostadsbebyggelse</p>
<p>En tunnelbaneutbyggnad möjliggör en kraftigt utökad bostadsbebyggelse längs de aktuella linjerna. Detta gäller i synnerhet områdena där tunnelbanan förlängs, men även i övriga angränsande områden och längs den befintliga tunnelbanan ska en kraftigt ökad bostadsbebyggelse krävas av berörda kommuner och vara en del av överenskommelsen.</p>
<p>Maximering av förslagets samhällsnytta</p>
<p>Förhandlingspersonen ska säkerställa ett snabbt genomförande av tunnelbaneutbyggnaden och största möjliga samhällsekonomiska nytta. Åtgärder ska vara utformade för att leda till ökad måluppfyllelse utifrån de transportpolitiska målen. En samlad bedömning av förslagets samhällsekonomiska lönsamhet ska redovisas.</p>
<p>Finansiering</p>
<p>I uppdraget ingår att lämna förslag på finansiering genom höjda och bredare intäkter från trängselskatt eller olika former av medfinansiering. I den mån sådan alternativ finansiering inte bedöms tillräcklig ska samråd ske med Trafikverket i dess arbete med åtgärdsplanering, så att förhandlingens resultat samordnas med Trafikverkets förslag till åtgärdsplan. I den utsträckning förhandlingspersonens förslag är finansierade med alternativ finansiering, kan lånefinansiering upp till motsva-rande nivå vara möjlig. På så sätt kan regeringen påskynda utbyggnaden och minska risken för att andra viktiga infra-strukturinvesteringar i Stockholm och i resten av landet får stå tillbaka.</p>
<p>Ett snabbt genomförande</p>
<p>Förhandlingspersonen ska verka för ett snabbt genomförande av tunnelbaneutbyggnaden och kan i sin redovisning till regeringen beskriva liknande satsningar utomlands och redovisa förslag till förbättringar utifrån dessa. Förhandlingspersonen ska även föreslå en ordning för hur förhandlingens resultat ska säkerställas och genomföras inom ramen för det nya planeringssystem för transportinfrastruktur som riksdagen fastställt efter förslag från regeringen (prop. 2011/12:118, bet. 2011/12:TU13, rskr. 2011/12:257).</p>
<h2 id="redovisning">Redovisning av uppdraget</h2>
<p>Förhandlingspersonen bör fortlöpande lämna sina förslag och ska särskilt delredovisa eventuella förslag om ändrade nivåer för trängselskatt, nya områden där skatten ska tas ut och liknande frågor. I den del som gäller nödvändigt underlag för regeringens ställningstagande till nationell plan ska detta delredovisas senast den 31 december 2013. Slutlig redovisning av uppdraget ska ske senast den 31 december 2014.</p>
<p> (Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2012:123/2012-12-13T12:00:00+01:002012-12-13T12:00:00+01:002012:123 Utvärdering av bredbandsstrateginNäringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 13 december 2012</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2>
<p>En särskild utredare ska göra en utvärdering av regeringens bredbandsstrategi. Det innebär att utredaren ska göra en uppföljning av hur tillgången till bredband har utvecklats i förhållande till målen som anges i regeringens bredbandsstrategi och i den digitala agendan för Europa.</p>
<p>För att främja bredbandsutbyggnad ska utredaren även göra en närmare analys av bredbandsstrategins insatsområden Offentliga aktörer på marknaden och Bredband i hela landet.</p>
<p>Utredarens huvuduppdrag är att</p>
<p>- följa upp hur tillgången till bredband har utvecklats i förhållande till målen i regeringens bredbandsstrategi och vid behov föreslå eventuella justeringar av bredbandsstrategin med syftet att möjliggöra för marknaden att åstadkomma den täckningsgrad för bredband som anges i målen för bredbandsstrategin,</p>
<p>- utreda hur kommuners agerande i olika roller påverkar bredbandsutbyggnaden och utreda möjligheterna att inrätta ett Infrastructure Clearing House (ICH) enligt förslag från Post- och telestyrelsen eller föreslå en annan lösning för att främja samordning och samförläggning för bredbandsutbyggnad, och</p>
<p>- kartlägga den nationella hanteringen av stöd till bredbandsutbyggnad och vem som har varit mottagare av stöden under perioden 2008-2012, analysera om det finns behov av en mer enhetlig stödhantering med utgångspunkt i nu gällande organisationsstruktur och göra en internationell jämförelse.</p>
<p>Utredaren ska lämna ett delbetänkande senast den 31 maj 2013 och slutredovisa uppdraget senast den 31 december 2013. I delbetänkandet ska utredaren redovisa resultaten av utredningen när det gäller stöd som kan användas till bredbandsutbyggnad samt den internationella jämförelsen.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>På det it-politiska området finns det, både på europeisk och på svensk nivå, ett flertal strategiska dokument som definierar inriktning och mål.</p>
<p>Europeiska kommissionen har tagit fram en digital agenda för Europa (KOM(2010) 245). Den är ett av huvudinitiativen inom ramen för Europa 2020-strategin (Europa 2020 - En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla, KOM(2010) 2020). Strategin lanserades i mars 2010 som ett led i att ta Europa ur krisen och förbereda EU:s ekonomi för nästa årtionde och beskriver bland annat hur viktig användningen av informations- och kommunikationsteknik är för att Europa ska kunna uppnå sina ambitioner för 2020.</p>
<p>En av nyckelåtgärderna, som presenteras både i 2020-strategin och i den digitala agendan för Europa, är snabb internettillgång. Målet är att alla i Europa bör ha tillgång till grundläggande bredband senast 2013, samt en strävan att uppnå att alla i Europa har tillgång till internethastigheter på över 30 Mbit/s och att minst 50 procent av de europeiska hushållen abonnerar på internetförbindelser på över 100 Mbit/s år 2020.</p>
<p>Den 29 september 2011 beslutade regeringen om en ny strategi för it-politiken, It i människans tjänst - en digital agenda för Sverige (dnr N2011/342/ITP). Den digitala agendan är en bred och sammanhållen strategi för it-politiken där regeringen presenterar ambitioner och insatser som tar till vara de möjligheter som digitaliseringen ger. Målet för it-politiken är att Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter. I december 2011 beslutade riksdagen i enlighet med förslaget i budgetpropositionen för 2012 att tidigare it-politiska mål och delmål om tillväxt och kvalitet skulle upphävas och ersättas med det nya it-politiska målet (prop. 2011/12:1, utg.omr. 22, bet. 2011/12:TU1, rskr. 2011/12:87). När det gäller målen för tillgänglighet ska dessa fortsatt gälla (prop. 2009/10:193).</p>
<p>Den digitala agendan för Sverige pekar ut behov av insatser inom fyra strategiska områden - Lätt och säkert att använda, Tjänster som skapar nytta, Det behövs infrastruktur och It:s roll för samhällsutvecklingen - där användarens perspektiv är utgångspunkt och där bredband ingår i ett av områdena.</p>
<p>Bredbandsstrategi</p>
<p>Det riksdagsbundna målet för tillgänglighet är att Sverige ska ha bredband i världsklass. Alla hushåll och företag bör ha goda möjligheter att använda sig av elektroniska samhällstjänster och service via bredband (prop. 2009/10:193, bet. 2009/10:TU18, rskr. 2009/10:297).</p>
<p>Den 2 november 2009 beslutade regeringen om en bred-bandsstrategi för Sverige (dnr N2009/8317/ITP) för att tydliggöra politikens inriktning. Strategin tar sin utgångspunkt i det övergripande målet att Sverige ska ha bredband i världsklass för att främja tillväxt, konkurrenskraft och innovationsförmåga, vilket bidrar till utvecklingen av ett hållbart samhälle. Det hjälper också till att möta utmaningar i form av en ökad globalisering, klimatförändringar och en åldrande befolkning i ett glest bebyggt land. En förutsättning för att möta utmaningarna är att det finns tillgång till bredband med hög överföringshastighet i hela landet. Därför bör 40 procent av alla hushåll och företag i Sverige ha tillgång till bredband om minst 100 Mbit/s år 2015. År 2020 bör 90 procent ha sådan tillgång. Detta för att företag och hushåll i alla delar av landet ska kunna dra nytta av de fördelar som tillgång till kraftfullt bredband ger. Ur ett demokrati- och rättighetsperspektiv är det också viktigt att alla hushåll och företag har goda möjligheter att använda sig av elektroniska samhällstjänster och service via bredband i takt med att allt fler tjänster i samhället blir digitala.</p>
<p>Bredbandsstrategin är utformad med utgångspunkten att elektroniska kommunikationstjänster och bredband ska tillhandahållas av marknaden. Det betonas att statens huvudsakliga roll är att skapa förutsättningar för marknaden, formulera politiska mål och undanröja hinder för utvecklingen. För att bidra till att målen i bredbandsstrategin uppfylls och ge marknaden förutsättningar att driva verksamhet och investera i bredband i hela landet, föreslog regeringen att fokus riktas mot fem insatsområden: Fungerande konkurrens, Offentliga aktörer på marknaden, Frekvensanvändning, Driftssäkra elektroniska kommunikationsnät och Bredband i hela landet.</p>
<p>Stöd som kan användas till bredbandsutbyggnad</p>
<p>Förutsättningarna för att bygga ut bredbandsinfrastruktur skiljer sig åt i olika delar av landet. I regeringens bredbandsstrategi anges därför att det finns behov av riktade insatser för att hushåll och företag som finns i de mer glesbefolkade delarna av landet ska få liknande möjligheter som i övriga delar av landet. Regeringen gör därför satsningar på bredband i områden där utbyggnad inte bedöms kunna ske på marknadsmässiga grunder.</p>
<p>Europeiska kommissionen anger i Gemenskapens riktlinjer för tillämpning av reglerna för statligt stöd på snabb utbyggnad av bredbandsnät (2009/C 235/04) att statliga stödåtgärder kan vara effektiva verktyg för att nå mål av allmänt intresse under vissa förhållanden. Statligt stöd kan användas för att korrigera marknadsmisslyckanden och på så sätt få en marknad som fungerar bättre och därmed en ökad konkurrenskraft. Detta gäller enligt kommissionen särskilt inom bredbandsområdet som ett medel för att minska skillnaderna i tillgång till bredband mellan olika områden och regioner. Det är dock viktigt med garanter för att det statliga stödet inte tränger undan marknadsinitiativ. Målet med statligt stöd inom bredbandsområdet är att se till att det leder till bättre och snabbare bredbandstäckning än vad som hade varit fallet utan stöd.</p>
<p>Under perioden 2001-2007 fanns det i Sverige ett nationellt bredbandsstöd för kompletterande utbyggnad av it-infrastruktur där marknaden inte bedömdes kunna bygga ut på kommersiell grund. Sedan 2008 har det genomförts flera riktade insatser i form av förstärkning av bredbandsåtgärder genom kanalisationsstöd och medfinansieringsmedel. Med hjälp av EU-medel och offentlig medfinansiering finns det möjlighet att stödja bredbandsutbyggnad även via landsbygdsprogrammet samt via regionala strukturfondsprogram i vissa programområden.</p>
<p>Tillsättandet av en utredning</p>
<p>I bredbandsstrategin anges att en utvärdering av strategin bör ske för att det ska finnas möjlighet att vid behov göra eventuella justeringar.</p>
<p>Regeringens bredbandsstrategi ligger fortsatt fast. Det riksdagsbundna målet för tillgänglighet och bredbandsstrategins mål som säger att 90 procent av alla hushåll och företag bör ha tillgång till bredband om minst 100 Mbit/s år 2020 gäller fortfarande. Däremot har bredbandsstrategins mål för 2015 redan uppnåtts. Enligt Post- och telestyrelsens uppföljning av regeringens bredbandsstrategi från maj 2012, hade 49 procent av alla hushåll och företag i Sverige tillgång till bredband om minst 100 Mbit/s i oktober 2011.</p>
<p>Eftersom delmålet för 2015 uppnåddes redan i oktober 2010 och det har gått tre år sedan bredbandsstrategin beslutades, finns det anledning att göra en uppföljning av hur tillgången till bredband har utvecklats i förhållande till målen i regeringens bredbandsstrategi. För att främja bredbandsutbyggnad bör en närmare analys även göras inom bredbandsstrategins insatsområden Offentliga aktörer på marknaden samt Bredband i hela landet.</p>
<p>Kommunerna är en viktig offentlig aktör i arbetet med bredbandsutbyggnad och det finns därför behov av att analysera betydelsen av de olika roller kommunerna kan ha i bredbandssammanhang.</p>
<p>Stöd till bredbandsutbyggnad är en del av strategin och syftar till att skapa förutsättningar för bredband i hela landet. En analys bör göras av stödhanteringen med utgångspunkt i nu gällande organisationsstruktur, för att säkerställa att stöden gör största möjliga nytta.</p>
<p>Utredarens uppdrag</p>
<p>En särskild utredare ska göra en utvärdering av bredbandsstrategin för Sverige. Huvuduppdraget för utredaren är att följa upp hur tillgången till bredband har utvecklats i förhållande till målen i regeringens bredbandsstrategi samt i förhållande till den digitala agendan för Europa. Utredaren ska även göra en närmare analys av insatsområdena Offentliga aktörer på marknaden och Bredband i hela landet.</p>
<p>I uppdraget ingår inte att analysera bredbandsstrategins insatsområden Fungerande konkurrens, Frekvensanvändning och Driftsäkra elektroniska kommunikationsnät.</p>
<p>Utredarens fokusområden anges nedan.</p>
<p>Uppföljning av bredbandsmålen</p>
<p>Post- och telestyrelsens uppföljning av regeringens bredbandsstrategi visar att bredbandsmålet för 2015 redan är uppnått.</p>
<p>Fortfarande kvarstår att nå målet om att 90 procent av alla hushåll och företag i Sverige bör ha tillgång till bredband om minst 100 Mbit/s år 2020. Till detta kommer målen i den digitala agendan för Europa, som uttrycker att alla i Europa bör ha tillgång till grundläggande bredband senast 2013 och en strävan att uppnå att alla i Europa har tillgång till internethastigheter på över 30 Mbit/s samt att minst 50 procent av de europeiska hushållen abonnerar på internetförbindelser på över 100 Mbit/s år 2020.</p>
<p>Bredbandsstrategin för Sverige syftar till att möjliggöra för marknaden att åstadkomma den angivna tillgången till bredband genom investeringar i både fasta och mobila nät, så att alla hushåll och företag får goda möjligheter att använda sig av elektroniska samhällstjänster och service via internet. Utvecklingen av bredband drivs av en ökad efterfrågan på tjänster som kräver högre kapacitet och av konkurrensen mellan olika aktörer på marknaden. Det är i första hand marknaden som ska göra investeringar i infrastruktur. Statens roll är att se till att marknaden fungerar effektivt och att marknadsaktörerna ges förutsättningar för sin verksamhet genom lämplig reglering. För att även de hushåll och företag som finns i mer glesbefolkade delar av landet ska få liknande möjligheter som i mer tätbebyggda områden, finns ibland behov av ytterligare riktade insatser t.ex. i form av stöd till bredbandsutbyggnad.</p>
<p>Att redan nu i princip hälften av Sveriges hushåll och företag har tillgång till bredband med hög överföringshastighet är positivt. Det innebär dock inte att utbyggnaden nödvändigtvis kommer att gå lika snabbt framdeles. Det är viktigt att redan nu försöka förutse vilka utmaningar som kan uppstå i samband med utbyggnaden.</p>
<p>Utredaren ska därför</p>
<p>- följa upp hur tillgången till bredband har utvecklats i förhållande till målen i regeringens bredbandsstrategi,</p>
<p>- kartlägga hur tillgången till bredband med hög överföringshastighet har uppnåtts med hänsyn till investeringar av marknadens aktörer, befintliga statliga stöd för bredbandsutbyggnad samt regionala och lokala initiativ,</p>
<p>- kartlägga vilka förutsättningar som har påverkat utbyggnaden av bredband med hög överföringshastighet i glest bebyggda områden,</p>
<p>- utreda hur man, baserat på förvärvade erfarenheter, kan arbeta mer effektivt för att samordna efterfrågan av bredband i lands- och glesbygder för att underlätta marknadsmässig utbyggnad, och</p>
<p>- vid behov föreslå justeringar av bredbandsstrategin för att uppnå målen. Syftet med eventuella justeringar ska vara att möjliggöra för marknaden att åstadkomma den täckningsgrad för bredband som anges i målen för bredbandsstrategin.</p>
<p>Alla ovanstående punkter ska utredas både i relation till målen som anges i den svenska bredbandsstrategin och i förhållande till målen som anges i den digitala agendan för Europa.</p>
<p>Offentliga aktörer på marknaden</p>
<p>Offentliga aktörer, det vill säga staten, landstingen och kommunerna, har en betydande roll på bredbandsmarknaden som allt från ägare till mark och infrastruktur för bredband, användare av it och bredbandstjänster till ansvariga för regional och lokal planering och utveckling. Huvudregeln är att offentliga aktörer inte ska bedriva kommersiell verksamhet i konkurrens med privata aktörer, då detta riskerar att snedvrida konkurrensen. I vissa fall kan dock det offentliga inslaget vara berättigat, till exempel då allmänna intressen inte kan tillgodoses av marknadens aktörer.</p>
<p>De olika kommunala förvaltningarna, de kommunalt ägda stadsnäten, energibolagen och bostadsbolagen är tillsammans aktörer på bredbandsmarknaden i flera avseenden. En av kommunernas nyckelroller är att de kontrollerar tillträdet till kommunal mark och ger tillstånd till operatörer att anlägga nät och beslutar om vissa villkor för detta. Många kommunala stadsnät erbjuder, beroende på affärsmodell, allt från svart fiber till olika grossisttjänster för andra operatörer av bredbandstjänster. Kommuner har även en viktig roll som planerare, initiativtagare och samordnare av olika aktiviteter på bredbandsområdet. Dessutom är kommunernas bostadsbolag stora bredbandskunder. I den nya plan- och bygglagen <a href="https://lagen.nu/2010:900">(2010:900)</a> som trädde ikraft 2011 infördes en bestämmelse som innebär att kommunerna har en skyldighet att ta hänsyn till behovet av elektronisk kommunikation i översikts- och detaljplanearbetet.</p>
<p>Kommunerna har möjlighet att ställa krav på samordning och samförläggning när en aktör planerar att genomföra infrastrukturinvesteringar. Post- och telestyrelsen har i rapporten Affärsmöjligheter med bredbandskanalisation - Nytta, modeller och förslag på främjande åtgärder, PTS-ER-2011:26 (dnr N2011/7075/ITP) lämnat ett flertal förslag som kan hjälpa till att främja mer samförläggning, sambyggnad och samutnyttjande av kanalisation. Ett av förslagen är att inrätta en modell med ett Infrastructure Clearing House (ICH). Modellen innebär att ICH bekostar samförläggning av tomrör för bredband när det läggs ner annan infrastruktur, det vill säga står för den merkostnad som uppstår för att lägga ner tomröret. Om en teleoperatör sedan utnyttjar röret för att dra fiber, betalar operatören en del till ICH och en del till den aktör som har gjort nedläggningen av tomröret.</p>
<p>Utredaren ska mot denna bakgrund</p>
<p>- utreda hur kommuners agerande som markägare, ägare av bredbandsinfrastruktur och bostadsägare påverkar bredbandsutbyggnaden samt föreslå eventuella förändringar som bidrar till att nå bredbandsmålen, och</p>
<p>- utreda möjligheterna att inrätta ett ICH enligt Post- och telestyrelsens förslag, med fokus på organisation, finan-siering, kriterier för enskilda investeringar i kanalisationssträckningar och ICH:s mäklarroll. I denna del ska risker som kan ha en negativ inverkan på utvecklingen av en väl fungerande konkurrens på marknaden särskilt beaktas. Om utredaren anser att en annan lösning i syfte att främja samordning och samförläggning för bredbandsutbyggnad är lämpligare, ska utredaren ge förslag på en sådan lösning.</p>
<p>Bredband i hela landet</p>
<p>Tillgången till bredband är över lag god i Sverige, men det finns skillnader. Tillgången och valfriheten är större i mer tätbebyggda områden och mer begränsad på landsbygden. Det finns även områden som saknar tillgång till bredband eller har bredband med låg kapacitet och kvalitet. Då statens huvudsakliga roll är att få marknaden att fungera effektivt genom att ge marknadsaktörerna goda förutsättningar för sin verksamhet, fokuserar regeringen på att stimulera de drivkrafter som finns och skapa goda förutsättningar för samtliga aktörer att samverka och investera i bredband. Regeringen ser positivt på det engagemang, den kompetens och den drivkraft som finns i landet hos enskilda, företag, lokala organisationer och kommuner för att få tillgång till bredband. Regeringen har därför inrättat Bredbandsforum som verkar för dialog och samverkan om tillgång och utbyggnad av bredband.</p>
<p>För att även de hushåll och företag som finns i mer glesbefolkade delar av landet ska få liknande möjligheter som i mer tätbebyggda områden, finns ibland behov av ytterligare riktade insatser t.ex. i form av stöd till bredbandsutbyggnad.</p>
<p>Utredning av stöd som kan användas till bredbandsutbyggnad</p>
<p>Sverige är i dag mottagare av EU-stöd som distribueras både via strukturfondsprogram och via landsbygdsprogrammet. Det finns möjligheter att i delar av landet nyttja stöd inom vissa regionala strukturfondsprogram och stöd inom landsbygdsprogrammet för bredbandsutbyggnad. Utöver detta finns nationella statliga stödformer, såsom stöd till anläggning av kanalisation, samt stöd till medfinansiering av kanalisation och landsbygdsprogrammet. Begreppet statligt stöd omfattar också regionala och kommunala stöd. Det finns även medel inom den regionala tillväxtpolitiken som kan användas för bredbandsinsatser i form av medfinansiering av strukturfonderna. Nedan följer en kort genomgång av de möjligheter till stöd för utbyggnad av bredband som finns tillgängliga i dag.</p>
<p>Landsbygdsprogrammet: Statens jordbruksverk ansvarar för att hålla samman landsbygdsprogrammet och medel tillförs av EU. Tanken med landsbygdsprogrammet är att stärka utvecklingskraften på landsbygden och att inom bredbandsområdet stödja lokal utveckling genom småskaliga projekt.</p>
<p>Kanalisationsstöd: Länsstyrelsen i Örebro län är koordinerande aktör. Länsstyrelser och i vissa fall regionförbund har ansvar för att sköta handläggningen av stödet. Stödet syftar till att anlägga kanalisation för it-infrastruktur i samband med att grävningar görs för att anlägga annan infrastruktur. Post- och telestyrelsen har möjlighet att medfinansiera kanalisationsprojekt.</p>
<p>Strukturfonderna: Sverige omfattas av två strukturfonder som finansieras med EU-medel - Europeiska regionala ut-vecklingsfonden (ERUF) som syftar till att minska den regionala obalansen inom EU och Europeiska socialfonden (ESF) som är inriktad mot att främja sysselsättning. För Sveriges vidkommande finansierar ERUF åtta regionala strukturfondsprogram och ESF ett nationellt program i Sverige. Medel från programmen måste alltid kombineras med nationell offentlig medfinansiering, där man kan använda sig av bland annat regionala tillväxtmedel.</p>
<p>Regionala tillväxtmedel: Resurser som kommer från anslaget Regionala tillväxtåtgärder inom utgiftsområde 19 och hanteras av Tillväxtverket och aktörer med regionalt tillväxtansvar, dvs. regionförbund, länsstyrelser och landsting. Medlen syftar till att främja lokal och regional tillväxt.</p>
<p>Post- och telestyrelsens medfinansieringsmedel: Statliga medel som tilldelas Post- och telestyrelsen för att användas till offentlig medfinansiering av landsbygdsprogrammet och kanalisationsstödet.</p>
<p>För att kunna använda stöd för bredbandsutbyggnad så effektivt som möjligt finns det behov av en samsyn, kontinuitet och framförhållning kring vad stöden ska användas till och hur de ska hanteras när det gäller allt från anmälan av stödet till enskilda projektansökningar om stöd. Eftersom stöden i dag är fördelade på olika myndigheter, som i sin tur har olika uppdrag, kan det finnas behov av att inför framtiden tydliggöra om det med utgångspunkt i den nuvarande organisationsstrukturen finns behov av en mer enhetlig stödhantering. Stöden från EU är under omförhandling och en ny programperiod inleds 2014, vilket kan medföra nya eller ändrade former av stöd som kan användas till bredbandsutbyggnad. Som en del av den strategiska inriktningen av genomförandet i nästa programperiod kommer Sverige på nationell nivå att under 2013 träffa en partnerskapsöverenskommelse med Europeiska kommissionen. I överenskommelsen ska det framgå hur prioriteringarna för det, på EU-nivå, gemensamma strategiska ramverket ska tillämpas på nationell och regional nivå.</p>
<p>Utredaren ska därför</p>
<p>- kartlägga den nationella hanteringen av olika stöd till bredbandsutbyggnad under perioden 2008-2012 och hur stödgivningen förhåller sig till nationella och regionala mål och strategier inom it-politiken,</p>
<p>- utreda hur många hushåll och företag som har fått tillgång till bredband genom stöden, samt vem som har varit mottagare av stöden,</p>
<p>- värdera om samhällsnyttan av stöden har stått i proportion till kostnaderna,</p>
<p>- analysera om det finns behov av en mer enhetlig stödhantering, till exempel gemensamma riktlinjer, för att underlätta ansökningsprocessen och säkerställa att stöden gör största möjliga nytta med utgångspunkt i den nuvarande organisationsstrukturen,</p>
<p>- se över behovet av strategier på länsnivå för bredband som bland annat prioriterar hur och var statliga stödmedel till bredbandsutbyggnad bör användas, och</p>
<p>- föreslå eventuella förändringar som kan effektivisera stödhanteringen och säkerställa att stöden gör största möjliga nytta. Hänsyn ska tas till pågående EU-förhandlingar om kommande stöd till bredband, till EU:s riktlinjer för tillämpning av reglerna för statligt stöd på snabb utbyggnad av bredbandsnät och till de regelverk som gäller för respektive stödform. I förhållande till strukturfondsprogrammen och landsbygdsprogrammet ska förankring även ske i det förberedande arbetet för genomförande av nästa programperiod.</p>
<p>Internationell jämförelse</p>
<p>Den svenska modellen för hantering av stöd till bredbandsutbyggnad är i första hand en regionalt och lokalt styrd modell. Det innebär att det främst är kommuner eller mindre lokala sammanslutningar som på eget initiativ ansöker om stöd för bredbandsutbyggnad.</p>
<p>För att få ett bredare perspektiv på för- och nackdelar med hur den svenska modellen är uppbyggd och fungerar i praktiken, är det intressant att göra en internationell jämförelse.</p>
<p>Finland har en modell som, till skillnad från den svenska modellen, är mer centralt styrd. Utredaren ska därför göra en jämförelse mellan de modeller för hantering av stöd till bredbandsutbyggnad som finns i Sverige och Finland och peka på för- och nackdelar med respektive modell. Eftersom Finland är ett land med likartad demografi och geografi som Sverige och även har en liknande struktur på telekommarknaden, lämpar sig en jämförelse mellan dessa länder särskilt väl. Det finns även utrymme för utredaren att göra jämförelser med ytterligare modeller för att få fram ett bredare underlag.</p>
<p>Närliggande frågeställningar</p>
<p>Utredaren är fri att behandla andra frågeställningar som bedöms vara relevanta för uppdragets genomförande.</p>
<p>Uppdragets genomförande</p>
<p>Utredaren ska under utredningen på lämpligt sätt tillvarata de kunskaper och den erfarenhet som finns hos Post- och telestyrelsen, Statens jordbruksverk, Tillväxtverket, Konkurrensverket, Lantmäteriet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser, Länsstyrelsen i Örebro län, Sveriges Kommuner och Landsting, Bredbandsforum och Svenska stadsnätsföreningen. Vid behov bör utredaren även ha en dialog med Samverkansgrupp för bredband, Utredningen om en kommunallag för framtiden (Fi 2012:07) samt Post- och telestyrelsen gällande regeringsuppdraget att genomföra en studie om utveckling av Ledningskollen för samförläggning och med andra relevanta aktörer på marknaden. Vid utvärdering av tidigare stöd ska utredaren beakta genomförda uppföljningar och utvärderingar samt relevant följeforskning i de regionala strukturfondsprogrammen.</p>
<p>Utredaren ska beakta Post- och telestyrelsens rapporter Uppföljning av regeringens bredbandsstrategi, PTS-ER-2012:18 (dnr N2012/2850/ITP), PTS bredbandskartläggning 2011 - En geografisk översikt av bredbandstillgången i Sverige, PTS-ER-2012:11 (dnr N2012/1511/ITP), Affärsmöjligheter med bredbandskanalisation - Nytta, modeller och förslag på främjande åtgärder, PTS-ER-2011:26 (dnr N2011/7075/ITP) samt andra relevanta rapporter från Post- och telestyrelsen och Bredbandsforum. Utredaren ska även beakta Europeiska kommissionens förväntade lagstiftningsförslag om minskning av kostnaderna för utbyggnad av bredband, relevanta internationella erfarenheter samt de remissvar som lämnats gällande Post- och telestyrelsens rapport Affärsmöjligheter med bredbandskanalisation.</p>
<p>Vid behov ska utredaren bilda en referensgrupp bestående av företrädare för marknadens aktörer, offentlig sektor och intresseorganisationer.</p>
<p>Utredaren ska analysera de förslag på åtgärder som lämnas och föreslå finansiering om förslagen innebär en kostnadsökning eller intäktsminskning för staten, kommunerna eller landstingen. Enligt 14 kap 3 § regeringsformen bör en inskränkning av den kommunala självstyrelsen inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som föranlett den. Om något av förslagen i betänkandet påverkar det kommunala självstyret, ska dess konsekvenser och de särskilda avvägningar som föranlett förslagen särskilt redovisas. Konsekvensanalysen ska göras med utgångspunkt i 14-15a §§ kommittéförordningen <a href="https://lagen.nu/1998:1474">(1998:1474)</a>.</p>
<p>Utredaren ska i analysen även beakta förslagens effekter på t.ex. resursanvändning, avfall och klimat.</p>
<p>Utredaren ska lämna ett delbetänkande med resultaten av utredningen när det gäller stöd som kan användas till bredbandsutbyggnad samt den internationella jämförelsen senast den 31 maj 2013.</p>
<p>Uppdraget ska slutredovisas senast den 31 december 2013.</p>
<p> (Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2012:122/2012-12-13T12:00:00+01:002012-12-13T12:00:00+01:002012:122 Tilläggsdirektiv till Digitaliseringskommissionen (N2012:04)Näringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 13 december 2012</p>
<p>Förlängd tid för uppdraget</p>
<p>Regeringen beslutade den 7 juni 2012 att tillsätta en kom-mission för att verka för att det it-politiska målet i den digitala agendan uppnås och att regeringens ambitioner inom området fullföljs (dir. 2012:61). En del av kommissionens uppdrag är att analysera utvecklingen i förhållande till det it-politiska målet. Denna del av uppdraget ska redovisas årligen den 1 mars. Tidpunkten för när redovisningen av uppdraget ska lämnas 2013 senareläggs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 1 maj 2013.</p>
<p> (Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2012:78/2012-07-05T12:00:00+01:002012-07-05T12:00:00+01:002012:78 Fossiloberoende fordonsflotta - ett steg på vägen mot nettonollutsläpp av växthusgaserNäringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 5 juli 2012.</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2>
<p>I regeringens proposition En sammanhållen svensk klimat- och energipolitik - Klimat (prop. 2008/09:162) redogörs för den långsiktiga prioriteringen att Sverige 2030 bör ha en fordons-flotta som är oberoende av fossila bränslen samt för visionen att Sverige 2050 ska ha en hållbar och resurseffektiv energiförsörj-ning utan nettoutsläpp av växthusgaser i atmosfären. Priori-teringen om en fossiloberoende fordonsflotta ska ses som ett steg på vägen mot visionen för 2050.</p>
<p>En särskild utredare ska kartlägga möjliga handlings-alternativ samt identifiera åtgärder för att reducera transport-sektorns utsläpp och beroende av fossila bränslen i linje med visionen för 2050. Åtgärderna kan avse alla de relevanta aspek-ter som har betydelse för att uppnå den långsiktiga prioritering-en för 2030 samt visionen för 2050 med avseende på transport-sektorn. Detta kan bl.a. avse tillförsel av energi till fordons-flottan samt infrastruktur, fordon och olika slags trafik. Utgångspunkten bör vara att hållbara förnybara drivmedel och el behöver öka sina andelar i transportsektorn, samtidigt som fordonseffektiviteten bör förbättras och utsläppen av växt-husgaser minska. Utredaren ska vidare analysera i vilken grad olika handlingsalternativ och åtgärder riskerar leda till eventuell fastlåsning i vissa tekniker eller till vissa energibärare.</p>
<p>Utredaren ska beakta de samhällsekonomiska och offentlig-finansiella effekterna samt i förekommande fall ange förslag till finansiering.</p>
<p>Som redan nämnts ska prioriteringen om en fossiloberoende fordonsflotta ses som ett steg på vägen mot visionen för 2050. Då arbetet med den långsiktiga prioriteringen om en fossil-oberoende fordonsflotta 2030 sker koordinerat med och som ett led i arbetet med visionen för 2050, ska en viktig del av utredar-ens arbete vara att analysera olika alternativ för hur begreppet fossiloberoende fordonsflotta kan ges en innebörd som stöder regeringens arbete med att nå visionen för 2050.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Klimatförändringarna är en av vår tids största utmaningar. Sverige ska visa ledarskap i att möta utmaningen både inter-nationellt och genom de åtgärder som görs i Sverige. De globala utsläppen av växthusgaser behöver minst halveras till 2050 jäm-fört med 1990. Europeiska kommissionen presenterade i mars 2011 ett meddelande om en färdplan för EU för en konkurrens-kraftig och koldioxidsnål ekonomi till 2050. Syftet är att upp-fylla målet att minska unionens utsläpp med 80-95 procent till 2050. Det är uppenbart att detta kräver betydande insatser i Sverige, inom EU och på internationell nivå.</p>
<p>I regeringens proposition En sammanhållen svensk klimat- och energipolitik - Klimat (prop. 2008/09:162) beskrivs visionen om att Sverige ska ha en hållbar och resurseffektiv energiförsörjning utan nettoutsläpp av växthusgaser till atmos-fären 2050. Till 2020 är målet för Sverige 40 procents minsk-ning av utsläppen av växthusgaser i den icke handlande sektorn i förhållande till 1990 års nivå. I propositionen sätts också mål upp om 50 procent förnybar energi, 10 procent förnybar energi i transporter och 20 procent energieffektivisering 2020. I propo-sitionen beskrivs också att den svenska energipolitiken - som hänger samman med klimatpolitiken - ska bygga på samma tre grundpelare som energisamarbetet inom EU. Politiken syftar till att förena ekologisk hållbarhet, konkurrenskraft och försörj-ningstrygghet. För 2030 sätts en långsiktig prioritering upp om att Sverige då bör ha en fordonsflotta som är oberoende av fossila bränslen. En kontrollstation ska enligt propositionen genomföras 2015 för att analysera utvecklingen i förhållande till målen och till kunskapsläget. Kontrollstationen omfattar inte politikens grundläggande inriktning, men kan komma att leda till justeringar av styrmedel och instrument.</p>
<p>Regeringen anser att generellt verkande styrmedel som sätter ett pris på utsläppen av växthusgaser bör utgöra grunden för omställningen. Dessa styrmedel kan behöva kompletteras med mer riktade styrmedel som främjar bl.a. teknisk utveckling.</p>
<p>I budgetpropositionen för 2010 (prop. 2009/10:1, utg. omr. 21) underströk regeringen den centrala betydelse som miljö-skatter och andra ekonomiska styrmedel har för att Sveriges klimat- och energipolitiska mål ska kunna nås. Förändringar av skattesystemet aviserades så att det skulle bli mer träffsäkert och ändamålsenligt. Riksdagen beslutade under hösten 2009 om ett omfattande paket med miljöskatteförändringar som bedöms minska utsläppen av växthusgaser samt bidra till att målen för andel förnybar energi och effektivare energianvändning kan uppnås (prop. 2009/10:41, bet. 2009/10:SkU21, rskr. 2009/10:122).</p>
<p>I budgetpropositionen för 2011 (prop. 2010/11:1, utg. omr. 21) gjorde regeringen bedömningen att Sverige ska fortsätta sträva efter att på ett kostnadseffektivt sätt nå de nationella och internationella klimat- och energipolitiska målen. Syftet med ett fortsatt analysarbete är att i god tid före 2020 ha väl avvägda ekonomiska styrmedel som vid behov kan justeras. Detta är särskilt angeläget om det inom ramen för kontrollstation 2015 görs bedömningen att det behövs.</p>
<p>Styrmedel som stimulerar en introduktion av energieffek-tivare fordon är viktiga komplement till styrmedel som minskar utsläppen av växthusgaser. En viktig utgångspunkt för att lång-siktiga investeringar ska komma till stånd är stabila spelregler. Det är därför av stor betydelse att eventuella stöd i form av offentliga utgifter eller skattelättnader är hållbara gentemot unionsrätten. Det är också centralt att utgångspunkten för åtgärderna är samhällsekonomisk kostnadseffektivitet. Det är dessutom viktigt att spelreglerna i Sverige inte avviker allt för mycket från spelreglerna i andra länder eftersom det kan be-gränsa marknaden för nya produkter väsentligt.</p>
<p>De svenska utsläppen av växthusgaser har under en längre tid varit sjunkande. Elproduktionen har i dag mycket låga ut-släpp, användningen av fossila bränslen är på väg att fasas ut ur värmesektorn och industrins förädlingsvärde per energienhet har kontinuerligt ökat.</p>
<p>Fordonsanvändningen karakteriseras dock fortfarande av ett stort fossilberoende, vilket motiverat att regeringens satsningar inom energi- och klimatområdet under senare tid haft ett särskilt fokus på transportsektorn. Omfattande satsningar har skett på forskning kring energieffektiva fordon med förnybara driv-medel och produktion av andra generationens biobränslen, miljöbilspremien, ett demonstrationsprogram för elfordon, supermiljöbilspremie samt en skärpt miljöbilsdefinition och skattenedsättning på biodrivmedel.</p>
<p>Den långsiktiga prioriteringen om en fossiloberoende for-donsflotta förutsätter omfattande insatser från både privata och offentliga akörer, såväl kopplat till fordon och infrastruktur som i form av utveckling, produktion och distribution av drivmedel och energibärare. Ledtiderna är samtidigt betydande. En grund-förutsättning för att denna utveckling ska komma till stånd är långsiktiga och stabila spelregler och styrmedel som stimulerar utvecklingen samtidigt som styrmedlen ska vara utformade så effektivt som möjligt utifrån samhällsekonomiska aspekter och vara hållbara gentemot unionsrätten.</p>
<p>Fordonsmarknaden är i högsta grad internationell, i många avseenden global. Regelverk, styrmedel och åtgärder i Sverige måste därför utformas på ett sätt som beaktar det internationella sammanhang som fordonsutvecklingen sker inom. Samtidigt bör insatserna bidra till att Sverige, svensk forskning och svenska företag kan vara världsledande för att öka energi-effektiviteten i transportsystemet, bryta fossilberoendet och minska klimatpåverkan.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>En särskild utredare ska kartlägga möjliga handlingsalternativ samt identifiera åtgärder för att reducera transportsektorns utsläpp och beroende av fossila bränslen i linje med visionen för 2050. Åtgärderna kan avse alla de relevanta aspekter som har betydelse för att uppnå den långsiktiga prioriteringen för 2030 samt visionen för 2050 med avseende på transportsektorn. Detta kan bl.a. avse tillförsel av energi till fordonsflottan samt infrastruktur, fordon och olika slags trafik. Utgångspunkten bör vara att andelen hållbara förnybara drivmedel och el behöver öka i transportsektorn, samtidigt som fordonseffektiviteten för-bättras och utsläppen av växthusgaser minskas. Utredaren ska vidare analysera i vilken grad olika handlingsalternativ och åtgärder riskerar leda till eventuell fastlåsning i vissa tekniker eller till vissa energibärare.</p>
<p>Prioriteringen om en fossiloberoende fordonsflotta ska ses som ett steg på vägen mot visionen för 2050. Arbetet med den långsiktiga prioriteringen om en fossiloberoende fordonsflotta 2030 sker samordnat med och som ett led i arbetet med visionen för 2050. En viktig del av utredarens arbete ska därför vara att analysera olika alternativ för hur begreppet fossiloberoende fordonsflotta kan ges en innebörd som stöder regeringens arbete med att nå visionen för 2050. En analys av åtgärdernas och styr-medlens offentligfinansiella kostnader, kostnadseffektivitet samt förenlighet med unionsrätten är av central betydelse.</p>
<p>Bedömningarna ska, såvitt gäller skatter och andra eko-nomiska styrmedel, vara konsistenta med regeringens pågående arbete med att samordna dessa styrmedel på klimat- och energiområdet.</p>
<p>De åtgärder och överväganden som tas fram ska beakta Naturvårdsverkets arbete med uppdraget att ta fram ett förslag till svensk färdplan 2050 (dnr M2011/2426/Kl) samt det arbete som regeringen kommer att initiera inför kontrollstation 2015. Vid sin analys av lämpliga åtgärder och styrmedel bör utredaren särskilt beakta att dessa:</p>
<p>- ger förutsättningar för att tillgången till hållbara förny-bara drivmedel och el ska motsvara den framtida efter-frågan inom transportsektorn,</p>
<p>- medför ett skifte från fossildrivna fordon mot energi-effektiva fordon som drivs med hållbara förnybara driv-medel och el,</p>
<p>- understöder utvecklingen mot en transportinfrastruktur och samhällsplanering som stöder val av energieffek-tiva och klimatvänliga transportsätt,</p>
<p>- kan genomföras stegvis och i sådan takt att steg kan tas mot den långsiktiga prioriteringen om en fossil-oberoende fordonsflotta 2030 samt visionen för 2050,</p>
<p>- beaktar det internationella sammanhang som fordons-utvecklingen sker inom, och</p>
<p>- är samhällsekonomiskt kostnadseffektiva och hållbara gentemot unionsrätten.</p>
<p>Övriga överväganden</p>
<p>Utredaren bör även beakta andra relevanta politiska mål-sättningar, främst med avseende på energi, miljö, transport och konkurrenskraft.</p>
<p>Utredaren ska beakta förväntad teknikutveckling samt svenska åtaganden inom EU, FN och WTO. En central utgångs-punkt för utredaren bör vara kostnadseffektivitet i arbetet med att uppnå den långsiktiga prioriteringen om en fossiloberoende fordonsflotta. Utredaren ska följa Naturvårdsverkets arbete med att ta fram ett förslag till svensk färdplan för ett Sverige utan klimatutsläpp till 2050.</p>
<p>EU:s arbete med att utveckla sektorsvisa strategier för 2050 bl.a. för energi- och transportsektorerna bör följas. Likaså bör utredaren studera andra länders arbete med att ta fram strategier och handlingsplaner för att minska användningen av fossila bränslen i transportsektorn. I synnerhet bör goda exempel från andra EU-länder beaktas. Utredaren bör också ta del av modelleringar på EU-nivå som utförts av kommissionen och International Energy Agency (IEA) liksom kommissionens och IEA:s bedömningar om möjliga insatser i olika sektorer. I möjligaste mån bör dessa brytas ner till svenska förhållanden.</p>
<p>Konsekvensbeskrivning</p>
<p>En bärande idé i svenskt klimatarbete är att en omställning mot minskade växthusgasutsläpp ska ske på ett kostnadseffektivt sätt. Utredaren ska bedöma strukturella förändringar och andra konsekvenser för svensk industri och övrigt näringsliv, såväl för berörda sektorer som på en aggregerad samhällsnivå. Utredaren ska vidare analysera effekterna på tillgängligheten av bio-bränslen till svenska fordon, som kan bli följden av ökad bio-bränsleanvändning globalt.</p>
<p>Utredaren ska beakta de samhällsekonomiska och offentlig-finansiella effekterna samt i förekommande fall ange förslag till finansiering.</p>
<h2 id="redovisning">Redovisning av uppdraget</h2>
<p>Utredaren ska slutredovisa resultatet av sitt arbete senast den 31 oktober 2013.</p>
<p> (Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2012:61/2012-06-07T12:00:00+01:002012-06-07T12:00:00+01:002012:61 Digitaliseringskommissionen - en kommission för den digitala agendanNäringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 7 juni 2012</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2>
<p>Regeringen har beslutat om en bred och sammanhållen strategi för it-politiken, It i människans tjänst - en digital agenda för Sverige (dnr N2011/342/ITP). Målet för it-politiken är att Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter. I agendan presenteras regeringens ambitioner inom området samt förslag på insatser och åtgärder som ska bidra till att nå det it-politiska målet. Detta ställer krav på att utvecklingen inom alla områden kontinuerligt följs upp och analyseras.</p>
<p>Digitaliseringskommissionens uppdrag är att verka för att det it-politiska målet i den digitala agendan uppnås och att regeringens ambitioner inom området fullföljs. Detta ska ske med hänsyn till det huvudsakliga ansvar som respektive myndighet och departement inom Regeringskansliet har för att vidta och följa upp åtgärder kopplade till målet för it-politiken. Kommissionen ska ha i huvuduppdrag att:</p>
<p>- utforma ett förslag till handlingsplan för genomförande av uppdraget att verka för det it-politiska målet,</p>
<p>- analysera utvecklingen i förhållande till det it-politiska målet,</p>
<p>- visa på digitaliseringens möjligheter,</p>
<p>- kommunicera den digitala agendan och dess innehåll,</p>
<p>- vara administrativt ansvarig för de s.k. signatärerna till den digitala agendan, och</p>
<p>- samverka med olika aktörer i samhället för en ökad digitalisering.</p>
<p>Kommissionen ska redovisa förslaget till handlingsplan senast den 1 december 2012. Kommissionen ska därefter årligen senast den 1 mars lämna delrapporter med analyser av utvecklingen samt förslag till åtgärder. I samband med detta ska en redovisning lämnas av kommissionens arbete med övriga uppdrag. Uppdraget ska slutredovisas senast den 31 december 2015.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Den 29 september 2011 beslutade regeringen om en ny strategi för it-politiken, It i människans tjänst - en digital agenda för Sverige (dnr N2011/342/ITP).</p>
<p>Den digitala agendan är en bred och sammanhållen strategi för it-politiken där regeringen presenterar ambitioner och insatser som tillvaratar de möjligheter som digitaliseringen ger. Målet är att Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter. I december 2011 beslutade riksdagen i enlighet med förslaget i budgetpropositionen för 2012 (prop. 2011/12:01, 2011/12:TU1, rskr. 2011/12:87) att tidigare it-politiska mål och delmål om tillväxt och kvalitet (prop. 2004/05:175) ska upphävas och ersättas med det nya it-politiska målet.</p>
<p>I fråga om målen för tillgänglighet gäller fortsatt de mål som anges i propositionen Tillgängliga elektroniska kommunikationer (prop. 2009/10:193). Målet för tillgänglighet är att Sverige ska ha bredband i världsklass. Alla hushåll och företag bör ha goda möjligheter att använda sig av elektroniska samhällstjänster och service via bredband.</p>
<p>Sverige har i dag en stark position inom it-området, vilket också visar sig i internationella jämförelser. Enligt t.ex. Network Readiness Index (World Economic Forum) har Sverige de bästa förutsättningarna och den bästa användningen av it. Även i Digital economy rankings 2010, som jämför olika länders nivå i informationssamhället, ligger Sverige i täten. Vid jämförelser av olika länders konkurrenskraft hamnar Sverige också i toppen, t.ex. rankas Sverige på andra plats efter Schweiz i Global Competitiveness Report för 2010-2011. Även om Sverige ligger i topp i flertalet internationella jämförelser, finns det områden där Sverige har en svagare ställning. Bland annat handlar det om företagens förutsättningar och användning av it. Det är viktigt att Sverige fortsätter arbetet med att stärka sin position inom samtliga områden.</p>
<p>Målet i den digitala agendan för Sverige kan relateras till ovan nämnda rankningar, nämligen att Sverige enligt dessa, eller andra likartade mätningar, ska vara bland de bästa nationerna i världen. Men det är också viktigt att Sverige ligger i topp i andra mätningar om t.ex. jämställdheten inom it-sektorn, användningen av it för miljön, demokrati och mänskliga rättigheter. Dessa områden finns inte med i ovan-stående studier.</p>
<p>För att nå det it-politiska målet i agendan och möta de utmaningar som finns både på global och på nationell nivå finns det behov av insatser inom flera områden. Med utgångspunkt i it-användarens perspektiv har fyra strategiska områden identifierats:</p>
<p>- lätt och säkert att använda,</p>
<p>- tjänster som skapar nytta,</p>
<p>- det behövs infrastruktur, och</p>
<p>- it:s roll för samhällsutvecklingen.</p>
<p>Varje strategiskt område i den digitala agendan är indelat i underområden som representerar de sakfrågor som regeringen arbetar med. Sammanlagt presenteras 22 sakområden. Dessa är digitalt innanförskap, e-tjänster och information som grund, digital kompetens, vardagssäkerhet, offentlig förvaltning, entreprenörskap och företagande, vård och omsorg, skola och undervisning, demokrati, tillgång till kultur, internet i Sverige och globalt, samhällets informationssäkerhet, mjuk infrastruktur, geografisk information, robust elektronisk kommunikation, bredband, forskning och innovation, it för miljön, jämställdhet, frihet på nätet, upphovsrätt och it för global utveckling.</p>
<p>För varje sakområde presenteras regeringens ambition, beslutade insatser och förslag till nya åtgärder. Av agendan framgår också att en kommission för den digitala agendan ska inrättas som ska arbeta för att det it-politiska målet i agendan uppnås.</p>
<p>Tillsättandet av en kommission</p>
<p>De insatser och åtgärder som redovisas i den digitala agendan ska medverka till att nå det nya it-politiska målet. Detta ställer krav på att utvecklingen inom alla områden kontinuerligt följs upp och analyseras. Huvudansvaret för att vidta och följa upp åtgärder kopplade till målet för it-politiken ligger på respektive myndighet och departement inom Regeringskansliet. Det är därutöver angeläget att ha en samlad nationell bild och att följa upp den övergripande utvecklingen mot det it-politiska målet, eftersom det på många områden redan finns handlingsplaner, strategier etc. medan sådana saknas inom andra områden. Inte minst är det viktigt att arbeta strategiskt med långsiktiga it-politiska frågor i anslutning till agendan. Det bör därför tillsättas en kommission för den digitala agendan med uppgift att verka för att det it-politiska målet uppnås och att regeringens ambitioner inom området fullföljs.</p>
<p>Utgångspunkter för kommissionens arbete</p>
<p>Såväl Sverige som andra länder står inför flera stora samhällsutmaningar de kommande åren både på global och nationell nivå. Globalt handlar det bl.a. om klimatfrågan och behovet av att minska samhällets påverkan på miljön, den ekonomiska kris som påverkar stora delar av världen, globaliseringens effekter samt vikten av att skapa förbättrade levnadsvillkor i utvecklingsländer. Det handlar också om att öka respekten för mänskliga rättigheter inklusive yttrandefrihet, demokratifrågor, jämställdhet mellan kvinnor och män samt individens möjligheter till inflytande.</p>
<p>Sverige står också inför utmaningar såsom en åldrande befolkning då var femte svensk kommer att vara över 65 år 2020. Allt fler och allt friskare äldre kvinnor och män kommer att behöva stöd allt längre i livet. Samtidigt ökar möjligheterna att behandla olika sorters sjukdomar och tillstånd, vilket kommer att ställa stora krav på välfärdssystemet och samhället i stort. Detta gäller inte minst hur resurserna inom hälso- och sjukvård samt socialtjänst används på bästa sätt så att varje krona räcker längre. Det handlar också om att förbereda barn samt unga kvinnor och män såväl i som utanför skolan för morgondagens samhälle och se till att de har tillgång till moderna lärverktyg och en tidsenlig utbildning.</p>
<p>Ytterligare en utmaning är hur svenska företag ska kunna behålla och stärka sin konkurrenskraft samt bidra till en ökad sysselsättning och tillväxt i ekonomin. Viktiga faktorer för Sverige är då ett gott innovations- och investeringsklimat samt tillgång till välutbildad arbetskraft. Men det handlar också om en förmåga att stimulera och skapa förutsättningar för entreprenörskap och internationell handel samt att ta till vara förmågan att utveckla innovationer baserade på digitaliseringens möjligheter.</p>
<p>It kan bidra till att möta dessa utmaningar. Det kan vara fråga om nya sätt att göra saker på, t.ex. att med hjälp av standardisering utforma lösningar för ett åldrande samhälle, en bättre hälso- och sjukvård samt socialtjänst (e-hälsa, digitala hjälpmedel), it för skapande och lärande (it i skolan), digitala lösningar för miljön (smarta elnät, intelligenta transportsystem, distansarbete) samt för jordbruket och landsbygden (möjligheter att söka stöd och få information genom it), främjande av kulturell mångfald (digital distribution av kulturellt innehåll), demokrati (öppenhet och insyn i förvaltningen, system för dialog med beslutsfattare), möjlighet att ta del av offentliga och privata varor och tjänster (identifikation, betalningar), ökad konkurrenskraft och nya marknader för företag (digital kompetens, nya produkter, tjänster och affärsmodeller samt effektivare verksamhet med hjälp av it, bl.a. elektronisk handel), it-lösningar för en effektivare offentlig upphandling, tillgängliggörande och användning av offentliga data med mera.</p>
<p>Kommissionens uppdrag</p>
<p>Digitaliseringskommissionens uppdrag är att verka för att det it-politiska målet i agendan uppnås och att regeringens ambitioner inom området fullföljs. Då andra aktörer har ansvar för vissa frågor på området avgränsas kommissionens uppdrag enligt följande:</p>
<p>- E-delegationen ansvarar för strategiska frågor för myndigheternas arbete med e-förvaltning: koordinering av de statliga myndigheternas it-baserade utvecklingsprojekt, uppföljning av deras effekter för medborgare, företagare och medarbetare, koordinering av vissa it-standardiseringsfrågor samt att främja samordning av myndigheternas arbete med att förbättra förutsättningarna för vidareutnyttjande av handlingar (dir. 2009:19 och 2010:32).</p>
<p>- Inom vård och omsorg arbetar regeringen tillsammans med en bred grupp av nationella aktörer med utgångspunkt i Nationell eHälsa - strategin för tillgänglig och säker information inom vård och omsorg. Detta arbete koordineras av högnivågruppen för Nationell eHälsa.</p>
<p>- För att främja utbyggnad av bredband i alla delar av landet har regeringen tillsatt ett Bredbandsforum. Bredbandsforum är en mötesplats för dialog och samverkan mellan olika aktörer på bredbandsmarknaden (dnr N2011/6957/ITP).</p>
<p>- Inom upphovsrättsområdet arbetar regeringen för ett väl avvägt och ändamålsenligt regelverk såväl nationellt som på EU-nivå. Lagstiftningsarbetet på området hanteras av Regeringskansliet.</p>
<p>Kommissionen ska ha följande huvuduppdrag.</p>
<p>Utforma ett förslag till handlingsplan för genomförande av uppdraget att verka för att det it-politiska målet</p>
<p>Kommissionen ska utforma ett förslag till handlingsplan för hur kommissionen kan genomföra uppdraget med att verka för det it-politiska målet i den digitala agendan. Utgångspunkten är att detta ska ske med befintliga medel. Kommissionen ska, efter att ha inhämtat synpunkter från relevanta statliga myndigheter, aktörer på regional och lokal nivå samt företag och organisationer, utforma ett förslag på hur utvecklingen mot det it-politiska målet i agendan kan följas upp. Utgångspunkten är de strategiska områdena och de ambitioner som regeringen har beslutat om för de 22 sakområdena.</p>
<p>Kommissionen ska även definiera och föreslå nyckelindikatorer, som löpande ska följas upp och som är av betydelse för uppfyllelsen av det it-politiska målet, se vidare under rubriken Analysera utvecklingen i förhållande till det it-politiska målet. I förslaget till handlingsplan ska kommissionen vidare redovisa hur en uppföljning av beslutade insatser och föreslagna åtgärder i agendan bör göras. Om kommissionen finner att det finns områden utöver agendan där insatser behövs för att nå målet, ska sådana områden redovisas.</p>
<p>Kommissionen ska redovisa förslaget till handlingsplan senast den 1 december 2012.</p>
<p>Analysera utvecklingen i förhållande till det it-politiska målet</p>
<p>Kommissionen ska beskriva och analysera utvecklingen inom agendans strategiska områden i förhållande till det it-politiska målet och rapportera detta till regeringen. Kommissionen ska även fullfölja de ambitioner som regeringen har beslutat om samt följa upp de insatser och åtgärder som presenteras i den digitala agendan.</p>
<p>För att genomföra analysen ska kommissionen arbeta med nyckelindikatorer som speglar utvecklingen inom agendans 22 sakområden. Dessa ska formuleras utifrån regeringens mål och ambitioner inom it-politiken samt de mål som anges i strategin En digital agenda för Europa (KOM(2010)245). Nyckelindikatorerna ska tas fram i samverkan med berörda aktörer i samhället. De ska i första hand baseras på tillgängliga data och, i förekommande fall, befintliga indikatorer från Lantmäteriet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Naturvårdsverket, Post- och telestyrelsen, Socialstyrelsen, Statens jordbruksverk, Statens skolverk, Statistiska centralbyrån, Sveriges Kommuner och Landsting, Tillväxtverket, Verket för innovationssystem, E-delegationen, Bredbandsforum och andra berörda statliga myndigheter, samt aktörer på regional och lokal nivå. Kommissionen ska i arbetet beakta den uppföljning som görs inom ramen för En digital agenda för Europa.</p>
<p>Med utgångspunkt i nyckelindikatorerna ska kommissionen:</p>
<p>1. analysera utvecklingen inom agendans strategiska områden i förhållande till det it-politiska målet,</p>
<p>2. beskriva hur de insatser och åtgärder som anges i agendan bidrar till att nå det it-politiska målet,</p>
<p>3. identifiera möjligheter som stödjer utvecklingen mot det it-politiska målet,</p>
<p>4. uppmärksamma eventuella problem som hindrar utvecklingen mot det it-politiska målet,</p>
<p>5. lämna förslag på effektiva åtgärder som bidrar till att förverkliga det it-politiska målet inom områden där handlingsplan, strategi eller motsvarande saknas, samt</p>
<p>6. analysera konsekvenserna av lämnade förslag.</p>
<p>I uppdraget ingår också att löpande jämföra utvecklingen i Sverige utifrån de identifierade nyckelindikatorerna med ett urval länder i Europa och andra delar av världen. Det är i detta sammanhang viktigt att omvärldsfaktorer som lagstiftningsarbete och samarbete på EU-nivå beaktas. Även delar av OECD:s och WTO:s arbete som är relevanta i sammanhanget bör beaktas.</p>
<p>Uppdraget i denna del ska redovisas årligen den 1 mars.</p>
<p>Visa på digitaliseringens möjligheter och utmaningar</p>
<p>Möjligheterna med en ökad digitalisering är stora. I takt med att ny teknik, nya applikationer, nya digitaliserade arbetssätt, standarder och användningsmönster utvecklas och får spridning ökar it:s bidrag till ekonomisk tillväxt, en bättre miljö, företagens konkurrenskraft och social välfärd. It är dessutom en global möjliggörare för en alltmer gränslös kommunikation, innovation och handel över världen. It-baserade tjänster kan bidra till att öka tillgängligheten och effektiviteten både i företag och i offentlig förvaltning.</p>
<p>Det finns i dag en ökad medvetenhet om digitaliseringens möjligheter både hos företag och organisationer, i offentlig sektor och bland medborgare. Många gör mycket och har kommit långt. Andra har ännu inte upptäckt möjligheterna med en ökad digitalisering.</p>
<p>I den digitala agendan uppmärksammas också digitaliseringens utmaningar. Det handlar t.ex. om risken för otillåtna kontroller och otillåten övervakning av individer, om vikten av att slå vakt om den personliga integriteten och att det skydd som finns i gällande lagstiftning upprätthålls. Samtidigt innebär internets anonymitet att förutsättningarna ökat för kränkningar liksom för spridning av antidemokratiska, våldsbejakande och förråande budskap och material samt att internet blivit ytterligare en arena för vissa kriminella handlingar.</p>
<p>Kommissionen ska, med beaktande av de utmaningar som redogörs för i den digitala agendan, arbeta med att synliggöra nyttan av digitaliseringen och användningen av it. Det handlar om att skapa förståelse för den samhällsekonomiska nyttan med it och för vad som kan hindra eller försvåra för olika grupper i samhället att använda sig av it. Kommissionen ska därför sammanställa och sprida goda exempel där digitaliseringen bidragit till utvecklingen och förenklat vardagen för företag, offentlig sektor och medborgare i Sverige eller i andra länder.</p>
<p>Kommunikationen av den digitala agendan</p>
<p>I den digitala agendan visar regeringen en tydlig riktning för it-politiken. Målet är att Sverige ska bli bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter. För att nå målet har alla en roll att spela såväl företag, organisationer och offentlig sektor som medborgare där var och en bidrar utifrån sin roll och sitt ansvarsområde.</p>
<p>Kommissionen ska på olika sätt presentera och diskutera den digitala agendan med olika aktörer i Sverige och utomlands, inspirera och engagera olika aktörer att bidra till måluppfyllelsen av agendan samt informera om sitt eget uppdrag och arbete. Vägledande i detta arbete ska vara dialog och öppenhet.</p>
<p>Administrativt ansvar för signatärer till den digitala agendan</p>
<p>När regeringen presenterade den digitala agendan lanserades samtidigt ett s.k. signatärskap. Det innebär att företag och organisationer m.fl. signerar en frivillig avsiktsförklaring om att de delar ambitionen att Sverige ska bli bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter, och att de med utgångspunkt i den digitala agendan åtar sig att presentera hur de kan bidra till genomförandet av den. I april 2012 var ett nittiotal företag och organisationer från olika samhällssektorer signatärer inom agendans 22 sakområden. Som signatär erbjuder företaget eller organisationen sig att till Regeringskansliet (Näringsdepartementet) skriftligen redovisa vad signatären kan bidra med för att genomföra agendan.</p>
<p>Kommissionen ska i samarbete med Regeringskansliet (Näringsdepartementet) stödja och utveckla signatärskapet. Kommissionen ska dessutom ha det administrativa ansvaret för signatärskapet. Det innebär att kommissionen ska:</p>
<p>1. engagera nya signatärer,</p>
<p>2. ha löpande dialog med befintliga signatärer,</p>
<p>3. sammanställa och organisera signatärernas åtaganden,</p>
<p>4. följa och analysera signatärernas åtaganden och hur de bidrar till att genomföra den digitala agendan, samt</p>
<p>5. identifiera områden där initiativ saknas och arbeta för att engagera nya signatärer som motsvarar behovet av insatser.</p>
<p>Det frivilliga regionala signatärskapet som vänder sig till samverkansorgan, länsstyrelser och landsting omfattas inte av kommissions uppdrag.</p>
<p>Samverka med olika aktörer i samhället för en ökad digitalisering</p>
<p>Inom flera av de sakområden som presenteras i den digitala agendan finns det samverkansorganisationer som har i uppdrag att driva förändringsarbete.</p>
<p>När det gäller e-förvaltning har regeringen tillsatt E-delegationen som har i uppdrag att genomföra regeringens handlingsplan på e-förvaltningsområdet. Inom vård och omsorg arbetar regeringen tillsammans med en bred grupp av nationella aktörer med utgångspunkt i Nationell eHälsa - strategin för tillgänglig och säker information inom vård och omsorg. För att bidra till bredbandsutbyggnaden har regeringen tillsatt Bredbandsforum som verkar för att nå målen i bredbandsstrategin. Ett annat exempel är Sveriges Kommuner och Landsting som nyligen inrättat ett center för e-samhället (CeSam) för att koordinera landstingens och kommunernas arbete med it-relaterade frågor. Ytterligare ett exempel är Geodatasamverkan som syftar till att ge bättre tillgång till offentliga geodata för tillämpning på t.ex. miljöfrågor. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har vidare ett sammanhållande ansvar för samhällets informationssäkerhet och arbetar med frågan ur ett tvärsektoriellt perspektiv. På andra områden har myndigheter ett samverkande ansvar eller så finns pågående statliga utredningar och projekt. Inom ramen för sitt uppdrag ska kommissionen samverka med dessa.</p>
<p>Inom andra områden saknas det samverkansforum som arbetar strategiskt med it-frågorna. För att bidra till att nå det it-politiska målet kan kommissionen ge förslag på arbetsgrupper som arbetar med en specifik frågeställning och där olika aktörer i samhället som är intresserade av frågan kan medverka. Kommissionen kan då vara en mötesplats för dialog och samverkan mellan myndigheter, organisationer och företag som verkar på det specifika området. Syftet är att hitta konstruktiva lösningar som bidrar till att ta till vara digitaliseringens möjligheter, med beaktande av den ansvarsfördelning som råder mellan stat, kommuner och andra huvudmän för berörda verksamheter samt övriga aktörer. Kommissionen ska i förslaget till handlingsplan redovisa förslag på områden som kan vara lämpliga att behandla inom ramen för olika arbetsgrupper. Arbetsgrupper tillsätts efter beslut av Regeringskansliet (Näringsdepartementet).</p>
<p>Uppdragets genomförande</p>
<p>I frågor som rör uppföljning och analys av utvecklingen mot det it-politiska målet ska kommissionen löpande informera den inom Regeringskansliet tillsatta interdepartementala arbetsgruppen för en digital agenda för Sverige och vid behov även statssekreterargruppen för en digital agenda för Sverige.</p>
<p>Vid behov ska kommissionen tillkalla en referensgrupp bestående av företrädare för näringsliv, offentlig sektor, intresseorganisationer, forskare och användare i alla åldrar för att ta del av deras kunskaper och perspektiv på kommissionens arbete. Det är angeläget att kommissionens arbete sker i samverkan med såväl referensgruppen som med signatärer, övriga företag och organisationer.</p>
<p>Kommissionen bör söka samverkan med Regeringskansliet i dess arbete med den nationella innovationsstrategin. Kommissionen ska också samverka med Sveriges Kommuner och Landsting och bör i övrigt stödja initiativ som syftar till att etablera forum för inflytande, dialog och samverkan.</p>
<p>Kommissionen ska löpande under sitt arbete inhämta synpunkter från relevanta statliga myndigheter och bolag, bl.a. Lantmäteriet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Post- och telestyrelsen, Statens jordbruksverk, Statens skolverk, Socialstyrelsen, Tillväxtverket, Verket för innovationssystem, Apotekens Service AB, Bredbandsforum och E-delegationen, samt andra aktörer på nationell, regional och lokal nivå som har ansvar inom de områden som den digitala agendan omfattar.</p>
<p>Kommissionen ska analysera konsekvenserna av de förslag på åtgärder som lämnas, och som ska bidra till att förverkliga det it-politiska målet, samt föreslå finansiering om förslagen innebär kostnadsökning eller intäktsminskning för staten, kommuner eller landsting. Konsekvensanalysen ska göras med utgångspunkt i 14-15 a §§ kommittéförordningen <a href="https://lagen.nu/1998:1474">(1998:1474)</a>. Kommissionen ska i analysen även beakta förslagens effekter på t.ex. resursanvändning, avfall och klimat.</p>
<p>Kommissionen ska redovisa sitt förslag till handlingsplan senast den 1 december 2012. Kommissionen ska årligen senast den 1 mars lämna delrapporter med analyser av utvecklingen mot det it-politiska målet samt förslag till åtgärder. I samband med delrapporteringen ska en redovisning lämnas av kommissionens arbete med övriga uppdrag.</p>
<p>Uppdraget ska slutredovisas senast den 31 december 2015.</p>
<p> (Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2012:41/2012-05-03T12:00:00+01:002012-05-03T12:00:00+01:002012:41 Tilläggsdirektiv till utredningen Översyn av vissa frågor i minerallagen (N 2011:06)Näringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 3 maj 2012</p>
<p>Förlängd tid för uppdraget</p>
<p>Regeringen beslutade den 15 september 2011 om kommittédirektiv om översyn av vissa frågor i minerallagen <a href="https://lagen.nu/1991:45">(1991:45)</a>(dir. 2011:73). För att kunna kartlägga och analysera hur systemet med arbetsplaner har fungerat har utredningen för avsikt att genomföra en enkätundersökning. Resultatet av enkäten behöver sedan bearbetas och sammanfogas med resten av betänkandet. Eftersom gruppen som enkäten riktar sig mot är betydligt större än förväntat behövs extern hjälp med enkäten och mer tid än vad som först avsatts. Enligt utredningens direktiv ska utredningen vara slutförd senast den 30 april 2012.</p>
<p>Utredningstiden förlängs. Utredningen ska i stället redovisas senast den 31 oktober 2012.</p>
<p> (Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2012:37/2012-04-26T12:00:00+01:002012-04-26T12:00:00+01:002012:37 Effektivare konkurrenstillsynNäringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 26 april 2012</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2>
<p>I syfte att effektivisera tillsynen på konkurrensrättens område ska en särskild utredare göra en översyn av delar av den lagstiftning som gäller för Konkurrensverkets verksamhet.</p>
<p>Utredaren ska bl.a.</p>
<p>- överväga om det finns anledning att införa bestämmelser som gör det möjligt att tillfälligt avbryta de tidsfrister som gäller vid utredningar av företagskoncentrationer,</p>
<p>- göra en analys av det svenska eftergiftsprogrammet och undersöka om det finns behov av att införa bestämmelser om ett "kölappssystem",</p>
<p>- undersöka om Konkurrensverkets behov av samarbete vid platsundersökningar tillgodoses med den lagreglering som finns i dag eller om reglerna behöver förtydligas eller kompletteras,</p>
<p>- undersöka om det finns behov av att reglera det arbetssätt som Konkurrensverket tillämpar när verket från ett företag tar med sig digitalt lagrat material för att genomföra en granskning av materialet utanför företagets lokaler.</p>
<p>Om det behövs ska utredaren lämna förslag till nödvändiga författningsändringar.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 6 mars 2013.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Väl fungerande konkurrens är en av hörnstenarna i marknadsekonomin. Utan den drivkraft som konkurrensen innebär ökar risken att företag inte stimuleras att vara effektiva och förbättra utbudet av varor och tjänster. En effektiv konkurrens kommer konsumenterna till del genom lägre priser, högre kvalitet på produkter och ökade valmöjligheter. Moderna och tydliga konkurrensregler är en förutsättning för att undanröja hinder för en väl fungerande konkurrens och för att skapa väl fungerande marknader. Konkurrenslagstiftningen är av central betydelse för att uppnå detta.</p>
<p>Konkurrenslagen innehåller bland annat förbud mot konkurrensbegränsande samarbeten och förbud mot missbruk av dominerande ställning. Motsvarande förbud finns i artiklarna 101 och 102 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Därutöver innehåller konkurrenslagen regler om kontroll av företagskoncentrationer. Konkurrenslagen ger även en möjlighet för företag som överträtt förbudet om konkurrensbegränsande samarbete att undkomma konkurrensskadeavgift. Denna så kallade eftergift kan beviljas det företag som varit först med att avslöja ett otillåtet samarbete för Konkurrensverket.</p>
<p>Konkurrensverket är den myndighet som har det generella tillsynsansvaret inom konkurrensområdet. Konkurrensverket prövar bland annat frågor enligt konkurrenslagen och artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget.</p>
<p>För att upprätthålla en effektiv konkurrens på marknaden måste tillsynen kunna bedrivas snabbt, rättssäkert och effektivt. Det är i detta sammanhang viktigt att Konkurrensverkets instrument och befogenheter i tillsynsutövningen är behovsanpassade och uppdaterade. Mot bakgrund av bland annat erfarenheter av tillämpningen av konkurrenslagen, it-utvecklingen och harmoniseringen inom EU har behov av ett antal förändringar i regelverket identifierats.</p>
<p>"Stoppa klockan" vid utredning av företagskoncentrationer</p>
<p>Tidsfrister för utredning av anmälda koncentrationer</p>
<p>Konkurrenslagen innehåller bestämmelser om anmälan och prövning av företagskoncentrationer. Uttrycket företags-koncentration definieras i lagen och inbegriper företags-sammanslagningar (fusioner), förvärv av företag eller del av företag och bildandet av vissa gemensamma företag. Även förändringar i ägarstruktur eller kontrollmekanismer kan utgöra en företagskoncentration.</p>
<p>Om företagen i en koncentration har en omsättning som överstiger vissa i konkurrenslagen angivna trösklar, ska koncentrationen anmälas till Konkurrensverket. Konkurrensverket ska pröva anmälan och ingripa mot företagskoncentrationer som riskerar att påtagligt hämma förekomsten eller utvecklingen av en effektiv konkurrens. Om Konkurrensverket finner att en företagskoncentration inte är konkurrenshämmande lämnas den utan åtgärd. Om koncentrationen riskerar att vara påtagligt konkurrenshämmande, ska Konkurrensverket ingripa genom att väcka talan om förbud eller åläggande mot koncentrationen vid Stockholms tingsrätt.</p>
<p>I en första utredningsfas har Konkurrensverket 25 arbetsdagar på sig från det att en fullständig anmälan kommit in till verket att fatta beslut om att genomföra en särskild undersökning eller att lämna koncentrationen utan åtgärd (4 kap. 11 §). Om Konkurrensverket inom den nyss nämnda tidsfristen beslutar om särskild undersökning av koncentrationen, får verket inom en tidsfrist av tre månader från beslutet väcka talan om förbud eller åläggande (4 kap. 13 §).</p>
<p>Konkurrenslagens regler för prövning av koncentrationer har sin förebild i EU:s koncentrationsförordning, förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (EUT L 24, 29.1.2004, s. 1, Celex 32004R0139). Till skillnad från det svenska regelverket innehåller EU:s koncentrationsförordning en möjlighet för kommissionen att under vissa omständigheter tillfälligt avbryta en tidsfrist (artikel 10.4). Denna möjlighet för kommissionen att "stoppa klockan" anses ge ett incitament för företagen i en koncentration att lämna begärda upplysningar så snart som möjligt.</p>
<p>Konkurrensverket har ingen möjlighet att på eget initiativ förlänga utredningstiden under den första utredningsfasen. Tidsfristen för den särskilda undersökningen kan på begäran av Konkurrensverket förlängas av Stockholms tingsrätt, dock endast om parterna i koncentrationen samtycker eller om det finns synnerliga skäl.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>Koncentrationsprövningar bedrivs under stark tidspress med lagstadgade tidsfrister. Allmänintresset av att potentiellt skadliga företagskoncentrationer prövas innan de genomförs vägs mot den olägenhet som det innebär för de berörda företagen att uppskjuta genomförandet av koncentrationen.</p>
<p>Det nuvarande regelverket innebär att Konkurrensverket har små möjligheter att vid behov förlänga utredningstiden. Detta gäller även om de företag som deltar i en företagskoncentration försvårar utredningen genom att exempelvis lämna sena, ofullständiga eller oriktiga uppgifter.</p>
<p>Det är inte ovanligt att Konkurrensverket i koncentrationsprövningar hamnar i tidsnöd till följd av att parterna i koncentrationen inte samarbetar i tillräcklig utsträckning. Detta kan påverka effektiviteten i Konkurrensverkets koncentrationsutredningar och riskera att påverka kvaliteten i verkets beslut.</p>
<p>För att Konkurrensverket effektivt och med hög kvalitet ska kunna utreda och bedöma om en företagskoncentration kan komma att påtagligt hämma konkurrensen, krävs att de berörda företagen snabbt lämnar korrekta och fullständiga upplysningar och fakta.</p>
<p>Utredaren ska mot bakgrund av det ovan anförda överväga om det finns behov av att införa bestämmelser som ger Konkurrensverket möjlighet att tillfälligt avbryta de tidsfrister som gäller vid utredningar av företagskoncentrationer och i sådana fall lämna nödvändiga författningsförslag. Vid utarbetande av eventuella författningsförslag ska en avvägning göras mellan å ena sidan myndighetens intresse av att kunna bedriva ett effektivt utredningsarbete och det allmännas intresse av att det fattas korrekta beslut och å andra sidan de enskilda före-tagens intresse av att få den anmälda företagskoncentrationen prövad inom rimlig tid.</p>
<p>Kölappssystem inom eftergiftsprogrammet</p>
<p>Allmänt om eftergiftsprogram</p>
<p>Vissa typer av samarbeten mellan företag får negativa effekter för konsumenterna genom att konkurrensen sätts ur spel, vilket till exempel kan leda till högre priser, lägre omvandlingstryck och lägre kvalitet. Detta är bakgrunden till att det finns regler om förbud mot konkurrensbegränsande samarbete mellan företag. Prissamarbete eller uppdelning av marknader utgör den allvarligaste typen av konkurrensbegränsande samarbeten mellan företag, men det finns även andra typer av otillåtna samarbeten. De nationella konkurrensmyndigheterna inom EU är alla behöriga att ingripa mot överträdelser av förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete i artikel 101 i EUF-fördraget.</p>
<p>Ett viktigt verktyg för att avslöja konkurrensbegränsande samarbeten är möjligheten att ge det företag som avslöjar en överträdelse eftergift från eventuella administrativa sanktionsavgifter. Samtliga länder inom EU har regler om eftergift för företag som avslöjar sitt deltagande i en kartell. Eftergift innebär att det företag som är först med att avslöja delaktighet i ett konkurrensbegränsande samarbete helt kan undgå sanktionsavgifter. Möjligheten till eftergift kan i sig skapa instabilitet i olagliga samarbeten och kan leda till att fler sådana samarbeten upptäcks eller att företag avhåller sig från att ingå i sådana.</p>
<p>Kraftiga sanktioner mot konkurrensbegränsande samarbeten i kombination med effektiva regler för eftergift kan skapa en kapplöpning mellan företagen om att vara först med att avslöja ett olagligt samarbete. Det som bland annat kan driva företag att avslöja ett samarbete är osäkerheten om hur andra företag som deltar i samarbetet kan komma att agera.</p>
<p>Eftergiftsreglerna kombineras med möjligheter till nedsättning av sanktionsavgift. Nedsättning kan bli aktuell för företag som inte uppfyller kraven för eftergift men som lämnat bevisning om den misstänkta överträdelsen som har betydande mervärde jämfört med vad den aktuella konkurrensmyndigheten redan samlat in. Endast ett företag kan få eftergift för en viss överträdelse, medan flera företag kan få nedsättning av sanktionsavgiften.</p>
<p>European Competition Networks modellprogram för eftergift och nedsättning</p>
<p>För att underlätta en harmonisering av EU-ländernas eftergiftsprogram har European Competition Network (ECN), ett nätverk bestående av nationella konkurrensmyndigheter och kommissionen, tagit fram ett modellprogram för eftergift och nedsättning av sanktionsavgifter. I programmet redogörs för ett system som innebär en möjlighet för företag som vill göra en eftergiftsansökan att först ansöka om en "kölapp". För att få en kölapp ska den sökande ge viss grundläggande information bland annat om vad överträdelsen består i, vilka som är inblandade i det otillåtna samarbetet, vilka produkter som omfattas och vilka länder som är berörda.</p>
<p>Om en sökande får en kölapp, garanteras dennes plats i kön under en viss tidsperiod. Den sökande får under denna tidsperiod samla tillräckligt med bevis för att möta kraven för eftergift. I modellprogrammet anges vilka krav som ska uppfyllas för att få eftergift. Företaget ska till exempel tillhandahålla all relevant information och bevismaterial som företaget har tillgång till och i så stor utsträckning som möjligt göra medarbetare tillgängliga för intervjuer med konkurrensmyndigheten.</p>
<p>När konkurrensmyndigheten har konstaterat att företaget lämnat tillräckligt underlag för att möta kraven för eftergift, får företaget ett skriftligt intyg om detta. Företaget kommer då att få eftergift såvida inte konkurrensmyndigheten under utredningens gång upptäcker att företaget till exempel har tvingat andra företag att delta i samarbetet eller inte har uppfyllt kraven för eftergift.</p>
<p>ECN:s modellprogram är inte bindande för medlemsstaterna och förhindrar inte att medlemsstaterna tillämpar förmånligare regler än vad programmet anger.</p>
<p>Det svenska reglerna för eftergift och nedsättning</p>
<p>Reglerna om eftergift och nedsättning i 3 kap. 12-15 §§ konkurrenslagen är anpassade till ECN:s modellprogram. Sverige är dock ett av få EU-länder som inte har infört ett kölappssystem för eftergiftsansökningar i enlighet med modellprogrammet. Av 12 § första stycket framgår att konkurrensskadeavgift får efterges för det företag som är först med att anmäla en överträdelse av förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete till Konkurrensverket, om anmälan innehåller sådana uppgifter att verket först genom dessa har tillräckligt underlag för att ingripa mot överträdelsen. Det innebär i praktiken att eftergift kan komma i fråga om Konkurrensverket före anmälan inte hade tillräckligt underlag för att ingripa genom en plats-undersökning enligt 5 kap. 3-5 §§ konkurrenslagen. I fall där Konkurrensverket redan hade tillräckligt underlag för att ingripa mot överträdelsen och ingen förklaring om eftergift har meddelats kan dock ett företag få eftergift enligt 12 § andra stycket om det varit först med att lämna sådana uppgifter som leder till att det kan klarläggas att överträdelsen förekommit, eller det på annat sätt i högst väsentlig mån har underlättat utredningen av överträdelsen.</p>
<p>Konkurrensverket ska enligt 3 kap. 15 § på ansökan av ett företag i ett beslut förklara om förutsättningarna för eftergift enligt 12 § första stycket är uppfyllda. Ett sådant beslut är bindande för Konkurrensverket samt för Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen. En förklaring om eftergift innebär att Konkurrensverket inte kan väcka talan om konkurrensskadeavgift mot företaget om det uppfyller de villkor för eftergift som finns i 14 §. Villkoren innebär bland annat att företaget ska lämna all information om överträdelsen, samarbeta fullt ut och inte förstöra bevis eller försvåra utredningen. Övriga företag som inte uppfyller villkoren för eftergift kan dock komma i fråga för nedsättning enligt 13 §, förutsatt att de uppfyller villkoren i 14 §.</p>
<p>Frågan om införande av ett kölappssystem behandlades i propositionen Ny konkurrenslag m.m. (prop. 2007/08:135, s. 140-144). Regeringen konstaterade att det inte var uteslutet att någon form av kölappssystem, särskilt med lägre ställda krav på ansökan om kölapp än vad som anges i modellprogrammet, skulle kunna medföra fördelar för effektiviteten i hanteringen av ansökningar om eftergift. Regeringen ansåg dock att det inte då fanns skäl att föreslå ett kölappssystem i konkurrenslagens bestämmelser om eftergift eftersom sänkta krav på ansökan om kölapp skulle kräva mer djupgående analyser och kräva ett mer omfattande beredningsunderlag än vad som förelåg vid tillfället.</p>
<p>Jämförelse mellan ECN:s modellprogram och de svenska eftergiftsreglerna</p>
<p>ECN:s modellprogram och reglerna om eftergift i konkurrenslagen har stora likheter, men det finns en betydande skillnad. I ECN-modellen finns det tre hållpunkter för eftergift, i den svenska enbart två. Det beror på att företaget, innan det lämnar information för att få en förklaring (conditional immunity) i ECN-modellen kan välja att först lämna tillräckligt med information till konkurrensmyndigheten om överträdelsen för att få en kölapp. När företaget har fått sin kölapp kan konkurrensmyndigheten ställa krav på att anmälaren för att få en förklaring redovisar den bevisning företaget förfogar över inom en viss tidsrymd. Det krävs mer information för att få en förklaring (conditional immunity) enligt ECN-modellen än enligt konkurrenslagen.</p>
<p>Tabell 1: Hållpunkter för eftergift enligt ECN-modellen</p>
<p>Krav Kölapp Att företaget uppger namn och adress på eftergiftsansökande företag, vilka de andra kartellmedlemmarna är och beskriver kartellens omfattning avseende produkter, geografiskt område, varaktighet, för-farande samt informerar om ev. andra eftergiftsansök-ningar som lämnats eller planeras</p>
<p>Krav Förklaring om eftergift (conditional immunity) Att företaget inom den av konkurrensmyndigheten angivna tiden lämnar in de bevis det har om överträdelsen</p>
<p>Krav Eftergift Att företaget samarbetar fullt ut under hela utredningen</p>
<p>Tabell 2: Hållpunkter för eftergift enligt konkurrenslagen</p>
<p>Krav Förklaring om eftergift Att företaget lämnar tillräckligt med information för att Konkurrensverket ska få tillstånd att genomföra en platsundersökning</p>
<p>Krav Eftergift Att företaget samarbetar fullt ut under hela utredningen</p>
<p>Kölappen i ECN-modellen omvandlas till en förklaring endast om bevisningen lämnas inom föreskriven tid. Under denna tid kan ett annat företag anmäla samma överträdelse till konkurrensmyndigheten för att få en kölapp och anstånd med att komma in med bevisning. Skulle det första företaget lämna bevisningen inom föreskriven tid, räknas detta som om bevisningen hade lämnats vid anmälningstillfället. Härvid är det utan betydelse om det andra företaget lämnar in bevisningen till myndigheten innan det första företaget gör det. Skulle det första företaget däremot inte lyckas ta fram bevisningen under anståndstiden, kommer det andra företaget först i kön. Det företaget kan då få eftergift om efterfrågad bevisning lämnas till myndigheten inom utsatt tid. Eftersom alla företag med kölapp har en möjlighet till eftergift, finns det genom detta system ett incitament för företagen att inom angiven tidsfrist förse konkurrensmyndigheten med så bra bevisning som möjligt. I det svenska systemet finns inte samma incitament.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>Många karteller som avslöjas i Europa upptäcks genom att företag inom ramen för ett eftergiftsprogram anmält över-trädelser till konkurrensmyndigheterna som därefter kan ingripa. Exempelvis har eftergiftsprogrammen i Storbritannien, Tyskland och Nederländerna visat sig vara effektiva. Gemensamt för dessa program är att de innehåller ett kapplöpningsincitament som innebär att flera företag kan anmäla en överträdelse, lämna översiktlig information och få en kölapp för att under en given tid sammanställa en fullständig anmälan av överträdelsen till myndigheten. Eftergiftsreglernas effektivitet är nära knuten till deras utformning och tillämpning.</p>
<p>Utöver att öka incitamenten för kapplöpning kan ett kölappssystem skapa förutsättningar för mer informativa anmälningar då information om den anmälda överträdelsen lämnas i två steg. Det kan också konstateras att Sverige är ett av få EU-länder som inte har ett kölappssystem i ECN-modellens mening.</p>
<p>Utredaren ska göra en analys av det svenska eftergifts-programmet och undersöka om det finns behov av att införa bestämmelser om ett kölappssystem i syfte att öka programmets effektivitet. Analysen ska innehålla en bedömning av vilka krav som bör ställas för att få dels en kölapp, dels ett beslut om förklaring om eftergift. Om det finns behov av att införa ett kölappssystem, ska nödvändiga författningsförslag lämnas. Målet är att eftergiftsprogrammet ska göra det enkelt att avslöja en överträdelse för Konkurrensverket för att få eftergift samtidigt som det ska ge Konkurrensverket bättre underlag för att ingripa mot den anmälda överträdelsen.</p>
<p>Samarbetskrav vid Konkurrensverkets platsundersökningar</p>
<p>Konkurrensverkets platsundersökningar hos företag</p>
<p>Stockholms tingsrätt får på ansökan av Konkurrensverket besluta att verket får genomföra en undersökning hos ett företag för att utreda om det överträtt förbuden mot konkurrensbegränsande samarbete eller missbruk av dominerande ställning (5 kap. 3 § konkurrenslagen). Ett beslut får avse även ett annat företag än det som är föremål för undersökningen eller bostäder och andra utrymmen som nyttjas av styrelseledamöter och anställda i det företag som är föremål för utredningen (5 kap. 4-5 §§ konkurrenslagen).</p>
<p>Denna typ av utredningsåtgärd är ett viktigt instrument i Konkurrensverkets utredningar. Konkurrensverkets under-sökningar brukar ske oanmälda, eftersom det annars finns risk för att bevis undanhålls och undersökningen förlorar i betydelse. Ofta är denna utredningsåtgärd den enda möjligheten att säkra bevis för en överträdelse av konkurrenslagen. Vid en undersökning har Konkurrensverket rätt att, inom de ramar som tingsrätten bestämt, granska och ta kopior av bokföring och andra affärshandlingar och få tillträde till lokaler och andra utrymmen (5 kap. 6 och 8 §§ konkurrenslagen).</p>
<p>Reglerna om undersökningar i konkurrenslagen har sin förebild inom EU-rätten. I rådets förordning (EG) nr 1/2003 om tillämpningen av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (nu artikel 101 och 102 i EUF-fördraget, EGT L 1, 4.1.2003, s. 1, Celex 32003R0001) finns föreskrifter om vilka befogenheter EU-kommissionen har vid utredning av misstänkta överträdelser. Kommissionen får enligt artikel 20 genomföra alla nödvändiga inspektioner (nedan benämnt platsundersökningar) hos företag. I artikeln anges att kommissionen får bereda sig tillträde till företagets lokaler, granska och ta kopior av räkenskaper och andra affärshandlingar samt begära att företagets företrädare eller medarbetare lämnar förklaringar till sakförhållanden och dokument som har samband med föremålet för och syftet med platsundersökningen. Vidare föreskrivs att företaget är skyldigt att underkasta sig de platsundersökningar som kommissionen har beslutat om.</p>
<p>Samarbetskrav på företagen</p>
<p>Konkurrenslagen innehåller inget uttryckligt krav på att företagen när de blir föremål för en platsundersökning ska samarbeta med Konkurrensverket.</p>
<p>Bland annat i samband med eftersökning av affärshandlingar som inte finns lagrade i fysisk form, utan i digitala medier, är det dock ofta i praktiken nödvändigt att det undersökta företaget bistår med inloggningsuppgifter eller krypteringsnycklar för att Konkurrensverket ska kunna få del av det digitalt lagrade materialet. När ett företag lagrar digitalt material på flera platser måste också Konkurrensverket ha företagets hjälp för att hitta rätt datafiler och rätt server. Detsamma gäller om företaget har data lagrade på så kallade "moln" dvs. en extern resurs som hanterar program, datalagring, kapacitet och processorkraft.</p>
<p>De möjligheter som Konkurrensverket har för närvarande består i att verket kan begära handräckning hos Kronofogdemyndigheten för att till exempel kunna ta kopior av bokföring och andra affärshandlingar och få tillträde till lokaler och andra utrymmen. Konkurrensverket kan även ålägga företag eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat som krävs för att Konkurrensverket ska kunna fullgöra sina uppgifter (5 kap. § 1 konkurrenslagen).</p>
<p>Reglerna om platsundersökningar i konkurrenslagen har, som nämnts, sin förebild inom EU-rätten. I rådets förordning (EG) nr 1/2003 anges vilka påföljder som kan åläggas företag vid en platsundersökning. Böter kan åläggas företag som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid en platsundersökning lägger fram begärda räkenskaper eller andra affärshandlingar i ofullständigt skick eller inte underkastar sig undersökningen (artikel 23.1 c). Böter kan också åläggas om företaget underlåter eller vägrar ge ett fullständigt svar om fakta i samband med en platsundersökning (artikel 23.1 d). Av förordningen följer således att företaget ska samarbeta aktivt, vilket innebär att det ska ställa allt informationsunderlag som är relevant för platsundersökningens syfte till kommissionens förfogande (se mål C-374/87, Orkem mot kommissionen, REG 1989 s. 3283, punkt 27).</p>
<p>Vid en jämförelse mellan de möjligheter som står Konkurrensverket till buds vid en platsundersökning och de krav som EU-rätten ställer när kommissionen genomför motsvarande undersökning kan det konstateras att EU-rätten uppställer högre krav på företagen än vad konkurrenslagen gör. Regleringen i konkurrenslagen bör därför, i ljuset av EU-rätten, ses över i syfte att göra Konkurrensverkets platsundersökningar mer effektiva.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>Utredaren ska undersöka om Konkurrensverkets behov av samarbete vid platsundersökningar tillgodoses med den lagreglering som finns i dag eller om reglerna behöver förtydligas eller kompletteras samt lämna nödvändiga författningsförslag. Det bör uppmärksammas att en tillämpning av bestämmelser om ett uttryckligt samarbetskrav för företagen i vissa fall kan riskera att komma i konflikt med den rätt att inte belasta sig själv som enskild har enligt artikel 6 i den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), vilken gäller som lag i Sverige. Utredaren ska därför i sin undersökning väga in dels de krav som ställs på företagen enligt EU-rätten, dels vilka rättigheter företagen har enligt Europakonventionen.</p>
<p>Konkurrensverkets säkring av bevis vid platsundersökning hos företag</p>
<p>Konkurrensverkets hantering av digitalt lagrat material</p>
<p>När Konkurrensverket genomför en platsundersökning tas kopior av utskrivna dokument och handanteckningar, men också av digitalt lagrat material. Erfarenheterna från Konkurrensverkets utredningar de senaste åren visar att digitalt lagrat material utgör en mycket stor och växande andel av det material som Konkurrensverket kopierar vid platsundersökningar.</p>
<p>För att på ett effektivt och säkert sätt kunna söka efter bevis i digitalt lagrat material kopierar eller speglar Konkurrensverket under besöket hos företaget materialet med hjälp av en forensisk programvara . Med hjälp av denna programvara kan materialet sedan indexeras vilket gör det möjligt att söka i materialet med hjälp av sökord. Både spegling och kopiering innebär att Konkurrensverket tar kopior av aktuella lagringsmedier (till exempel hårddiskar, usb-minnen och delar av servrar). Det tekniska förfarandet skiljer sig åt mellan spegling och kopiering och det är till viss del olika delar av materialet i lagringsmedier som dupliceras med hjälp av de två olika metoderna. Spegling är dock en form av kopiering och i det fortsatta avses med kopierat digitalt material även digitalt material som speglats.</p>
<p>Tidigare skedde sökningen i digitalt lagrat material på plats hos det företag som var föremål för Konkurrensverkets undersökning och utan användande av forensisk programvara. Detta sätt att söka innebar, jämfört med dagens arbetssätt, mindre effektiva sökningar utan möjlighet att hitta raderat material. Användningen av forensisk programvara medför också fördelar från såväl bevis- som rättssäkerhetssynpunkt då ingenting ändras i de kopierade enheterna till följd av Konkurrensverkets sökning. I och med att Konkurrensverket endast behöver ha tillgång till lagringsmediet under den stund som det tar att utföra kopieringen, innebär detta att undersökningens påverkan på den aktuella arbetsplatsen minimeras.</p>
<p>Konkurrensverket har under ett antal platsundersökningar de senaste åren valt att kopiera det digitala materialet på plats hos företaget för att sedan genomföra indexering, sökning och urval av det digitalt lagrade materialet i företagets närvaro, men i Konkurrensverkets lokaler. En orsak till att Konkurrensverket valt denna modell är att det ofta kan ta flera veckor att söka igenom allt digitalt lagrat material, även om det är flera tjänstemän som söker i materialet och sökningen koncentreras till material som härrör från personer som antas ha företrätt företaget i den misstänkta överträdelsen. Ett slutförande av sökningen på plats hos företaget kan i många fall vara till nackdel för företaget som måste upplåta sina lokaler för Konkurrensverket och för verket som riskerar att få en instabil it-miljö. En instabil it-miljö kan leda till mer utdragna sökningar och riskerar att fördröja undersökningens slutförande.</p>
<p>När Konkurrensverket genomfört indexering, sökning och urval tar verket kopior av de datafiler som Konkurrensverket anser tillföra information av värde för utredningen och som ligger inom ramen för domstolens beslut. Därefter upprättar verket ett protokoll över vilka filer som kopierats och överlämnar en kopia av protokollet och filerna till företaget. Resterande del av det kopierade digitala materialet, som inte är av värde för utredningen, förstörs.</p>
<p>Det finns ingen särskild rättslig reglering av vilka rättigheter Konkurrensverket respektive företagen har avseende detta förfarande.</p>
<p>Andra myndigheters undersökningar hos företag</p>
<p>Behovet av att säkra bevisning, såsom digitalt lagrat material, finns även i utredningar som bedrivs av andra myndigheter än Konkurrensverket, såsom polismyndigheter, Finansinspektionen, Skatteverket eller Tullverket. Vid brottsutredningar finns det möjlighet att ta föremål, t.ex. en dator, i beslag och vid exempelvis bevissäkring enligt skatteförfarandelagen <a href="https://lagen.nu/2011:1244">(2011:1244)</a> har Skatteverket rätt att ta med sig material från företaget för skrivbordsgranskning. Skatteverket behåller det som anses vara av värde för utredningen, dvs. omfattas av revisionen, och lämnar tillbaka resten av materialet.</p>
<p>Förundersökningsutredningen har i sitt slutbetänkande Förundersökning - objektivitet, beslag, dokumentation m.m. (SOU 2011:45) bland flera andra ämnen behandlat frågor om bevisning i digitalt lagrat material.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>I takt med att de praktiska omständigheterna förändras behöver regelverket som ligger till grund för Konkurrensverkets platsundersökningar ses över. Digitalt lagrat material utgör numera en stor del av de handlingar som Konkurrensverket granskar och inhämtar vid en undersökning hos företag.</p>
<p>Utredaren ska mot denna bakgrund undersöka om det finns behov av att reglera det arbetssätt som Konkurrensverket tillämpar när verket från ett företag tar med sig digitalt lagrat material för att genomföra en granskning av materialet utanför företagets lokaler. I uppdraget ingår att ta ställning till lämpligheten i att granskningen sker utanför företagets lokaler. Om det är påkallat ska utredaren lämna förslag till nödvändiga författ-ningsändringar. Eventuella författningsförslag ska utformas i syfte att tillgodose en effektiv konkurrenstillsyn och med beaktande av företagens intresse att inte betungas onödigt.</p>
<p>Övrigt</p>
<p>Utredaren får ta upp andra frågor än dem som nämns i dessa direktiv, om utredaren anser att frågorna behöver analyseras eller regleras i förhållande till de frågeställningar som uppdraget omfattar.</p>
<p>Konsekvensbeskrivningar</p>
<p>Utredaren ska upprätta en konsekvensutredning enligt förordningen <a href="https://lagen.nu/2007:1244">(2007:1244)</a> om konsekvensutredning vid regelgivning. I avsnittet om att "stoppa klockan" vid utredning om företagskoncentrationer bör utredaren särskilt belysa dels de företagsekonomiska, dels de samhällsekonomiska konsekvenserna av att tillfällig avbryta en tidsfrist. Utredaren ska redovisa ekonomiska konsekvenser, kostnadsberäkningar och finansieringsförslag i enlighet med 14 § kommittéförordningen <a href="https://lagen.nu/1998:1474">(1998:1474)</a>.</p>
<h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2>
<p>Utredaren ska i sitt arbete samråda med Konkurrensverket samt andra berörda myndigheter och organisationer.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 6 mars 2013.</p>
<p> (Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2012:35/2012-04-26T12:00:00+01:002012-04-26T12:00:00+01:002012:35 Ett minskat och förenklat uppgiftslämnande för företagenNäringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 26 april 2012</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2>
<p>En utredare ska presentera förslag som innebär att uppgifter som lämnas från företagen till statliga myndigheter som regel endast ska behöva lämnas en gång och till ett ställe. De uppgifter som avses är sådana där själva uppgiftslämnandet har sin grund i lag, förordning eller myndighetsföreskrifter. I uppdraget ingår att redovisa bl.a. de rättsliga och tekniska förutsättningarna för att skapa ett system där uppgifter kan användas av flera myndigheter och leda till ett informationsutbyte mellan myndigheterna. Bolagsverkets rapport Minskat uppgiftslämnande (AD 62-1047/2008) om hur företagens uppgiftslämnande till statliga myndigheter skulle kunna minska ska ligga till grund för arbetet.</p>
<p>Utredarens uppgift är att</p>
<p>- lämna förslag på hur samordning, samråd, referens-register, informationsutbyte och tillgång till statistik kan organiseras,</p>
<p>- lämna förslag på hur ett system för effektivt informationsutbyte mellan myndigheter faktiskt och tekniskt kan utformas,</p>
<p>- analysera och samordna de uppgifter som företagen lämnar in till statliga myndigheter och som kommer att omfattas av den kartläggning som tretton myndigheter utför enligt ett uppdrag som regeringen lämnade den 20 oktober 2011 (N2011/5884/ENT),</p>
<p>- analysera de sekretessfrågor som uppkommer i sam-band med de av utredaren lämnade förslagen och föreslå de författningsändringar som bedöms nödvändiga,</p>
<p>- analysera de integritetsfrågor som uppstår vid behandling av personuppgifter och föreslå de författningsändringar som bedöms nödvändiga,</p>
<p>- redovisa vilka samordningsvinster för myndigheter som samordningsfunktionens verksamhet kan ge,</p>
<p>- redovisa minskningen av de administrativa kostnaderna för företagen och budgetkonsekvenser för myndigheterna, samt</p>
<p>- ta fram indikatorer för att mäta företagens och myndigheternas minskade kostnader och nyttan med förslaget samt indikatorer för att mäta om företagens irritation över att lämna uppgifter minskar.</p>
<p>Ett delbetänkande med ett utkast till förslag som innebär att uppgifter som lämnas från företagen till statliga myndigheter som regel endast ska behöva lämnas en gång och till ett ställe och hur samordningen av detta kan organiseras m.m. samt förslag till finansiering av detta ska lämnas senast den 1 mars 2013. Ett slutligt förslag enligt direktiven ska lämnas till Regeringskansliet (Näringsdepartementet) senast den 29 november 2013.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Ett förenklat och minskat uppgiftslämnande aviserades i budgetpropositionen för 2012 (prop. 2011/12:1, utgiftsområde 24 Näringsliv, s. 59). I propositionen anges det att regeringen avser att tillsätta en kommitté som ska arbeta med att genomföra förslag för att förenkla företagens uppgiftslämnande till myndigheter. Målsättningen om ett rapporteringstillfälle ligger i linje med regeringens övergripande mål i arbetet med att förenkla för företagen och att åstadkomma en märkbar positiv förändring i företagens vardag. Regeringen gav den 25 september 2008 Bolagsverket i uppdrag att utarbeta ett förslag för att minska företagens uppgiftslämnande till statliga myndigheter (N2007/8915/MK).</p>
<p>Redovisningen skulle innehålla</p>
<p>- en kartläggning av företagens uppgiftslämnande till statliga myndigheter,</p>
<p>- en kartläggning och erfarenhetsinhämtning av hur uppgiftslämnande sker i andra länder såsom Norge, Estland och Danmark,</p>
<p>- förslag till hur företagens uppgiftslämnande kan minska och hur myndigheternas hantering av uppgifter kan samordnas och effektiviseras,</p>
<p>- en analys av de sekretessfrågor som förslagen väcker, och</p>
<p>- en analys av de för- och nackdelar som förslagen medför, särskilt kostnader och nytta.</p>
<p>I uppdraget ingick även att redovisa de förutsättningar som krävdes bl.a. rättsligt, tekniskt, administrativt och organisatoriskt för att genomföra förslagen. Bolagsverket skulle också föreslå de författningsförändringar som krävdes.</p>
<p>Bolagsverket redovisade sitt uppdrag till regeringen den 5 maj 2009 i rapporten Minskat uppgiftslämnande (AD 62-1047/2008). Bolagsverkets förslag gav upphov till frågor som behövde beredas ytterligare. Det gällde bl.a. sekretessbestämmelser, beslutanderätt för det föreslagna samordningsorganet och omfattningen av uppgiftslämnandet. Vidare var det svårt att överblicka de fullständiga konsekvenserna av förslaget.</p>
<p>Arbetet med att skapa ett system för hur företagens upp-giftslämnande ska kunna minska och förenklas har pågått under en längre tid. Utgångspunkten för arbetet har förändrats i takt med att ny teknik utvecklats. En större medvetenhet finns nu om behovet av "smarta" tekniska lösningar i kontakterna med myndigheter.</p>
<p>För att stärka utvecklingen av e-förvaltningen och skapa goda förutsättningar för myndighetsövergripande samordning inrättade regeringen i mars 2009 en delegation för e-förvaltning - E-delegationen (dir. 2009:19). E-delegationen ska bl.a. koordinera de statliga myndigheternas it-baserade utvecklingsprojekt och följa upp deras effekter. Delegationen består av ledamöter från myndigheter och Sveriges Kommuner och Landsting samt representanter från Regeringskansliet. Ett sekretariat biträder delegationen. En arbetsgrupp, ett it-standardiseringsråd, en expertgrupp för rättsliga frågor, en expertgrupp för internationell e-förvaltning och en referensgrupp har knutits till delega-tionen. I E-delegationen pågår arbete med en e-förvaltning som bl.a. ska bidra till att minska företagens administrativa kostnader och även i övrigt åstadkomma en märkbar förbättring i företagens vardag.</p>
<p>De uppgiftskrav som statliga myndigheter riktar mot nä-ringslivet kan vara av skilda slag. Det kan vara fråga om uppgifter av finansiell natur liksom uppgifter som rör s.k. grunddata, dvs. adressuppgifter, företagets rättsliga status, organisationsnummer m.m. En god överblick över de informationskrav som riktar sig till företag finns i Tillväxtverkets databas MALIN , där ca 4 600 informationskrav som riktar sig till företag är samlade.</p>
<p>Utvecklingen över tid har påverkat förutsättningarna för att skapa ett system för företagens uppgiftslämnande på det sätt som föreslås i Bolagsverkets rapport.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>Organisation för samordning m.m.</p>
<p>För att företagens uppgiftslämnande till statliga myndigheter ska vara enkelt och kostnadseffektivt behövs en samordning och en struktur kring företagens uppgiftslämnande och myndigheternas uppgiftsinhämtning. Vidare bedöms det finnas ett behov av att kunna följa företagens uppgiftslämnande över tid när det gäller exempelvis vilken belastning uppgiftskraven innebär för företagen och hur de fördelar sig över tid. Regeringen gav den 20 oktober 2011 tretton statliga myndigheter i uppdrag att inom sitt respektive verksamhetsområde genomföra en kartläggning av näringsidkares uppgiftslämnande till statliga myndigheter som följer av lag, förordning eller myndighetsföreskrifter och att sammanställa dessa i ett register (N2011/5884/ENT). Bolagsverket koordinerar arbetet. Registret kommer att vara ett s.k. metadataregister, dvs. inte innehålla uppgifter hänförliga till en enskild näringsverksamhet eller näringsidkare. De metadatauppgifter som bildar det s.k. referensregistret kommer fortlöpande att behöva uppdateras. Uppdraget ska slutredovisas till Regeringskansliet (Näringsdepartementet) senast den 20 juni 2012.</p>
<p>Utredaren ska lämna förslag på hur myndigheternas arbete kring företagens uppgiftslämnande ska kunna samordnas. Utredaren ska särskilt beakta hur</p>
<p>- denna samordning kan organiseras för att möjliggöra en samordning i samband med tillkomsten av nya uppgiftskrav eller borttagande av uppgiftskrav som riktar sig till företag,</p>
<p>- en god och enhetlig beskrivning av uppgiftskraven i referensregistret ska kunna vidmakthållas,</p>
<p>- möjligheterna till samråd mellan myndigheter säkerställs, och</p>
<p>- behovet av information till myndigheter och externa intressenter som exempelvis företagarorganisationer samt statistik kan tillgodoses.</p>
<p>Utredaren ska vidare</p>
<p>- föreslå nödvändiga författningsändringar,</p>
<p>- utreda kostnaden för samordningen, initialt och löpande, och</p>
<p>- föreslå en finansiering.</p>
<p>Analys och samordning av uppgiftskraven</p>
<p>Det framgår av E-delegationens betänkande Strategi för myndigheternas arbete med e-förvaltning (SOU 2009:86) att det inte finns någon samordnad eller gemensam hantering av språkliga lösningar eller informationsstruktur hos myndigheter. Myndigheter använder därför olika termer för samma företeelse och informationen är strukturerad på olika sätt. Denna olikhet anser E-delegationen vara ett av de större generella problemen vid utveckling av gemensamma lösningar med oberoende parter.</p>
<p>Kartläggningen enligt regeringens uppdrag från den 20 oktober 2011 utgår från de informationskrav som finns i Tillväxtverkets databas MALIN. Kartläggningen kommer dels att på en övergripande nivå omfatta företags totala uppgiftslämnande, dels vara en djupare kartläggning avseende s.k. grundläggande uppgifter. Med detta menas exempelvis adressuppgifter och företags organisationsnummer.</p>
<p>Med utgångspunkt i den kartläggning som görs av de myndigheter som omfattades av regeringens uppdrag och företagens behov och begreppsvärld ska utredaren</p>
<p>- lämna förslag på i vilken utsträckning dessa uppgifter kan eller behöver samordnas samt beskriva vilka för- och nackdelar en samordning kan innebära för företagen och för myndigheterna, och</p>
<p>- lämna förslag på hur man säkerställer att uppgifterna når rätt mottagare (myndighet).</p>
<p>Utredaren ska inte lämna förslag till författningsändringar i denna del.</p>
<p>Teknisk lösning för ett effektivt uppgiftsutbyte m.m.</p>
<p>Frågan om ett effektivt utbyte av uppgifter mellan myndigheter ger upphov till tekniska och juridiska problemställningar. Sättet på vilket uppgiften återanvänds, exempelvis hämtas in från en myndighet av en annan myndighet, innebär att olika sekretessbestämmelser är tillämpliga. Valet av teknisk lösning för överföring av information genererar i sig olika frågeställningar bl.a. i fråga om sekretess och personuppgiftsbehandling. Det behövs därför en helhetssyn för att skapa en fungerande lösning när det gäller möjligheten för myndigheter att återanvända eller dela uppgifter mellan sig (jfr. direktiven till Informationshanteringsutredningen, dir. 2011:86). Valet av teknisk lösning (plattform) dit företagen lämnar sina uppgifter är också viktigt. Regeringen återkommer till frågorna om personuppgiftsskydd och sekretess i det följande.</p>
<p>Utredaren ska</p>
<p>- föreslå en tekniskt verifierad, effektiv lösning som möjliggör informationsutbyte mellan myndigheter med ambitionen att detta utbyte av information sker direkt i den tekniska lösningen, dvs. den tjänst som företagen lämnar sina uppgifter till och som kan skräddarsys efter de enskilda myndigheternas informationsbehov,</p>
<p>- föreslå en teknisk lösning som beaktar skyddet av den enskildes integritet,</p>
<p>- beakta de riktlinjer för säkert informationsutbyte "Vägledning för automatiserad samverkan" som E-delegationen gett ut,</p>
<p>- beakta vikten av att den förvaltningsgemensamma e-utvecklingen hålls samman,</p>
<p>- föreslå de författningsändringar som bedöms nöd-vändiga,</p>
<p>- utreda kostnaden för införande och förvaltning av föreslagen teknisk lösning, och</p>
<p>- föreslå en finansiering.</p>
<p>Sekretess, integritetsfrågor</p>
<p>Personuppgiftsbehandling</p>
<p>Det är av vikt att myndigheterna på ett rättssäkert och effektivt sätt kan fullgöra sina uppgifter samtidigt som enskildas personliga integritet skyddas. Det går inte att utesluta att det system för uppgiftslämnande som föreslås kan komma att innehålla uppgifter hänförliga till fysiska personer. Grundläggande bestämmelser om skydd för den personliga integriteten finns i regeringsformen, förkortad RF. Av 1 kap. 2 § RF framgår att det allmänna ska värna om den enskildes privatliv. Av 2 kap. 6 § RF framgår vidare att var och en är skyddad gentemot det allmänna mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär kartläggning eller övervakning av den enskildes personliga förhållanden. Denna rättighet är dock inte absolut utan kan begränsas i lag enligt de förutsätt-ningar som närmare anges i 2 kap. 21 § RF.</p>
<p>Enligt artikel 8 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. En offentlig myndighet får inte inskränka dessa rättigheter annat än med stöd av lag. Vidare gäller att en sådan inskränkning endast får ske om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller andra personers fri- och rättigheter. Europakonventionen gäller sedan den 1 januari 1995 som svensk lag. Av regeringsformen följer även att en lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden enligt konventionen (2 kap. 19 § RF).</p>
<p>En bestämmelse om respekt för privatlivet och familjelivet finns även i artikel 7 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, som har samma rättsliga status som fördragen. Av artikel 8 i stadgan följer vidare bl.a. att var och en har rätt till skydd för de personuppgifter som rör honom eller henne. Stadgan riktar sig till medlemsstater endast när de tillämpar unionsrätten (artikel 51.1). I den mån en rättighet i stadgan motsvaras av rättigheter som skyddas av Europakonventionen ska de ges samma innebörd och räckvidd som konventionen, men unionsrätten kan även tillförsäkra ett mer långtgående skydd än kon-ventionen (artikel 52.3).</p>
<p>Grundläggande bestämmelser om behandling av personuppgifter finns i personuppgiftslagen <a href="https://lagen.nu/1998:204">(1998:204)</a>, förkortad PUL. Genom lagen genomfördes Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet). PUL innehåller generella regler som, med vissa undantag, ska tillämpas i hela samhället av både myndigheter och enskilda. Den är dock subsidiär i förhållande till annan lag eller förordning. Behov av undantag och preciseringar på olika områden kan därmed tillgodoses genom särreglering i s.k. registerförfattningar. En sådan särreglering får dock inte stå i strid med dataskyddsdirektivet. Syftet med de särskilda registerförfattningarna är att anpassa regleringen till de särskilda behov som myndigheterna har i sina respektive verksamheter samt att göra avvägningar mellan behovet av effektivitet i berörd verksamhet och behovet av skydd för den enskildes integritet. Möjligheten att i en registerförfattning föreskriva särskilda bestämmelser för en viss typ av verksamhet har utnyttjats flitigt i den nationella lagstiftningen och det finns därför i dag ett stort antal registerförfattningar som reglerar hanteringen av personuppgifter inom olika områden.</p>
<p>Utredaren ska, efter en avvägning mellan behovet av ett effektivt informationsutbyte och skyddet för den personliga integriteten, bl.a.</p>
<p>- klargöra vilka regler som bör gälla och om det finns behov av särskilda regler för behandling av personuppgifter med anledning av inrättandet av ett tekniskt system för elektronisk överföring av information till myndigheter, och</p>
<p>- föreslå de författningsändringar som bedöms nödvändiga.</p>
<p>Det är viktigt att de förslag utredaren lägger fram beaktar respekten för den personliga integriteten så som den skyddas av Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna och svensk lag. I detta sammanhang ska särskilt frågan om skyddad identitet uppmärksammas.</p>
<p>På uppdrag av regeringen har den s.k. Integritetsskydds-kommittén, i betänkandena Skyddet för den personliga integriteten - kartläggning och analys (SOU 2007:22) och Skyddet för den personliga integriteten - Bedömningar och förslag (SOU 2008:3) gjort en kartläggning och analys av skyddet för den personliga integriteten. Kommitténs utredning är mycket omfattande och kan, dock med beaktande av att den är från 2007, användas som grund för en bedömning av de integritetsfrågor som uppstår i samband med ett ökat informationsutbyte mellan myndigheter och tredje part. Även den redovisning av bakgrund och gällande rätt som finns i E-offentlighetskommitténs slutbetänkande Allmänna handlingar i elektronisk form - offentlighet och integritet (SOU 2010:4) kan vara till hjälp i arbetet.</p>
<p>Offentlighet och sekretess</p>
<p>Offentlighets- och sekretesslagen <a href="https://lagen.nu/2009:400">(2009:400)</a>, förkortad OSL, innehåller sekretessbestämmelser som bl.a. syftar till att i det allmännas verksamhet skydda känsliga uppgifter om enskilda. Sekretessen hos en myndighet gäller i regel i förhållande även till andra myndigheter om inte annat anges i offentlighets- och sekretesslagen eller i en annan lag eller förordning som offentlighets- och sekretesslagen hänvisar till (8 kap. 1 § OSL). Sekretessen till skydd för enskild gäller inte - annat än i vissa undantagsfall - i förhållande till den enskilde själv och den enskilde kan samtycka till att sekretessbelagda uppgifter lämnas från en myndighet till en annan (10 kap. 1 § och 12 kap. 1 § OSL). I vissa situationer är det möjligt för en myndighet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till en annan myndighet trots att den enskilde inte samtyckt till detta. I sådana fall sker utlämnandet med stöd av en sekretessbrytande bestämmelse. Sekretessbrytande bestämmelser, som utformas efter en intresseavvägning mellan myndigheternas eller enskildas behov av att ta del av uppgifter och de intressen de aktuella sekretessbestämmelserna avser att skydda, finns bl.a. i 10 kap. OSL. Ett utökat samarbete mellan myndigheter när det gäller tillgång till uppgifter från företag väcker frågor om skydd för enskildas personliga integritet. Samma tekniska utveckling som kan underlätta för den enskilde att ha kontakt med myndigheter kan också leda till att uppgifter som kan knytas till enskilda blir till-gängliga för andra personer, och i andra sammanhang, än vad som var syftet när uppgifterna lämnades första gången.</p>
<p>Mot denna bakgrund ska utredaren</p>
<p>- analysera och redovisa de sekretessfrågor som förslagen väcker samt överväga i vad mån samtycke ska krävas för att, inom ramen för ett förenklat uppgiftslämnande, lämna sekretessbelagda uppgifter mellan myndigheter eller om detta ska göras med stöd av sekretessbrytande bestämmelser,</p>
<p>- analysera om dagens regler om sekretess är tillräckliga för att skydda enskilda intressen vid ett ökat utbyte och ökad återanvändning av uppgifter myndigheter emellan, och</p>
<p>- lämna förslag på de författningsändringar som föranleds av dessa analyser och som krävs för att genomföra förslagen i övrigt.</p>
<p>I uppdraget ingår inte att föreslå ändringar i grundlag.</p>
<p>Uppgifter som samlas in för framställning av statistik</p>
<p>Uppgifter som samlas in för statistikändamål bör endast användas för framställning av statistik och inte i annat syfte. I annat fall finns risk för att statistikens kvalitet kan skadas, då viljan att lämna uppgifter och att lämna korrekta uppgifter kan minska. En statistik av god kvalitet behövs bl.a. som beslutsunderlag och för debatt och forskning. Om det finns behov av att använda uppgifterna för andra ändamål, i syfte att förenkla för företagen, måste konsekvenserna övervägas. Utredaren bör noga överväga för- och nackdelar i detta avseende.</p>
<p>Indikatorer</p>
<p>För att kunna mäta och följa upp verksamheter behövs mått som belyser kvaliteten och resultat inom olika områden av verksamheten. Ett verktyg för uppföljningar är användningen av indikatorer. Utredaren ska utarbeta kvantitativa och kvalitativa indikatorer för uppföljning av effekten av ett metadataregister. Därvid ska särskilt möjligheten att avläsa om en märkbar positiv förändring i företagens vardag skett genom minskad irritation när det gäller uppgiftslämnande till statliga myndigheter utredas.</p>
<p>Övrigt</p>
<p>Utredaren ska i sitt arbete hålla sig informerad om och beakta det arbete som pågår exempelvis inom "verksamt.se" och inom E-delegationen, se bl.a. tilläggsdirektiv till E-delegationen (dir. 2010:32). Utredaren ska samråda med Informationshanteringsutredningen (dir. 2011:86). Övriga för utredningen relevanta utredningar ska beaktas.</p>
<p>Den kunskap och erfarenhet som finns att tillgå i samband med upprättandet och förvaltningen av Oppgaveregistret 1997, som administreras av det norska centralregistret Brönnöysundsregistret, ska tas till vara i utredningens arbete. Även de erfarenheter som finns avseende informationshanteringen och ett utökat elektroniskt informationsutbyte inom rättsväsendets in-formationsförsörjning (RIF-rådet) bör tas till vara.</p>
<p>Konsekvensutredningar</p>
<p>Utredningen ska beskriva konsekvenserna för myndigheter, utöver vad som föreskrivs om konsekvensutredningar i kommittéförordningen <a href="https://lagen.nu/1998:1474">(1998:1474)</a> och förordningen <a href="https://lagen.nu/2007:1244">(2007:1244)</a> om konsekvensutredning vid regelgivning. Förslagen ska kostnadsberäknas.</p>
<p>Om förslagen påverkar kostnaderna för staten ska en beräkning av dessa kostnader redovisas. Om förslagen medför en kostnadsökning för stat, landsting eller kommuner ska utredaren föreslå en finansiering.</p>
<p>Uppdragets genomförande</p>
<p>Vid genomförandet av uppdraget ska utredaren samråda med Tillväxtverket, Bolagsverket, Skatteverket, Statens jordbruksverk, Ekonomistyrningsverket, Statskontoret, Skogsstyrelsen, Statistiska centralbyrån och övriga berörda myndigheter liksom E-delegationen, samt på lämpligt sätt med andra aktörer som t.ex. näringslivet och Sveriges Kommuner och Landsting.</p>
<p>Ett delbetänkande med ett utkast till förslag som innebär att uppgifter som lämnas från företagen till statliga myndigheter som regel endast ska behöva lämnas en gång och till ett ställe och hur samordningen av detta kan organiseras m.m. samt förslag till finansiering av detta ska lämnas senast den 1 mars 2013. Ett slutligt förslag enligt direktiven ska lämnas till Regeringskansliet (Näringsdepartementet) senast den 29 november 2013.</p>
<p> (Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:109/2011-12-15T12:00:00+01:002011-12-15T12:00:00+01:002011:109 Tilläggsdirektiv till Cyklingsutredningen (N 2010:08)Näringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 15 december 2011</p>
<p>Förlängd tid för uppdraget</p>
<p>Regeringen beslutade den 9 september 2010 kommittédirektiv om översyn av regler ur ett cyklingsperspektiv (dir. 2010:93). Enligt direktiven ska uppdraget redovisas senast den 1 maj 2012.</p>
<p>Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 31 oktober 2012.</p>
<p> (Näringsdepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:73/2011-09-15T12:00:00+01:002011-09-15T12:00:00+01:002011:73 Översyn av vissa frågor i minerallagenNäringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 15 september 2011</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2>
<p>En särskild utredare ska göra en översyn av vissa bestämmelser i minerallagen <a href="https://lagen.nu/1991:45">(1991:45)</a>. Utredningens huvudsakliga syfte är att utveckla regelverket så att markägare, sakägare och kommuner med ökad tydlighet och effektivitet ska få tidig information om vad som avses med en undersökning enligt minerallagen.</p>
<p>Utredaren ska vidare kartlägga och analysera behovet av att i vissa fall efterge eller sätta ner avgifterna vid förlängning av undersökningstillstånd.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 30 april 2012.</p>
<p>Minerallagen</p>
<p>Minerallagen reglerar utvinning av de mineral som är svåra att hitta och där undersökning, utvinning och återställning är långsiktiga och kostnadskrävande verksamheter med hög risk för verksamhetsutövaren - s.k. koncessionsmineral. I ett näringspolitiskt perspektiv består den svenska berggrunden av två typer av mineral - markägarmineral och koncessionsmineral. Mer än 99 procent av berggrunden består av mineral som markägaren själv råder över. Det finns ett starkt allmänt intresse att exploatera landets mineraltillgångar och att detta sker på ett ansvarsfullt sätt med hänsyn till konsekvenserna för andra verksamheter och för natur- och kulturmiljön.</p>
<p>Detta intresse anses så starkt att minerallagens bestämmelser att staten kan ge tillstånd att undersöka och utvinna mineralfyndigheter på annans mark anses förenliga med grundlagens förutsättningar för ingrepp i bl.a. markägarnas rätt.</p>
<p>Tillståndsgivningen enligt lagen regleras även i miljöbalken, plan- och bygglagen <a href="https://lagen.nu/2010:900">(2010:900)</a> och flera andra lagar som tilllämpas parallellt med minerallagen.</p>
<p>Den 1 maj 2005 genomfördes vissa ändringar i minerallagen med syftet att bättre balansera exploateringsintresset mot enskilda sakägares behov. Ändringarna avsåg förbättrad information till sakägare när en ansökan gjorts och beslut fattats om undersökningstillstånd och när ett sådant tillstånd upphör. Vidare gavs möjligheter för sakägare att påverka hur undersökningsarbetet utförs genom ett särskilt förfarande med s.k. arbetsplaner. De områden där undersökningsarbete fordrar ett särskilt medgivande, t.ex. i närheten av bostadsbyggnad, utökades. Bergmästaren fick möjlighet att ställa villkor i alla typer av undersökningstillstånd. Sökandens lämplighet gavs större betydelse och det infördes en generell skyldighet att utföra undersökningsarbeten så att minsta skada vållas på någon annans egendom och på natur- och kulturmiljöer.</p>
<p>Vidare beslutades om förbättrade möjligheter till inlösen av fastigheter vid outnyttjade bearbetningskoncessioner. För nya bearbetningskoncessioner infördes regler som innebär att en mineralersättning ska betalas av gruvföretaget till fastighetsägare inom koncessionsområdet och till staten under en gruvas driftstid. Dessutom infördes vissa regler för att effektivisera undersökningsarbetet samt vissa ändrade regler för överklagande. Reglerna för arbetsplaner har nu varit i bruk i drygt sex år och det finns anledning att bl.a. utvärdera hur den nya ordningen har fungerat.</p>
<p>Särskilt om arbetsplaner</p>
<p>Ett undersökningstillstånd ger sökanden ensamrätt till undersökningar inom ett område och företrädesrätt till eventuella fyndigheter. Tillståndet innebär inte att undersökningsarbetet kan startas påbörjas direkt. Undersökningsarbete får endast utföras i enlighet med gällande arbetsplan som ska upprättas av den som har tillståndet. Arbetsplanen ska innehålla en redogörelse för det undersökningsarbete som planeras, en tidsplan för arbetet och en bedömning av i vilken utsträckning arbetet kan antas påverka allmänna intressen och enskild rätt.</p>
<p>Arbetsplanen ska därefter delges ägaren till den mark där arbetet ska bedrivas och i förekommande fall innehavare av särskild rätt. Delgivning med innehavare av renskötselrätt får ske genom att arbetsplanen skickas till den sameby som innehavarna tillhör. Arbetsplanen ska också sändas till bergmästaren.</p>
<p>Invändningar mot innehållet i arbetsplanen ska framställas skriftligt inom tre veckor från delgivningen av arbetsplanen.</p>
<p>En arbetsplan blir gällande om några invändningar inte framställs. En arbetsplan blir också gällande om den som har undersökningstillståndet och den sakägare som framställt invändningar kan komma överens om arbetsplanens innehåll. I sådant fall ska arbetsplanen sändas till bergmästaren.</p>
<p>Om invändningar framställts och den som har undersökningstillstånd inte kunnat komma överens med sakägaren finns möjlighet att begära att arbetsplanen prövas av bergmästaren. Arbetsplanen ska då fastställas av bergmästaren och bli gällande i den utsträckning de åtgärder som anges är nödvändiga för en ändamålsenlig undersökning och inte medför så stora olägenheter för fastighetsägaren eller någon annan sakägare att olägenheterna överväger intresset av att få utföra arbetet. Bergmästaren ska, i ett beslut om fastställande, meddela de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt samt för att förebygga eller begränsa olägenheter. För att förhindra att grundlösa invändningar blockerar utförandet av undersökningsarbete får bergmästaren också besluta att arbetsplan ska gälla utan att den har vunnit laga kraft. Bergmästarens beslut om arbetsplan kan överklagas hos mark- och miljödomstolen.</p>
<p>Uppdraget att utvärdera och utveckla regelverket för arbetsplaner</p>
<p>Reglerna för arbetsplaner har varit i bruk i drygt sex år. I propositionen Ändringar i minerallagen (prop. 2004/05:40) anförde regeringen att den hade för avsikt att följa utvecklingen av systemet med arbetsplaner och vid behov eventuellt justera bestämmelserna. Mot bakgrund av ovanstående finns anledning att följa upp både markägares, sakägares och företags erfarenheter av ordningen och se vilka möjligheter till förtydligande och effektivisering av regelverket som kan finnas.</p>
<p>Utredaren ska därför kartlägga och analysera hur reglerna för arbetsplaner i minerallagen har fungerat sedan de infördes 2005 och vid behov föreslå som behövs för att effektivisera syf-tet med arbetsplanerna.</p>
<p>Uppdraget att kartlägga och analysera kommunikation mel-lan företag och kommuner i samband med undersökningstillstånd</p>
<p>Den som ansöker om undersökningstillstånd bör på ett tidigt stadium skaffa sig kunskap om motstående intressen samt natur- och kulturmiljön i det område där undersökningsarbetet ska bedrivas och vilka skyddade eller särskilt skyddsvärda miljöer som finns där. Sådan information finns tillgänglig bl.a. hos länsstyrelsen. Regeringen har därför föreskrivit i 3 § tredje sty-cket mineralförordningen <a href="https://lagen.nu/1992:285">(1992:285)</a>, att länsstyrelsen ska ha tillfälle att yttra sig över en ansökan om undersökningstillstånd. Vidare framgår av föreskrifterna att ansökan som avser alunskiffer, olja, gasformiga kolväten eller diamant ska kungöras i Post- och Inrikes Tidningar om den inte avvisas. Om ansökan avser något annat koncessionsmineral ska bergmästaren sända en underrättelse om ansökan bl.a. till berörda fastighetsägare och övriga kända sakägare. Länsstyrelsen har rätt att yttra sig över alla ansökningar och kommunen har rätt att yttra sig om ansökan avser alunskiffer, olja, gasformiga kolväten eller diamant.</p>
<p>Under senare år har människor i olika delar av landet engagerat sig mot undersökningar efter koncessionsmineral. Kommunföreträdare har tagit upp frågor om att minerallagens bestämmelser är otydliga. Långt ifrån alla undersökningar leder till gruvverksamhet. Prospektering i tidiga skeden genomförs med liten eller ingen påverkan på markanvändningen. Statistik visar att det går cirka 200 undersökningstillstånd på en bearbetningskoncession. När det gäller anläggning för att bryta uranhaltigt material ställs det ytterligare krav eftersom det finns reg-ler i miljöbalken som innehåller kommunalt veto.</p>
<p>Minerallagen reglerar de mineral som är svåra att hitta och kostsamma att utvinna och det krävs därför ett långsiktigt åtagande från företagens sida för att framgångsrikt kunna genomföra gruvprojekt. I lagstiftningen måste det därför finnas ett rimligt mått av förutsebarhet för de företag som söker efter mineral.</p>
<p>Det är viktigt att det etableras en tidig och väl fungerande dialog mellan företag, fastighetsägare, sakägare och kommuner. Detta bedöms även underlätta senare skeden i processen. Företagen har ett stort eget ansvar för hur deras verksamhet uppfattas och tolereras av kringboende. En dialog innebär både möjligheter, utmaningar och ansvar för samtliga inblandade.</p>
<p>Utredaren ska mot denna bakgrund kartlägga och analysera hur kommunikation sker mellan företag, mark- och sakägare samt kommuner i samband med undersökningstillstånd och vid behov föreslå ändring av regelverket så att det ger stöd för en god dialog mellan dessa.</p>
<p>Utredaren ska också utreda möjligheterna att införa en skyldighet för den som ansöker om undersökningstillstånd att under ansökningsprocessens gång informera berörd allmänhet om det planerade arbetet.</p>
<p>Uppdraget att kartlägga behovet av och möjligheten att i vissa fall efterge eller sätta ner avgifterna vid förlängning av undersökningstillstånd</p>
<p>Enligt 14 kap. 2 § minerallagen ska innehavare av undersökningstillstånd betala avgift till staten. Avgiften ska bestämmas med beaktande av undersökningsområdets storlek och arten av de mineral som omfattas av tillståndet enligt vad regeringen närmare föreskriver.</p>
<p>Närmare föreskrifter i denna fråga har meddelats av regeringen i 10-13 §§ mineralförordningen. Avgiften utgår med en viss summa per påbörjat hektar av undersökningsområdet. Om undersökningstillståndets giltighetstid förlängs enligt 2 kap. 6 §, 2 kap. 7 § första stycket och 2 kap. 7 § andra stycket minerallagen höjs avgiftens storlek per påbörjat hektar av undersökningsområdet vid varje förlängning.</p>
<p>Avgifterna ska betalas in i förskott i samband med ansökan och de kan uppgå till betydande belopp. Avgifterna blir därmed ett incitament att utföra undersökningar av ett område på så kort tid som möjligt.</p>
<p>Bergmästaren har inte befogenhet att sätta ned eller efterge undersökningsavgiften. Någon situation då det skulle ha varit motiverat med nedsättning eller eftergift i ett ärende om ansökan om undersökningstillstånd har inte varit aktuell och det finns ingen omständighet som pekar på att en sådan situation skulle kunna komma att uppstå.</p>
<p>Däremot har bergmästaren till regeringen redovisat att vid förlängning av tillstånd kan det finnas skäl att efterge eller sätta ned avgiften då den som har tillståndet har varit förhindrad att utföra ändamålsenliga undersökningar på grund av omständigheter som denne inte råder över. I en sådan situation kan det framstå som oskäligt att innehavaren alltid ska behöva betala full avgift. Mot denna bakgrund bör undersökas om det finns skäl att i vissa fall efterge eller sätta ned avgift vid förlängning av undersökningstillstånd.</p>
<p>Utredaren ska därför analysera behov och lämplighet av att i vissa fall efterge eller sätta ner avgifterna vid förlängning av undersökningstillstånd och föreslå hur denna eftergift eller nedsättning ska finansieras.</p>
<p>Utredningsuppdraget</p>
<p>Mot bakgrund av ovanstående ska utredaren</p>
<p>- kartlägga och analysera hur reglerna för arbetsplaner i minerallagen har fungerat sedan de infördes 2005 och vid behov föreslå bestämmelser som behövs för att effektivisera syftet med arbetsplanerna,</p>
<p>- kartlägga och analysera kommunikation mellan företag, mark- och sakägare samt kommuner i samband med undersökningstillstånd och vid behov föreslå ändring av regelverket så att det ger stöd för en god dialog mellan dessa,</p>
<p>- utreda möjligheterna att införa en skyldighet för den som ansöker om undersökningstillstånd att under ansökningsprocessen informera berörd allmänhet om det planerade arbetet,</p>
<p>- analysera behov och lämplighet av att i vissa fall efterge eller sätta ner avgifterna vid förlängning av undersökningstillstånd.</p>
<p>Övrigt</p>
<p>- Utredaren ska föreslå relevanta ändringar i mineral-lagen eller mineralförordningen och utarbeta författ-ningsförslag.</p>
<p>- Utredaren ska i övrigt föreslå de ändringar av redaktionell eller juridisk-teknisk natur som uppmärksammas under utredningen.</p>
<p>- Utredaren får även ta upp andra frågor som stärker syftet att effektivisera informationen om undersökningstillstånd och undersökningsarbete.</p>
<p>Konsekvensbeskrivningar</p>
<p>Utredaren ska belysa konsekvenserna av sina förslag för</p>
<p>- möjligheten att bedriva den verksamhet som regleras i minerallagen,</p>
<p>- Sveriges geologiska undersökning, företag, kommuner, länsstyrelser samt mark- och sakägare.</p>
<p>Utredaren ska också belysa de eventuella konsekvenser uppdraget kan ha för statsbudgeten samt beakta proportionalitetsprincipen beträffande inskränkning av kommunal självstyrelse (i enlighet med 14 kap. 3 § regeringsformen) i sina redogörelser, analyser och förslag.</p>
<h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2>
<p>Utredaren ska inhämta synpunkter från de myndigheter, företrädare för näringslivet, kommuner, mark- och sakägare samt andra intressenter som är berörda. Synpunkter ska också inhämtas från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). När det gäller redovisningen av förslagens konsekvenser för företagen ska synpunkter inhämtas från Näringslivets Regelnämnd. Till stöd för sitt arbete får utredaren inrätta en referensgrupp med exempelvis representanter för myndigheter, markägare och när-ingslivet.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 30 april 2012.</p>
<p> (Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:71/2011-08-25T12:00:00+01:002011-08-25T12:00:00+01:002011:71 Tilläggsdirektiv till Regelrådet (N 2008:05)Näringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 25 augusti 2011</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2>
<p>Regelrådet är ett för Regeringskansliet och förvaltningsmyndigheterna rådgivande organ som ska granska konsekvensutredningar. Rådet skulle enligt sina direktiv bedriva sitt arbete t.o.m. den 31 december 2010 (dir. 2008:57). Genom tilläggsdirektiv (dir. 2010:96) har rådets uppdrag förlängts till den 31 december 2014. Regelrådets roll som rådgivande organ behöver utvecklas ytterligare.</p>
<p>Regelrådet ska därför med förtydligande av uppdraget</p>
<p>- tydligare avgränsa sin granskning av förslag och konsekvensutredningar utifrån syftet med den föreslagna regleringen,</p>
<p>- i sina yttranden i förekommande fall lämna tydlig vägledning till regelgivaren om hur konsekvensutredningarna bör kompletteras, och</p>
<p>- i sin rådgivande roll prioritera stödet till kommittéerna i deras arbete med att upprätta konsekvensutredningar.</p>
<p>Regelrådet ska därutöver</p>
<p>- bistå regelgivarna om dessa begär det med att granska konsekvensutredningar på sådana förslag från Europeiska unionen (EU) som bedöms ha stor påverkan på företag i Sverige och lämna råd om vad en svensk konsekvensutredning bör innehålla,</p>
<p>- upprätta en exempelsamling, som görs tillgänglig på Regelrådets webbplats, över hur konsekvenser kan beskrivas på ett bra sätt, och</p>
<p>- upprätta och analysera statistik i syfte att bidra till utvecklingen av arbetet med konsekvensutredningar.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Regeringen beslutade den 15 maj 2008 att inrätta ett från regeringen och förvaltningsmyndigheter fristående rådgivande organ, ett regelråd. Regelrådet består av fyra ledamöter och biträds av ett kansli. Regelrådet ska</p>
<p>- granska utformningen av förslag till nya och ändrade regler som kan få effekter av betydelse för företagens arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt,</p>
<p>- ta ställning till om regelgivarna genomfört föreskrivna konsekvensutredningar,</p>
<p>- ta ställning till om nya och ändrade regler utformas så att de uppnår sitt syfte på ett enkelt sätt till en relativt sett låg administrativ kostnad för företagen,</p>
<p>- bedöma konsekvensutredningarnas kvalitet i övrigt, samt</p>
<p>- följa utvecklingen inom regelförenklingsområdet och lämna information och råd som främjar en kostnadsmedveten och effektiv regelgivning.</p>
<p>Regelrådets granskning ska omfatta författningsförslaget samt de konsekvensutredningar som ingår i beslutsunderlaget för författningsförslaget. Granskningen ska göras med utgångspunkt i det av regeringen uppsatta målet att minska företagens administrativa kostnader, hänförliga till statliga regelverk. Vidare ska granskningen göras med beaktande av syftet med den föreslagna regleringen.</p>
<p>Regelrådet får ges tillfälle att som remissinstans eller på annat liknande sätt granska förslag till sådana lagar, förordningar och myndigheters föreskrifter som kan få effekt av betydelse för företagens arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt.</p>
<p>Regelrådet sammanträder sedan februari 2009 två gånger i månaden. Fram till utgången av 2010 har 832 remisser kommit in till Regelrådet. Regelrådet har yttrat sig över 393 remisser medan 439 ärenden har varit föremål för kanslisvar. Kanslisvar lämnas när det bedöms att förslaget inte har effekter av betydelse för företagens arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt. Kanslisvar innebär att Regelrådets ledamöter inte yttrar sig över remissen. Regelrådet har tillstyrkt 221 förslag, dvs. bedömt att förslaget har varit det ur företagens synvinkel administrativt bästa, och avstyrkt 170 förslag. Konsekvensutredningar har ansetts vara bristfälliga i 217 ärenden och godtagbara i 154 ärenden. Någon märkbar förbättring av konsekvensutredningarnas kvalitet har dock, enligt Regelrådet, inte skett mellan 2009 och 2010.</p>
<p>Internationell utblick</p>
<p>Regelrådets motsvarigheter i andra EU-medlemsstater är Nationaler Normenkontrollrat i Tyskland, Adviescollege Toetsing Administratieve Lasten (Actal) i Nederländerna och Regulatory Policy Committee (RPC) i Storbritannien. Gemensamt för dessa tre aktörer är att de är rådgivande och att de kommer in tidigt i beredningsprocessen, redan när konsekvensutredningar utarbetas. Regelrådet däremot granskar vanligtvis konsekvensutredningen först i samband med att förslaget sänds på remiss, dvs. betydligt senare i beredningsprocessen än vad de andra europeiska aktörerna gör. Regelmässigt yttrar sig inte de utländska aktörerna över den slutliga konsekvensutredningen eller förslaget till författningstext, till skillnad mot Regelrådet som har att ta ställning till samma förslag till författningstext och konsekvensutredning som andra remissinstanser.</p>
<p>Även EU-kommissionens Impact Assessment Board (IAB), som också är ett rådgivande organ, är involverat tidigt i processen med att ta fram en konsekvensutredning och yttrar sig bara över förslag som inte är slutliga.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>Att förenkla vardagen för Sveriges entreprenörer och företag har varit en av regeringens viktigaste insatser för att skapa jobb och ökad välfärd. Ett ändamålsenligt regelverk som inte medför oproportionerliga eller onödiga kostnader för företagen är viktigt för att Sverige ska bibehålla och öka sin konkurrenskraft. Det är av stor vikt att konsekvenser för företagen blir väl belysta och att regler som berör företag utformas på ett administrativt enkelt sätt. Mot denna bakgrund finns det anledning att se över de direktiv som styr Regelrådets verksamhet. En sådan översyn aviserades i budgetpropositionen för 2011 (prop. 2010/11:1, utg.omr. 24).</p>
<p>Regelrådet ska utveckla sin rådgivande roll</p>
<p>Under de ca två och ett halvt år Regelrådet har verkat har det byggts upp en kunskapsbas i rådet avseende hur regler kan utformas på ett för företagen administrativt enkelt sätt, liksom hur de olika komponenterna i en konsekvensutredning kan beskrivas på ett bra sätt. Det är av vikt att denna kunskap på ett tydligt och enkelt sätt kommer regelgivaren till del i det enskilda lagstiftningsärendet. Regelrådets roll som rådgivande organ bör därför förtydligas. Regelrådet ska i samband med yttranden där rådet avstyrkt en regel eller ansett konsekvensutredningen vara bristfällig lämna förslag på hur bristerna i en konsekvensutredning ska rättas till och om det bedöms möjligt även lämna förslag på hur regeln ska vara utformad. Yttrandena ska kunna ligga till grund för förbättringar av författningsförslag, liksom förbättringar och kompletteringar av konsekvensutredningar. Regelrådet ska vidare utveckla sin rådgivande roll så att rådet så tidigt som möjligt kan ge råd och stöd om detta begärs vid upprättandet av en konsekvensutredning.</p>
<p>Granskningen ska inriktas på substantiella ändringar</p>
<p>Ett beredningsunderlag till regler som föreslås ändrade är begränsat till de ändringar som görs. En konsekvensutredning beskriver just bara de föreslagna ändringarnas konsekvenser. De delar av föreskrifterna som inte berörs av förslaget behandlas inte i konsekvensutredningen. Vanligtvis berörs inte heller enbart språkliga ändringar eller mindre ändringar som innebär att lagstiftningen anpassas och uppdateras eller att föreskrifter överförs oförändrade från en författning till en annan. Denna begränsning ska återspeglas i Regelrådets granskning på så sätt att granskningen ska inriktas på de substantiella ändringar som föreslås. Om Regelrådet bedömer att det skulle finnas potential till att förenkla reglerna i det remitterade förslaget, kan rådets yttrande innehålla ett påpekande om detta.</p>
<p>Regelrådet ska upprätta en exempelsamling</p>
<p>Regelrådet ska upprätta och vidmakthålla en systematisk exempelsamling över hur konsekvenser kan beskrivas på ett bra sätt. Regelgivaren ska här på ett enkelt sätt kunna hitta exempel på hur konsekvenser i olika hänseenden beskrivits. Det är en fördel om Regelrådet, i den omfattning som rådet bedömer lämpligt, lämnar egna kommentarer. Exempelsamlingen ska finnas tillgänglig på Regelrådets webbplats.</p>
<p>Regelrådet ska prioritera kommittéerna vid deras upprättande av konsekvensutredningar</p>
<p>Regelrådet framhåller i sin årsrapport 2010 vikten av att direktiv till utredningar innehåller konkreta krav på konsekvensutredningar. Arbetet med att upprätta konsekvensutredningar har fr.o.m. juni 2008 genom olika styrdokument gjorts enhetligt för kommittéer , Regeringskansliet och förvaltningsmyndigheter under regeringen . Samma krav på innehåll och kvalitet avseende konsekvensutredningar gäller för alla regelgivare. En konsekvensutredning som redan i ett tidigt skede av författningsarbetet uppfyller ställda krav på innehåll och kvalitet, underlättar det fortsatta beredningsarbetet. Regelrådet ska därför prioritera arbetet med att bistå kommittéerna vid deras upprättande av konsekvensutredningar.</p>
<p>Konsekvensutredning på förslag till unionsrättsakt</p>
<p>Över hälften av företagens administrativa kostnader har sitt ursprung i lagstiftning på EU-nivå. Regelförenkling var en högt prioriterad fråga under det svenska ordförandeskapet i EU 2009 och är alltjämt så.</p>
<p>I sin rapport Better Regulation in Europe SWEDEN 2010 framhåller OECD i en av sina rekommendationer vikten av att konsekvensutredningar görs på förslag till lagstiftning på EU-nivå. Vidare framhålls att Regelrådet skulle kunna spela en viktig roll i detta sammanhang .</p>
<p>Det framgår av Statsrådsberedningens cirkulär 14 Riktlinjer för genomförande av unionsrättsakter att det ska ske en noggrann analys av föreslagna unionsrättsakter i ett tidigt skede av förhandlingen. Vidare sägs att en konsekvensutredning bör upprättas i ett så tidigt skede som möjligt och redovisas i beredningsunderlaget i samband med att nya förslag eller ändringar i unionsrätten läggs fram. Har EU-kommissionen gjort en konsekvensutredning kan den tjäna som underlag.</p>
<p>Regelrådet har i en skrivelse av den 15 december 2010 benämnd Synpunkter på regeringens arbete med EU-lagstiftning framhållit vikten av att konsekvenser för svenska företag belyses i förhandlingsarbetet på EU-nivå.</p>
<p>Regelrådet bör kunna spela en roll genom att på begäran bistå genom att granska den konsekvensutredning som upprättats på EU-nivå om förslaget bedöms ha stor påverkan på svenska företag. Vidare ska rådet kunna lämna förslag på i vilken utsträckning en svensk kompletterande konsekvensutredning bör göras och lämna råd och stöd i detta arbete. Därvid kan även Statsrådsberedningens cirkulär 14 Riktlinjer för genomförande av unionsrättsakter tjäna som vägledning. Ansvaret för att göra konsekvensutredningen ska dock inte åligga Regelrådet.</p>
<p>Regelrådets framtagande och analys av statistik</p>
<p>En av Regelrådets uppgifter är att följa utvecklingen inom regelförenklingsområdet och lämna information och råd som kan främja en kostnadsmedveten och effektiv regelgivning. Rådet ska även skriftligen redovisa de resultat som uppnåtts av rådets arbete. Regelrådet ska fortsättningsvis även analysera den statistik som rådet tar fram. Analysen ska kunna ligga till grund för utvecklingen av arbetet med konsekvensutredningar och bidra till att arbetet med att förenkla för företagen blir effektivt. Regelrådet ska i de fall det framgår av de konsekvensutredningar där rådet avgett yttrande redovisa</p>
<p>- med vilka belopp de administrativa kostnaderna ökat eller minskat, i de fall de administrativa kostnaderna kvantifierats i monetära termer, och</p>
<p>- om de administrativa kostnaderna angetts öka eller minska i de fall de administrativa kostnaderna inte kvantifierats i monetära termer.</p>
<p>Regelrådet ska även bl.a. analysera</p>
<p>- de kanslisvar som innehåller en bedömning om att konsekvenserna har begränsade effekter för företagen i syfte att få fram ett underlag som kan ligga till grund för ställningstagande till i vilka fall en konsekvensutredning inte ska behöva upprättas,</p>
<p>- de konsekvensutredningar där rådet avgett yttrande i syfte att få ett underlag för ställningstagande till om det ska införas en gräns/gränsvärde avseende kostnader för när en fullständig konsekvensutredning ska upprättas.</p>
<p>Uppdraget i denna del ska genomföras i nära dialog med Regeringskansliet</p>
<p> (Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:75/2011-08-25T12:00:00+01:002011-08-25T12:00:00+01:002011:75 Tilläggsdirektiv till Utredningen om översyn av lagen om åtgärder mot förorening från fartyg (N 2010:07)Näringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 25 augusti 2011</p>
<p>Förlängd tid för uppdraget</p>
<p>Regeringen beslutade den 15 juli 2010 kommittédirektiv om en översyn av lagen <a href="https://lagen.nu/1980:424">(1980:424)</a> om åtgärder mot förorening från fartyg (dir. 2010:73). Enligt direktivet ska uppdraget redovisas senast den 1 oktober 2011. Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 30 november 2011.</p>
<p> (Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:56/2011-06-30T12:00:00+01:002011-06-30T12:00:00+01:002011:56 Översyn av möjligheten att ge in nationella patentansökningar på engelskaNäringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 30 juni 2011</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2>
<p>En särskild utredare ska utreda och ta ställning till om det bör införas en möjlighet att ge in, behandla och bevilja nationella patentansökningar med patentbeskrivningen på engelska och endast patentkraven översatta till svenska. Syftet med utredningen ska vara att göra en allsidig bedömning av frågan med hänsyn till näringspolitiska, språkpolitiska och offentligrättsliga aspekter.</p>
<p>Om utredaren kommer fram till att en sådan möjlighet bör införas ska denne redovisa de författningsförslag som behövs i patentlagstiftningen och eventuell annan lagstiftning.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 15 mars 2012.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Genom den europeiska patentkonventionen (the Convention on the Grant of European Patents, EPC) är det möjligt att söka s.k. europeiska patent. Ansökan sker vid det Europeiska patentverket (European Patent Office, EPO) som också beviljar patentet. Europeiska patent beviljas på något av EPO:s tre officiella språk, engelska, tyska eller franska. Efter beviljandet väljer sökanden i vilka av EPC:s 38 medlemsländer som patentet ska vara giltigt. Detta sker i respektive land genom en formell och nationellt reglerad valideringsprocess. I Sverige kontrollerar Patent- och registreringsverket, PRV, att patenthavaren inom föreskriven tid uppfyllt formkraven för validering i Sverige. Om så är fallet kungör PRV patentet i Svensk Patenttidning. Efter beviljandet är det europeiska patentet giltigt utifrån nationella regler. Man kan likna det europeiska patentsystemet vid ett knippe nationella patent med ett gemensamt ansökningsförfarande.</p>
<p>Enligt EPC (artikel 65) kan varje medlemsland sätta upp krav på att patentskriften ska översättas till landets språk för att det europeiska patentet ska kunna valideras i landet. Detta har lett till att användarna av det europeiska patentsystemet drabbats av betydande översättningskostnader. Europeiskt näringsliv har därför länge framfört önskemål om lättnader i översättningskraven. Detta har resulterat i den s.k. Londonöverenskommelsen som trädde i kraft den 1 maj 2008. Londonöverenskommelsen har tillträtts av 16 av EPC:s 38 medlemsstater, däribland Sverige, och innebär att de anslutna länderna under vissa förutsättningar avstår från möjligheten att ställa upp krav på översättningar. För svensk del innebär Londonöverenskommelsen i korthet att om ett europeiskt patent har beviljats på engelska så krävs endast att de s.k. patentkraven översätts till svenska.</p>
<p>Patentkraven är en volymmässigt liten men innehållsmässigt viktig del av patentskriften. Patentkraven som vanligtvis består av ca 1-3 sidor innehåller definitionen av den patenterade uppfinningen. Denna ska förstås mot bakgrund av patentskriftens andra del, den s.k. beskrivningen som vanligtvis består av 10-20 sidor, där uppfinningen och dess industriella tillämplighet beskrivs relativt ingående.</p>
<p>Nationella svenska patent måste beviljas på svenska. En ansökan som är formulerad på engelska handläggs dock av PRV fram till publiceringen. Senast i samband med publiceringen, som normalt sker 18 månader efter ingivningsdagen, måste patentansökan i sin helhet ha givits in i en svensk översättning och det är i denna språkdräkt som patentet beviljas. Ett svenskt patent beviljas genom att det kungörs av PRV i Svensk Patenttidning. Patentskriften biläggs kungörelsen. Svensk Patenttidning publiceras på internet.</p>
<p>I PRV:s patentregister fanns vid utgången av 2010 ca 97 000 patent. Av dessa var knappt 83 procent europeiska patent och drygt 17 procent nationella svenska patent. Tendensen är att andelen europeiska patent ökar. Enligt statistik från PRV var nästan 90 procent av de patent som blev gällande i Sverige under 2008 europeiska patent.</p>
<p>Island, Nederländerna och Danmark har valt att anpassa sina nationella regler efter Londonöverenskommelsen och tillåter numera att nationella ansökningar handläggs och patent beviljas utan att beskrivningen översätts från engelska. I Finland godkände riksdagen den 11 mars 2011 en proposition som innebär att en sådan ordning införs även i Finland. Den finska riksdagen godkände samtidigt Finlands anslutning till Londonöverenskommelsen. Finland blir således det sjuttonde av EPC:s medlemsstater som ansluter sig till Londonöverenskommelsen.</p>
<p>Behov av en översyn</p>
<p>PRV och olika branschorganisationer som t.ex. Svenskt Näringsliv, Läkemedelsindustriföreningen och Företagarna har framfört önskemål till regeringen att det ska bli möjligt att ge in ansökningar och få svenska patent beviljade på engelska på motsvarande sätt som idag är möjligt när det gäller europeiska patent validerade i Sverige. Näringslivet ser detta som en åtgärd som skulle medföra förenklingar och betydande kostnadsbesparingar. PRV har anfört att en sådan möjlighet skulle göra det mer attraktivt att söka nationella svenska patent. Samtidigt väcks vissa frågor med anknytning till offentlighetsprincipen samt språkanvändningen vid svenska myndigheter.</p>
<p>Näringspolitiska aspekter</p>
<p>Svenska innovativa företag arbetar i dag ofta internationellt och har därmed behov av patentskydd inte enbart i Sverige utan även på andra marknader. Det finns dock fördelar med att göra den första patentansökan för en viss uppfinning nationellt och därefter successivt utöka sitt patentskydd genom patentansökningar även i andra länder. På detta sätt kan man i en liten skala pröva om uppfinningen är patenterbar innan man tar de kostnader och det arbete som det innebär att söka internationellt. Vidare kan man då dra nytta av de kortare handläggningstider som ofta råder vid en liten nationell myndighet som t.ex. PRV.</p>
<p>I dag måste en innehavare av ett svenskt patent översätta sitt patent innan han eller hon med detta som grund kan ansöka t.ex. vid EPO eller i USA. Om patenthavaren i stället har fått sitt första patent beviljat vid EPO eller vid någon av de nationella myndigheter som accepterar engelska behöver han eller hon i motsvarande situation inte göra någon översättning.</p>
<p>Patentskrifter har en utpräglad teknisk natur och översättningar är en kostsam process. De näringslivsorganisationer som vänt sig till regeringen anser att den nuvarande regleringen skapar ekonomiska incitament att välja bort en svensk nationell patentansökan till förmån för en ansökan vid EPO eller en nationell ansökan i ett land som accepterar engelska i patentansökningar.</p>
<p>PRV har anfört att den gällande ordningen kan leda till ett minskat antal nationella patentansökningar, vilket kommer att ge minskade intäkter för PRV. Detta kan få konsekvenser för myndighetens möjlighet att upprätthålla sin kompetens på viktiga områden. PRV har anfört att det i förlängningen kan leda till att PRV förlorar sin status som s.k. PCT-myndighet. En PCT-myndighet har rätt att utföra granskningar enligt det internationella granskningssamarbetet inom ramen för Patent Cooperation Treaty (PCT). För att få vara PCT-myndighet krävs att myndigheten har ca 100 granskare.</p>
<p>PRV har pekat på att medan det stora flertalet patentmyndigheter ser en nedgång i antalet nationella ansökningar så är trenden i Nederländerna den motsatta. Där har under 2009 (fram till november) antalet inlämnade nationella ansökningar ökat med 5 procent. Ökningen har främst skett bland små och medelstora företag och förklaras med den där införda möjligheten att ge in nationella ansökningar och bevilja patent på engelska, vilken ca en tredjedel av sökandena använder sig av. Motsvarande statistik från PRV visar en nedgång i antalet nationella ansökningar om 8 procent. Mot bakgrund av att det sakligt och rättsligt sätt inte är någon skillnad mellan svenska patent och europeiska patent som är giltiga i Sverige, upplevs det som ett problem att förklara för användare av patentsystemet vad som motiverar de skilda översättningskraven.</p>
<p>Språkpolitiska och offentligrättsliga aspekter</p>
<p>I språklagen <a href="https://lagen.nu/2009:600">(2009:600)</a> anges att svenska är huvudspråk i Sverige (4 §). För att svenska språket ska kunna fylla denna funktion och därmed vara samhällets gemensamma språk har det allmänna ålagts ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas (6 §). I detta ansvar ligger att åtgärder ska vidtas för att förhindra att svenska språket tappar mark inom de områden som omfattas av offentlig verksamhet.</p>
<p>Som en konsekvens av att det i språklagen uttryckligen anges att svenskan har ställning som huvudspråk, finns också en reglering i lagen av innebörd att språket inom den offentliga verksamheten är svenska (10 §). Denna reglering har inte minst sin bakgrund i bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet i tryckfrihetsförordningen. För att offentlighetsprincipen ska fylla sin funktion är det väsentligt att de handlingar som blir allmänna är skrivna på svenska.</p>
<p>En förutsättning för svenskans funktion som huvudspråk är att det är ett komplett språk (se prop. 2008/09:153 s. 33). Det innebär att svenskan ska kunna användas inom alla områden, vilket kräver att det fortlöpande skapas svenska termer för innovation och andra nya företeelser och begrepp. Myndigheterna har därför också ålagts ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas (12 § språklagen). I förarbetena till språklagen betonas samtidigt att behovet av att skapa ny terminologi behöver vägas mot de förutsättningar som finns inom särskilda verksamhetsområden.</p>
<p>För att förstå ett patent är det nödvändigt att ta del av patentkraven men också den s.k. patentbeskrivningen. En konsekvens av att införa en möjlighet att ge in nationella patentansökningar och att få dessa beviljade delvis på engelska skulle därför bli att innebörden av ett beslut om ett nationellt patent inte går att tillgodogöra sig på svenska. Detta skulle kunna innebära minskade möjligheter till insyn. Se dock prop. 2005/06:189 s. 31 f. angående genomförandet av Londonöverenskommelsen.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>Utredaren ska utreda och ta ställning till om det bör införas en möjlighet att ge in, behandla och bevilja nationella patentansökningar med patentbeskrivningen på engelska och endast patentkraven översatta till svenska. Utredaren ska särskilt bedöma om fördelarna överväger nackdelarna med en sådan möjlighet utifrån näringspolitiska, språkpolitiska och offentligrättsliga aspekter. Utredaren bör studera hur frågan behandlats i andra till Londonöverenskommelsen anslutna länder, och då särskilt andra anslutna nordiska länder.</p>
<p>Om utredaren finner att en sådan möjlighet bör införas ska denne också lämna förslag till de författningsändringar som behövs i patentlagstiftningen och i eventuell annan lagstiftning. Utredaren ska göra en konsekvensutredning i enlighet med vad som närmare följer av 14-15 a §§ kommittéförordningen <a href="https://lagen.nu/1998:1474">(1998:1474)</a>. Utredaren ska samråda med berörda myndigheter och organisationer.</p>
<h2 id="redovisning">Redovisning av uppdraget</h2>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 15 mars 2012.</p>
<p> (Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:65/2011-06-22T12:00:00+01:002011-06-22T12:00:00+01:002011:65 Tilläggsdirektiv till Statsstödsutredningen (N 2010:02)Näringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 22 juni 2011</p>
<p>Förlängd tid för uppdraget</p>
<p>Regeringen beslutade den 4 februari 2010 kommittédirektiv om att bl.a. överväga förändringar i de svenska genomförandereglerna på statsstödsområdet (dir. 2010:09). Enligt det direktivet skulle uppdraget redovisas senast den 1 mars 2011. Genom tilläggsdirektiv förlängdes utredningstiden t.o.m. den 30 juni 2011 (dir. 2011:16).</p>
<p>Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 31 oktober 2011.</p>
<p> (Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:57/2011-06-22T12:00:00+01:002011-06-22T12:00:00+01:002011:57 Översyn av de statliga insatserna för dammsäkerhetNäringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 22 juni 2011</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2>
<p>En särskild utredare ska lämna förslag till ett förtydligat regelverk för dammsäkerhet som komplement till de övergripande bestämmelser som finns i bl.a. miljöbalken. Regelverket ska stödja en utveckling av dammsäkerhetsarbetet hos dammägarna, en samordnad beredskap för dammbrott, samt en stärkt tillsyn av dammsäkerheten, särskilt avseende de dammar som i händelse av dammbrott förutom fara för många människors liv och hälsa, skulle kunna förorsaka allvarliga störningar i samhällsviktiga verksamheter. Utredaren ska bl.a.:</p>
<p>- lämna förslag till utformning av ett obligatoriskt klassificeringssystem för alla dammanläggningar utifrån de konsekvenser som ett dammbrott skulle kunna orsaka,</p>
<p>- lämna förslag till lagstiftning och andra åtgärder som krävs för att möjliggöra en strukturerad rapportering från dammägare till tillsynsmyndigheterna vars omfattning ska anpassas efter vilken kategori dammarna tillhör,</p>
<p>- utreda om tillsynsvägledningen för dammsäkerhet och åtgärder för att främja dammsäkerheten i landet sker i tillräcklig omfattning och genom lämplig organisation eller om den bör inordnas i någon annan myndighets organisation.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 30 juni 2012.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Dammsäkerhet</p>
<p>Det finns i dag ca 10 000 dammar i Sverige. Med damm avses ett byggnadsverk avsett som barriär för att innehålla eller utestänga vatten. Huvuddelen av de dammanläggningar där ett dammbrott skulle medföra betydande konsekvenser tillhör företag inom vattenkraft- och gruvindustrin. För uppskattningsvis 500 av dessa dammanläggningar skulle ett dammbrott medföra betydande konsekvenser för liv, hälsa, miljö eller ekonomiska värden. För några tiotal av dessa dammar skulle ett dammbrott få särskilt stora konsekvenser. Med dammsäkerhet avses dels förebyggande av dammbrott, felaktig drift och andra händelser som kan resultera i okontrollerad och hastig utströmning av uppdämt vatten, dels åtgärder för att begränsa skador till följd av sådana händelser (beredskap för dammbrott).</p>
<p>Gällande reglering av dammsäkerhetsfrågor</p>
<p>Det finns inte någon särskild lag om dammsäkerhet i Sverige. I stället är flera olika författningar tillämpliga på dammsäkerhetsområdet. Miljöbalken <a href="https://lagen.nu/1998:808">(1998:808)</a> innehåller vissa bestämmelser som är tillämpliga för dammsäkerhet. Lagen <a href="https://lagen.nu/2003:778">(2003:778)</a> om skydd mot olyckor innehåller bestämmelser som syftar till att bereda människors liv och hälsa samt egendom och miljö ett tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor. Enligt dessa bestämmelser är verksamhetsutövare skyldiga att skaffa den kunskap som behövs, undersöka och bedöma riskerna med verksamheten från hälso- och miljösynpunkt, utarbeta och följa rutiner för egenkontroll samt i övrigt vidta nödvändiga åtgärder och ha beredskap för att undvika olyckor och skador. Den som är underhållsansvarig för en damm - vanligtvis ägaren - är skyldig att underhålla dammen. Om ett dammbrott ändå skulle inträffa är ägaren strikt ansvarig enligt miljöbalken för de skador som uppstår till följd av dammbrottet. För dammanläggningar som klassats som farlig verksamhet är dammägaren skyldig att i skälig omfattning hålla eller bekosta beredskap och åtgärder i övrigt för att komplettera kommuners beredskap för att möjliggöra effektiva räddningsinsatser (begränsa skador på människor eller miljön) i händelse av dammbrott. Även plan- och bygglagen <a href="https://lagen.nu/2010:900">(2010:900)</a> innehåller bestämmelser om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m. som gäller för dammbyggnader, bl.a. i fråga om bärförmåga, stadga och beständighet.</p>
<p>Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet för vattenverksamheter enligt miljöbalken, vari dammsäkerheten ingår. Tillsynen omfattar bl.a. kontroll av att regelverket och villkor i givna tillstånd efterlevs och att det vid behov vidtas åtgärder för att verksamhetsutövarna ska göra rättelse. Länsstyrelserna har enligt förordningen <a href="https://lagen.nu/2006:942">(2006:942)</a> om krisberedskap och höjd beredskap och förordningen <a href="https://lagen.nu/2007:825">(2007:825)</a> med länsstyrelseinstruktion även samordningsansvar inom respektive län för krisberedskapen. Kommunen ansvarar vidare för tillsyn enligt lagen om skydd mot olyckor när det gäller dammar som klassats som farlig verksamhet enligt lagen om skydd mot olyckor (2 kap. 4 §).</p>
<p>Elberedskapslagen <a href="https://lagen.nu/1997:288">(1997:288)</a> innehåller bestämmelser om beredskap vid produktion och överföring av el samt vid handel med el. Bestämmelserna reglerar ansvaret för den planering och de övriga åtgärder som behövs för att tillgodose elförsörjningen i landet vid höjd beredskap enligt lagen <a href="https://lagen.nu/1992:1403">(1992:1403)</a> om totalförsvar och höjd beredskap. Den som driver en sådan verksamhet är skyldig att vidta de beredskapsåtgärder som beslutats av elberedskapsmyndigheten Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät), t.ex. avseende åtgärder som berör dammar. Därutöver finns bestämmelser i säkerhetsskyddslagen <a href="https://lagen.nu/1996:627">(1996:627)</a> och skyddslagen <a href="https://lagen.nu/2010:305">(2010:305)</a> om åtgärder för säkerhetsskydd, skydd mot sabotage, terrorism och spioneri som i vissa fall kan omfatta dammanläggningar.</p>
<p>Svenska kraftnät är central tillsynsvägledande myndighet vad gäller dammsäkerhet. Svenska kraftnät ska enligt sin instruktion (SFS 2007:1119) i fråga om dammsäkerhet:</p>
<p>- följa klimatförändringarnas påverkan samt följa och medverka i utvecklingen i landet,</p>
<p>- verka för att möjligheterna att minska skador till följd av höga flöden utvecklas och tas till vara,</p>
<p>- regelbundet rapportera till regeringen om utvecklingen och vid behov föreslå åtgärder,</p>
<p>- uppmärksamma behovet av forskning,</p>
<p>- svara för tillsynsvägledning enligt miljötillsynsförordningen <a href="https://lagen.nu/2011:13">(2011:13)</a>, och</p>
<p>- vid behov samråda med berörda myndigheter och organisationer.</p>
<p>Kraft- och gruvindustrins riktlinjer för dammsäkerhet</p>
<p>Kraftindustrin antog 1997 Kraftföretagens riktlinjer för dammsäkerhet (RIDAS) som består av dels ett huvuddokument, dels mer detaljerade tillämpningsanvisningar. De medlemsföretag som tillämpar RIDAS inriktar sitt dammsäkerhetsarbete i första hand på att så långt möjligt skydda människors liv och hälsa, men beaktar även andra skyddsbehov. Kraven på dammsäkerhet ställs i relation till bedömda konsekvenser i händelse av dammbrott. Föreningen för gruvor, mineral och metallproducenter i Sverige (SveMin) utgav 2007 gruvindustrins motsvarande riktlinjer för dammsäkerhet gällande gruvdammar (GruvRIDAS).</p>
<p>Enligt riktlinjerna förutsätts dammsäkerhetsarbetet styras och prioriteras utifrån analyser av dammanläggningarnas status och konsekvenserna i händelse av dammbrott. Medlemsföretagens dammar ska därför klassificeras utifrån en bedömning av den maximala skada som kan bli följden av ett dammbrott. Kraftindustrin har för detta ändamål utarbetat ett system för konsekvensklassificering där konsekvenserna av dammbrott värderas med avseende på sannolikheten för förlust av människoliv eller allvarlig personskada samt skador på miljö, samhällsanläggningar och andra ekonomiska värden. Klassificeringssystemet består av fyra konsekvensklasser; 1A, 1B, 2 och 3, där 1A motsvarar de allvarligaste konsekvenserna. När ett dammbrott skulle medföra en icke försumbar sannolikhet för förlust av människoliv eller allvarlig personskada klassificeras dammen i konsekvensklass 1A eller 1B. I konsekvensklass 2 finns dammar där sannolikheten är icke försumbar för beaktansvärd skada på samhällsanläggningar, miljövärde eller ekonomisk skadegörelse vid ett dammbrott.</p>
<p>Genomförd översyn av de statliga insatserna för dammsäkerhet</p>
<p>Regeringen gav i regleringsbrevet för budgetåret 2008 avseende Svenska kraftnät myndigheten i uppdrag att se över de statliga insatserna för dammsäkerhet. I översynen ingick att pröva om nuvarande system för dammsäkerhet svarar mot de krav på säkerhet som samhället ställer i dag. Översynen omfattade även att pröva samhällets behov av att tydligare reglera dammägarnas egenkontroll samt tillsynsvägledningens och tillsynens omfattning, organisation och krav på kompetens. Ytterligare en fråga som skulle belysas var hur tillsynen bör finansieras. En bakgrund till uppdraget var Riksrevisionens granskningsrapport Säkerheten vid vattenkraftdammar (RiR 2007:9). Riksrevisionen pekade i sin rapport på en rad brister i arbetet med dammsäkerhet och rekommenderade en samlad översyn av de statliga insatserna för dammsäkerhet.</p>
<p>Svenska kraftnät redovisade uppdraget i rapporten Översyn av de statliga insatserna för dammsäkerhet i juni 2010. Svenska kraftnät anser att dammsäkerheten behöver utvecklas och att nuvarande system för dammsäkerhet inte motsvarar de krav på säkerhet som samhället i dag måste ställa. Stärkta statliga insatser motiveras främst av förekomsten av dammar som i händelse av dammbrott förutom fara för många människors liv och hälsa, skulle kunna förorsaka allvarliga störningar i samhällsviktiga verksamheter. För dessa anläggningar är det särskilt angeläget att samhället har sakkunnig insyn i och kontroll av säkerheten.</p>
<p>Svenska kraftnät anser bl.a. att staten bör utarbeta och införa ett särskilt regelverk som förtydligar miljöbalkens innebörd för dammsäkerhetsområdet. Detta är särskilt angeläget för de dammar som i händelse av dammbrott kan förorsaka mycket allvarliga konsekvenser som skulle innebära en svår påfrestning på samhället. Svenska kraftnät anser därför att ett bindande, konsekvensbaserat, klassificeringssystem bör införas i Sverige. Alla dammar bör klassificeras efter de potentiella konsekvenser som kan bli följden av dammbrott och ett sådant system bör ingå i regelverket. Ett nytt regelverk bör lägga fast styrande principer för säkerhetsarbetet kopplat till de olika kategorierna. Dessa principer bör anknyta till samhällets mål och miljöbalkens krav på verksamhet som kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa, miljö eller skada för enskilda eller allmänna intressen. Svenska kraftnät föreslår även att tillsynen över dammsäkerhet samt tillsynsvägledningen utvecklas och stärks. Svenska kraftnät framhåller även vikten av fortsatta statliga satsningar på forskning och utveckling inom dammsäkerhetsområdet för att främja kunskapsutveckling och kompetensförsörjning och att tillgången till kompetens vad gäller dammsäkerhet säkerställs hos såväl dammägare som den tillsynsvägledande myndigheten.</p>
<p>Remissinstansernas synpunkter på Svenska kraftnäts översyn av de statliga insatserna för dammsäkerhet</p>
<p>Svenska kraftnäts rapport Översyn av de statliga insatserna för dammsäkerhet har remissbehandlats. Remissinstanserna instämmer i stort och är överlag positiva till inriktningen på rapportens förslag. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) instämmer i att dammsäkerheten behöver utvecklas och att nuvarande system för dammsäkerhet inte motsvarar de krav på säkerhet som samhället måste ställa. MSB anser att stärkta insatser från staten främst behövs för de dammar där ett dammbrott kan få katastrofala konsekvenser. Kammarkollegiet anser att regelverket för dammsäkerhet behöver förtydligas och att genomförandet sedan måste ske så att det preciserade regelverket får genomslag vid tillståndsprövning enligt miljöbalken. De länsstyrelser som lämnat yttrande ställer sig positiva till rapportens förslag och framhåller behovet av en stärkt och utvecklad tillsyn och att tillsynsvägledningen förstärks. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tillstyrker förslag om förstärkta insatser avseende dammar med särskilt stora konsekvenser i händelse av dammbrott och betonar behov av erforderliga resurser och kompetens hos länsstyrelsen samt samordning mellan länsstyrelsen och kommun/kommuner.</p>
<p>Branschföreningen Svensk Energi framhåller att dammägarens ansvar är mycket långtgående i enlighet med gällande lagstiftning och anser att de utvecklingsbehov som rapporten pekar på, kan tillgodoses inom ramen för den modell och de regelverk som finns idag. Föreningen för gruvor, mineral- och metallproducenter i Sverige (SveMin) anser att rapporten ger uttryck för en övertro på de förbättringar som skulle kunna åstadkommas med en mer detaljerad lagreglering och framhåller att det viktiga är att lagstiftningen är mycket tydlig med avseende på dammägarens totala ansvar för dammsäkerheten.</p>
<p>Några remissinstanser instämmer i Svenska kraftnäts förslag att föra över ansvaret för tillsynsvägledningen från Svenska kraftnät till MSB. Statskontoret och Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) anser dock att detta förslag behöver utredas ytterligare. FOI saknar dessutom en analys av vilka andra myndigheter som skulle kunna vara aktuella för att överta ansvaret.</p>
<p>Behov av en utredning i syfte att förtydliga regelverket för dammsäkerhet och möjliggöra en effektivare tillsyn</p>
<p>Tydligare och mer detaljerade krav på dammsäkerhet behövs</p>
<p>Svenska kraftnäts redovisade översyn av de statliga insatserna för dammsäkerhet visar att det finns ett behov av ett tydligare regelverk för dammsäkerhet. Mot bakgrund av de omfattande konsekvenser som en dammolycka i de största dammarna skulle kunna medföra vad gäller förlust av människoliv och vad gäller samhällsviktig verksamhet finns skäl att samhället ställer upp mer detaljerade krav på dammsäkerhet. Omstruktureringen och internationaliseringen inom kraftindustrin har även medfört att många dammanläggningar under senare år bytt ägare och i dag ingår i internationella koncerner, t.ex. norska Statkraft AS, finska Fortum Oyj och tyska Eon AG. Systemen för dammsäkerhet bygger i flera europeiska länder på en mer omfattande offentligrättslig reglering än vad som är fallet i Sverige. Ofta finns det en särskild dammsäkerhetslagstiftning och myndighetsföreskrifter på detaljnivå. Det kan inte uteslutas att ledningen för koncerner med hemvist i länder med sådana system kan uppleva dagens svenska krav som otydliga med åtföljande risk för att ansvaret för egenkontroll inte tas fullt ut. Dagens regelverk om egenkontroll innebär att det ges ett stort tolkningsutrymme och att mer precis vägledning för dammsäkerhetsarbetet saknas. Även om det för närvarande pågår ett utvecklingsarbete i branschen utifrån identifierade utvecklingsbehov i Svenska kraftnäts rapport och stora investeringar har gjorts för att höja dammsäkerheten finns ett behov av att stärka de statliga insatserna. När det gäller Svenska kraftnäts förslag om utvecklad tillsynsvägledning har regeringen uppdragit åt Svenska kraftnät att vidareutveckla denna verksamhet inom ramen för dagens regelverk. En viktig förutsättning på något längre sikt är dock att dagens regelverk preciseras för att långsiktigt stärka tillsynen av dammsäkerheten. Det finns i dag heller inte någon särskild lag om dammsäkerhet i Sverige. Det är i stället flera olika författningar som är tillämpliga på dammsäkerhetsområdet vilket gör att det finns behov av att tydliggöra hur de olika författningarna, relaterade roller och myndighetsansvar samspelar avseende dammsäkerhet.</p>
<p>Enligt 22 kap. 25 § miljöbalken ska tillståndsdomar i förekommande fall innehålla bestämmelser om verksamhetens säkerhet och tekniska utformning i övrigt. Endast ett fåtal dammar för vattenkraft har byggts efter det att denna bestämmelse tillkom, varför den saknat betydelse för utformningen av huvuddelen av vattenkraftdammarna. Men vid tillståndsprövning i samband med säkerhetshöjande åtgärder och då för framför allt gruvdammar har domarna under senare år i ökad omfattning tagit upp olika detaljer om konstruktion, övervakningsanordningar m.m. vid tillståndsprövningen. Tydliggörande generella regler för dammsäkerhet gällande alla dammar, oavsett om anläggningen blivit föremål för en ny tillståndsprövning eller ej, borde i stället utarbetas.</p>
<p>En obligatorisk konsekvensklassificering av dammar behövs</p>
<p>Internationellt är det praxis att klassificera dammar efter de potentiella konsekvenser som ett dammbrott skulle kunna förorsaka. Klassningen syftar till att styra dammsäkerhetsarbetet så att resurserna i första hand läggs på det ur säkerhetssynpunkt mest angelägna. Klassningen gör det möjligt att ställa differentierade krav på dammsäkerhet, ägarnas egenkontroll, rapporteringen till myndigheter etc. för dammar i de olika klasserna. Strängare krav kan ställas på dammar med stora potentiella konsekvenser i händelse av dammbrott. Branschriktlinjerna (RIDAS) har tillsammans med riktlinjerna för bestämning av dimensionerande flöden för dammanläggningar kommit att fungera som drivkrafter för de uppgraderingar av befintliga dammanläggningar och den modernisering av dammsäkerhetsarbetet som pågår. Dammägarnas egenkontroll, så som den beskrivs i RIDAS, särskiljer dock inte dammar där ett dammbrott kan leda till en svår påfrestning för samhället från övriga högkonsekvensdammar. Branschriktlinjerna är lovvärda men de resurser som används för att fortlöpande utveckla och hålla riktlinjerna aktuella är inte tillräckliga. Det är vidare otillfredsställande att det saknas en offentligt redovisad granskning av riktlinjerna. Det bör säkerställas att den tolkning av regelverket som görs genom riktlinjerna verkligen lever upp till lagstiftarens krav, att riktlinjerna innefattar alla för dammsäkerheten viktiga aspekter samt att de återspeglar god internationell nivå för dammsäkerhet. Riktlinjerna är även frivilliga att följa och tillämpas heller inte fullt ut för alla dammar där ett dammbrott kan få betydande konsekvenser.</p>
<p>Ansvarsfördelningen och samordningen av beredskapsplaneringen i händelse av dammbrott behöver tydliggöras</p>
<p>För dammanläggningar som klassats som farlig verksamhet är dammägaren skyldig att i skälig omfattning hålla eller bekosta beredskap och åtgärder i övrigt för att komplettera kommuners beredskap för att möjliggöra effektiva räddningsinsatser i händelse av dammbrott. Det finns behov av att tydliggöra roller och ansvar avseende samordnad beredskap för dammbrott. Det är i dag oklart vem som förväntas leda utvecklingen avseende beredskapsutvecklingen samt hur dammägare ska komplettera kommuners beredskap för att möjliggöra effektiva räddningsinsatser.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>Tydligare och vidareutvecklat regelverk för dammsäkerhet</p>
<p>Utredaren ska med utgångspunkt i Svenska kraftnäts redovisade översyn av de statliga insatserna för dammsäkerhet (dnr N2010/4863/E) lämna förslag till ett förtydligat regelverk för dammsäkerhet som komplement till miljöbalkens övergripande bestämmelser samt övriga författningar som reglerar dammsäkerhetsfrågor. Regelverket ska stödja en utveckling av dammsäkerhetsarbetet hos dammägarna, en samordnad beredskap för dammbrott samt myndigheternas tillsyn och tillsynsvägledning, särskilt avseende de dammar som i händelse av dammbrott förutom fara för många människors liv och hälsa, skulle kunna förorsaka allvarliga störningar i samhällsviktiga verksamheter. Utredaren ska även klarlägga hur gällande reglering av dammsäkerhetsfrågor samspelar vad gäller roller och myndighetsansvar. Utredaren ska redovisa en internationell jämförelse av hur dammsäkerhet regleras i länder med dammar där dammbrott kan få stora konsekvenser.</p>
<p>Utredaren ska lämna förslag till utformning av ett obligatoriskt klassificeringssystem för alla dammanläggningar utifrån de konsekvenser som ett dammbrott skulle kunna orsaka med beaktande av bl.a. av klimatförändringarnas påverkan. Utredaren ska lämna förslag till styrande principer för säkerhetsarbetet för de olika kategorierna av dammar. Utredaren ska även lämna förslag till preciserade regler gällande krav på verksamhetsutövarnas strategi och ledningssystem för dammsäkerhet och dokumenterade rutiner för egenkontroll. Utredaren ska dessutom lämna de förslag till lagstiftning och andra åtgärder som krävs för att möjliggöra en strukturerad rapportering från dammägare till tillsynsmyndigheterna vars omfattning ska anpassas efter vilken kategori dammarna tillhör. Utredaren ska i detta sammanhang lämna förslag som innebär att tillsynsvägledande myndighet får meddela föreskrifter om dammägares rapportering till tillsynsmyndigheterna.</p>
<p>Utredaren ska även klarlägga om tillsynsmyndigheten, enligt nuvarande bestämmelser, har möjlighet att förelägga dammägarna att temporärt sänka vattennivån i magasin om denne inte kan visa att dammsäkerheten är tillfredsställande vid högt magasinsvattenstånd avseende dammar med stora konsekvenser i händelse av dammbrott eller att förelägga om andra åtgärder som bedöms lämpliga.</p>
<p>Vidare ska utredaren klargöra om och i sådant fall hur skyddslagen <a href="https://lagen.nu/2010:305">(2010:305)</a> och sekretesslagstiftningen kan tillämpas för dammar som kan orsaka stora konsekvenser vid händelse av dammbrott samt samspelet med övrig relaterad lagstiftning i syfte att stärka säkerheten i elförsörjningen.</p>
<p>Utredaren ska klarlägga vem som bör leda utvecklingen av samordnad beredskap för dammbrott och hur dammägare ska komplettera kommuners beredskap för att möjliggöra effektiva räddningsinsatser.</p>
<p>Utredaren ska även utreda hur herrelösa dammar bör hanteras från dammsäkerhetssynpunkt.</p>
<p>Utredaren får om det bedöms lämpligt lämna andra förslag som bedöms kunna stärka tillsynen av dammsäkerheten.</p>
<p>Myndighetsorganisation för tillsyn, tillsynsvägledning och främjande avseende dammsäkerhet</p>
<p>Utredaren ska utreda om tillsyn och tillsynsvägledning för dammsäkerhet i dag sker i tillräcklig omfattning utifrån de krav på dammsäkerhet som samhället bör ställa. Utredaren ska även utreda och utvärdera om tillsynsvägledningen och övriga uppgifter inom Svenska kraftnäts samlade uppdrag att främja dammsäkerheten i landet bedrivs genom lämplig organisation eller om den bör inordnas i någon annan myndighets organisation i syfte att stärka dammsäkerhetsutvecklingen, effektiviteten och eventuellt renodla Svenska kraftnäts uppgifter till sådana som avser deras kärnverksamhet att driva stamnätet för el och vara systemansvarig för elförsörjningen. Utredaren ska särskilt analysera vilken kompetens som uppgifterna kräver med avseende på dammar med särskilt stora konsekvenser i händelse av dammbrott. Utredaren ska vidare utreda hur ansvarfördelningen mellan den tillsynsvägledande myndigheten och tillsynsmyndigheten lämpligen bör ordnas vad gäller tillsynen av dammar i denna kategori. I detta sammanhang ska förslag till finansiering av myndighetsuppgifterna lämnas, t.ex. genom avgiftsfinansiering, samt resursbehovet bedömas. Om utredaren bedömer det lämpligt ska förslag lämnas om en överföring av tillsyn, tillsynsvägledningen och relaterade främjandeuppgifter avseende dammsäkerhet till en annan myndighet.</p>
<p>Konsekvensbeskrivningar</p>
<p>De ekonomiska konsekvenserna för dammägarna och berörda myndigheter av de förslag som lämnas ska redovisas. Om utredaren föreslår åtgärder som kräver finansiering ska förslag till sådan lämnas.</p>
<h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2>
<p>Utredaren ska, när det gäller redovisning av förslagets konsekvenser för små företag, samråda med Näringslivets regelnämnd. Utredaren ska även i sitt arbete beakta regeringens målsättning om regelförenkling och att minska företags administrativa kostnader för att följa olika regelverk. Utredaren ska samråda med berörda statliga utredningar, myndigheter och intresseorganisationer. Utredaren ska vidare samråda med Säkerhetspolisen avseende förslag till utformning av klassificeringssystem för dammanläggningar och eventuella förslag till säkerhetsskyddsåtgärder till skydd mot terrorism. Utredaren ska även beakta Svenska kraftnäts pågående utvecklingsarbete avseende tillsynsvägledningen för dammsäkerhet.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 30 juni 2012.</p>
<p> (Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:54/2011-06-22T12:00:00+01:002011-06-22T12:00:00+01:002011:54 Åtgärder för att öka småföretagens it-användningNäringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 22 juni 2011</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2>
<p>En särskild utredare ska bl.a.</p>
<p>- analysera it-användningen bland småföretag och identifiera hinder mot en ökad användning som föreligger,</p>
<p>- kartlägga befintliga offentliga åtgärder på nationell, regional och lokal nivå med syfte att främja och underlätta it-användningen bland småföretag, samt bedöma åtgärdernas effektivitet,</p>
<p>- utifrån kartläggningarna och analyserna utreda och lämna förslag på justeringar i befintliga åtgärder och föreslå eventuellt nya riktade och generella åtgärder som främjar en ökad it-användning bland småföretag i alla delar av landet i de fall olika slag av marknadsmisslyckanden annars kan konstateras medföra negativa samhällsekonomiska konsekvenser.</p>
<p>Syftet är att stärka småföretagens utveckling och konkurrenskraft genom att undanröja hinder mot en ökad användning av it-lösningar.</p>
<p>Utredaren ska lämna ett delbetänkande senast den 31 mars 2012. Uppdraget ska redovisas senast den 1 oktober 2012.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Olika former av it-lösningar möjliggör för företag att lättare nå nya marknader, uppnå lägre kostnader, förbättra intern och extern kommunikation, förenklar samarbete och koordinering av produktionen med andra företag. It och internet ger även bättre förutsättningar för innovation genom enklare åtkomst till olika former av kunskap och information. Omfattningen av företags användning av it måste ställas i relation till deras faktiska behov utifrån affärsmässiga grunder. Både under- och överinvesteringar i it kan leda till att företagets affärsmöjligheter och ekonomiska styrka försvagas. Det slutgiltiga ansvaret för att bedöma företagets behov av it-användning, liksom förutsättningarna att investera i olika it-lösningar, ligger på de enskilda företagen.</p>
<p>Regeringen antog i juli 2010 en strategi för ökad tjänsteinnovation. I strategin konstateras bl.a. att det bör finnas en potential för många företag att förmedla tjänster över internet som en vidareutveckling av befintlig verksamhet. Här handlar det om att företag tar till sig den nya tekniken och integrerar den i sin verksamhet. Statliga insatser för att främja it-användningen har främst varit fokuserade på åtgärder som syftar till att stimulera bredbandsutbyggnaden. Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser (Tillväxtanalys) konstaterar i rapporten IT i landsbygder - IT-användning med fokus på företag med färre än 10 anställda (dnr N2010/4323/ITP) att tillgång till och användning av elektronisk kommunikation är en viktig förutsättning för tillväxt och sysselsättning i alla delar av landet. Flera myndigheter har också olika former av uppdrag för att uppnå en bred tillgång och användning av it. Tillväxtanalys konstaterar samtidigt att insatserna i första hand är fokuserade på infrastrukturutbyggnad för att främja en ökad tillgång till it-verktyg. Detta har varit samhällsekonomiskt motiverat då det handlat om att stimulera utbyggnad av infrastrukturen vilket skapat grundläggande tillgång till internet och it-verktyg. Åtgärder som är inriktade på kompetensfrågor för att främja en ökad användning är mindre vanligt förekommande.</p>
<p>Hur ett företag tillämpar it i verksamheten är en fråga för det enskilda företaget att hantera. Offentliga åtgärder för att undanröja hinder för ökad it-användning bland småföretag bör begränsas till frågor där olika former av marknadsmisslyckanden leder till samhällsekonomiskt negativa konsekvenser. Statistiska centralbyrån har sedan 2000 genomfört undersökningar om it-användningen i företag med fler än tio anställda. Sedan 2008 har undersökningen även inkluderat företag med färre än 10 anställda. Undersökningarna visar att det finns påtagliga skillnader avseende mer avancerad it-användning mellan stora och små företag. Andelen stora företag med fler än 250 anställda som bl.a. har fast anslutning till internet (inte DSL) eller använder sig av automatiserat informationsutbyte är drygt 80 procent att jämföras med endast runt 20 procent eller lägre för företag med 1-9 anställda.</p>
<p>I Tillväxtanalys studie om it i landsbygder framhålls från kommunala företrädare och företagsrepresentanter att det finns en kunskapsbrist hos de mindre företagen om hur de på bästa sätt kan utnyttja tekniken för att främja och utveckla verksamheten.</p>
<p>I en rapport som Kungliga Tekniska högskolan (KTH) skrivit på uppdrag av regeringen framgår att det finns betydande hinder för småföretagens möjligheter att använda eller utveckla it i verksamheten (Barriers to information and communication technology adoption in small firms, N2010/3662/ITP).</p>
<p>Globaliseringen öppnar visserligen för nya möjligheter men reser också betydande utmaningar när det gäller att bibehålla och utveckla konkurrenskraften. Ett medel för att klara dessa utmaningar är ett effektivt användande av it. Det kan t.ex. handla om it-tillämpningar som effektiviserar den egna administrationen eller kärnverksamheten, tillämpningar som möjliggör enklare och bättre kommunikation med kunder och leverantörer samt tillämpningar som möjliggör en omställning av affärsmodellen.</p>
<p>Sammantaget är det viktigt att närmare kartlägga hur it-användningen på centrala områden ser ut bland svenska småföretag. Med detta som grund bör sedan en avvägning göras av i vilken utsträckning och inom vilka områden ett statligt agerande kan vara samhällsekonomiskt motiverat för att undanröja hinder för en ökad it-användning baserat på marknadsmisslyckanden av olika slag.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>Kartlägga småföretagens it-användning och behov</p>
<p>Regeringskansliet (Näringsdepartementet) bjöd under hösten 2010 in bl.a. relevanta myndigheter och organisationer till ett rundabordssamtal med anledning av KTH:s rapport. En av slutsatserna från mötet är att det saknas en bred och aktuell analys av it-användningen där företagens behov, ambitioner och upplevda hinder också studeras.</p>
<p>Småföretag är inte en homogen grupp. Det är därför viktigt att få en god förståelse för hur synen på it-användningen skiljer sig åt mellan olika typer av småföretag. Branschtillhörighet, geografisk hemvist, kundbas och företagsledningens bakgrund är exempel på faktorer som sannolikt påverkar småföretagens vilja och förmåga att utveckla it-användningen. I KTH:s rapport lämnas exempel på hur småföretag översiktligt kan kategoriseras utifrån deras inställning till it-användning.</p>
<p>Utredaren ska därför</p>
<p>- kartlägga hur den aktuella it-användningen bland småföretag med upp till 50 anställda ser ut och redovisa företag med färre än 10 anställda som en egen kategori,</p>
<p>- kartlägga vilka hinder som finns för en ökad it-användning samt analysera eventuella behov av åtgärder som syftar till att uppnå bättre affärsutveckling och konkurrenskraft genom it-användning,</p>
<p>- kartlägga i vilken omfattning och för vilka tillämpningsområden externt kompetensstöd efterfrågas och anlitas, samt</p>
<p>- analysera skillnader i småföretagens användning, syn på hinder och behov av åtgärder främst med avseende på branschtillhörighet, geografisk hemvist och storlek (företag med färre än 10 anställda jämfört med företag med 10-49 anställda).</p>
<p>Kartlägga befintliga åtgärder på lokal, regional och nationell nivå</p>
<p>Det finns i dag ingen samlad bild av vilka insatser som görs för att främja en ökad it-användning bland företag i Sverige samt effektiviteten i dessa. Tillväxtanalys konstaterar bl.a. i rapporten it i landsbygder att många myndigheter har olika former av uppdrag för att förverkliga målsättningen om en bred tillgång till och användning av it. Ingen närmare genomgång av dessa åtgärder görs emellertid i rapporten.</p>
<p>På lokal och regional nivå genomförs också insatser som syftar till att främja en ökad it-användning bland små och medelstora företag. Länsstyrelser, kommuner och kommunala samverkansorgan är exempel på lokala och regionala aktörer som arbetar med frågan.</p>
<p>Det är viktigt att en bättre bild erhålls över vilka åtgärder som redan i dag genomförs nationellt, regionalt och lokalt. Utan en sådan bild är det svårt att bedöma i vilken utsträckning nya åtgärder är motiverade. Viktig erfarenhet och information om redan genomförda åtgärders effekter riskerar också att annars gå förlorad. Även relevanta EU-finansierade program ska ingå i kartläggningen.</p>
<p>I kartläggningen av befintliga åtgärder är det angeläget att belysa åtgärdernas genomslag utifrån antalet företag som nås med hjälp av de olika åtgärderna. Kartläggningen ska även innefatta hur och med vilka medel åtgärderna finansieras.</p>
<p>Utredaren ska därför</p>
<p>- kartlägga förekomsten av åtgärder med syfte att undanröja hinder för, och främja, it-användningen bland småföretag på nationell, regional och lokal nivå,</p>
<p>- redovisa åtgärdernas huvudsakliga syfte och inriktning,</p>
<p>- redovisa hur åtgärderna finansieras och vilka finansieringskällor som används,</p>
<p>- utifrån befintliga uppföljningar och utvärderingar analysera om skillnader finns gällande resultat med avseende på t.ex. åtgärdernas syfte, inriktning, genomförande, effektivitet och huvudman,</p>
<p>- särskilt belysa frågan om åtgärderna riktats till en bred eller smal målgrupp och om det går att se något mönster i åtgärdernas resultat med avseende på detta,</p>
<p>- redovisa om det finns angelägna områden som de kartlagda åtgärderna inte omfattar och möjliga skäl för detta, samt</p>
<p>- utifrån kartläggningen föreslå effektiviseringar och eventuella kompletteringar av befintliga åtgärder.</p>
<p>Internationell utblick</p>
<p>Avancerad it-användning bland småföretag är i vissa länder mer utbredd än i Sverige. Ett land som ofta lyfts fram är USA. Det är därför av intresse att analysera bakgrunden till skillnader i it-användning och lyfta fram goda exempel. Även andra länder som i sammanhanget bedöms vara intressanta att jämföra med Sverige bör studeras närmare.</p>
<p>Tillväxtanalys har regeringens uppdrag att göra internationella utblickar på bl.a. it-politikens område. Utredaren ska i första hand använda sig av de analyser som myndigheten utarbetar på området. På grundval av dessa kan särskilt intressanta exempel studeras närmare inom ramen för utredningen.</p>
<p>Lämna förslag till åtgärder för att främja en ökad it-användning bland småföretag</p>
<p>En rad förslag till åtgärder i syfte att främja småföretagens it-användning har lämnats bl.a. i den ovan nämnda rapporten från KTH. Dessa har emellertid inte utretts i tillräcklig omfattning. Det är angeläget att så görs.</p>
<p>Vidare är det önskvärt att analysera inom vilka tillämpningsområden en ökad it-användning främst bör prioriteras utifrån de utmaningar småföretagen ställs inför i dag.</p>
<p>Bristande kompetens bland småföretag och höga investeringskostnader är hinder som i olika sammanhang lyfts fram som särskilt angelägna att uppmärksamma. Även bristande anpassning av it-system och applikationer till småföretagens behov och villkor har lyfts fram som ett problemområde. Bristen på standarder inom olika tillämpningsområden kan också utgöra ett problem. Tiden är ofta en knapp resurs för många småföretag vilket måste tas hänsyn till i utformningen av åtgärder.</p>
<p>Bristande it-kompetens hos ledningen eller bland de anställda riskerar att medföra att företaget inte har förmågan att se vilka möjligheter en ökad it-användning skulle kunna innebära. Tillgången till extern kompetens har därför identifierats som en viktig fråga.</p>
<p>Investeringar i it kan utifrån ett kostnadsperspektiv vara en hindrande faktor för många småföretag. Samtidigt har utvecklingen på it-området inneburit att kostnader för både hård- och mjukvara sjunkit. Till detta kan utvecklingen av olika s.k. molntjänster, där skalbara resurser såsom processorkraft, lagring och applikationer tillhandahålls som tjänster på internet, läggas. Molnet anses av många bedömare öppna upp möjligheterna för småföretag att använda sig av samma it-tillämpningar som tidigare enbart varit förbehållna större företag. Detta möjliggörs genom att företaget enbart betalar för den kapacitet som utnyttjas och att investeringar i dyr hårdvara inte är nödvändig. Det är mot bakgrund av detta angeläget att få belyst i vilken utsträckning kostnader för it-investeringar fortfarande innebär en hindrande faktor och i så fall inom vilka områden samt orsakerna till detta och om åtgärder är påkallade.</p>
<p>Leverantörer av it-system och applikationer erbjuder många gånger lösningar som främst är avsedda för större företag. Det kan innebära att små företag riskerar att betala för funktioner som inte är nödvändiga utifrån ett litet företags behov. Det finns emellertid exempel där små företag med liknande behov i olika former av nätverk visat sig vara en intressant målgrupp för it-leverantörer. Det är viktigt att närmare studera hur dylika samarbeten bäst främjas och i vilken mån det kan anses föreligga marknadsmisslyckanden på detta område.</p>
<p>E-förvaltningstjänster lyfts fram som en möjlighet att för företagen tydliggöra nyttan med olika it-tillämpningar. Genom att myndighetskontakter förenklas och den administrativa bördan minskar blir den direkta nyttan för företagen synliggjord. För flera småföretag kan det på samma sätt vara intressant om möjligheterna att delta i offentliga upphandlingar ökar. Elektronisk upphandling har lyfts fram som en viktig förutsättning för detta. I dag pågår ett utvecklingsarbete på området som leds av Kammarkollegiet. Frågan berörs även till viss del av Upphandlingsutredningen 2010 (Fi 2010:06). Det är angeläget att kartlägga vilka områden inom e-förvaltning och elektronisk upphandling som främst kan fungera som incitament för ökad it-användning bland småföretag och skälen därtill. Vidare är det viktigt att analysera om utvecklingsarbetet på dessa områden i dag tar tillräcklig hänsyn till de små företagens förutsättningar och behov.</p>
<p>Minskade hinder för it-användning bland småföretag är som framgår bl.a. av KTH:s rapport viktig ur näringspolitiska och innovationsrelaterade perspektiv. Det är därför angeläget att se över relevanta statliga instrument som finns på dessa områden för att analysera i vilken utsträckning it-kompetens och it-användning kan integreras inom ramen för åtgärderna för att ytterligare stärka deras effektivitet.</p>
<p>Småföretag utgör inte en homogen grupp och har inte samma behov för sina verksamheter. Det är viktigt att beakta detta. En central aspekt är därför att överväga vilka åtgärder som är lämpliga att genomföra på en generell nivå. Samtidigt är det angeläget att också analysera om särskilda brister eller hinder finns för identifierbara grupper av småföretag. Det kan t.ex. handla om branschspecifika eller geografiska förutsättningar.</p>
<p>Utredaren ska därför</p>
<p>- utifrån kartläggningarna och analyserna utreda och lämna förslag på justeringar i befintliga åtgärder och föreslå eventuellt nya riktade och generella åtgärder som främjar en ökad it-användning bland småföretag i alla delar av landet i de fall olika slag av marknadsmisslyckanden annars kan konstateras medföra negativa samhällsekonomiska konsekvenser,</p>
<p>- närmare utreda de förslag som lämnas i KTH:s rapport och ta ställning till dessa,</p>
<p>- om behov bedöms finnas lämna förslag till prioriterade grupper av småföretag för vilka det av samhällsekonomiska skäl kan vara motiverat att rikta insatser med avseende på t.ex. bransch, företagsstorlek, geografisk hemvist,</p>
<p>- särskilt utreda inom vilka befintliga näringspolitiska åtgärder mekanismer för att främja en ökad it-användning skulle kunna integreras och föreslå hur det kan ske,</p>
<p>- särskilt analysera och redogöra för hur föreslagna åtgärder kan nå ut till identifierade målgrupper av småföretag och i det arbetet ta tillvara de analyser som gjorts av tidigare program,</p>
<p>- kartlägga på vilka områden inom e-förvaltningen det kan vara särskilt angeläget att utveckla e-tjänster för att förbättra förutsättningarna för en ökad it-användning bland småföretag,</p>
<p>- särskilt studera utvecklingen av elektronisk offentlig upphandling och identifiera eventuella kritiska brister och åtgärdsförslag ur ett småföretagsperspektiv, samt</p>
<p>- beakta EU:s statsstödsregler för förslag som lämnas.</p>
<p>Övrigt</p>
<p>Förslag som resulterar i eventuellt ökade kostnader ska finansieras inom nuvarande ekonomiska ramar på området. Utredningens förslag ska i övrigt följa kommittéförordningen <a href="https://lagen.nu/1998:1474">(1998:1474)</a>.</p>
<p>En utgångspunkt i uppdraget är att eventuella offentliga åtgärder ska hantera ett marknadsmisslyckande samt vara samhällsekonomiskt motiverade. Eventuella åtgärdsförslag ska utformas så att kostnader som normalt skulle ha finansierats av företag inte blir en del av det offentliga åtagandet.</p>
<h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2>
<p>Utredaren ska under arbetets gång samråda med relevanta organisationer och myndigheter. Samråd ska ske med näringslivsrepresentanter, Tillväxtverket, Verket för innovationssystem (Vinnova), Tillväxtanalys, Almi Företagspartner AB och Upphandlingsutredningen 2010. Vidare ska utredaren samråda med Sveriges kommuner och landsting, organ som ansvarar för regional tillväxt i länen, kommuner och länsstyrelser som ansvarar för det regionala tillväxtarbetet.</p>
<p>Utredaren ska lämna ett delbetänkande senast den 31 mars 2012. Uppdraget ska redovisas senast den 1 oktober 2012.</p>
<p> (Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:35/2011-04-20T12:00:00+01:002011-04-20T12:00:00+01:002011:35 Ratificering av den internationella Hong Kong-konventionen om säker och miljöriktig fartygsåtervinningNäringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 20 april 2011</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2>
<p>En särskild utredare ska redovisa förutsättningarna för att Sverige ska kunna ratificera den internationella HongKong-konventionen om säker och miljöriktig fartygsåtervinning. Konventionen antogs den 19 maj 2009 av FN:s internationella sjöfartsorganisation, IMO. Utredaren ska föreslå de författningsändringar och andra åtgärder som är nödvändiga med anledning av en svensk ratificering av konventionen.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 2 maj 2012.</p>
<p>Bakgrund och behovet av utredning</p>
<p>Den internationella Hong Kong-konventionen om säker och miljöriktig fartygsåtervinning antogs av IMO:s medlemsstater i maj 2009 (i Hong Kong).</p>
<p>Skälen för att anta en konvention om säker och miljöriktig fartygsåtervinning är att komma till rätta med de problem som i dag förknippas med denna verksamhet. Nedmontering av obrukbara fartyg är förenat med stora risker ur säkerhets-, miljö- och hälsoperspektiv. När ett fartyg inte längre är lönsamt att använda och inte längre attraktivt på andrahandsmarknaden forslas det i regel till en återvinningsanläggning för nedmontering.</p>
<p>En övervägande del av världens fartyg nedmonteras och återvinns i södra Asien där antalet återvinningsanläggningar är störst. Skillnader i lönekostnader, miljö-, säkerhets- och hälsokrav innebär att det, ur ett redarperspektiv, är mer lönsamt att forsla fartyget till en återvinningsanläggning i södra Asien jämfört med länder i andra delar av världen. Fartyg innehåller en stor mängd farliga ämnen. De flesta återvinningsanläggningar i södra Asien har inga barriärer för att motverka vatten- och markföroreningar då fartygen nedmonteras direkt på en strand. Kustvattnet och stränderna är därför kraftigt förorenade och ekosystemet i området lider stor skada. De ur säkerhets- och hälsosynpunkt farliga förhållandena på dessa återvinningsanläggningar medför en ökad risk för olyckor och för människors hälsa.</p>
<p>Konventionens innehåll och ikraftträdande</p>
<p>Konventionens bestämmelser omfattar ett fartygs hela livscykel samt hanteringen vid återvinningsanläggningarna särskilt i fråga om farliga material och ämnen. Till konventionens stöd finns en rad riktlinjer för hur reglerna ska genomföras på ett effektivt sätt.</p>
<p>Konventionens huvudsakliga bestämmelser handlar om:</p>
<p>1) vilka material eller produkter fartyg inte ska byggas av,</p>
<p>2) krav på återvinningsanläggningarna samt auktorisering av dessa,</p>
<p>3) krav på en plan för hur återvinningen ska genomföras och vilka fartyg återvinningsanläggningar får ta emot,</p>
<p>4) förebyggande åtgärder för att bl.a. minska olyckor, skador och farliga utsläpp till mark, vatten och luft samt</p>
<p>5) krav på att fartyg ska inneha en lista över farliga ämnen och material som finns ombord på fartyget samt hur miljöriktigt omhändertagande av dessa farliga ämnen och material bör ske.</p>
<p>Konventionen ställer inte fullständiga krav på återvinningsanläggningarnas utformning, vilket innebär att en anläggning fortsatt kan ligga direkt på en strand.</p>
<p>Konventionen kommer att träda i kraft 24 månader efter att minst 15 stater har tillträtt den. Dessa stater måste tillsammans dessutom inneha minst 40 procent av världshandelstonnaget under sin flagg samt tillsammans under de tio föregående åren ha skrotat och återvunnit minst tre procent av tonnaget.</p>
<p>Gällande avfallsregler som även omfattar uttjänta fartyg</p>
<p>Fartyg som är uttjänta och som ägaren avser att göra sig av med är att betrakta som avfall enligt såväl svensk som EU-rätt och internationell rätt. Eftersom ett uttjänt fartyg utgör avfall med ett stort innehåll av farliga ämnen regleras det av den internationella Baselkonventionen om gränsöverskridande transporter av farligt avfall. Konventionen är genomförd i EU genom EU:s förordning om transport av avfall (EG/1013/2006) som innehåller ett mer utvecklat regelverk kring import och export av avfall. EU har dessutom ratificerat tillägget till Baselkonventionen som förbjuder export av farligt avfall från EU till länder utanför OECD, det så kallade Baselförbudet.</p>
<p>Problematiken kring fartygsåtervinning har varit en prioriterad fråga inom ramen för arbetet med Baselkonventionen under 2000-talet och är en fortsatt prioriterad fråga. Till dess att Hong Kong-konventionen träder i kraft gäller tills vidare Baselkonventionens regelverk och de strängare reglerna i EU:s förordning om transport av avfall.</p>
<p>Eftersom det är svårt att tillämpa Baselkonventionens regler på fartyg liksom att kontrollera efterlevnaden av reglerna, förväntas Hong Kong-konventionens bestämmelser, som är anpassade för sjöfart, medföra en större efterlevnad och bättre kontroll.</p>
<p>Genomförande av Hong Kong-konventionen</p>
<p>Ett effektivt genomförande av Hong Kong-konventionen minskar säkerhets-, miljö- och hälsoriskerna i samband med nedmontering av fartyg.</p>
<p>Sverige är ett av de länder som anslutit sig till flest IMO-konventioner och dess goda anseende som sjöfartsnation baseras delvis på traditionen att ansluta sig till sjöfartskonventioner och genomföra dessa effektivt. Sverige har deltagit aktivt i det förberedande arbetet inom IMO:s kommittéer inför diplomatkonferensen i Hong Kong. Även på dessa mer allmänna grunder finns det således mycket goda skäl för att Sverige bör ratificera konventionen. En ratificering av konventionen innebär dessutom att Sverige medverkar till att konventionen träder i kraft och får genomslag i den internationella sjöfarten. Europeiska kommissionen har starkt uppmanat EU:s medlemsstater att ratificera konventionen så snart som möjligt.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>En särskild utredare ska redovisa förutsättningarna för att Sveriges ska kunna ratificera den internationella Hong Kong-konventionen för säker och miljöriktigt fartygsåtervinning. Utredaren ska föreslå de författningsändringar och andra åtgärder som är nödvändiga med anledning av en svensk ratificering av konventionen.</p>
<p>Konsekvenser</p>
<p>Utredaren ska göra en konsekvensutredning av lämnade författningsförslag och belysa effekterna av dessa. I de konsekvensbeskrivningar som ingår i uppdraget ska utredaren</p>
<p>redovisa och om möjligt beräkna de följder i form av administrativa lättnader för enskilda och det allmänna som kan</p>
<p>uppstå. Utredaren ska beakta regeringens arbete med regelförenkling.</p>
<p>Utredaren ska även bedöma och redovisa förslagens eventuella direkta och indirekta konsekvenser av betydelse för miljön. Till det hör att belysa de fördelar och nackdelar förslagen får på det samlade miljöarbetet.</p>
<h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2>
<p>Utredaren ska samråda med berörda myndigheter och organisationer.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 2 maj 2012.</p>
<p>(Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:16/2011-03-03T12:00:00+01:002011-03-03T12:00:00+01:002011:16 Tilläggsdirektiv till Statsstödsutredningen (N 2010:02)Näringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 3 mars 2011</p>
<p>Förlängd tid för uppdraget</p>
<p>Regeringen beslutade den 4 februari 2010 kommittédirektiv om att bl.a. överväga förändringar i de svenska genomförandereglerna på statsstödsområdet (dir. 2010:9).</p>
<p>Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska redovisas senast den 30 juni 2011.</p>
<p> (Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:2/2011-01-13T12:00:00+01:002011-01-13T12:00:00+01:002011:2 Genomförande av ILO:s konvention (nr 188) om arbete ombord på fiskefartygNäringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 13 januari 2011</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2>
<p>En särskild utredare ska utreda konsekvenserna för fiskare och fiskerinäringen av att Sverige ratificerar ILO:s konvention (nr 188) om arbete ombord på fiskefartyg.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 30 december 2011.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Internationella arbetskonferensen (ILO) antog den 14 juni 2007 konvention nr 188 om arbete ombord på fiskefartyg. Konventionen och den därtill hörande rekommendationen (nr 199) antogs efter flera års konsultationer med ILO:s medlemsstater (International Labour Organisation). Bakgrunden var ett behov av att revidera ett antal internationella ILO-konventioner som särskilt rörde fiskerinäringen så att de skulle bli aktuella och nå ett större antal av världens fiskare, särskilt de som arbetar ombord på mindre fiskefartyg. Revideringsbehovet avsåg följande konventioner: konventionen (nr 112) om minimiålder (fiskare) 1959, konventionen (nr 113) om läkarundersökning (fiskare) 1959, konventionen (nr 114) om fiskares anställningsavtal 1959 och konventionen (nr 126) om besättningens bostäder (fiskare) 1966.</p>
<p>Konventionens syfte och innehåll</p>
<p>Syftet med konventionen om arbete ombord på fiskefartyg är att säkerställa att fiskare har anständiga arbetsförhållanden ombord på fiskefartyg med hänsyn till minimikrav på arbete ombord, arbetsförhållanden, bostäder och livsmedel, arbetsmiljö och hälsoskydd samt sjukvård och social trygghet. De nya reglerna innebär också att ett större antal av världens fiskare omfattas av de internationella reglerna, genom att mindre fiskefartyg numera inkluderas.</p>
<p>Del I av konventionen innehåller definitioner och tillämpningsområden. Yrkesfiske innebär enligt konventionen allt slags fiske i hav, floder, sjöar och kanaler med undantag av husbehovsfiske och fritidsfiske. I definitionerna görs dock skillnad på storlek på fartyg och den tid som de stannar till sjöss. Storleken på fartyg delas upp i större eller mindre än 24 meters längd. Tiden till sjöss och storleken avgör vilka regler som omfattar respektive fiskefartyg och dess ägare och besättning.</p>
<p>Konventionen definierar i del I, artikel 1 punkt d att fiskefartygsägare är fiskefartygets redare eller annan organisation eller person såsom en manager, agent eller tidsbefraktare som har tagit över ansvaret för fartygets drift från ägaren och som vid övertagandet av detta ansvar har gått med på att ta över det ansvar och de skyldigheter som vilar på fiskefartygsägare enligt konventionen. Detta gäller oberoende av om någon annan organisation eller person tar visst ansvar eller uppfyller vissa skyldigheter på uppdrag av fiskefartygets ägare.</p>
<p>Fiskare enligt konventionen är varje person som är anställd eller sysselsatt i någon funktion eller utför någon syssla på ett fiskefartyg, inklusive personer som arbetar ombord och som får betalning grundad på andel i fångsten Detta innebär att en ägare både är fiskefartygsägare och fiskare om han eller hon medföljer fartyget och utför arbete ombord. Denna person kan även vara befälhavare ombord med det ansvar som följer med den rollen. Vid ensamarbete ombord är den fiskare ombord som fiskar även befälhavare. Enligt artikel 2 punkt 1 är konventionen tillämplig på alla fiskare och fiskefartyg som sysslar med yrkesfiske om inte annat föreskrivs i konventionen.</p>
<p>Del II omfattar allmänna principer angående genomförandet av konventionen samt vilka skyldigheter som åligger fiskefartygsägaren, befälhavaren och fiskaren.</p>
<p>Del III innehåller minimikrav för arbete ombord på fiskefartyg t.ex. minimiålder för att arbeta ombord och krav på läkarintyg.</p>
<p>Del IV innehåller regler om tjänstgöringsförhållanden som bemanning och vilotider, arbetsavtal, fiskares hemresa, rekrytering, arbetsförmedling samt betalning av fiskare.</p>
<p>Del V rör bostäder och livsmedel ombord.</p>
<p>Del VI omfattar regler om sjukvård, hälsoskydd och social trygghet. Regler finns om vilken minimistandard på medicinsk utrustning och kommunikationsutrustning som är nödvändig för att upprätthålla en tillräcklig grad av sjukvårdsberedskap ombord samt sörja för förebyggande åtgärder. Regler finns också om krav på skyddskläder och övrig säkerhetsutrustning som anses nödvändig ombord för att arbetet med fisket ska kunna bedrivas på ett säkert sätt. Fiskarnas tillgång till det sociala trygghetssystemet regleras också.</p>
<p>Del VII reglerar genomförande och tillämpning av konventionen samt tillsynsverksamhet.</p>
<p>Del VIII reglerar hur bilagorna I, II och III till konventionen kan ändras.</p>
<p>Del IX innehåller konventionens slutbestämmelser. Här regleras hur konvention ska träda i kraft och hur den kan sägas upp. Konventionen träder i kraft 12 månader efter den dag då ratifikationer av tio medlemsstater, av vilka åtta är kuststater, har registrerats hos Internationella arbetsbyråns generaldirektör.</p>
<p>Hinder mot att ratificera konventionen</p>
<p>ILO-kommittén har, efter att ha remitterat frågan till berörda myndigheter, i ett yttrande den 21 oktober 2009 (ILO-kommitténs dnr 08/2008) ansett att den i nuläget inte kan tillstyrka att Sverige ratificerar konventionen. Anledningen till detta är att remissinstanserna pekat på ett stort antal hinder för ratifikation.</p>
<p>Remissinstanserna har pekat på bl.a. följande moment i konventionen som saknar eller kan sakna motsvarighet i svensk rätt.</p>
<p>Konventionen är tillämplig på alla fiskare och alla fiskefartyg som sysslar med yrkesfiske. Yrkesfiskare i Sverige är som regel att anse som egenföretagare. Konventionens tillämpningsområde går utöver detta.</p>
<p>Konventionens minimikrav för arbete ombord på fiskefartyg bl.a. när det gäller krav på minimiålder samt läkarundersökning och läkarintyg synes inte heller överensstämma med gällande svenska regler.</p>
<p>Kravet i konventionen på att medlemsstaterna ska lagstifta om att alla fiskare ska omfattas av ett arbetsavtal är inte uppfyllt i svensk lagstiftning. De flesta fiskare är inte anställda utan är egna företagare och får del av fångsten enligt ett s.k. lottsystem i enlighet med gammal tradition.</p>
<p>Tillräckliga bestämmelser om bostäder ombord på fiskefartyg torde saknas i svensk lagstiftning för att uppfylla konventionens krav.</p>
<p>Konventionens krav på att fartygsägaren ska ha ansvar för hälsoskydd och sjukvård för alla fiskare ombord synes inte heller vara uppfyllt i svenska lagstiftning.</p>
<p>Arbetstagarledamöterna i ILO-kommittén har reserverat sig mot beslutet att inte tillstyrka ratifikation.</p>
<p>Europeiska unionens råd har den 7 juni 2010 bemyndigat EU:s medlemsstater att ratificera konventionen (rådets beslut 2010/321/EU av den 7 juni 2010 om bemyndigande för medlemsstaterna att i Europeiska unionens intresse ratificera ILO:s konvention om arbete i fiskenäringen från 2007 [konvention nr 188]). I samma beslut uppmanades medlemsstaterna att vidta mått och steg för att, helst före den 31 december 2012, ratificera konventionen.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>Fiskares arbets- och levnadsvillkor ombord på svenska fiskefartyg bör vara likvärdiga med dem som gäller för sjömän ombord på övriga svenska fartyg.</p>
<p>Med denna utgångspunkt ska utredaren utreda konsekvenserna för fiskare och fiskerinäringen av att Sverige ratificerar ILO:s konvention (nr 188) om arbete ombord på fiskefartyg.</p>
<p>Utredaren bör härvid särskilt beakta att flertalet fiskare inom yrkesfisket i Sverige betraktas som egenföretagare. Även lottkarlar, dvs. fiskare som deltar i fisket och har en andel i fångsten utan att äga det fartyg som används för fisket, betraktas som egenföretagare. Det pågår för närvarande inom Regeringskansliet ett arbete med ett förslag till ny fiskevårdslag. Utredaren bör därför vid sin analys av konsekvenserna av en ratifikation av konventionen särskilt beakta de förslag som lämnas i Fiskelagsutredningens betänkande "Med fiskevård i fokus - en ny fiskevårdslag" (SOU 2010:42) och det fortsatta arbetet med betänkandet inom Regeringskansliet.</p>
<p>Kravet i konventionen på att alla fiskare ska omfattas av ett arbetsavtal är inte uppfyllt i svensk lagstiftning. De flesta fiskare är inte anställda utan är egna företagare. Utredaren ska särskilt se över konsekvenserna av en ändring av att samtliga arbetstagare ska omfattas av arbetstidsavtal och därigenom vilotidsreglerna.</p>
<p>Särskilt konsekvenserna för det kustnära- och småskaliga fisket ska belysas.</p>
<p>Utredaren ska lämna förslag till de författningsändringar som är nödvändiga för att undanröja eventuella hinder för en ratificering. Författningsförslagen bör så långt det är möjligt och lämpligt arbetas in i det befintliga regelverket för sjömän.</p>
<p>Utredaren ska särskilt beakta hur tillsynen ska bedrivas och vilka konsekvenser i form av personalbehov och kostnader i övrigt detta får för tillsynsmyndighetens verksamhet inom området.</p>
<p>Utredaren ska samråda med arbetsmarknadens parter inom fiskerinäringen.</p>
<p>Utredaren ska lägga särskild vikt vid att förenkla för företagen, t.ex. åtgärder som minskar företagens administrativa kostnader eller som ger en märkbar förändring i företagens vardag. Utredaren ska lämna en konsekvensbedömning av de föreslagna åtgärderna. Om de föreslagna åtgärderna innebär kostnader för det allmänna ska finansieringsförslag lämnas. Om de föreslagna åtgärderna innebär kostnader för företag ska utredaren samråda med Näringslivets regelnämnd.</p>
<h2 id="redovisning">Redovisning av uppdraget</h2>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 30 december 2011.</p>
<p> (Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2010:126/2010-11-25T12:00:00+01:002010-11-25T12:00:00+01:002010:126 Tilläggsdirektiv till Utredningen om tredjepartstillträde till fjärrvärmenäten (N 2009:02)Näringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 25 november 2010</p>
<p>Förlängd tid för utredningsuppdraget</p>
<p>Med stöd av regeringens bemyndigande den 22 januari 2009 har chefen för Näringsdepartementet gett en särskild utredare i uppdrag att analysera förutsättningarna för att införa ett lagstadgat tredjepartstillträde till fjärrvärmenäten och därigenom skapa förutsättningar för konkurrens på fjärrvärmemarknaderna. Utredaren skulle enligt direktiven slutredovisa uppdraget senast den 31 december 2010 (dir. 2010:10). Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska slutredovisas senast den 30 april 2011.</p>
<p> (Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2010:121/2010-11-04T12:00:00+01:002010-11-04T12:00:00+01:002010:121 Tilläggsdirektiv till Inre vattenvägsutredningen (N 2009:15)Näringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 4 november 2010</p>
<p>Förlängd tid för uppdraget</p>
<p>Med stöd av regeringens bemyndigande den 21 december 2009 har statsrådet Åsa Torstensson tillkallat en särskild utredare med uppdrag att analysera de konsekvenser som uppkommer om EU:s regelverk om inre vattenvägar genomförs i svensk rätt samt föreslå författningsändringar för ett sådant genomförande (dir. 2009:127). Utredningen har antagit namnet Inre vattenvägsutredningen (N 2009:15). Utredaren skulle enligt direktiven redovisa sitt arbete senast den 29 november 2010.</p>
<p>Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 31 januari 2011.</p>
<p> (Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2010:96/2010-09-23T12:00:00+01:002010-09-23T12:00:00+01:002010:96 Tilläggsdirektiv till Regelrådet (N 2008:05)Näringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 23 september 2010</p>
<p>Förlängd tid för uppdraget</p>
<p>Regeringen beslutade den 15 maj 2008 att inrätta ett för Regeringskansliet och förvaltningsmyndigheterna fristående rådgivande organ, Regelrådet - ett råd för granskning av nya och ändrade regler som påverkar företagens regelbörda (dir. 2008:57). Regelrådet ska enligt sina direktiv bedriva sitt arbete till och med den 31 december 2010 och senast vid den tidpunkten i en slutrapport till regeringen skriftligen redovisa sina samlade erfarenheter och de resultat som uppnåtts. Regelrådet ska även senast den 31 januari varje år skriftligen redovisa till regeringen hur arbetet fortgår.</p>
<p>Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället bedrivas till och med den 31 december 2014 och slutredovisas senast vid den tidpunkten. Regelrådet ska även fortsättningsvis årligen och senast den 31 januari redovisa till regeringen hur arbetet fortgår.</p>
<p> (Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2010:98/2010-09-16T12:00:00+01:002010-09-16T12:00:00+01:002010:98 Tilläggsdirektiv till Utredningen om Banverkets behov av elektroniska kommunikat ionstjänster vid en separation av Banverket ICT från övriga Banverket (N 2010:03)Näringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 16 september 2010</p>
<p>Förlängd tid för uppdraget</p>
<p>Regeringen beslutade den 4 mars 2010 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att analysera och föreslå hur Banverkets behov av elektroniska kommunikationstjänster kan säkerställas med bibehållen driftsäkerhet vid en separation av hela eller delar av Banverkets enhet ICT (information and communication technology) från övriga Banverket. Verksamheten vid Banverket överfördes den 1 april 2010 till den nya myndigheten Trafikverket. Uppdraget ska enligt direktivet redovisas senast den 31 oktober 2010.</p>
<p>Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 31 december 2010.</p>
<p> (Näringsdepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2010:92/2010-09-09T12:00:00+01:002010-09-09T12:00:00+01:002010:92 Medfinansiering i samband med den långsiktiga planeringen av transportinfrast rukturNäringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 9 september 2010</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2>
<p>En särskild utredare ska föreslå processer och riktlinjer för medfinansiering av transportinfrastruktur, t.ex. i form av bidrag eller brukaravgifter, i det framtida planeringssystemet för transportsystemet. Som en grund för förslaget ska utredaren genomföra en utvärdering av förhandlingsarbetet kring medfinansieringsavtal avseende åtgärdsplaneringen för perioden 2010-2021. Utredaren ska även analysera trafikverkens förslag till nytt planeringssystem och anpassa förslaget till utredarens förslag rörande medfinansiering. Vid behov ska utredaren vidare lämna andra förslag på justeringar och kompletteringar som kan utveckla och förtydliga trafikverkens förslag.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Väl fungerande infrastruktur och kommunikationer är en angelägenhet för såväl stat som kommuner, landsting, företag och resenärer. Medfinansiering, som t.ex. bidrag från kommunal och privat sektor eller inkomster från trängselskatt eller brukaravgifter, kan bidra till ett ökat gemensamt ansvarstagande för åtgärder inom transportinfrastrukturen. Medfinansiering kan även bidra till att en större volym åtgärder kan genomföras än vad som skulle varit möjligt med enbart statliga medel. De offentliga finanserna belastas dock av en ökad volym åtgärder på infrastrukturområdet i de delar den finansieras av staten eller av den kommunala sektorn. De offentliga finanserna påverkas också i de fall investeringarna finansieras med lån i Riksgäldskontoret, som sedan betalas av med avgifts- och skatteintäkter från brukarna.</p>
<p>Under åtgärdsplaneringen för perioden 2010-2021 har intresset för att medverka med medfinansiering varit stort. I beslutet om fastställelse av nationell trafikslagsövergripande plan för utveckling av transportsystemet för perioden 2010-2021 ingår ett antal objekt där avtal om medfinansiering har undertecknats.</p>
<p>Det ökade inslaget av medfinansiering väcker frågor om hur medfinansiering framöver bör hanteras i infrastrukturplaneringen. Därtill kommer att processerna för såväl den ekonomiska som den fysiska planeringen är under översyn. Trafikverken överlämnade den 26 februari 2010 slutrapporten Förslag till nytt planeringssystem för transportsystemet (N2010/1684/TE) och den 2 september 2010 överlämnade Transportinfrastrukturkommittén sitt betänkande Effektivare planering av vägar och järnvägar (SOU 2010:57).</p>
<p>Utredningens uppdrag</p>
<p>Uppdraget att utvärdera medfinansiering under åtgärdsplaneringen för perioden 2010-2021</p>
<p>Regeringen fastställde genom beslut den 29 mars 2010 den nationella trafikslagsövergripande planen för utveckling av transportsystemet samt de definitiva ekonomiska ramarna för trafikslagsövergripande länsplaner för regional transportinfrastruktur för perioden 2010-2021. Den statliga ramen utökades genom ett 50-tal avtal om medfinansiering med drygt 60 miljarder kronor under planperioden. Medfinansieringen består av bidrag från kommunal och privat sektor samt inkomster från trängselskatt och brukaravgifter.</p>
<p>Utredaren ska utvärdera förhandlingsarbetet kring medfinansieringsavtal under åtgärdsplaneringen för perioden 2010-2021. Utvärderingen ska utgöra en grund för utredarens överväganden.</p>
<p>Uppdraget att föreslå hur medfinansiering av transportinfrastruktur ska gå till i det framtida planeringssystemet</p>
<p>Hur kan medfinansiering bidra till ändamålsenliga och regionalt förankrade investeringsbeslut?</p>
<p>Medfinansiering innebär att den aktör som drar nytta av en investering i högre grad är med och betalar investeringen i fråga. Medfinansiären kan därmed även få ett visst inflytande över investeringens utformning och storlek. Det finns skäl att tro att ökade drivkrafter därmed kan skapas för att prioritera rätt, samtidigt som incitament att underskatta kostnader och överdriva nyttor minskar. Medfinansiering är också ett bra sätt att skapa bättre samspel mellan utveckling på regional och lokal nivå och transportrelaterade utvecklingsfrågor. Samtidigt finns farhågor om att medfinansiering kan bli ett sätt att "köpa sig förbi kön" och leder till att samhällsekonomiska värderingar inte blir tillräckligt styrande vid prioriteringen av statliga investeringar.</p>
<p>Mot bakgrund av detta ska utredaren analysera under vilka omständigheter medfinansiering kan bidra till val av infrastrukturinvesteringar som är effektiva ur ett bredare samhällsperspektiv. Principer för medfinansiering bör utvecklas. Hur kan det säkerställas att lokal medfinansiering inte leder till suboptimerade lösningar sett i ett systemperspektiv? Hur kan balansen i utbyggnad över landet bibehållas? En särskild fråga i detta sammanhang är om medfinansiering bör kunna påverka prioriteringen mellan och utformningen av objekt, och i så fall på vilket sätt. Särskild uppmärksamhet bör ägnas paketöverenskommelser.</p>
<p>Hur bör kopplingen till den statliga budgetprocessen regleras?</p>
<p>Den offentliga sektorns finansiella sparande påverkas av en ökad investeringsvolym oavsett om medlen kommer från statlig eller kommunal sektor. Upptagande av lån och medfinansiering från kommunerna påverkar därmed, liksom rena statliga utgifter, utrymmet för konjunkturpolitik och stimulansåtgärder. Även s.k. förskottering från kommuner påverkar den offentliga sektorns totala utgiftsnivå och finansiella sparande.</p>
<p>Utredaren ska föreslå hur en medfinansieringsprocess som säkerställer regeringens och riksdagens kontroll över utgifter (såväl årliga verksamhetsbundna utgifter som räntor och amorteringar) och skuldsättning på kort och lång sikt bör utformas.</p>
<p>Hur kan spelregler och rollfördelning mellan staten å ena sidan och kommunal och privat sektor å den andra tydliggöras?</p>
<p>Vid medfinansiering sker en uppluckring av gränsen mellan nationella, regionala, kommunala och enskilda parters åtaganden. Det kan vara positivt genom att stimulera effektivitet, frigöra kreativa idéer, underlätta samordning och skapa nya synergier, men ansvarsförhållandena blir mindre tydliga. Staten blir både en part och den som har ansvaret att fastställa regler.</p>
<p>Medfinansiering är en frivillig uppgift för företag, kommuner och landsting. Det är därmed också viktigt att beslut om medfinansiering kommer fram genom lokala och regionala diskussioner och överenskommelser. Förekomsten av medfinansiering förändrar inte den grundläggande ansvarsfördelningen mellan statliga och kommunala aktörer för samhällets infrastruktur.</p>
<p>Den intressent som lämnar direkt kontant medfinansiering har stort inflytande över hur pengarna ska användas och villkoren för detta. Rådigheten över brukaravgifter och trängselskatt som finansieringsinstrument är mer osäker, då riksdag och regering har mandat att på avgörande sätt påverka spelreglerna efter att avtalen har tecknats.</p>
<p>Utredaren ska föreslå hur förhandlingsprocessen mellan staten och medfinansierande parter bör regleras. De olika aktörernas beslutsprocesser bör beaktas. Spelregler för förhandlingar om och undertecknande av avsiktsförklaringar respektive genomförandeavtal bör definieras. Även förhandlingar i tidiga skeden bör beröras. Rådigheten över olika processer för gemensamma beslut bör tydliggöras. Kopplingar finns till frågor om hur likabehandling av aktörer med olika förutsättningar bör och kan säkerställas. Utredaren ska särskilt belysa vilken påverkan som EU-rättens statsstödsregler kan ha med avseende på beslut om medfinansiering av transportinfrastruktur.</p>
<p>Hur kan ansvarsfördelning och mandat inom staten tydliggöras?</p>
<p>Staten har många olika roller och uppträder i många olika former och situationer. Samspelet inom staten behöver bli tydligare. Detta gäller inte minst i fråga om vilket mandat regering och myndigheter har att företräda staten i olika skeden av förhandlingsprocessen.</p>
<p>Utredaren ska föreslå vilket mandat och vilka befogenheter myndigheter, i första hand Trafikverket, bör ha att förhandla om och teckna medfinansieringsavtal. Centralt är att de utfästelser som görs av myndigheten måste ha täckning genom nödvändiga beslut av riksdag och regering. Det gäller t.ex. beslut om de ekonomiska ramarna för medfinansiering. Vad gäller medfinansiering i form av brukaravgifter och trängselskatt behövs riktlinjer för under vilka förutsättningar Trafikverket kan förhandla om detta, trots att det är regering respektive riksdag som beslutar om avgifts- respektive skatteuttag.</p>
<p>Arbetsformer och processer inom staten som främjar förtroende och tillit till staten som part och som underlättar matchning mellan statens och andra berörda parters processer bör eftersträvas. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt processernas förenlighet med den statliga budgetprocessen.</p>
<p>Vad gäller trängselskatt bör det uppmärksammas att regeringen i propositionen En reformerad grundlag (prop. 2009/10:80, s. 225 ff.) har föreslagit att de konstitutionella hindren för kommunerna att meddela föreskrifter om trängselskatt ska tas bort samt att regeringen avser att närmare utreda förutsättningarna för en sådan delegation till kommunerna.</p>
<p>Hur kan enhetlighet och effektivitet i utformning av brukaravgifter och trängselskatt säkerställas?</p>
<p>Utöver att vara finansieringskällor är vägavgifter, banavgifter och trängselskatt alla styrmedel med effekt på val av färdmedel och rutter. Detta måste beaktas vid utformning av avgifts- och skatteuttag. Mot bakgrund av den särskilda komplexitet detta innebär för investeringar och drift- och underhållskostnader som helt eller delvis finansieras med dessa finansieringsinstrument ska utredaren särredovisa processer och riktlinjer för dessa fall. Utredaren ska även se över finansieringen av den statliga färjeverksamheten.</p>
<p>Frågan om hur enhetlighet och effektivitet i avgiftsutformning kan uppnås ska särskilt belysas. Om det bedöms lämpligt kan utredaren föreslå konkreta riktlinjer för införande och utformning av brukaravgifter. De särskilda förutsättningar som gäller för respektive trafikslag, inklusive nationellt och EU-gemensamt regelverk, ska beaktas.</p>
<p>Under planeringsomgången 2010-2021 har ett antal avsiktsförklaringar avseende medfinansiering i form av särskilda banavgifter tecknats. Utredaren ska klargöra lagenligheten i de föreslagna finansieringslösningarna. I sammanhanget bör det uppmärksammas att Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/14/EG av den 26 februari 2001 om tilldelning av infrastrukturkapacitet och uttag av avgifter för nyttjande av järnvägsinfrastruktur är under översyn. Utredaren ska även lämna förslag till alternativa medfinansieringsupplägg för järnvägsinvesteringar där totalfinansiering genom anslag och banavgifter inte är möjlig.</p>
<p>Hur kan enhetliga villkor för lån säkerställas?</p>
<p>För att finansiera de beslutade investeringar i infrastruktur som täcks av framtida skatte- eller avgiftsintäkter har riksdagen medgivit att lån får tas upp i Riksgäldskontoret.</p>
<p>Utredaren ska lämna förslag för hur enhetlighet kan säkras vad gäller när lån får tas upp och de villkor som gäller för lånen. Exempelvis bör enhetlighet i avskrivningstiderna på lån eftersträvas. Utredaren bör även överväga om särskilda villkor för lån bör gälla under vissa omständigheter där staten tar en stor risk. En jämförelse bör göras med vad som gäller vid statlig utlåning till externa parter samt vid utfärdandet av statliga garantier. Utredaren ska beakta bestämmelsen om anslagsfinansiering av tillgångar, bl.a. infrastrukturella investeringar, i 22 § lagen <a href="https://lagen.nu/1996:1059">(1996:1059)</a> om statsbudgeten.</p>
<p>Uppdraget att analysera trafikverkens förslag till nytt planeringssystem och anpassa förslaget till utredarens förslag om medfinansiering</p>
<p>Regeringen beslutade den 26 juni 2008 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att kartlägga och analysera vissa verksamheter inom transportsektorn (dir. 2008:90). I utredarens uppdrag låg att se över och föreslå former och arbetssätt samt överväga olika organisationsformer för den strategiska planeringen av transportinfrastruktur på lång och medellång sikt. Utredaren överlämnade den 1 april 2009 sitt slutbetänkande Effektiva transporter - En ny struktur för sjö, luft, väg och järnväg (SOU 2009:31). I betänkandet pekar utredaren på brister i nuvarande planeringssystem, bl.a. att det är svåröverskådligt, utdraget i tiden och kostsamt. Utredaren lämnar i betänkandet förslag på en ny process som är mindre omfattande och knuten till en effektiv kontroll av den rådande och framtida funktionaliteten i transportsystemet.</p>
<p>I ett nästa steg gav regeringen den 15 oktober 2009 trafikverken (Vägverket, Banverket, Sjöfartsverket och Transportstyrelsen) i uppdrag att gemensamt, med utgångspunkt i förslagen i ovan nämnda betänkande, lämna förslag till ett nytt planeringssystem för transportinfrastrukturen. Trafikverken överlämnade den 26 februari 2010 slutrapporten Förslag till nytt planeringssystem för transportsystemet (N2010/1684/TE).</p>
<p>Vidare beslutade regeringen den 19 mars 2009 att tillsätta en parlamentarisk kommitté med uppdrag att effektivisera planeringsprocessen för byggande av transportinfrastruktur (dir. 2009:16). Kommittén överlämnade den 2 september 2010 sitt betänkande Effektivare planering av vägar och järnvägar (SOU 2010:57). I betänkandet lämnar kommittén förslag på ändringar i den lagstiftning som reglerar den fysiska planeringen av transportinfrastruktur.</p>
<p>Nya former för den långsiktiga planeringen av transportinfrastruktur ska utformas så att de bidrar till att de transportpolitiska målen uppnås och till att det förhållningssätt som den så kallade fyrstegsprincipen representerar stöds. Vidare ska nya planeringsformer främja en förbättrad samordning med de andra planeringsprocesserna för transportsystemets utveckling och för övrigt samhällsbyggande.</p>
<p>Utifrån bl.a. dessa utgångspunkter ska utredaren analysera trafikverkens förslag till nytt planeringssystem och anpassa förslaget till utredarens förslag avseende frågor om medfinansiering. Utredaren ska även beakta de förslag som presenteras i slutbetänkandet från Transportinfrastrukturkommittén (SOU 2010:57). Vid behov ska utredaren lämna förslag på justeringar och kompletteringar som kan utveckla och förtydliga trafikverkens förslag. Utredaren ska samlat beskriva sitt anpassade och utvecklade förslag med utgångspunkt från ett regeringsperspektiv och särskilt beakta regeringens kontakter med myndigheter och riksdagens inflytande över planeringen samt behovet av regional förankring och dialog med användarna.</p>
<p>Uppdragets genomförande</p>
<p>Om utredarens förslag föranleder författningsändringar ska utredaren lämna förslag på sådana.</p>
<p>Utredaren ska samråda med Trafikverket, Sveriges Kommuner och Landsting samt den planerade utredningen om förutsättningarna för att till kommuner delegera rätten att föreskriva om trängselskatt. Dialog bör föras med övriga berörda myndigheter, organisationer samt med regionala och lokala aktörer. Kommittén ska löpande informera Regeringskansliet (Näringsdepartementet) om sitt arbete.</p>
<p>Utredaren ska senast den 31 januari 2011 till regeringen redovisa utvärderingen av medfinansiering under åtgärdsplaneringen för perioden 2010-2021 samt sina överväganden avseende införande och utformning av brukaravgifter respektive villkor för lån.</p>
<p>Uppdraget ska slutredovisas senast den 31 maj 2011.</p>
<p>(Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2010:93/2010-09-09T12:00:00+01:002010-09-09T12:00:00+01:002010:93 Översyn av regler ur ett cyklingsperspektivNäringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 9 september 2010</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2>
<p>En särskild utredare ska se över de regler som påverkar förutsättningarna för att cykla. Översynen ska syfta till att öka cykeltrafiken och göra den säkrare. Utredaren bör i första hand se över de bestämmelser som reglerar planering och utformning av trafikmiljön samt trafikreglerna för cykeltrafik. Vidare bör utredaren se över de regler och andra förutsättningar som påverkar cykelparkering och möjligheten att ta med cykel på tåg och buss. Uppdraget kan dock om utredaren finner det relevant även omfatta andra regler och förutsättningar som är viktiga i detta sammanhang.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 1 maj 2012.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Cykeln är ett transportmedel med många fördelar. Åtgärder som leder till ökat resande med cykel bidrar till att nå ett flertal samhällsmål. Ökad cyklism bidrar till att minska resandets miljöpåverkan, ger minskad trängsel och positiva effekter på folkhälsan. Regeringens uppfattning är att cykeln ska vara ett attraktivt alternativ för en del av eller hela resan. För att åstadkomma detta krävs insatser inom en rad områden - bl.a. reglering, infrastruktur, samverkan, kunskapsuppbyggnad och kommunikation.</p>
<p>Cykling har fått ett ökat fokus i den trafikslagsövergripande nationella planen för utveckling av tranportsystemet. Detta gäller även i länsplanerna för regional transportinfrastruktur. Åtgärder som föreslås i planerna är bl.a. nya cykelvägar längs statliga vägar, statsbidrag till kommunala cykelvägar, skyltningsåtgärder och cykelparkeringar. Ytterligare initiativ krävs dock för att nå målet om en ökad och samtidigt säkrare cykling. Fyra perspektiv är viktiga i detta sammanhang;</p>
<p>1. Ökad vardagscykling. Cykling är en viktig del av den lokala resan. Cykling bör dock få en förstärkt roll som en naturlig del i planeringen av transportsystemet även från ett regionalt och nationellt perspektiv.</p>
<p>2. Ökad cykling för rekreation och turism. Fler attraktiva och bilfria cykelleder kan bl.a. ge betydelsefulla bidrag till lokal utveckling på landsbygden.</p>
<p>3. Förbättrad hälsa genom ökad cykling. Hälsa genom ökad fysisk aktivitet är en ny dimension i transportpolitiken där cykling har en nyckelroll.</p>
<p>4. Minskat antal dödade och allvarligt skadade i cykelrelaterade olyckor. Detta utgör en särskild utmaning mot bakgrund av ambitionen att öka cyklingen. 2009 skadades 5 200 personer allvarligt i vägtrafiken varav ca 1 900 cyklister. Omkring 30 personer omkommer årligen i cykelolyckor.</p>
<h2 id="behov">Utredningsbehov</h2>
<p>Det finns ett behov av att utreda hur förändrade regler kan bidra till målen om ökad och säker cykeltrafik. Att åstadkomma ökad tillgänglighet för cyklister är centralt i detta sammanhang. Det kan, mot bakgrund av den stora satsningen på utvecklingen av bilresandet sedan 1950-talet, antas att bilen ofta varit i fokus vid utveckling av regler. Det finns därför skäl att se över vissa regler från ett cyklingsperspektiv. De regler som i första hand bör vara föremål för en sådan översyn är de bestämmelser som reglerar trafiken, bestämmelser som gäller övergripande planering, detaljplanering och utformning av trafikmiljön samt drift och underhåll av cykelinfrastruktur.</p>
<p>En ökad cykeltrafik ställer högre krav på samspel mellan trafikanter och på kunskap om och efterlevnad av trafikregler för att undvika att det uppstår onödig irritation och incidenter på gång- och cykelvägar, i korsningar etc. Det finns därför ett behov av att analysera hur man kan åstadkomma ett gott samspel cyklister emellan och mellan cyklister och andra trafikanter. Samspelet med gångtrafikanter är här särskilt viktig. Som en del i detta är det nödvändigt att utreda hur regelefterlevnaden bland cyklister kan öka. Regeringens utgångspunkt är att ett gott samspel och en god regelefterlevnad är en förutsättning för att nå trafiksäkerhetsmålen.</p>
<p>Vid en översyn av reglerna för cykeltrafik är det väsentligt att beakta att den största delen av befolkningen någon gång cyklar. Samtidigt har trafikmiljön blivit allt mer komplex i takt med att trafiken växer. Cykeln är viktig inte minst för barns rörlighet. För att främja målet att barn själva ska kunna använda sig av transportsystemet är det väsentligt att analysera och beakta barns förutsättningar att förstå och tillämpa regler. I detta sammanhang finns det därför även ett behov av att utreda hur utbildning, fortbildning och spridning av befintliga och nya regler för cykeltrafiken kan utvecklas.</p>
<p>Det är viktigt att det finns attraktiva cykelparkeringar vid stationer och andra knutpunkter i syfte att stödja en ökning av resor med cykel i kombination med kollektivtrafik. Boverket redovisade våren 2010 ett regeringsuppdrag att utarbeta tydliga anvisningar om hur cykelparkeringar ska hanteras i den fysiska planeringen. Detta arbete behöver följas upp och utvecklas vidare, genom att bl.a. ytterligare klarlägga kravet på och ansvaret för cykelparkering vid stationer. Även frågan om förutsättningar för att ta med cykel på tåg och buss behöver ägnas fortsatt uppmärksamhet.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>En särskild utredare ska i syfte att åstadkomma en ökad och säkrare cykeltrafik se över de regler som påverkar förutsättningarna för cykling. Syftet är också att öka trafiksäkerheten för cyklister samt för gående i förhållande till cyklister och i övrigt att förbättra samspelet mellan cyklister och andra trafikanter. Utredaren bör i första hand se över de bestämmelser som reglerar planering och utformning av trafikmiljön samt trafikreglerna för cykling. Vidare bör utredaren se över regler och andra förutsättningar som påverkar cykelparkering och möjligheten att ta med cykel på tåg och buss. Uppdraget kan dock om utredaren finner det relevant även omfatta andra regler och förutsättningar som är viktiga i detta sammanhang.</p>
<p>Utredaren bör särskilt uppmärksamma förhållanden där tillgängligheten för cyklister kan komma i konflikt med trafiksäkerheten. I uppdraget ingår även att utreda hur utbildning, fortbildning och spridning av befintliga och nya regler för cykeltrafiken kan utvecklas.</p>
<p>Utredaren ska analysera om de regler och de förutsättningar som gäller vid genomförande av transportpolitiken får genomslag vid utformning av trafikmiljön. En fråga i detta sammanhang är om det finns möjligheter i regelverket som väghållarna av olika skäl i dag inte använder vid utformning.</p>
<p>Utredaren ska överväga och lämna eventuella förslag till författningsändringar. Utredningen ska i första hand omfatta regler för cyklister men där det är motiverat även regler för andra trafikanter. Då det till stora delar är ett kommunalt ansvar att utforma och finansiera cykelinfrastruktur ska utredaren ta hänsyn till den kommunala självstyrelsen. Utredaren ska även beakta de konventioner om vägtrafik, vägmärken och signaler som Sverige har anslutit sig till. Utredaren ska genomföra uppdraget i nära samarbete med berörda myndigheter och organisationer.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 1 maj 2012. Utredaren kan dock lämna delrapporter om detta bedöms vara lämpligt.</p>
<p>(Näringsdepartementet)</p>
<p></p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2010:83/2010-09-02T12:00:00+01:002010-09-02T12:00:00+01:002010:83 Tilläggsdirektiv till Utredningen om störningar i järnvägstrafiken vintern 2009/2010 (N 2010:04)Näringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 2 september 2010</p>
<p>Utvidgning av uppdraget</p>
<p>Med stöd av regeringens bemyndigande den 18 mars 2010 har statsrådet Åsa Torstensson tillkallat en särskild utredare med uppdrag att utreda den samlade hanteringen av störningar i järnvägstrafiken vintern 2009/2010 och ge förslag till åtgärder för att förbättra beredskapen inom transportsystemet som helhet vid liknande väderrelaterade situationer (dir. 2010:26).</p>
<p>Utredaren har i maj 2010 lämnat en delrapport och ska senast den 15 oktober 2010 slutredovisa uppdraget. Regeringen anser att det är av stor vikt att också en övning kan genomföras inför kommande vinter avseende en situation som motsvarar den som rådde vintern 2009/2010. Regeringen utvidgar därför utredarens uppdrag till att även omfatta ett genomförande av en krisövning under hösten 2010.</p>
<p>Krisövning</p>
<p>Utredaren ska med stöd av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) planera och genomföra en krisövning som bygger på sådana händelser som utspelade sig under vintern 2009/2010. MSB ska stödja utredaren med kompetens när det gäller övningsmetodik. Övningen bör vara scenariogrundad och interaktiv samt rikta sig till den högsta ledningen för berörda aktörer.</p>
<p>Utredaren ska, i samråd med MSB, identifiera och bjuda in de aktörer som bör delta i krisövningen. I förberedelserna av övningen är Branschföreningen Tågoperatörernas seminarium om krishantering i september 2010 en viktig del. Resultatet av krisövningen ska redovisas senast den 15 november 2010. Enligt de ursprungliga direktiven ska uppdraget redovisas senast den 15 oktober 2010. Tiden för redovisning av det ursprungliga uppdraget ligger fast. Genom detta tilläggsdirektiv förlängs emellertid tiden för uppdraget till och med den 15 november 2010 för att ge utrymme att genomföra en krisövning samt lämna en rapport om den.</p>
<p> (Näringsdepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2010:79/2010-07-15T12:00:00+01:002010-07-15T12:00:00+01:002010:79 Tilläggsdirektiv till Transportforskningsutredningen (N 2009:13)Näringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 15 juli 2010</p>
<p>Förlängd tid för uppdraget</p>
<p>Med stöd av regeringens bemyndigande den 10 december 2009 har statsrådet Åsa Torstensson gett en särskild utredare i uppdrag att föreslå en strategi för samverkan om forskning och innovation för utveckling mot ett samhällsekonomiskt effektivt och långsiktigt hållbart transportsystem (N 2009:13). Utredningen har antagit namnet Transportforskningsutredningen. Utredningen ska enligt direktiven (dir. 2009:119) vara slutförd senast den 14 augusti 2010.</p>
<p>Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 1 oktober 2010.</p>
<p> (Näringsdepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2010:73/2010-07-15T12:00:00+01:002010-07-15T12:00:00+01:002010:73 Översyn av lagen om åtgärder mot förorening från fartygNäringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 15 juli 2010</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2>
<p>En särskild utredare ska se över lagen <a href="https://lagen.nu/1980:424">(1980:424)</a> om åtgärder mot förorening från fartyg bl.a. i syfte att göra lagen mer systematisk, effektiv, användarvänlig och lättare att överblicka. Om utredaren finner det lämpligt ska en ny lag föreslås. Som en följd härav bör även den nuvarande förordningen <a href="https://lagen.nu/1980:789">(1980:789)</a> om åtgärder mot förorening från fartyg ses över och eventuellt ersättas med en ny.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 1 oktober 2011.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Lagen <a href="https://lagen.nu/1980:424">(1980:424)</a> om åtgärder mot förorening från fartyg, den s.k. LÅFF, trädde i kraft den 1 januari 1981 och ersatte då lagen <a href="https://lagen.nu/1972:275">(1972:275)</a> om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och lagen <a href="https://lagen.nu/1976:6">(1976:6)</a> om åtgärder mot vattenförorening från fartyg inom Östersjöområdet.</p>
<p>Behovet av utredning</p>
<p>Efter tillkomsten av LÅFF har regleringen av förorening från fartyg utvecklats i mycket stor omfattning. Ett flertal av bilagorna i 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg (MARPOL 73/78) har trätt i kraft och genomförts i den svenska regleringen. Den så kallade Östersjöstrategin om mottagning av fartygsgenererat avfall och tillhörande frågor infördes i lagen 2001. Till det kan nämnas att ett antal EU-rättsakter har genomförts i lagen de senaste åren. Detta har medfört att LÅFF ändrats ett stort antal gånger och blivit mycket svår att överblicka och använda. Dåvarande Sjöfartsinspektionen hos Sjöfartsverket pekade i en skrivelse, daterad den 21 december 2007, på bl.a. några av problemen med den nuvarande lagen och förordningen. För att förbättra LÅFF och göra den mer användarvänlig krävs, enligt Sjöfartsinspektionen, så genomgripande förändringar att det finns anledning att överväga att ersätta den med en ny lag. Som en följd härav ansåg Sjöfartsinspektionen att den nuvarande förordningen om åtgärder mot förorening från fartyg också bör ses över. Regeringen delar Sjöfartsinspektionens uppfattning.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>En särskild utredare ska se över lagen <a href="https://lagen.nu/1980:424">(1980:424)</a> om åtgärder mot förorening från fartyg i syfte att göra den mer systematisk, effektiv, användarvänlig och lättare att överblicka för både enskilda och det allmänna. Utredaren ska lämna de författningsförslag som denna översyn ger anledning till. Om utredaren finner det lämpligt ska en ny lag föreslås. Även förordningen <a href="https://lagen.nu/1980:789">(1980:789)</a> om åtgärder mot förorening från fartyg bör ses över och om lämpligt ersättas med en ny förordning.</p>
<p>Bestämmelserna på miljöområdet har förändrats i snabb takt och LÅFF eller en eventuell ny lag bör utformas på ett sådant sätt att framtida internationella, EU-rättsliga eller nationella bestämmelser blir enkla att infoga. Bland annat ska utredaren beakta de möjligheter som regeringsformen ger att delegera normgivning till regering och myndigheter.</p>
<p>Utredaren ska särskilt utreda följande frågeställningar:</p>
<p>Fartygssäkerhetslagen</p>
<p>Fartygssäkerhetslagen <a href="https://lagen.nu/2003:364">(2003:364)</a> har en likartad funktion som LÅFF, men skiljer sig från denna då fartygssäkerhetslagen har fartygens säkerhet som skyddsintresse och LÅFF har miljöskydd. I nuvarande LÅFF saknas flera bestämmelser av generell natur såsom t.ex. rätten att förbjuda ett fartygs resa om tillsynsmyndigheten nekas tillträde till fartyget.</p>
<p>Utredaren ska undersöka möjligheten att, om det är praktiskt möjligt, införa likartade grundläggande bestämmelser i LÅFF som i dag finns i fartygssäkerhetslagen.</p>
<p>Finansiering på bekostnad av fartygets redare eller ägare</p>
<p>Enligt 7 kap. 9 § LÅFF får Transportstyrelsen i vissa fall låta verkställa en åtgärd på bekostnad av fartygets redare eller ägare. Transportstyrelsen har möjlighet att kräva att säkerhet ska ställas för betalningen. Det finns emellertid inget finansieringssystem för de fall då fartyget saknar känd ägare eller då ägaren saknar tillgångar. Utredaren ska analysera gällande finansieringssystem och föreslå hur de problem som kan uppstå då fartyget saknar känd ägare eller då ägaren saknar tillgångar kan motverkas.</p>
<p>Översyn av sanktionssystemet</p>
<p>Utredaren ska se över sanktionssystemet i LÅFF i syfte att göra det enklare och mer effektivt. I arbetet med översynen ska utredaren särskilt titta på möjligheten att förtydliga reglerna om straffsanktioner för att säkerställa ett effektivt system för efterlevnad av de föreskrivna kraven. Utredaren ska därutöver ta ställning till om det är möjligt och lämpligt att utöka de rättsliga grunderna att meddela nyttjandeförbud eller införa administrativa sanktioner i stället för de straffrättsliga sanktioner som kan utdömas. Detta för att överträdelser ska beivras i högre utsträckning än vad hittills varit möjligt vilket på sikt bör medverka till bättre efterlevnad av lagstiftningen. Vid sina överväganden om sanktionssystemet ska utredaren beakta Sveriges i sammanhanget relevanta internationella och mellanstatliga åtaganden.</p>
<p>Regleringens tillämpningsområde</p>
<p>Utsläppsbestämmelserna i LÅFF är, såvitt avser olja, inte tilllämpliga på fritidsfartyg. När det gäller sådana fartyg anges endast att utsläpp av olja eller oljehaltig blandning bör undvikas om det är praktiskt möjligt. Utredaren ska överväga om LÅFF i alla dess delar ska bli tillämplig även för fritidsbåtar.</p>
<p>Konsekvensbeskrivning</p>
<p>Utredaren ska göra en konsekvensutredning av lämnade författningsförslag och belysa effekterna av dessa. I de konsekvensbeskrivningar som ingår i uppdraget ska utredaren redovisa och om möjligt beräkna de följder i form av administrativa lättnader för enskilda och det allmänna som kan uppstå. Utredaren ska särskilt beakta regeringens arbete med regelförenkling och föreslå möjliga förenklingar som har identifierats inom ramen för utredningen.</p>
<p>Utredaren ska även bedöma och redovisa förslagens eventuella direkta och indirekta konsekvenser av betydelse för miljön. Till det hör att belysa de fördelar och nackdelar förslagen får på det samlade miljöarbetet.</p>
<h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2>
<p>Utredaren ska samråda med berörda myndigheter och organisationer. Uppdraget ska redovisas senast den 1 oktober 2011.</p>
<p> (Näringsdepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2010:46/2010-04-29T12:00:00+01:002010-04-29T12:00:00+01:002010:46 Tilläggsdirektiv till Utredningen om avveckling av Institutet för tillväxtpolitiska studier, Glesbygdsverket och Verket för näringslivsutveckling (N 2008:13)Näringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 29 april 2010</p>
<p>Tilläggsuppdraget</p>
<p>Utöver nuvarande uppdrag ska den särskilda utredaren från och med den 1 maj 2010 ha arbetsgivaransvaret för kvarvarande personal från Avvecklingsmyndigheten för Statens räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar (Fö 2008:4). Utredaren ska även hantera de fakturor som inkommer efter den 30 april 2010 och som är hänförliga till Avvecklingsmyndigheten för Statens räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar (Fö 2008:4). Senast den 30 juni 2011 ska utredaren lämna en slutrapport avseende tilläggsuppdraget.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Med stöd av regeringens bemyndigande den 15 maj 2008 gav chefen för Försvarsdepartementet en särskild utredare i uppdrag att ansvara för avvecklingen av Statens räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar (dir. 2008:58). Utredaren har från och med den 1 januari 2009 ansvarat för att genomföra avvecklingen. Uppdraget ska vara slutfört senast den 30 april 2010 då utredningen ska upphöra.</p>
<p>Vid tidpunkten för utredningens upphörande kommer ett fåtal personer vars uppsägningstid inte gått ut att finnas kvar. Dessutom kommer arbetsuppgifter rörande hantering av fakturor som inkommer att kvarstå under en begränsad tid efter den 30 april 2010.</p>
<p> (Näringsdepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2010:40/2010-04-14T12:00:00+01:002010-04-14T12:00:00+01:002010:40 Tilläggsdirektiv till Filiallagsutredningen (N 2009:16)Näringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 14 april 2010</p>
<p>Förlängd tid för att redovisa uppdraget</p>
<p>Tiden för att redovisa uppdraget förlängs till den 30 juni 2010.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Regeringen beslutade den 21 december 2009 att bemyndiga chefen för Näringsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att se över och i förekommande fall lämna förslag till sådana ändringar i lagen <a href="https://lagen.nu/1992:160">(1992:160)</a> om utländska filialer m.m. och förordningen <a href="https://lagen.nu/1993:308">(1993:308)</a> om utländska filialer m.m. som kan behövas vidtas till följd av Europeiska kommissionens formella underrättelse av den 29 oktober 2009 (dir. 2009:120). Utredaren ska även göra en översyn av filiallagstiftningen utifrån ett regelförenklings- och moderniseringsperspektiv. Uppdraget ska enligt direktiven redovisas senast den 30 april 2010.</p>
<p>Utredaren har kommit in till regeringen med en begäran om förlängd utredningstid. Skälet till begäran är att utredningsarbetet kunde påbörjas först i februari 2010, varför det därför inte är möjligt att redovisa uppdraget den 30 april 2010.</p>
<p>Mot denna bakgrund bör tidpunkten för att redovisa uppdraget förlängas till den 30 juni 2010.</p>
<p> (Näringsdepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2010:38/2010-03-25T12:00:00+01:002010-03-25T12:00:00+01:002010:38 Tilläggsdirektiv till Utredningen om avveckling av Institutet för tillväxtpolitiska studier, Glesbygdsverket och Verket för näringslivsutveckling (N 2008:13)Näringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 25 mars 2010</p>
<p>Sammanfattning av tilläggsuppdraget</p>
<p>Med anledning av bildandet av de nya myndigheterna Trafikverket och Trafikanalys den 1 april 2010 avvecklas Vägverket, Banverket och Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA) den 31 mars 2010. Den särskilde utredaren ska, utöver nuvarande uppdrag (dir. 2008:41), från och med den 1 april 2010 ha arbetsgivaransvaret för den personal som med anledning av organisationsförändringarna kan komma att sägas upp från Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket, Transportstyrelsen och SIKA före den 1 april 2010 och som kommer att ingå i avvecklingsorganisationen. Utredaren ska även ha arbetsgivaransvaret för den personal som övergår från SIKA till den nya myndigheten Trafikanalys och som till följd av organisationsförändringen kan komma att sägas upp av den nya myndigheten. Utredaren ansvarar även för att efter den 30 juni 2010 fullfölja avvecklingen av Institutet för tillväxtpolitiska studier, Glesbygdsverket och Verket för näringslivsutveckling.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Med stöd av regeringens bemyndigande den 4 december 2008 har chefen för Näringsdepartementet givit en särskild utredare i uppdrag att från och med den 1 april 2009 ansvara för avvecklingen av Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS), Glesbygdsverket och Verket för näringslivsutveckling (Nutek) (dir. 2008:41). Utredaren skulle dock redan från den 1 januari 2009, i samarbete med Glesbygdsverket, ITPS och Nutek, förbereda avvecklingen så att myndigheterna kunde avvecklas den 31 mars 2009. Utredaren har arbetsgivaransvar för den uppsagda personalen som ingår i avvecklingsorganisationen. Utredaren ska också avveckla bl.a. lokaler och utrustning som inte ska tas över av de nya myndigheterna Tillväxtverket och Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser. Avvecklingen av Glesbygdsverket, ITPS och Nutek ska vara avslutad senast den 30 juni 2010.</p>
<p>Regeringen beslutade den 3 september 2009 att tillkalla särskilda utredare som ska förbereda och genomföra bildandet av de nya myndigheterna Trafikverket respektive Trafikanalys (dir. 2009:75 och 2009:76). Utgångspunkterna för organisationsförändringarna redovisas i kommittédirektiven samt i budgetpropositionen för 2010 (prop. 2009/10:1) och i propositionen Ny myndighetsstruktur på transportområdet (prop. 2009/10:59). Syftet med den nya myndighetsstrukturen är att skapa bättre organisatoriska förutsättningar för att arbeta med utvecklingen av transportsystemet utifrån ett trafikslagsövergripande perspektiv. En av utgångspunkterna för arbetet är att åstadkomma en effektivare förvaltning och organisation med mer ändamålsenliga verksamhetsformer. Förändringarna ökar behovet av en väl utvecklad funktion för utvärdering och analys.</p>
<p>Regeringen avser därför att den 1 april 2010 inrätta de nya myndigheterna Trafikverket och Trafikanalys. Trafikverket ska ha tyngdpunkt i åtgärder som främjar en effektiv förvaltning och ett trafikslagsövergripande perspektiv i arbetet med utvecklingen av det samlade transportsystemet. Till Trafikverket överförs uppgifter från Vägverket, Banverket, Sjöfartsverket, Transportstyrelsen och Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA). Trafikanalys ska vara regeringens stöd för utvärderingar och analyser inom transportområdet. Till Trafikanalys överförs vissa uppgifter från SIKA.</p>
<p>Med anledning av bildandet av de nya myndigheterna avvecklas Vägverket, Banverket och SIKA den 31 mars 2010.</p>
<p>Tilläggsuppdraget</p>
<p>Utöver nuvarande uppdrag ska den särskilde utredaren från och med den 1 april 2010 ha arbetsgivaransvaret för den personal som, med anledning av organisationsförändringarna, kan komma att sägas upp från Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket och Transportstyrelsen och Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA) före den 1 april 2010 och som kommer att ingå i avvecklingsorganisationen. Utredaren ska även ha arbetsgivaransvaret för den personal som övergår från SIKA till den nya myndigheten Trafikanalys och som till följd av organisationsförändringen kan komma att sägas upp av den nya myndigheten. Utredaren ska dock redan före den 1 april 2010 hålla sig informerad om avvecklingen vid de berörda myndigheterna inför övertagandet av arbetsgivaransvaret. Ansvaret för avvecklingen ligger till och med den 31 mars 2010 hos Vägverket, Banverket och SIKA.</p>
<p>Utredaren ska samråda med de särskilda utredare som förbereder bildandet av Trafikverket och Trafikanalys samt med Sjöfartsverket och Transportstyrelsen.</p>
<p>Utredaren ska senast den 1 maj 2010 lämna en budget för det avvecklingsarbete som omfattas av tilläggsuppdraget. Utredaren ska senast den 1 oktober 2010 lämna en delrapport om hur avvecklingsarbetet fortskrider. Senast den 30 juni 2011 ska utredaren lämna en slutrapport avseende tilläggsuppdraget.</p>
<p> (Näringsdepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2010:26/2010-03-18T12:00:00+01:002010-03-18T12:00:00+01:002010:26 Störningar i järnvägstrafiken vintern 2009/2010Näringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 18 mars 2010</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2>
<p>Under vintern 2009/2010 har Sverige fått stora nederbördsmängder i form av snö, vilket i kombination med sträng kyla under lång tid har inneburit betydande konsekvenser för järnvägstrafiken. Med anledning av detta ska en särskild utredare utreda den samlade hanteringen av vinterns störningar i järnvägstrafiken och ge förslag till åtgärder för att förbättra beredskapen inom transportsystemet som helhet vid liknande väderrelaterade situationer.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Sverige har under vintern 2009/2010 fått riklig nederbörd i form av snö i kombination med sträng kyla under lång tid. Detta har inneburit konsekvenser för järnvägstrafiken i form av svåra störningar. Många pendlare och andra resenärer har upplevt stor frustration över trafikstörningarna samtidigt som många av näringslivets transporter på järnväg inte kommit fram. Transportsystemet och järnvägstrafiken är en central del av samhällets funktionalitet. Med anledning av detta behöver brister kartläggas och förslag till åtgärder beskrivas i syfte att förbättra beredskapen vid svåra väderrelaterade situationer.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>En särskild utredare ska utreda den samlade hanteringen av vinterns störningar i järnvägstrafiken. Utredaren ska * granska och utvärdera det samlade järnvägstransportsystemets organisation, beredskap och informationskapacitet vid svåra vädersituationer, * analysera vilka konsekvenser som höga vattenflöden kan få på järnvägstransportsystemet, * belysa samordningen mellan olika aktörer verksamma inom järnvägstransportsystemet, * presentera förslag till åtgärder som bör vidtas inom det kommande Trafikverket samt inom järnvägstransportsystemet som helhet för att minska risken för att liknande störningar uppkommer igen, samt * föreslå en rimlig beredskapsnivå inför framtida liknande vädersituationer.</p>
<p>Relevanta slutsatser och förslag till åtgärder som rör andra trafikslag och transportsystemet som helhet bör också redovisas.</p>
<h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2>
<p>Uppdraget ska genomföras i nära dialog med berörda aktörer inom järnvägstransportsystemet.</p>
<p>Utredaren ska samråda med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 15 oktober 2010. En delredovisning ska lämnas senast den 4 maj 2010. Utredaren ska löpande informera Regeringskansliet (Näringsdepartementet) om sitt arbete.</p>
<p> (Näringsdepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2010:23/2010-03-18T12:00:00+01:002010-03-18T12:00:00+01:002010:23 Tilläggsdirektiv till Vägtrafikregisterutredningen (N 2008:04)Näringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 18 mars 2010</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2>
<p>Utredaren ska, utöver sitt uppdrag i kommittédirektiv 2008:53, utreda möjligheten att vägra registrera fordonsägare med for- donsrelaterade skulder av betydande belopp.</p>
<p>Med ändring av den beslutade tiden för redovisning ska utredaren redovisa sitt uppdrag senast den 1 november 2010.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Transportstyrelsen och Kronofogdemyndigheten har i en rapport till regeringen, daterad den 18 maj 2009, lämnat flera förslag som syftar till att minska antalet restförda fordonsrelaterade skulder. Med sådana skulder avses obetalda skulder avseende fordonsskatt, trängselskatt och felparkeringsavgifter som har överlämnats till Kronofogdemyndigheten för indrivning. Ett av förslagen behandlar möjligheten att vägra registrera en ny ägare till ett fordon. Förslaget innebär att Transportstyrelsen ska kunna vägra registrera en ny fordonsägare, om den nya ägaren har restförda fordonsrelaterade skulder som uppgår till ett betydande belopp.</p>
<p>Registrering av ägarbyte i vägtrafikregistret görs utifrån de uppgifter som lämnas i anmälan om ägarbyte. Om anmälan uppfyller de formella krav som anges i förordningen <a href="https://lagen.nu/2001:650">(2001:650)</a> om vägtrafikregister registreras den nya ägaren i vägtrafikregistret. Hanteringen av anmälda uppgifter är i hög grad formaliserad och i stor utsträckning även automatiserad. Registrering av en ny ägare kan enligt gällande rätt vägras i vissa fall, bl.a. om fordonet är efterlyst eller taget i beslag eller om den nya ägaren är under 18 år och uppgift om ansvarig förmyndare saknas. Transportstyrelsen gör inte någon närmare utredning av om de anmälda uppgifterna motsvarar de verkliga förhållandena. Vägtrafikregistret är således inte något ägarregister som garanterar att en registrerad ägare också är civilrättslig ägare till ett fordon.</p>
<p>De restförda fordonsrelaterade skulderna uppgår till över 1,1 miljarder kronor. Det ligger i det allmännas intresse att sådana skulder betalas. En åtgärd för att säkerställa betalning av skulderna är att vägra registrera fordonsägare med sådana skulder av betydande belopp. Ett sådant förfarande kan likställas med förfarandet att vägra registrera ny ägare om fordonet är efterlyst eller taget i beslag eller om den nya ägaren är under 18 år och uppgift om ansvarig förmyndare saknas.</p>
<p>Att vägra registrering av en ny ägare skulle kunna få negativa konsekvenser för den som gjort ett civilrättsligt giltigt förvärv men nekas registrering, liksom för den tidigare ägare som inte avregistreras. Det behöver närmare analyseras om åtgärden är proportionell i förhållande till de konsekvenser den kan innebära.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>Utredaren ska, utöver vad som framgår av redan givna direktiv, närmare analysera de legala förutsättningarna för att i vägtrafikregistret vägra registrera ägare med restförda fordonsrelaterade skulder av betydande belopp. Med sådana skulder avses obetalda skulder avseende fordonsskatt, trängselskatt och felparkeringsavgifter som har överlämnats till Kronofogdemyndigheten för indrivning. Utredaren ska i sitt arbete utgå från den ovan nämnda rapporten från Transportstyrelsen och Kronofogdemyndigheten. Utredaren ska även beakta det skydd för äganderätten som följer av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.</p>
<p>Utredaren ska lämna förslag till de författningstexter som utredaren anser behövs. Utredaren ska lämna en uttömmande konsekvensanalys av de förslag som lämnas.</p>
<p>Förlängd tid för uppdraget</p>
<p>Utredaren ska enligt tilläggsdirektiv (dir. 2009:107) redovisa sitt arbete senast den 31 mars 2010.</p>
<p>Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 1 november 2010.</p>
<p> (Näringsdepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2010:22/2010-03-04T12:00:00+01:002010-03-04T12:00:00+01:002010:22 Banverkets behov av elektroniska kommunikationstjänster vid en separation av Banverket ICT från övriga BanverketNäringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 4 mars 2010</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2>
<p>En särskild utredare ska analysera och föreslå hur Banverkets behov av elektroniska kommunikationstjänster kan säkerställas med bibehållen driftsäkerhet vid en separation av hela eller delar av Banverkets enhet Banverket ICT (information and communication technology) från Banverket. I analysen ska utredaren även beakta de ekonomiska konsekvenserna av förslaget/förslagen. Utredaren ska bl.a.</p>
<p>- analysera Banverkets fibernät ur ett ägarperspektiv,</p>
<p>- beskriva fördelar och nackdelar ur Banverkets perspektiv med att ägarskapet för fibernät ligger inom Banverket alternativt inom någon annan statlig myndighet eller statligt ägt bolag, samt</p>
<p>- tillgodogöra sig erfarenheter från andra länder när det gäller organisatoriska lösningar för den typ av verksamhet som ICT bedriver.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 31 oktober 2010.</p>
<p>Banverkets behov av elektroniska kommunikationstjänster</p>
<p>Banverkets enhet Banverket ICT har en kommersiell inriktning och bedriver sin verksamhet under så företagsliknande former som möjligt</p>
<p>Banverket är en central förvaltningsmyndighet som ska verka för att de transportpolitiska målen uppnås. Banverket ska särskilt verka för att järnvägstransportsystemet är tillgängligt, trafiksäkert, framkomligt, effektivt och miljöanpassat. Banverket ska också, om inte annat beslutats, vara infrastrukturförvaltare enligt järnvägslagen <a href="https://lagen.nu/2004:519">(2004:519)</a> för de järnvägsnät som tillhör staten. Uppgiften innefattar drift, förvaltning, kapacitetstilldelning och trafikledning.</p>
<p>Banverkets anslag år 2009 var cirka 17 miljarder kronor. Verksamheten finansieras även genom lån och banavgifter samt resultat från extern uppdragsverksamhet. Den 1 april 2010 planeras verksamheten vid Banverket att föras över till den nya myndigheten Trafikverket.</p>
<p>Banverkets enhet Banverket ICT ansvarar för drift, förvaltning och investering i Banverkets telekomanläggningar samt drift, förvaltning och support av IT-infrastruktur, IT-applikationer och IT-arbetsplatser. Enheten har en kommersiell inriktning och bedriver sin verksamhet under så företagsliknande former som möjligt. Det innebär bl.a. att Banverket ICT upprättar egen resultat- och balansräkning och att Banverket i styrningen ställer krav på nyckeltal och avkastning som är i paritet med branschen. Banverket ICT är i sin externa verksamhet en operatörsoberoende kapacitetsleverantör.</p>
<p>Cirka 75 procent av Banverket ICT:s försäljning går till Banverkets övriga enheter. Andra kunder är telekomföretag, järnvägsföretag och andra större företag. Verksamheten bedrivs inom affärsområdena järnvägs- och transportnära tjänster, kontorsnära tjänster samt nät- och driftstjänster.</p>
<p>De tidigare verksamheterna Banverket Telenät och Banverket IT har integrerats med varandra och från den 1 januari 2008 är dessa enheter ekonomiskt sammanslagna i Banverket ICT. Sammanslagningen genomfördes för att kunna ge Banverket helhetslösningar inom informations- och kommunikationsteknik. Viss verksamhet vid Banverket ICT är underställd Post- och telestyrelsens tillsyn och marknadskontroll enligt lagen <a href="https://lagen.nu/2003:389">(2003:389)</a> om elektronisk kommunikation och utgör en del i det svenska totalförsvaret.</p>
<p>Omsättningen vid Banverket ICT var 951 miljoner kronor år 2009 och rörelsemarginalen 13,4 procent. Resultatet uppgick till 88 miljoner kronor år 2009, varav 38 miljoner kronor kom från interna, ej konkurrensutsatta uppdrag och 50 miljoner kronor från extern uppdragsverksamhet. Antalet tillsvidareanställda personer var 393 vid utgången av år 2009.</p>
<p>När det gäller Banverkets unika behov av järnvägsspecifika tjänster inom området elektroniska kommunikationstjänster så levererar Banverket ICT ett stort antal tjänster men för några av tjänsterna är Banverket i dag också beroende av andra leverantörer.</p>
<p>I den externa försäljningen har Banverket ICT konkurrenter inom samtliga affärsområden. Inom affärsområdet Nät och Drift är Banverket ICT:s största konkurrent TeliaSonera/Skanova. Inom affärsområdet Transportnära tjänster utgörs konkurrenterna av både IT-leverantörer inom transportsektorn och tjänsteleverantörer som bakar in ICT- tjänster i sina leveranser. När det gäller kontorsnära tjänster finns ett flertal större konkurrenter på den externa marknaden, t.ex. ATEA, Logica och EDB.</p>
<p>Den 1 november 2009 slogs Vägverket IT samman med Banverket ICT. Med sammanslagningen följde åtaganden mellan Vägverket och verksamheter som förts över till Transportstyrelsen och till nybildade bolag. Efter sammanslagningen har Banverket ICT en bredare tjänsteportfölj där bl.a. drift av trafikregistret och trängselskattesystemet ingår.</p>
<p>Regeringens bredbandsstrategi</p>
<p>Regeringen beslutade den 2 november 2009 en bredbandsstrategi för Sverige (dnr N2009/8317/ITP). I strategin anges att Sverige ska ha bredband i världsklass. Målet är att de allra flesta (90 procent) av alla hushåll och företag bör ha tillgång till bredband om minst 100 Mbit/s år 2020. En hög användning av IT och Internet är bra för Sverige, landets konkurrenskraft och tillväxt samt utvecklingen av ett hållbart samhälle. En förutsättning för detta är tillgång till bredband med hög kapacitet i hela landet som ger en säker och tillförlitlig åtkomst till Internet och andra bredbandstjänster. Utgångspunkten är att det i första hand är marknaden som gör investeringar i infrastruktur och tillhandahåller tjänster för elektronisk kommunikation. Det är angeläget att se till att marknaden fungerar effektivt och att marknadsaktörerna ges förutsättningar för sin verksamhet genom lämplig reglering.</p>
<p>Staten är en stor ägare av bredbandsnät och en betydande aktör på marknaden inte minst genom Banverket, Teracom AB och Affärsverket svenska kraftnät. Exempelvis ägdes 15- 20 procent av fiberinfrastrukturen i landet år 2008 av statliga myndigheter och bolag.</p>
<p>Huvudprincipen är att offentliga aktörer inte ska bedriva kommersiell verksamhet i konkurrens med privata aktörer. I vissa fall kan dock det offentliga inslaget vara berättigat, t.ex. då allmänna intressen inte kan tillgodoses av marknadens aktörer. Offentliga aktörer bör i dessa fall agera så neutralt som möjligt och bidra till att de som säljer bredbandstjänster i ett senare förädlingsled får tillgång till fibernätet. Det innebär att bredbandsnäten ska vara tillgängliga för alla operatörer på marknaden och på konkurrensneutrala och icke- diskriminerande villkor. De tjänster som i första hand bör erbjudas är oförädlade grossisttjänster, såsom kanalisation och svart fiber, men i stomnäten kan även kapacitetstjänster vara ett alternativ. Då kan offentliga aktörers bredbandsnät bidra till ökade förutsättningar för konkurrens, vilket i slutändan kommer hushåll och företag till godo genom fler och bättre tjänster samt lägre priser.</p>
<p>Behovet av utredning</p>
<p>Eftersom Banverket ICT säljer elektroniska kommunikationstjänster på en konkurrensutsatt marknad är det viktigt att verksamheten bedrivs på ett sådant sätt att det skapas så lika förutsättningar som möjligt mellan aktörerna på marknaden. När en konkurrensutsatt verksamhet bedrivs inom en myndighet som även ansvarar för beställarfunktionen finns alltid en risk att offentliga och privata säljare agerar utifrån olika villkor och att konkurrensneutralitet därför inte kan upprätthållas. Bland annat finns det ofta starka historiska band och upparbetade kontakter mellan den konkurrensutsatta verksamheten och myndighetsdelen. De finansiella villkoren och den affärsmässiga risken är dessutom ofta mindre hos en offentlig aktör. Andra leverantörer kan misstänka att det sker en korssubventionering där den konkurrensutsatta verksamheten får medel eller förmåner från den verksamhet som inte är konkurrensutsatt.</p>
<p>Banverket äger och förvaltar ett rikstäckande fiberbaserat stomnät. En effektiv användning av det nätet kan bidra till ökade förutsättningar för konkurrens på marknaden för elektronisk kommunikation och till ökad tillgång till bredband i hela landet.</p>
<p>Trafikverksutredningen föreslog i betänkandet Effektiva transporter och samhällsbyggande (SOU 2009:31) att Statskontoret skulle ges i uppdrag att utreda hur kvaliteten och omfattningen av Banverkets behov av teletjänster kan säkerställas vid en separering av Banverket ICT från övriga Banverket.</p>
<p>Mot denna bakgrund finns det anledning att se över hur Banverkets behov av elektroniska kommunikationstjänster kan säkerställas vid en eventuell separation av hela eller delar av Banverket ICT från övriga Banverket.</p>
<p>Efter denna översyn kommer regeringen att ta ställning till tilläggsdirektiv i fråga om förutsättningar att ombilda Banverket ICT till annan verksamhetsform inklusive fördelar och nackdelar utifrån ett konkurrensperspektiv samt hur en eventuell ombildning av Banverket ICT kan bidra till ökad tillgänglighet till elektronisk kommunikation med hög överföringshastighet.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>En särskild utredare ska analysera och föreslå hur Banverkets behov av elektroniska kommunikationstjänster kan säkerställas med bibehållen driftsäkerhet vid en separation av hela eller delar av Banverkets enhet Banverket ICT från övriga Banverket. I analysen ska utredaren även beakta de ekonomiska konsekvenserna för Banverket. Utredaren ska vidare göra en analys av Banverkets fibernät ur ett ägarperspektiv. Analysen ska omfatta en beskrivning av fördelar och nackdelar ur Banverkets perspektiv med att ägarskapet för fibernät ligger inom Banverket alternativt inom annan statlig myndighet eller statligt ägt bolag. Utredaren ska tillgodogöra sig erfarenheter från andra länder när det gäller organisatoriska lösningar för den typ av verksamhet som ICT bedriver.</p>
<p>Utredaren ska särskilt:</p>
<p>o utifrån Banverkets behov av elektroniska kommunikationstjänster med bibehållen driftsäkerhet genomföra en marknadsanalys som visar vilka alternativa aktörer som kan eller skulle kunna tillhandahålla motsvarande tjänster som Banverket ICT - i dag och i framtiden - samt på vilket sätt Banverkets behov kan säkerställas vid en separation av Banverket ICT från övriga Banverket,</p>
<p>o i denna marknadsanalys bl.a. beskriva och granska konsekvenser av att det fiberoptiska nätet är integrerat med Banverkets övriga anläggningar, främst spåranläggningen, när det gäller åtkomst till järnvägsanläggningen,</p>
<p>o analysera och bedöma konsekvenser för järnvägsnätets driftsäkerhet inklusive dess elförsörjning vid en förändrad verksamhetsform eller upphandling av elektroniska kommunikationstjänster,</p>
<p>o i utredningens analyser och förslag identifiera eventuella legala möjligheter eller restriktioner, t.ex. inom ramen för EU:s statsstödsregler, lagen <a href="https://lagen.nu/2007:1091">(2007:1091)</a> om offentlig upphandling samt lagen <a href="https://lagen.nu/2007:1092">(2007:1092)</a> om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster.</p>
<h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2>
<p>Utredaren ska fram till den 31 mars 2009 bedriva sitt arbete i nära samarbete med Banverket och därefter med Trafikverket. Utredaren ska samråda med Post- och telestyrelsen och Konkurrensverket.</p>
<p>Utredaren ska vidare samråda med utredningen om inrättande av den nya myndigheten Trafikverket (dir. 2009:75).</p>
<p>Utredaren ska löpande informera Regeringskansliet (Näringsdepartementet) om arbetet.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 31 oktober 2010.</p>
<p> (Näringsdepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2010:9/2010-02-04T12:00:00+01:002010-02-04T12:00:00+01:002010:9 Vissa frågor om statligt stöd m.m.Näringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 4 februari 2010.</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2>
<p>En särskild utredare ska överväga förändringar i de svenska genomförandereglerna på statsstödsområdet. Utredaren ska pröva om bestämmelserna om återkrav av kommunalt stöd i 7 § lagen <a href="https://lagen.nu/1994:1845">(1994:1845)</a> om tillämpningen av Europeiska gemen- skapernas statsstödsregler och motsvarande bestämmelser i 21 § förordningen <a href="https://lagen.nu/1988:764">(1988:764)</a> om statligt stöd till näringslivet bör förändras. Vad det gäller är bl.a. om nuvarande förutsättning för återkrav - att kommissionens beslut vunnit laga kraft eller saken prövats av EU-domstolen - är förenlig med EU-rätten.</p>
<p>Utredaren ska också ta ställning till om nuvarande bestäm- melser om upplysningsskyldighet för kommuner och landsting i 6 § samma lag är tillräckliga eller om skyldigheten bör utvidgas till att avse också den situationen att ett stöd redan har införts och kommissionen eventuellt har inlett en prövning. Utredaren ska vidare lämna förslag som tillgodoser Regeringskansliets behov i övrigt av att inhämta uppgifter i ärenden som gäller statligt stöd.</p>
<p>I uppdraget ingår också att föreslå de författningsändringar som utredaren finner vara påkallade för att möjliggöra återkrav i de fall statsstöd som inte är förenligt med EU-rätten föreligger till följd av en lagreglering eller har beslutats av en kommun eller ett landsting. Utredaren ska vidare analysera om det behövs särskilda bestämmelser för att tredje part inför svensk domstol ska kunna yrka återkrav eller skadestånd under åberopande av det s.k. genomförandeförbudet i artikel 108.3 sista meningen i fördraget om Europeiska unionens funktions- sätt (EUF-fördraget) och lämna förslag på den författnings- reglering som kan behövas.</p>
<p>Vidare ska utredaren ta ställning till om de bestämmelser om intyg av revisor som gäller enligt lagen <a href="https://lagen.nu/2005:590">(2005:590)</a> om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m. bör ändras och, om så befinns vara fallet, föreslå författningsändringar.</p>
<p>Slutligen ska utredaren ta ställning till om det behövs ett undantag från den kommunalrättsliga självkostnadsprincipen och, om så är fallet, lämna sådana författningsförslag som krävs.</p>
<p>Återkrav av olagligt statsstöd m.m.</p>
<p>EUF-fördragets regler om statsstöd utgör en del av den reglering som ska säkerställa att konkurrensen inom den inre marknaden inte snedvrids. Reglerna återfinns i artiklarna 107-109 i EUF-fördragets kapitel om konkurrensregler. De har till syfte att förhindra att konkurrensförhållandena inom unionen förvanskas genom att medlemsstaterna ekonomiskt gynnar vissa företag eller viss produktion.</p>
<p>Artikel 107.1 uppställer ett principiellt förbud mot statsstöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion och som påverkar handeln mellan medlemsstaterna.</p>
<p>Reglerna om statsstöd gäller inte bara stöd med statliga medel utan även stöd med kommunala medel. De gör heller inte någon åtskillnad mellan näringsverksamhet i privat eller offentlig regi.</p>
<p>Artikel 107.1 gäller, enligt sin lydelse, endast om inte annat föreskrivs i fördraget. Förbudet mot statsstöd är således inte absolut utan inskränks och modifieras av andra bestämmelser. Vissa former av stöd som är förenliga med den gemensamma marknaden räknas upp i artikel 107.2. Vidare räknas vissa former av stöd som kan vara förenliga med den gemensamma marknaden upp i artikel 107.3. Därutöver finns andra före- skrifter i fördraget som inskränker och modifierar tillämpnings- området för artikel 107.1. Exempel på sådana bestämmelser är de som gäller jordbruks- och transportpolitiken och de som gäller s.k. tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.</p>
<p>I artikel 108 behandlas övervakningen av statsstöd. Där före- skrivs att kommissionen i samarbete med medlemsstaterna fortlöpande ska granska de former av stöd som förekommer i medlemsstaterna. Enligt artikel 108.2 kan kommissionen besluta att stöd som inte är förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 107 eller som används på ett otill- börligt sätt ska avskaffas, ändras eller inte får beviljas. Kommissionen ska, enligt artikel 108.3, underrättas om planer som syftar till att ge eller ändra stöd i så god tid att den kan yttra sig över dessa planer. Innan kommissionen tagit ställning till stödets förenlighet med fördraget får det inte genomföras. Sist nämnda bestämmelse har av EU-domstolen ansetts ha s.k. direkt effekt. Detta innebär att den kan åberopas av enskilda parter inför nationella domstolar.</p>
<p>Kommissionen har, enligt EU-domstolens praxis, rätt att beordra en medlemsstat att återkräva stöd som har genomförts i strid med fördragets bestämmelser. Beslut av kommissionen om återkrav av stöd kan bli aktuellt om medlemsstaten genomför stödet med åsidosättande av ett negativt beslut enligt artikel 108.2, under det att ett förfarande enligt artikel 108.3 respektive 108.2 pågår eller utan att stödet alls har anmälts. Det förhållan- det att medlemsstaten överklagar kommissionens beslut innebär inte att återkravet kan anstå till dess att EU-domstolen fäller sitt avgörande. Enligt artikel 278 ska nämligen talan som förs vid domstolen inte hindra verkställighet. Domstolen kan dock, om den finner skäl för det, förordna om uppskov.</p>
<p>Själva återkravet av stödet ska ske enligt nationell rätt. EU- domstolen har emellertid upprepade gånger uttalat att även om så är fallet, så kan en medlemsstat inte motsätta sig återkrav under åberopande av en nationell rättsregel.</p>
<p>Svenska genomföranderegler på statsstödsområdet finns till att börja med i lagen <a href="https://lagen.nu/1994:1845">(1994:1845)</a> om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas statsstödsregler. I 6 § den lagen finns bestämmelser om upplysningsskyldighet för kommuner och landsting. I paragrafen föreskrivs att kommuner och landsting är skyldiga att lämna upplysningar till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer om alla former av stöd som planeras och som kan bli föremål för prövning av kommissionen. Någon skyldighet att lämna upplysningar till regeringen eller en myndighet efter det att stödet införts och en prövning av kommissionen enligt statsstödsreglerna eventuellt har inletts föreskrivs dock inte. Inte heller finns det någon reglering av regeringens möjligheter att inhämta uppgifter från företag och andra i statsstödsärenden.</p>
<p>I 7 § finns föreskrifter om upphävande av kommunala beslut. Enligt paragrafens första stycke får regeringen upphäva en kommuns eller ett landstings beslut att lämna stöd om kommissionen genom beslut som vunnit laga kraft eller EG- domstolen funnit att kommunen eller landstinget lämnat stöd som står i strid med artikel 87 i fördraget (numera artikel 107 i EUF-fördraget). I andra stycket föreskrivs att i fråga om rättelse av verkställighet ska, när ett beslut upphävs, regeln i 10 kap. 15 § kommunallagen <a href="https://lagen.nu/1991:900">(1991:900)</a> gälla. Av den bestämmelsen följer bl.a. att verkställigheten ska rättas i den utsträckning det är möjligt.</p>
<p>Mot bakgrund av vad som nyss anförts framstår det som mindre väl förenligt med EU-rätten att det krävs att kommis- sionens beslut ska ha vunnit laga kraft eller att EU-domstolen ska ha avgjort ärendet i sak för att regeringen ska kunna upphäva det kommunala beslutet.</p>
<p>För stöd med statliga medel finns bestämmelser i förord- ningen <a href="https://lagen.nu/1988:764">(1988:764)</a> om statligt stöd till näringslivet. Där finns, i 21-23 §§, föreskrifter om bl.a. upphävande av stödåtgärder och upplysningsskyldighet för statliga myndigheter. Föreskrifterna i 21-23 §§ gäller enligt 1 § andra stycket i förordningen allt statligt stöd till näringslivet som omfattas av artikel 87 (numera artikel 107). Dessa bestämmelser gäller således för stödformer som närmare regleras i andra förordningar.</p>
<p>I 21 § föreskrivs att det som villkor vid statligt stöd ska gälla att stödåtgärderna får upphävas eller ändras och stödet åter- krävas om kommissionen genom beslut som vunnit laga kraft eller EG-domstolen har funnit att stödet strider mot artikel 87 i fördraget (numera artikel 107). Vidare föreskrivs att beslut om upphävande eller ändring av stödåtgärder fattas av regeringen, varvid i varje enskilt fall villkoren för återbetalning av stöd fastställs. Dessa bestämmelser behöver mycket sällan tillämpas eftersom regeringen regelmässigt underrättar kommissionen om planerade stödåtgärder och inte genomför dem förrän kommis- sionen lämnat sitt godkännande. Likafullt framstår också detta krav på lagakraftvunnet avgörande av kommissionen, eller på att EU-domstolen avgjort ärendet i sak, som mindre väl förenligt med EU-rätten.</p>
<p>I den praktiska tillämpningen har fråga uppstått om vad som ska gälla beträffande stöd som bedöms föreligga till följd av effekterna av en lagreglering. Det kan vara fråga t.ex. om skatte- eller miljölagstiftning som genom sin utformning i praktiken kommer att gynna vissa företag eller viss produktion på ett sätt som befinns vara oförenligt med artikel 107 utan att detta förhållande uppmärksammats i lagstiftningsarbetet och kommissionens godkännande därför inte inhämtats. I fråga om sådant stöd framstår det inte som möjligt att besluta om återkrav enligt förordningen om statligt stöd till näringslivet. Oavsett detta är Sverige skyldigt att verkställa återkrav och så har också skett på skatteområdet.</p>
<p>Vidare har frågan väckts om det behövs någon särskild reglering till följd av att artikel 108.3 sista meningen i EUF- fördraget har direkt effekt och alltså kan åberopas inför svensk domstol av en enskild part. Det kan t.ex. vara fråga om en konkurrent som påverkas negativt av att ett annat företag fått ett stöd som inte anmälts till kommissionen. Det först nämnda företaget kan ha ett intresse av att stödet återbetalas eller att ersättning utgår för skador som det åsamkats till följd av stödet.</p>
<p>Revisorsintyg enligt lagen <a href="https://lagen.nu/2005:590">(2005:590)</a> om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m.</p>
<p>Enligt 7 § första stycket lagen om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m. ska företagets revisor för varje räkenskapsår granska om en öppen redovisning och en separat redovisning för ett företag har fullgjorts i enlighet med bestämmelserna i lagen och i föreskrifter som utfärdats med stöd av lagen. Revisorn ska, enligt paragrafens andra stycke, utfärda ett särskilt intyg över granskningen.</p>
<p>Det har i den praktiska tillämpningen visat sig att bestämmelserna om revisorsintyg varit svåra att tillämpa. Såväl FAR SRS som Riksrevisionen och Sveriges Kommuner och Landsting har uttalat stor tveksamhet inför att utfärda sådana intyg som avses i paragrafen. Den huvudsakliga anledningen till detta har uppgetts vara att de materiella bestämmelserna i lagen är mycket komplicerade och svårtolkade i olika avseenden. Detta medför, har det vidare anförts, att det saknas tillräckligt stringenta regler att företa revisionen mot.</p>
<p>Tillämpningen av den kommunala självkostnadsprincipen i vissa fall</p>
<p>När kommuner och landsting i lag givits ansvar för en uppgift är det inte möjligt att ta ut avgifter för denna om inte detta särskilt angivits i lagen. När kommuner och landsting agerar inom ramen för sin allmänna kompetens är det däremot möjligt att avgiftsfinansiera verksamheten utan särskilt lagstöd. Enligt 8 kap. 3 c § kommunallagen <a href="https://lagen.nu/1991:900">(1991:900)</a> får en kommun dock inte ta ut högre avgifter än som svarar mot kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som tillhandahålls (självkostnads- principen).</p>
<p>Enligt 2 kap. 7 § kommunallagen får kommuner och lands- ting driva näringsverksamhet, om den drivs utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar och tjänster till medborgarna. Enligt huvudregeln får sådan verksamhet inte bedrivas på det egentliga näringslivets område. Viss sådan verksamhet har dock accepterats i praxis förutsatt att det finns ett nära eller naturligt samband med befintlig eller erkänd kommunal verksamhet. Cafeterior på sjukhus är exempel på sådan kommunal näringsverksamhet som accepterats i praxis.</p>
<p>Denna kommunala näringsverksamhet kan dock skapa ett problem ur konkurrenshänseende. Självkostnadsprincipen förhindrar den kommunala verksamheten att ha samma vinst- marginal som privat verksamhet och detta kan snedvrida konkurrensen. På flera områden, bl.a. sjuktransporter och kollektivtrafikområdet, har därför särskilda undantag införts som innebär att kommuner och landsting ska agera affärs- mässigt för att undvika konkurrensproblem.</p>
<p>Kommunala kompetensutredningen föreslog i betänkandet Kommunal kompetens i utveckling (SOU 2007:72) en generell regel om att kommuner och landsting ska agera affärsmässigt när de bedriver verksamhet på en marknad som är ägnad för konkurrens. Förslaget till lag kritiserades dock av många remissinstanser för att vara oklart och svårtillämpat. I proposi- tionen Kommunala kompetensfrågor m.m. angav regeringen att frågan fick beredas vidare (prop. 2008/09:21, s. 26).</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>Återkrav av olagligt statsstöd m.m.</p>
<p>De svenska genomförandebestämmelserna om återkrav av statligt stöd innehåller ett krav på att kommissionens beslut ska ha vunnit laga kraft eller att saken ska ha prövats av EU- domstolen för att regeringen ska kunna upphäva ett stödbeslut av en kommun eller ett landsting och anspråk på återbetalning framställas mot stödmottagaren. Detta synes vara mindre väl förenligt med EU-rätten och utredaren ska efter en analys av frågan föreslå de förändringar av det svenska regelverket som behövs.</p>
<p>Utredaren ska i det sammanhanget också ta ställning till om nuvarande bestämmelser om upplysningsskyldighet för kommuner och landsting i 6 § lagen <a href="https://lagen.nu/1994:1845">(1994:1845)</a> om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas statsstödsregler är tillräckliga eller om skyldigheten bör utvidgas till att avse också den situationen att ett stöd redan har införts eller att kommissionen har inlett en prövning. Utredaren ska vidare lämna förslag som tillgodoser Regeringskansliets behov i övrigt av att inhämta uppgifter i ärenden som gäller statligt stöd. Vad som här särskilt kommer i fokus är möjligheterna att inhämta uppgifter från andra än stödmottagaren och de fall där stödet vilar på beslut av riksdagen i form av lag.</p>
<p>Utredaren ska vidare, mot bakgrund av vad EU-domstolen uttalat om att en medlemsstat inte kan motsätta sig återkrav av stöd under åberopande av en nationell rättsregel, överväga om hänvisningen till 10 kap. 15 § kommunallagen i 7 § lagen om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas statsstödsregler är förenlig med EU-rätten samt föreslå de författningsändringar som behövs för att olagligt stöd ska kunna återkrävas i enlighet med vad EU-rätten kräver.</p>
<p>När det gäller stöd med statliga medel som fått sin närmare utformning genom beslut av riksdagen i form av lag, framstår det inte som möjligt att föranstalta om återkrav med stöd av förordningen om statligt stöd till näringslivet. EU-rätten uppställer ett krav på att det ska finnas nationella regler som möjliggör att stöd återkrävs, oavsett i vilken form det lämnats. Mot denna bakgrund ska utredaren föreslå de författnings- ändringar som utredaren finner påkallade för att reglera hur statsstöd som inte är förenligt med EU-rätten ska återkrävas i de fall stödet bedöms föreligga till följd av en lagreglering. Det står utredaren fritt att även i andra avseenden pröva om de nuvarande förfarandereglerna avseende stöd som omfattas av EU-fördraget bör förändras.</p>
<p>Slutligen ska utredaren analysera om det behövs särskilda bestämmelser för att tredje part inför svensk domstol ska kunna yrka återkrav eller skadestånd under åberopande av genom- förandeförbudet i artikel 108.3 sista meningen i EU-fördraget och lämna förslag på den författningsreglering som kan behövas.</p>
<p>I sina överväganden ska utredaren uppmärksamma vad Utredningen om allmännyttans villkor anfört angående kontroll och sanktioner på statsstödsområdet (se betänkandet EU, allmännyttan och hyrorna SOU 2008:38).</p>
<p>Revisorsintyg</p>
<p>I den praktiska tillämpningen av lagen om insyn i vissa finan- siella förbindelser m.m. har lagens bestämmelser om revisorsintyg visat sig vara svåra att tillämpa. Utredaren ska därför pröva om det finns skäl att avskaffa nuvarande krav på revisorsintyg eller på annat sätt ändra nuvarande bestämmelser. Det står utredaren fritt att pröva om den nuvarande ordningen bör ersättas av något annat kontrollsystem eller om det är tillräckligt med närmare föreskrifter om vad revisorns gransk- ning ska innefatta. Det står även utredaren fritt att pröva om tillämpningsproblemen kan åtgärdas genom ytterligare före- skrifter om vad redovisningar enligt lagen ska innehålla och hur de ska utformas. Om utredaren finner att nuvarande bestäm- melser bör ändras eller kompletteras ska författningsförslag lämnas.</p>
<p>Krav på affärsmässighet i viss kommunal verksamhet</p>
<p>När kommuner och landsting inom ramen för sin kompetens bedriver frivillig näringsverksamhet kan kravet på att tillämpa den kommunalrättsliga självkostnadsprincipen leda till konkurrensproblem. Utredaren ska analysera om det är möjligt att för dessa fall utforma ett undantag från självkostnads- principen och, om så är fallet, lämna de författningsförslag som krävs. Utredaren ska därutöver analysera behovet av en eventuell konsekvensändring i förbudet mot att bedriva verksamhet i vinstsyfte och, om ett sådant behov finns, lämna författningsförslag även i den delen.</p>
<p>Konsekvensbeskrivning och samråd</p>
<p>Utredaren ska på ett övergripande plan belysa konsekvenserna av lämnade förslag för kommuner, landsting och staten samt för företag, med beaktande av de skillnader som på de här aktuella områdena kan föreligga till följd av att företag är offentligt eller privat ägda. För det fall målkonflikter kan uppstå med anledning av förslagen, ska utredaren redovisa vilka intressen som behöver vägas samman. Vidare ska, i den mån myndig- heter och domstolar föreslås få nya uppgifter, konsekvenserna av detta för berörda organ redovisas. För eventuella budgetära konsekvenser ska utredaren föreslå finansiering inom berörda utgiftsområden.</p>
<p>Utredaren ska samråda med Näringslivets nämnd för regel- granskning när det gäller redovisning av förslagens konse- kvenser för små företag.</p>
<h2 id="redovisning">Redovisning av uppdraget</h2>
<p>Utredaren ska redovisa sitt uppdrag senast den 1 mars 2011.</p>
<p> (Näringsdepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2010:10/2010-02-04T12:00:00+01:002010-02-04T12:00:00+01:002010:10 Tilläggsdirektiv till utredningen om tredjepartstillträde till fjärrvärmenäten (N 2009:02)Näringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 4 februari 2010</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2>
<p>Regeringen beslutar om förlängd tid för utredningsuppdraget. Uppdraget ska slutredovisas senast den 31 december 2010.</p>
<p>Förlängd redovisningstid för utredningsuppdraget</p>
<p>Med stöd av regeringens bemyndigande den 22 januari 2009 har chefen för Näringsdepartementet beslutat ge en särskild utredare i uppdrag att analysera förutsättningarna för att införa ett lagstadgat tredjepartstillträde till fjärrvärmenäten och därigenom skapa förutsättningar för konkurrens på fjärrvärmemarknaderna. Utredaren skulle slutredovisa uppdraget senast den 30 april 2010. Tiden för slutredovisning av utredningsuppdraget behöver förlängas. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 31 december 2010.</p>
<p> (Näringsdepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2010:2/2010-01-14T12:00:00+01:002010-01-14T12:00:00+01:002010:2 Konkurrensförutsättningarna för sjöfart under svensk flaggNäringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 14 januari 2010</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2>
<p>En särskild utredare ska se över förutsättningarna för att säkerställa det svenska näringslivets tillgång till effektiva och konkurrenskraftiga sjötransporter. Konkurrensförutsättningarna för sjöfart under svensk flagg ska särskilt belysas. Utredaren ska inom ramen för det arbetet belysa riskerna för och konsekvenserna av en ökad utflaggning av fartyg under svensk flagg. I detta sammanhang ska utredaren särskilt fästa vikt vid behovet av att företag som är verksamma i Sverige tillförsäkras säkra och effektiva transporter till och från svenska hamnar samt det långsiktiga behovet av att bibehålla en fortsatt hög kunskap om sjöfart i Sverige.</p>
<p>Utredaren ska, om det bedöms lämpligt, lämna förslag på åtgärder utanför skatteområdet för att stärka konkurrenskraften för fartyg under svensk flagg.</p>
<p>Vidare ska utredaren under utredningsarbetet särskilt beakta regeringens arbete med regelförenkling och föreslå möjliga förenklingar som har identifierats inom ramen för utredningen.</p>
<p>Utredaren ska samråda med berörda branschorganisationer, arbetsmarknadens parter och berörda myndigheter.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 27 oktober 2010.</p>
<p>Sjöfarten - en näring av strategisk betydelse</p>
<p>Sverige är ett starkt handelsberoende land och en väl fungerande handel är av avgörande betydelse för Sveriges välstånd. Den svenska exporten motsvarar 54 procent av bruttonationalprodukten (BNP). I och med att cirka 90 procent av den svenska utrikeshandeln någon gång i transportkedjan transporteras till sjöss är en väl fungerande sjöfart till och från svenska hamnar en avgörande förutsättning för industri med produktion i Sverige och dess möjligheter att konkurrera på världsmarknaden. Sjöfartens betydelse för Sveriges ekonomiska tillväxt framhålls även i EU:s Östersjöstrategi. Östersjöregionen, belägen i periferin av Europas ekonomiska centrum, är starkt beroende av varuhandel. Med tanke på de långa avstånden, både internt, till resten av Europa, och till övriga världen är väl fungerande sjötransporter av särskild betydelse för regionen.</p>
<p>Mot bakgrund av Sveriges geografiska läge i utkanten av centrala marknader för export och import, är möjligheten att skräddarsy transporter i förhållande till industrins behov av betydelse för industrins möjligheter att konkurrera. En stor andel av rationaliseringspotentialen inom industrin bedöms i dag ligga i en fortsatt effektivisering av logistiken. En svensk sjöfartsnäring spelar då en viktig roll för att skapa möjligheter att skräddarsy transporter i förhållande till industrins behov.</p>
<p>En svensk sjöfartsnäring säkrar vidare tillgången på sjöfartskunnande i Sverige. Detta är viktigt för att ge utvecklingsförutsättningar för de företag som tillverkar och säljer utrustning till fartyg som utgör en icke obetydlig del av svenskt näringsliv. Utvecklingen inom denna bransch förutsätter i hög grad tillgång till personer med kunskap och erfarenhet från sjöfarten. Detsamma gäller i fråga om verksamheten vid olika myndigheter, såsom Sjöfartsverket och Transportstyrelsen.</p>
<p>Tillgång till svensk expertis inom sjöfartsområdet är därutöver en förutsättning för att Sverige ska kunna utföra ett framgångsrikt arbete i de internationella organisationer som utarbetar och antar internationella regler för sjöfarten.</p>
<p>Den svenska sjöfartsnäringen skapar både direkt och indirekt arbetstillfällen. Inte enbart för sjömän anställda ombord på svenska fartyg utan även i land, bl.a. på rederier, hos skeppsmäklare och i annan stödverksamhet.</p>
<p>En fortsatt utveckling av den svenska sjöfartsnäringen är också av betydelse för att främja sjöfart av hög kvalitet i våra vatten ur ett miljö- och säkerhetsperspektiv. I de internationella jämförelser som görs på området har fartyg under svensk flagg historiskt klarat sig mycket väl, medan fartyg under så kallad bekvämlighetsflagg generellt sett uppvisat avsevärt sämre standard beträffande miljö och säkerhet, med ökade risker som följd.</p>
<p>Transportministrarna inom Europeiska unionen antog den 30 mars 2009 gemensamma strategiska mål och rekommendationer för EU:s sjöfartspolitik fram till och med 2018. Rådet betonade i slutsatserna bl.a. vikten av att Europa behåller och utvecklar sitt sjöfartskunnande med adekvata personella och tekniska resurser och att rätt förutsättningar för den europeiska sjöfartens långsiktiga konkurrenskraft på världsmarknaderna skapas. Rådet framhöll vidare behovet av att behålla och ytterligare utveckla en attraktiv och hållbar ram för sjöfart av hög kvalitet inom ramen för en liberaliserad internationell sjöfart. Detta är betydelsefullt för att hindra utlokalisering av europeiska sjöfartscentrum till utomeuropeiska länder samt för att säkerställa att all sjöfart når upp till kraven i det internationella regelverket. Vidare uppmanade rådet såväl kommissionen som medlemsstaterna att verka för en förbättrad konkurrenskraft för EU:s sjöfartskluster, att främja utbildning av och sysselsättning för europeiskt sjöfolk samt främja kombinerade karriärer till sjöss och i landbaserade yrken för att tillhandahålla nödvändiga personella resurser för hela det europeiska sjöfartsklustret.</p>
<p>Sjöfartspolitik</p>
<p>Sjöfarten är en synnerligen internationell näring och möjligheterna för svenska rederier att konkurrera på sjöfartsmarknaden bygger i grunden på att svenska rederier ges likvärdiga konkurrensförutsättningar. Ett sätt att tillförsäkra detta är att skapa likvärdiga förutsättningar för sjöfarten oavsett under vilken flagg ett fartyg seglar, bl.a. genom internationella regler. Trots att internationella regelverk ligger till grund för en stor del av de bestämmelser som reglerar sjöfarten varierar konkurrensförutsättningarna kraftigt mellan olika länders flaggor. Detta beror inte enbart på kostnadsläget i olika länder, utan också på utformningen av den nationella sjöfartspolitiken och de konkurrensförutsättningar som denna skapar.</p>
<p>Ett flertal länder har under senare år vidtagit olika nationella åtgärder för att stärka konkurrensförutsättningarna både för sjöfart under deras flagg och för andra maritima näringar. Inom EU:s medlemsländer finns exempelvis olika typer av register för fartyg, vilket bl.a. underlättar för redare att köpa och sälja fartyg. Internationella register gör att särskilda regler kan tillämpas för vissa fartyg, exempelvis åtgärder som tonnageskatt och särskilt stöd. Detta i syfte att säkerställa att europeisk sjöfart konkurrerar på samma villkor som sjöfart med fartyg som är flaggade i länder utanför EU. Detta är åtgärder som sammantaget möjliggjort en positiv tillväxt inom flera sjöfartsnäringar i Europa. I Sverige har vissa åtgärder vidtagits, bl.a. finns sedan den 1 januari 2001 ett särskilt sjöfartsstöd som innebär att stöd lämnas till arbetsgivare för skatt på sjöinkomst, kostnader för arbetsgivaravgifter och allmän löneavgift. Stöd kan lämnas till fysiska och juridiska personer samt till partrederier som har eller har haft sjömän anställda för arbete ombord på svenskregistrerade last- och passagerarfartyg som huvudsakligen används i utrikestrafik av betydelse för den svenska utrikeshandeln eller den svenska tjänsteexporten. Fartygen får inte vara registrerade i något annat register än det svenska.</p>
<p>Den nationella svenska bilden skiljer sig emellertid från bilden i Europa i övrigt med en svag tillväxt av fartyg under svensk flagg under den senaste tioårsperioden. Under senare år har också en stor andel av de nybyggda fartygen flaggats i andra register än det svenska. Detta är en utveckling som bl.a. bidragit till en åldrande svensk fartygsflotta och allt färre fartyg under svensk flagg sett över en längre tidsperiod.</p>
<p>Det svenska tonnaget som verkar på den internationella fraktmarknaden har under senare år utsatts för en allt hårdare konkurrenssituationen har accentuerats av den senaste tidens ekonomiska nedgång som i hög grad har påverkat efterfrågan på sjötransporter. Nedgången har kunnat noteras i flera marknadssegment. För svenskt vidkommande har ett stort antal rederier påverkats av den minskade efterfrågan. Fraktpriserna har som en följd av denna utveckling fallit och ett flertal fartyg har lagts upp. Även antalet nybyggda fartyg har minskat och äldre fartyg har skrotats eller planeras att skrotas.</p>
<p>Med en ökad konkurrens på marknaden ökar också risken för en större utflaggning av svenska fartyg till andra flaggor inom och utom EU med bättre marknadsförutsättningar.</p>
<p>Utflaggningens effekter för den svenska sjöfartsnäringen</p>
<p>Inte minst mot bakgrund av Sveriges geografiska läge är industrins möjligheter att finna effektiva och anpassade logistiklösningar och att i övrigt utveckla samarbetet med transportörerna är av stor betydelse för Sveriges konkurrenskraft.</p>
<p>Försämrade möjligheter att finna logistiklösningar kan i värsta fall innebära en försämrad svensk konkurrenskraft med negativa implikationer för svensk industri och basnäringarna i Sverige.</p>
<p>En utflaggning av fartyg från Sverige, med färre handelsfartyg under svensk flagg som följd, riskerar att negativt påverka förutsättningarna för svensk industri att finna de logistiklösningar som är nödvändiga för industrins konkurrenskraft. Det är även möjligt att den för Sverige viktiga utrikeshandeln kan komma att påverkas negativt.</p>
<p>En minskad svensk sjöfartsnäring skulle vidare direkt påverka svenska arbetstillfällen såväl till sjöss som i land. På sikt riskerar även centrala funktioner inom rederier, mäkleri och logistik att flyttas till andra länder. En sådan utveckling riskerar att påverka tillväxten nationellt och ger dessutom direkta följdverkningar i både sjöfartssektorn och därtill kopplade näringar. En minskad handel har också betydande effekter på sysselsättningen.</p>
<p>När det gäller de maritima näringarna i Sverige visar en nyligen publicerad studie från Svenskt Maskintekniskt forum att ca 100 000 personer är verksamma inom den privata maritima sektorn. Av dessa är ca 20 000 sysselsatta inom sjöfart och resterande 80 000 fördelade på ca 5 500 företag verksamma inom övrig maritim sektor. Totalt omsätter näringen ca 170 miljarder kronor årligen. Färre företag inom sektorn skulle leda till försämrade förutsättningar att starta nya företag i den maritima sektorn.</p>
<p>En ökad utflaggning påverkar också den långsiktiga kompetensförsörjningen inom sjöfartsområdet i Sverige. Såväl sjöfartsnäringen och företag verksamma inom det maritima området som ett antal myndigheter är beroende av personal med nautisk och maskinell kompetens. På lång sikt finns det en betydande risk att möjligheten att rekrytera kompetent personal med kunskap inom det maritima området påverkas negativt. En god tillgång på personal, med nödvändig utbildning och praktik, är av stor betydelse både för den del av näringen som verkar direkt i Sverige och för den offentliga sektorn. Inom sjöfartsnäringen handlar det bl.a. om utveckling och bemanning av en lång rad olika typer av tjänster till sjöss och i land. För den offentliga sektorn kan det konstateras att så väl statliga myndigheter som kommuner (hamnar) har ett stort behov av arbetskraft med kompetens inom såväl maskinområdet som det nautiska området. Med ett minskat antal svenskflaggade fartyg är risken överhängande att det på sikt kan leda till rekryteringssvårigheter för både privat och offentlig sektor.</p>
<p>Den svenska handelsflottans storlek har därutöver betydelse för Sveriges möjligheter att påverka sjöfartsfrågorna och utvecklingen av det internationella regelverket. Möjligheten att påverka det internationella regelverket är av betydelse bl.a. för transportkostnaderna till och från Sverige och därmed för svensk industris konkurrensförutsättningar. Därutöver har Sverige som stor kuststat i Östersjön ett stort intresse av att, inte minst i sjösäkerhets- och miljöfrågor, tillförsäkra sig möjligheterna att fortsatt kunna påverka den internationella utvecklingen i önskad riktning. Detta torde vara av betydelse bl.a. för att kunna nå de miljömål som riksdagen fastställt. Trots globala regler måste det tyvärr konstateras att det finns betydande skillnader hur globala regler tolkas och i vilken grad det internationella regelverket efterlevs. Risken för en olycka med svåra konsekvenser ökar om fler fartyg flaggas under mindre nogräknade flaggor. Med en mycket tät fartygstrafik utmed våra kuster är det av avgörande betydelse för Sverige att sjöfarten håller en hög standard. Sverige kan även komma att påverkas negativt om allt fler fartyg flaggas i register som inte säkerställer att fartyg som seglar på svenska hamnar och i Europeiska vatten tillämpar det internationella regelverket.</p>
<p>Regeringens inriktning när det gäller konkurrensförutsättningarna för svensk sjöfart</p>
<p>Uppgiften att stärka konkurrenskraften för svensk sjöfartsnäring är en viktig del av svensk näringslivspolitik. I den havspolitiska propositionen (prop. 2008/09:170) angav regeringen att svensk sjöfart bör ha lika goda förutsättningar och konkurrensvillkor som övrig europeisk sjöfart. Sådana förutsättningar utgör en avgörande förutsättning i synnerhet för det befintliga svenska tonnaget som verkar på den internationella fraktmarknaden.</p>
<p>Frågan om tonnageskatt har utretts av Tonnageskatteutredningen och förslag har lämnats i betänkande Tonnageskatt (SOU 2006:20). Regeringen har bedömt att om ett system med tonnageskatt ska införas måste utredningens förslag arbetas om i väsentliga delar. Riksdagens skatteutskott konstaterade så sent som i april 2009 att frågan om tonnageskatt är av vikt för rederinäringens utveckling i Sverige, men att regeringen kan behöva bedöma påverkan av en tonnageskatt på andra närliggande frågor som har samband med rederinäringens arbetsförutsättningar. Frågan om tonnageskatt bereds vidare inom Regeringskansliet så skyndsamt som möjligt, men utan att inkräkta på de viktiga skattefrågor som bedömts vara mer prioriterade.</p>
<p>I syfte att få en bättre belysning av marknadsförutsättningarna för svensk sjöfart gav regeringen den 4 september 2009 Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser (Tillväxtanalys) i uppdrag att genomföra en analys av de näringspolitiska förutsättningarna för det svenska maritima klustret (N2009/6627/TR). I detta sammanhang ska en särskild analys av personal- och bemanningskostnader för svenska fartyg ur ett internationellt konkurrensperspektiv göras. En jämförelse med relevanta länder ska göras. Vid jämförelsen ska frågan om rättvisa och jämlika villkor för näringen oaktat verksamhetsland särskilt beaktas. Uppdraget ska redovisas senast den 31 mars 2010.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>En särskild utredare ska se över förutsättningarna för att säkerställa det svenska näringslivets tillgång till effektiva och konkurrenskraftiga sjötransporter. Konkurrensförutsättningarna för sjöfart under svensk flagg ska särskilt belysas. Utredaren ska i detta arbete beakta resultatet av det uppdrag regeringen lämnat till Tillväxtanalys att genomföra en analys av det svenska maritima klustret.</p>
<p>Utredaren ska göra en allsidig belysning av villkoren för det svenska näringslivets tillgång till sjötransporter och, om det bedöms nödvändigt, lämna förslag på åtgärder som utredaren anser vara behövliga för att stärka den svenska sjöfartsnäringens konkurrenskraft i syfte att tillförsäkra fortsatt effektiva och anpassade logistiklösningar och därmed produktions- och handelsmöjligheter för företag verksamma i Sverige. Utredaren ska i detta avseende samråda med Tillväxtverket och Verket för innovationssystem. Utredaren ska vidare analysera om det svenska sjöfartsstödet även bör omfatta andra fartyg än de som i sin näringsverksamhet utför transporter av gods eller passagerare, i syfte att balansera eventuella snedvridna konkurrensförutsättningar inom EU för fartyg under svensk flagg.</p>
<p>Det står vidare utredaren fritt att ta upp andra frågor som är av betydelse för sjöfartsnäringen och som är förenliga med Sveriges och EU:s internationella åtaganden. Uppdraget omfattar dock inte skattefrågor.</p>
<p>Utredaren ska också belysa frågor som har betydelse för den långsiktiga kompetensförsörjningen inom sjöfartsområdet i Sverige och överväga frågor om rekrytering, utbildning och forskning av betydelse för den svenska sjöfartsnäringens konkurrenskraft.</p>
<p>Om förslagen kan anses utgöra statligt stöd i EU-fördragets mening, ska utredaren även redovisa hur förslagen förhåller sig till EU:s statsstödsregler för sjöfart.</p>
<p>Utredaren ska därutöver särskilt belysa riskerna för och konsekvenserna av en ökad utflaggning av fartyg under svensk flagg. Mot bakgrund av risken för en ökad utflaggning till register som kan erbjuda mer konkurrenskraftiga villkor, men som i vissa delar inte håller en lika hög standard är det särskilt angeläget att utredaren ser över möjligheterna att utveckla det svenska registret för att därigenom kunna förena goda konkurrensvillkor med högt ställda miljö- och säkerhetskrav.</p>
<p>Utredaren ska överväga behovet av lämpliga åtgärder och om nödvändigt lämna förslag på sådana. Utredaren ska särskilt beakta möjligheten att införa ett svenskt internationellt fartygsregister och föreslå de villkor som i så fall bör gälla för detta samt lämna nödvändiga författningsförslag. Vid utformningen av ett sådant förslag ska utredaren särskilt beakta behovet av att bibehålla sjöfartskunnande i Sverige och sjöfartsutbildningarnas behov av praktikplatser. Utgångspunkten ska vara att det befintliga sjöfartsstödet även ska omfatta fartyg som flaggas i ett internationellt register. När det gäller överväganden om ett svenskt internationellt fartygsregister ska utredaren särskilt beakta befintliga kollektivavtalslösningar och de internationella konventioner på arbetsrättens område som är bindande för Sverige och som berörs av ett sådant register. Förutom möjligheter till tvingande lagstiftning bör utredaren därför också undersöka möjligheterna för arbetsmarknadens parter att på olika sätt bidra till att stärka konkurrenskraften.</p>
<p>Utredaren ska under utredningsarbetet särskilt beakta regeringens arbete med regelförenkling och föreslå möjlig förenklingar som har identifierats inom ramen för utredningen. Utredaren ska i detta sammanhang samråda med Näringslivets regelnämnd.</p>
<h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2>
<p>Utredaren ska samråda med berörda branschorganisationer, arbetsmarknadens parter ochberörda myndigheter.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 27 oktober 2010.</p>
<p> (Näringsdepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2009:104/2009-12-10T12:00:00+01:002009-12-10T12:00:00+01:002009:104 Förutsättningar och åtgärder för ökad tillämpning av innovationsupphandling i SverigeNäringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 10 december 2009</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2>
<p>Utredaren ska utreda förutsättningarna för offentlig innovationsupphandling i Sverige samt lämna förslag till åtgärder för att öka tillämpningen av innovationsupphandling.</p>
<p>De åtgärder som föreslås ska syfta till att stärka den offentliga verksamhetens förnyelse, kvalitet i bred bemärkelse och effektivitet med stöd av innovationsupphandling. Detta kan även främja innovationsförmågan och förutsättningarna för strukturomvandling i näringslivet.</p>
<p>Regeringen redovisade i propositionen Ett lyft för forskning och innovation (prop. 2008/09:50) sin avsikt att låta utreda förutsättningarna för hur offentliga aktörers investeringar i samband med upphandling i ökad utsträckning kan bidra till utvecklingen av kunskapsintensiva företag. Mot bakgrund av detta ska en särskild utredare få i uppdrag att utreda förutsättningarna för offentlig innovationsupphandling i Sverige samt föreslå åtgärder för att öka tillämpningen av innovationsupphandling.</p>
<p>De åtgärder eller modeller som föreslås ska kunna tillämpas i stora delar av den offentliga sektorn. Utredaren ska därför samverka med kommuner och landsting för att förbättra förutsättningarna för att nå ökad innovationsupphandling.</p>
<p>Möjligheterna att främja innovation som kan stödja omställningen till ett hållbart samhälle ska utredas.</p>
<p>Frågan om små och medelstora företags möjlighet att delta i innovationsupphandling ska särskilt uppmärksammas.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 31 augusti 2010.</p>
<p>Bakgrund till uppdraget</p>
<p>Inledning</p>
<p>I propositionen Ett lyft för forskning och innovation (prop. 2008/09:50) konstaterade regeringen att nya produkter och processer behöver utvecklas för att offentlig verksamhet ska kunna leverera offentliga tjänster som är mer effektiva utan att förlora i kvalitet. Regeringen pekade på att upphandling av forsknings- och utvecklingsprocesser (så kallad förkommersiell upphandling) respektive innovation utifrån specifikationer av mål, behov och funktioner i stället för av befintliga produkter och processer kan vara ett sätt att åstadkomma detta. Genom en sådan ansats kan upphandlande myndigheter och enheter bidra till en ökad innovationsverksamhet och innovationsförmåga i både offentlig sektor och näringslivet.</p>
<p>En kompetens som varit relativt förbisedd i den innovationspolitiska debatten, i såväl Sverige som andra länder, är den kompetens som en användare eller beställare har om sina egna behov eller, som fallet är för upphandlande myndigheter och enheter, behoven inom den samhällssektor som de ansvarar för. När t.ex. ny kunskap, som växt fram genom forskning, utvecklas i kombination med att en användare formulerar sina behov kan innovation uppstå. Detta bidrar till förnyelse i näringsliv och offentlig sektor, till effektivitet, ökad kvalitet och stärkt konkurrenskraft. I förlängningen stärks förutsättningarna för att skapa tillväxt.</p>
<p>Innovationsförmågan i näringslivet är central för att företag i Sverige på längre sikt ska kunna konkurrera med företag i andra länder. Sveriges näringslivsstruktur bygger på en stark kunskapsbaserad tradition. Ny kunskap måste utvecklas och omvandlas till affärer i nya och befintliga företag för att skapa goda förutsättningar för framtida tillväxt och välfärd.</p>
<p>Förnyelse, kvalitet och effektivitet i de offentliga tjänsterna i form av såväl nya produkter och processer som organisatoriska lösningar är nödvändig, bl.a. till följd av det ökade efterfrågetryck och de utmaningar som kommer av bland annat en allt äldre befolkning och klimatförändringarna. Förnyelse, kvalitet och effektivitet är också angeläget i den offentliga sektorns planering och styrning.</p>
<p>Offentlig upphandling finansieras med skattemedel och ska genomföras så att största möjliga samhällsekonomiska nytta skapas. Utgångspunkten för offentlig upphandling är ett behov som identifierats av offentliga aktörer, för vilket en offentlig satsning - inköp eller investering - planeras eller för vilket en viss samhällelig utveckling bedöms önskvärd. I dagens tillämpning av offentlig upphandling begränsar sig beställaren av olika skäl ofta till att endast efterfråga varor och tjänster som han eller hon definierat på förhand. Detta försvårar att innovativa lösningar på behoven kan utvecklas.</p>
<p>På marknader där offentliga aktörer är viktiga beställare och köpare kan företagens beredskap att utveckla ny kunskap för att vinna upphandlingar bli högre med ett ökat inslag av innovationsupphandling. Detta kan i sin tur leda till att företagen utvecklar nya varor och tjänster som kan lanseras på en större internationell marknad, samtidigt som möjligheterna till förnyelse i den offentliga verksamheten ökar. Ett exempel på område där Sverige, andra länder och EU under många år stimulerat offentlig upphandling är grön upphandling. Kriterier har utvecklats, goda exempel finns inom de flesta teknikområden och allt fler offentliga aktörer tillämpar grön upphandling.</p>
<p>Att identifiera och formulera behov så att innovation och förnyelse kan uppstå kräver en särskild kompetens hos de offentliga aktörerna. För att bedöma samhällsekonomiska kostnader och vinster av en upphandling på lång sikt kan också alternativa värderingsmodeller behöva utvecklas.</p>
<p>Storleken på den offentliga upphandlingen i Sverige är ungefär 500 miljarder kronor per år. I EU uppgår den annonserade offentliga upphandlingen över tröskelvärdena till ca 1 500 miljarder euro årligen, vilket motsvarar 16 procent av EU:s BNP (2002).</p>
<p>Definitioner</p>
<p>Med innovation avses i dessa direktiv en nyskapande kombination av olika resurser som tar formen av ett värdehöjande erbjudande som svarar mot en efterfrågan på en marknad. Med resurser avses bl.a. kompetens, såväl forskningsbaserad som erfarenhetsbaserad kompetens.</p>
<p>Resurserna avser också ny kunskap och gjorda erfarenheter utifrån bl.a. ett samspel mellan individer och organisationer. Detta innebär att innovation kan bygga på kompetens inom vetenskap, teknik, design, affärsmodeller, organisation, tjänsteproduktion, immaterialrätt m.m. Innovation kan med andra ord vara såväl forsknings- som erfarenhetsbaserad och inrymma såväl tekniska som icke-tekniska innovationer. Forskningsbaserade bidrag till innovation kan komma från alla vetenskapsområden. Andra resurser som är viktiga för att innovation ska uppstå är finansiering, infrastruktur och förtroende. De marknader som avses kan vara såväl privata som offentliga, det vill säga finansierade med allmänna medel (skatter och avgifter).</p>
<p>Med innovationsupphandling avses i dessa direktiv upphandling av i förväg okända lösningar på ett definierat problem eller behov för vilka det ibland ännu inte har etablerats någon marknad.</p>
<p>Innovationsupphandling kan sägas vara ett uttryck för en efterfrågestyrd innovationsprocess, eftersom utgångspunkten för innovationsupphandling är en analys av behov, problem eller utmaningar hos en eller flera offentliga aktörer eller för samhällsområden. Om denna behovsanalys i kombination med en marknadsanalys för att identifiera tillgängliga, existerande lösningar visar att lösningar som motsvarar behoven saknas, kan det strategiska beslutet att genomföra en innovationsupphandling bli konsekvensen.</p>
<p>Innovationsupphandling kan innebära så kallad förkommersiell upphandling. Med detta begrepp avses en metod för upphandling som presenterades i kommissionens meddelande Förkommersiell upphandling: Att driva på innovation för att få offentliga tjänster av hög kvalitet i Europa (KOM(2007)799). Förkommersiell upphandling är en metod för upphandling före kommersialiseringen av en slutlig produkt. Den förkommersiella upphandlingen kännetecknas av att</p>
<p>- den enbart omfattar tjänster som utgörs av forskning och utveckling (FoU) (t.ex. design eller andra förslag på problemlösning, framtagande av prototyper fram till utvecklingen av en begränsad volym första produkter eller tjänster i form av en testserie),</p>
<p>- upphandlande enhet och leverantörer delar risker och fördelar, bl.a. genom att den offentliga upphandlaren inte reserverar FoU-resultaten enbart för egen användning,</p>
<p>- processen utgörs av upphandling i konkurrens utan inslag av statligt stöd genom att upphandlingsprocessen utformas för att maximera konkurrens, insyn, öppenhet och rättvisa. En prissättning på marknadsvillkor gör att den offentlige upphandlaren kan få en bild av bästa möjliga lösningar på marknaden.</p>
<p>Genom att handla upp FoU-tjänster från flera leverantörer investerar den upphandlande myndigheten i alternativa lösningar på det ursprungliga behovet.</p>
<p>Eftersom FoU inte omfattar möjliga innovationsdrivande verksamheter som t.ex. integration, kundanpassning eller stegvis anpassning och förbättringar av befintliga produkter eller processer finns en potential också i kommersiell upphandling. Det kan innebära att upphandlande myndigheter och enheter upphandlar mer innovativt genom förändrade rutiner i samband med kommersiell upphandling. Detta kan t.ex. innebära prestandabaserade kravspecifikationer som öppnar för anbudsgivarna att erbjuda ett bredare urval av lösningar. Att utvärdera kostnaderna för hela varans eller tjänstens livstid i stället för att begränsa sig till inköpskostnaden är ett annat exempel på en förändrad rutin som kan leda till innovationsupphandling.</p>
<p>Tidigare erfarenheter</p>
<p>Innovationsupphandling i form av teknikupphandling har historiskt sett varit ett viktigt instrument för innovation och i förlängningen för konkurrenskraft i Sverige. Genom innovationsupphandling har behov och kunskap ofta kombinerats på framgångsrika sätt. Många av de produkter och system som utvecklats har haft goda resultat även på internationella marknader. Detta har starkt bidragit till framväxten av många av de multinationella högteknologiska och kunskapsintensiva koncerner som i dag utgör en stor del av det svenska näringslivet.</p>
<p>Förutsättningarna för staten att via myndigheter och affärsverk använda innovationsupphandling som förnyelsedrivande instrument har förändrats under de senaste decennierna. I Teknikupphandlingsutredningens betänkande Upphandling för utveckling (SOU 1997:88) angavs bolagisering och privatisering av de tidigare affärsverken, omprövning av försvarets upphandlingsmönster samt Sveriges inträde i EU som begränsande faktorer.</p>
<p>Myndigheter som Statens energimyndighet och Vägverket använder sig redan i dag av upphandling som ligger nära den ansats som uppdraget gäller. Konkurrensverket uppmärksammar innovationsfrämjande upphandling i sin strategi för upphandlingsfrågor från 2007. År 2006 lade dåvarande Verket för näringslivsutveckling (Nutek) och Verket för innovationssystem (Vinnova) fram rapporter om hur offentlig upphandling kan bidra till ökad innovation (Nuteks rapport Offentlig upphandling för drivkraft för innovation och förnyelse <a href="https://lagen.nu/2006:21">(2006:21)</a> och Vinnovas rapport Offentlig upphandling som drivkraft för innovation och förnyelse (2006-01487)). Vinnova inledde också 2008 arbetet med ett pilotprogram för att studera olika varianter av innovationsupphandling. Hösten 2009 hade två projekt lanserats inom ramen för detta program: Mat för äldre och Giftfria blodpåsar. Rådet för arkitektur, form och design (RAFD, verksamt till och med 2008) har i en rapport diskuterat kvalitetsbegreppets och designprocessens strategiska betydelse för att, med användarens och samhällets behov i fokus, stärka utvecklingen av offentlig verksamhet och bidra till ökad innovation i näringslivet. (Kvalitet i offentlig upphandling när medborgarnas behov styr och staten handlar, RAFD 2008:3). I uppdraget till Kammarkollegiet att inrätta ett praktiskt nationellt upphandlingsstöd slår regeringen fast att de metoder och hjälpmedel som utvecklas inom ramen för upphandlingsstödet bör syfta till att upphandlande myndigheter och enheter bl.a. uppmuntras till innovationsfrämjande upphandling.</p>
<p>Gällande rätt</p>
<p>Regelverket för den offentliga upphandlingen bygger på EG-direktiv och omfattar lagen <a href="https://lagen.nu/2007:1091">(2007:1091)</a> om offentlig upphandling (LOU), lagen <a href="https://lagen.nu/2007:1092">(2007:1092)</a> om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (LUF) och lagen <a href="https://lagen.nu/2008:962">(2008:962)</a> om valfrihetssystem (LOV). Företagen ska ha lika förutsättningar att konkurrera och ageranden som begränsar konkurrensen ska undanröjas. Avsikten är att det företag som säljer de efterfrågade varorna och tjänsterna mest förmånligt ska vinna en upphandling.</p>
<p>Lagstiftningen ger utrymme för innovationsupphandling.</p>
<p>Enligt 1 kap. 6 § punkt 6 LOU ska lagen inte gälla för kontrakt som avser "forsknings- och utvecklingstjänster, med undantag för sådana vilkas resultat endast tillkommer en upphandlande myndighet i den egna verksamheten och betalas av myndigheten".</p>
<p>Ett eventuellt införande av upphandlingsförfarandet "konkurrenspräglad dialog" i svensk lagstiftning bereds för närvarande inom Regeringskansliet.</p>
<p>Innovationsupphandling i EU:s innovationsstrategi</p>
<p>I Europeiska kommissionens innovationsstrategi Kunskap i praktiken: en brett upplagd innovationsstrategi för EU (KOM(2006)502) framhålls betydelsen av innovationsinriktad upphandling. Kommissionen slår fast att denna form av upphandling ryms inom upphandlingsdirektiven från 2004. Medlemsstaterna uppmanas att vidta konkreta åtgärder för att stimulera innovation och forskning genom förbättrad upphandlingspraxis. Kommissionen utvecklade dessa skrivningar i meddelandet Att driva på innovation för att få offentliga tjänster av hög kvalitet i Europa (KOM (2007)799). I detta meddelande presenterades en metod för upphandling av FoU-tjänster före kommersialiseringsfasen av en slutlig produkt, s.k. förkommersiell upphandling. I pionjärmarknadsinitiativet, som presenterades i meddelandet Ett pionjärmarknadsinitiativ för Europa (KOM (2007)860) framhölls också innovationsupphandling som en metod för att etablera nya och snabbt expanderande marknader.</p>
<p>Utredningsuppdraget</p>
<p>Utredaren ska utreda förutsättningarna för offentlig innovationsupphandling i Sverige samt lämna förslag till åtgärder för att öka tillämpningen av innovationsupphandling. Innovationsupphandling kan vara aktuellt om en behovsanalys i kombination med en marknadsanalys visar att tillgängliga och existerande lösningar som motsvarar behoven saknas.</p>
<p>De åtgärder som föreslås ska syfta till att stärka den offentliga verksamhetens förnyelse, kvalitet och effektivitet med stöd av innovationsupphandling, samtidigt som innovationsförmågan och förutsättningarna för strukturomvandling i näringslivet stärks. I uppdraget ingår att analysera i vilken utsträckning och i vilka former innovationsupphandling redan tillämpas i Sverige i förhållande till de möjligheter som ryms inom gällande rätt. Frågan om små och medelstora företags möjlighet att delta i innovationsupphandling ska särskilt uppmärksammas.</p>
<p>Uppdraget ska omfatta såväl förkommersiell upphandling som möjligheterna till innovativa ansatser vid kommersiell upphandling. Utredaren ska identifiera hinder för innovationsupphandling och lämna förslag till hur dessa kan minskas eller elimineras. Detta inkluderar frågan om i vilken utsträckning de olika upphandlingsförfarandena respektive metoder som funktionsupphandling kan användas. Vidare ska en analys av eventuella behov av incitament för de upphandlande enheterna att genomföra innovationsupphandlingar göras. Om utredaren finner att behov av incitament finns ska förslag till utformning av sådana incitament lämnas. Frågor om riskhantering och immaterialrätt ska beaktas.</p>
<p>Utredaren ska göra en bedömning av eventuellt behov av ny kompetens inom innovationsområdet i bred bemärkelse, dvs. innovation i varor, tjänster, organisation, system med flera former, hos berörda aktörer. Tillgång till och behov av metodik och kompetens hos näringslivet, särskilt små och medelstora företag, för att kunna delta i innovationsupphandling ska belysas. Om utredaren finner det påkallat ska han eller hon presentera en struktur för hur nödvändig kompetens inom innovationsområdet kan tillhandahållas och utvecklas utan att snedvrida konkurrensen på marknaden. Om utredaren finner det påkallat ska också förslag lämnas till en struktur för metodstöd till upphandlande myndigheter och leverantörer. Denna fråga inkluderar vilken roll det nationella upphandlingsstödet hos Kammarkollegiet kan spela.</p>
<p>Utredaren ska också föreslå insatser för att följa upp och utvärdera resultat av offentlig innovationsupphandling.</p>
<p>Förutsättningarna för ökad innovationsupphandling ska utredas för verksamheter där offentliga aktörer agerar som betydande köpare eller har ansvar för större samhällssektorer såsom infrastruktur, energi och hälso- och sjukvård. Frågan om hur innovationsupphandling kan fungera inom den statliga inköpssamordningen ska behandlas. De åtgärder eller modeller som föreslås ska kunna tillämpas i stora delar av den offentliga sektorn. Utredaren ska särskilt beakta förutsättningarna att samverka med kommuner och landsting för att främja utvecklingen av innovationsupphandlingar. De delar av upphandlingen inom försvaret som omfattas av de nya principer för materielförsörjningen som presenterades i den försvarspolitiska propositionen Ett användbart försvar (prop. 2008/09:140) omfattas inte av uppdraget. Möjligheterna att främja innovation som kan stödja omställningen till ett hållbart samhälle ska utredas.</p>
<p>Utredaren ska identifiera ett antal offentliga aktörer inom vilka pilotverksamhet kan inledas. Om pilotverksamhet föreslås, ska utredaren även lämna förslag till hur de erfarenheter som görs i pilotverksamheterna kan följas upp, hur modeller och metoder kan vidareutvecklas, samt hur gjorda erfarenheter och goda exempel kan spridas. Hittills gjorda erfarenheter från Statens energimyndighet, Vägverket, Miljöstyrningsrådet m.fl. ska tas till vara. De underlag som utvecklats av Vinnova, Nutek, Rådet för arkitektur, form och design m.fl. ska tas i beaktande.</p>
<p>Förslagen ska utformas så att de inte kommer i konflikt med LOU, LUF och LOV samt gällande EG-rätt. Utredarens förslag får inte utformas så att de begränsar förutsättningarna för konkurrens.</p>
<p>Om utredaren finner att det behövs särskild reglering ska författningsförslag lämnas. Frågan om hur regelverk, upphandlingar och åtgärder bör utformas för att underlätta för små och medelstora företag att delta i innovationsupphandling ska särskilt belysas.</p>
<p>Avvägningen mellan ett nationellt konkurrenskraftsperspektiv och det faktum att Sverige är en del av den inre marknaden, där upphandlingsreglerna syftar till att möjliggöra konkurrens mellan leverantörer oavsett nationell hemvist ska beaktas.</p>
<p>Utredarens förslag till åtgärder ska rymmas inom de givna statsfinansiella ramarna. Förslagen som lämnas får inte vara kostnadsdrivande.</p>
<p>Internationell kartläggning</p>
<p>Utredaren ska inhämta internationella erfarenheter av stödjande åtgärder för innovationsupphandling, i första hand från andra medlemsstater inom EU, då dessa lyder under samma upphandlingsregler som Sverige. Länder som särskilt bör belysas är Storbritannien, Nederländerna och Finland. Utredaren ska också inhämta erfarenheter från medlemsstater som infört bestämmelser om konkurrenspräglad dialog för att se i vilken utsträckning förfarandet tillämpas vid innovationsupphandling.</p>
<p>Konsekvensbeskrivningar</p>
<p>Förslagens påverkan på den administrativa bördan för företag ska redovisas. Vidare ska förslagens påverkan på den administrativa bördan och eventuella kostnadsökningar för myndigheter och andra offentliga upphandlande enheter redovisas och finansieras inom berörda utgiftsområden. Förslagen som lämnas får inte vara kostnadsdrivande.</p>
<p>Uppdragets genomförande och tidsplan</p>
<p>Utredaren ska fortlöpande hålla Regeringskansliet (Näringsdepartementet) informerat om sitt arbete. Utredaren ska under arbetet samråda med Kammarkollegiet, Konkurrensverket, Regelrådet (N2008:05) och ramavtalsslutande myndigheter. Samråd ska även ske med andra berörda myndigheter, som Verket för Innovationssystem (Vinnova), Tillväxtverket och Statens energimyndighet. Likaså ska utredaren samråda med Utredningen avseende uppföljning och analys av de statliga upphandlarnas åtgärder för att förbättra produktiviteten och innovationsgraden inom anläggningsbranschen (N 2009:10), Utredningen avseende genomförande av EG:s direktiv om upphandling inom försvars- och säkerhetsområdet (Fi 2009:37) och andra relevanta kommittéer. Utredaren ska vidare samråda med relevanta intresseorganisationer, inklusive Sveriges Kommuner och Landsting.</p>
<p>Utredaren ska redovisa vilka eventuella författningsändringar som krävs till följd av utredningens förslag. Förslag till dessa författningsändringar ska lämnas.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 31 augusti 2010.</p>
<p> (Näringsdepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2009:119/2009-12-10T12:00:00+01:002009-12-10T12:00:00+01:002009:119 Strategi för samverkan om forskning och innovation för ett effektivt och långsiktigt hållbart transportsystemNäringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 10 december 2009</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2>
<p>En särskild utredare ska utarbeta en strategi med förslag på förbättrad samverkan om forskning och innovation för utveckling mot ett samhällsekonomiskt effektivt och långsiktigt hållbart transportsystem. Förslagen i strategin ska bidra till ett effektivare utnyttjande av resurserna för forskning och innovation till verklig användning inom transportsektorn.</p>
<p>Utredaren ska föreslå hur ansvaret för att möjliggöra och samordna såväl långsiktig forskning som mer tillämpad utvecklings- och demonstrationsverksamhet, samt införande, spridning och kommersialisering av resultat bör fördelas mellan berörda statliga myndigheter.</p>
<p>Särskild uppmärksamhet ska ägnas ansvarsfördelning och förnyade statliga samarbetsformer mellan det blivande Trafikverket och andra större statliga aktörer. Denna del ska redovisas senast den 1 april 2010.</p>
<p>Utredningen ska genomföras i samråd med berörda statliga myndigheter och övriga aktörer.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 14 augusti 2010.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Utgångspunkter</p>
<p>Sverige har satt som mål att bli Europas mest konkurrenskraftiga, dynamiska och kunskapsbaserade ekonomi. För att nå målet krävs utvecklingskraft och god förmåga till innovation i såväl näringsliv som offentlig sektor. Globaliseringen ökar såväl konkurrensen mellan företag, organisationer och nationer som behovet av internationell och annan samverkan. Det gäller även forsknings- och innovationsverksamhet.</p>
<p>I propositionen Ett lyft för forskning och innovation (prop. 2008/09) fastslogs att målet för forskningspolitiken är att stärka Sveriges ställning som forskningsnation och därmed stärka konkurrenskraften i en globaliserad värld för att bidra till ökad hållbar ekonomisk tillväxt och välfärd i Sverige. Forskningen ska vara av högsta internationella klass. Den ska till stor del bedrivas inom områden som har eller har förutsättningar att få betydelse för människors välfärd, samhällets utveckling och näringslivets konkurrenskraft. Transportområdet angavs som ett av flera strategiska områdena.</p>
<p>En forskning av hög kvalitet är nödvändig för att Sverige ska kunna konkurrera om internationella forskare och forskningsmedel. Det är även nödvändigt med en aktiv medverkan i internationella projekt för att få tidig tillgång till resultat. Det kräver stöd till uppbyggandet av slagkraftiga forskningsmiljöer. Regeringens insatser har förstärkts genom de strategiska satsningarna i propositionen.</p>
<p>En viktig utgångspunkt för arbetet med strategin är de transportpolitiska målen. Ett effektivt och attraktivt transportutbud är av stor betydelse för människors tillgänglighet och välfärd. Effektiva godstransporter är av stor betydelse för näringslivets funktion och konkurrenskraft och därmed vår ekonomiska tillväxt. Tillväxt och ökad välfärd ökar efterfrågan på såväl person- som godstransporter. Medborgarnas och näringslivets behov av effektiva person- och godstransporter måste tillgodoses samtidigt som de negativa effekterna av transporterna måste minska.</p>
<p>Nuvarande situation</p>
<p>Vinnova, Vägverket, Banverket och Energimyndigheten fördelade 2007 huvuddelen av den dryga miljard kronor som statliga myndigheter investerade i civil transportrelaterad forskning och utveckling. År 2004 presenterade de samt ett antal andra myndigheter en gemensam strategi för forskning, utveckling och demonstration till stöd för utveckling av ett hållbart och effektivt transportsystem.</p>
<p>I en uppföljning år 2007 konstaterade Vinnova att man inom ramen för strategin har tagit gemensamma initiativ för att stärka och samordna den svenska transportforskningen. Programmen har blivit längre och mer fokuserade. Myndigheterna bedömer att satsningen på forskningsmiljöer har varit lyckad men att det finns problem med t.ex. finansiering av doktorander, forskarskolor och EU-projekt.</p>
<p>I delbetänkandet Tydligare uppdrag - i stället för sektorsansvar (SOU 2008:128) påpekar Trafikverksutredningen att forskning är ett viktigt styrmedel för att nå de transportpolitiska målen och att ett trafikslagsövergripande perspektiv bör tas till vara. Ansvariga myndigheter behöver samverka för att transportforskningen ska kunna bedrivas effektivt. För att kunna hävda sig internationellt och medverka i EU:s forskningsprogram behövs en gemensam syn på långsiktig forskning. Ansvaret för den långsiktiga kunskapsuppbyggande forskningen på transportområdet är otydligt och skapar enligt utredningen onödiga konflikter mellan berörda myndigheter. Utredningen förslår att myndigheternas uppdrag preciseras, särskilt för den långsiktiga forskningen.</p>
<p>Den pågående omorganisationen av den statliga delen av transportsektorn kommer att påverka förutsättningarna för forskning och innovation. På grund av sin storlek och sitt trafikslagsövergripande ansvar kommer det nya Trafikverket även att vara en central aktör när det gäller forskning och innovation för transportsystemets förnyelse. Det är viktigt att ansvarsfördelningen klargörs mellan Trafikverket, Transportstyrelsen, Myndigheten för Trafikanalys, Vinnova, Energimyndigheten och övriga offentliga och privata aktörer som, för eget eller andras behov, bedriver eller finansierar transportrelaterad forskning och innovation, t.ex. Tillväxtverket, Innovationsbron AB och ALMI. Även universitet och högskolor är berörda genom deras uppgift att samverka med det omgivande samhället och de holdingbolag och innovationskontor, som de har eller är på väg att etablera.</p>
<p>Ökade krav på förändring</p>
<p>Skärpta klimatkrav, ökande efterfrågan och minskande tillgång på fossila drivmedel och andra naturresurser kommer alltmer att påverka förutsättningarna för våra framtida transportsystem. Därför ökar kraven på alla transportslag att snabbare anpassa sig till dessa nya förutsättningar. Det understryks av de ambitiösa klimat- och energimål som regeringen antagit nationellt och verkar för globalt.</p>
<p>Den demografiska utvecklingen mot en genomsnittligt äldre befolkning, samt de behov som personer med funktionsnedsättning har, kommer att öka kraven på tillgänglighet, kvalitet och service i transportsystemen. Urbaniseringen, med en allt större andel av befolkningen boende i städer ställer ytterligare krav på kapacitetsstarka och flexibla kollektiva transportsystem, samtidigt som utglesningen av befolkningen på delar av landsbygden gör det svårare att åstadkomma en kostnadseffektiv transportservice.</p>
<p>Ökande global handel och konkurrens ökar näringslivets behov av och krav på snabba och effektiva godstransporter, vilket bl.a. ökar kraven på effektivare logistiksystem på såväl lokal och regional som på nationell och internationell nivå.</p>
<p>Förändringar i svenska och europeiska regelverk, t.ex. ökad marknadsöppning, ställer krav på snabbare anpassning och förändring hos aktörerna och i transportsystemen.</p>
<p>För att få ut störst möjliga effekt av satsningarna på forskning och innovation är det nödvändigt att stimulera ett ökat nyttjande av resultaten. Ny kunskap och nya idéer måste tas om hand och ges möjligheter att utvecklas och tillämpas i större utsträckning. Därför måste också de senare skedena i innovationsprocessen förbättras. Det förutsätter ett bättre samarbete mellan alla berörda aktörer, såväl offentliga som privata i hela innovationskedjan, från problemformulering, forskning, utveckling, tester och demonstrationer till information, införande och ett brett utnyttjande.</p>
<p>Det krävs ett ökat tempo i förändringsarbetet. För att det ska kunna åstadkommas krävs bl.a. att de samlade resurserna till forskning och innovation inom transportsektorn används så effektivt som möjligt. Forsknings- och innovationssystemet måste utifrån identifierade problem förbättra befintliga och utveckla nya lösningar och se till att de testas praktiskt. Goda lösningar måste få en snabbare spridning och bredare användning i transportsektorn.</p>
<p>Ökat fokus på användarnas behov är här en framgångsfaktor liksom en samhällsekonomiskt effektiv transportpolitik, som kan skapa mekanismer och incitament som ökar aktörernas förmåga att tillgodose behoven. Det gäller såväl samhällets generella önskemål om effektivitet, trafiksäkerhet, god miljö och hälsa, som behov av tillgänglighet och transporter hos olika användargrupper. Förändringsarbetet bör som utgångspunkt ha ett kund-, konsument- och passagerarrättsperspektiv, som beaktar skillnader i funktionsförmåga samt köns- och åldersskillnader i förhållande till resbehov och resvanor.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>En utredare ska utarbeta en strategi med förslag på förbättrad samverkan för forskning och innovation för utveckling mot ett samhällsekonomiskt effektivt och långsiktigt hållbart transportsystem. Kärnan i uppdraget är att föreslå åtgärder för ett effektivare utnyttjande av de samlade resurserna för forskning och innovation inom transportsektorn. Åtgärderna ska bidra till en snabbare utveckling, introduktion och spridning av nya eller förbättrade produkter, tjänster och service i transportsektorn. Uppdraget ska ta sin utgångspunkt i aktuell samhällsutveckling och i de utgångspunkter, som beskrivs i bakgrundsavsnittet.</p>
<p>Utredaren ska föreslå hur ansvaret för att möjliggöra och samordna såväl långsiktig forskning som mer tillämpad utvecklings- och demonstrationsverksamhet, införande, spridning och kommersialisering av resultat bör fördelas mellan berörda statliga myndigheter.</p>
<p>Utredaren ska föreslå former för en effektivare och ökad samverkan mellan offentliga sektorns aktörer, näringsliv och högskolor/universitet. Möjligheter till effektiv överföring av kunskaper och erfarenheter i projekt med deltagande av såväl forskare som användare bör tas till vara.</p>
<p>Utredaren ska behandla de möjligheter till effektivare samarbete över trafikslags- och myndighetsgränser som uppstår i och med omorganisationen inom den statliga delen av transportsektorn.</p>
<p>Utredaren ska ge förslag på hur ett effektivare samarbete kan åstadkommas med internationella aktörer.</p>
<p>Utredaren ska ge förslag på hur man via effektivare arbetssätt och nyttjande av instrument som offentlig upphandling, standardisering, inkubatorer och entreprenörsutbildning kan förstärka de senare skedena i innovationsprocessen. Exempelvis genom att underlätta för att ta fram prototyper samt att genomföra experiment och demonstrationer. Vägverkets och Banverkets gemensamma standardiseringsstrategi är en utgångspunkt.</p>
<p>Utredaren ska bedöma om åtgärder krävs för att underlätta för idébaserade småföretag.</p>
<p>Utredaren ska överväga åtgärder som ökar tillgången på ny kunskap. En lättillgänglig information av genomförd och pågående forskning och innovationsverksamhet är en förutsättning för snabbt införande och utvärdering samt för rätt prioritering för framtiden.</p>
<p>Det är angeläget att alla aktörer lätt kan få tag på information avseende forskning och innovationsverksamhet såväl i Sverige som i andra länder. Statens väg- och transportforskningsinstitut är viktigt för informationsförsörjningen på transportområdet. Utredaren ska i samråd med institutet och berörda aktörer överväga på vilka sätt denna roll kan utvecklas och förstärkas.</p>
<p>Utredaren ska även föreslå åtgärder för att öka tillgången till och användning av resultat från internationell forskning och innovationsverksamhet.</p>
<p>Utredningen ska föreslå åtgärder som stimulerar efterfrågan på ny kunskap. Utan efterfrågan kommer inte resultaten från forskning och innovationsverksamhet att nyttiggöras i någon större omfattning även om informationsförsörjningen är god.</p>
<p>Förslagens påverkan på den administrativa bördan för myndigheter och andra aktörer ska redovisas. Om förslagen innebär ökade kostnader i övrigt ska även förslag till finansiering redovisas.</p>
<h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2>
<p>Utredningen ska genomföras i samråd med statliga myndigheter och övriga berörda aktörer inom offentlig och privat sektor, på nationell, regional och lokal nivå. Utredaren ska samråda med Vägverket, Banverket, Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Transportstyrelsen, Statens institut för kommunikationsanalys, Rikstrafiken, Statens väg- och transportforskningsinstitut, Vinnova, FORMAS, FAS, Energimyndigheten, Tillväxtverket, Naturvårdsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, organisationskommittéerna för Trafikverket respektive Myndigheten för trafikanalys, Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser ( om analysen av det svenska maritima klustret), Kommittén om förutsättningar och åtgärder för ökad tillämpning av innovationsupphandling i Sverige, Myndigheten för handikappolitisk samordning, Näringsdepartementets projekt Strategi för ökad tjänsteinnovation, Logistikforum, Innovationsbron AB, ALMI, branschorganisationer på person- och godstransportområdet samt företrädare för universitet och högskolor.</p>
<p>De delar som rör fördelning av ansvar mellan huvudfinansiärerna på området, inklusive gränssnitten gentemot Trafikverket och Myndigheten för trafikanalys, samt nationell samverkan ska redovisas senast den 1 april 2010. Uppdraget ska slutredovisas senast den 14 augusti 2010.</p>
<p> (Näringsdepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2009:107/2009-11-12T12:00:00+01:002009-11-12T12:00:00+01:002009:107 Tilläggsdirektiv till Vägtrafikregisterutredningen (N 2008:04)Näringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 12 november 2009</p>
<p>Förlängd tid för uppdraget</p>
<p>Med stöd av regeringens bemyndigande den 15 maj 2008 har statsrådet Åsa Torstensson gett en särskild utredare i uppdrag att se över lagen <a href="https://lagen.nu/2001:558">(2001:558)</a> om vägtrafikregister och förordningen <a href="https://lagen.nu/2001:650">(2001:650)</a> om vägtrafikregister, för att föreslå mer ändamålsenliga regler. Utredaren skulle enligt direktiven redovisa sitt arbete senast den 1 september 2009. Utredaren ska enligt tilläggsdirektiv (dir. 2009:2) redovisa sitt arbete senast den 4 januari 2010.</p>
<p>Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 31 mars 2010.</p>
<p> (Näringsdepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2009:95/2009-10-22T12:00:00+01:002009-10-22T12:00:00+01:002009:95 Förberedelser för organisering av kvarvarande delar av Luftfartsverket efter bolagisering av flygplatsverksamhetenNäringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 22 oktober 2009</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2>
<p>En särskild utredare ska förbereda och genomföra organiseringen av kvarvarande delar av Luftfartsverket (LFV), efter det att flygplatsverksamheten vid myndigheten har överförts till ett eller flera av staten direkt eller indirekt helägda aktiebolag.</p>
<p>Utredaren ska bl.a.</p>
<p>- företräda kvarvarande delar av myndigheten vid utformandet av överlåtelseavtal mellan staten och det eller de blivande bolagen,</p>
<p>- identifiera och hantera samtliga konsekvenser av bolagiseringen och organiseringen vad gäller kvarvarande delar av myndigheten, bl.a. IT-system och administrativa frågor,</p>
<p>- hantera fördelningen av äganderätten och ansvaret mellan kvarvarande delar av myndigheten å ena sidan, och det eller de nya bolagen å andra sidan, vad gäller bl.a. infrastruktur, lån, avtal och övriga ansvarsförbindelser, samt</p>
<p>- lämna förslag till ändrad instruktion och regleringsbrev för myndigheten.</p>
<p>Inriktningen är att överföringen av flygplatsverksamheten genomförs den 1 april 2010. De genomförda åtgärderna ska därför redovisas senast den 1 juni 2010.</p>
<p>Utredarens åtgärder ska vidtas under förutsättning att riksdagen godkänner förslagen i regeringens proposition Ändrad verksamhetsform för flygplatsverksamheten vid Luftfartsverket (prop. 2009/10:16).</p>
<p>Uppdraget att hantera och säkerställa flygtrafiktjänstens verksamhet vid LFV</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Luftfartsverket är ett affärsverk med huvuduppgift att ansvara för drift och utveckling av statens flygplatser för civil luftfart och flygtrafiktjänst för civil och militär luftfart. Affärsverket består av tre divisioner: Flygtrafiktjänsten (Air Navigation Services - ANS), Flygplatsgruppen och Stockholm (flygplatserna Stockholm-Arlanda och Stockholm-Bromma) samt vissa supportverksamheter. ANS bedriver flygtrafikledningstjänst "en route" (trafikledning av flygning utanför flygplatsområden) genom två områdeskontrollcentraler samt flygtrafikledningstjänster vid flygplatser genom verksamhet vid 39 flygplatser. LFV äger bolaget LFV Holding AB med dotter- och intressebolag. LFV Holding AB är moderbolag till de hel- och delägda bolagen Swedish Aviation Development AB (Swedavia), LFV AirportCenter AB (LAC), Flygplatsfastigheter i Landvetter AB, Arlanda Schiphol Development Company AB (ASDC), Cityflygplatsen i Göteborg AB, Nordic Airport Properties AB (NAP) och Nordic Airport Properties KB samt flygtrafikledningsskolan Entry Point North AB.</p>
<p>Regeringen beslutade den 1 juni 2006 att tillkalla en utredare med uppgift att se över det svenska flygplatssystemet. Den 9 november 2006 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv till utredningen. Av dessa framgår att utredaren ytterligare skulle analysera och ge förslag i de delar som rör internationell tillgänglighet, stödsystemets utformning, flygfrakt, LFV:s organisation och finansiering.</p>
<p>Den 3 oktober 2007 överlämnade utredningen betänkandet Framtidens flygplatser - utveckling av det svenska flygplatssystemet (SOU 2007:70). I betänkandet lämnas bl.a. förslag om att LFV:s verksamhet ska bolagiseras.</p>
<p>Med utgångspunkt i utredningen föreslår regeringen i propositionen Ändrad verksamhetsform för flygplatsverksamheten vid Luftfartsverket (prop. 2009/10:16) att flygplatsverksamheten vid LFV överförs till ett eller flera av staten direkt eller indirekt helägda aktiebolag. I propositionen gör regeringen vidare bedömningen att flygtrafiktjänsten vid LFV även fortsättningsvis ska drivas i myndighetsform som affärsverk.</p>
<p>Regeringen har den 1 oktober 2009 beslutat att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att påbörja, och efter beslut av riksdagen, genomföra förberedelserna för att överföra flygplatsverksamheten vid LFV till ett eller flera av staten direkt eller indirekt helägda aktiebolag (dir. 2009:90).</p>
<p>Både formella och praktiska förberedelser behöver vidtas</p>
<p>Utredaren ska förbereda, och efter beslut från riksdagen, organisera de kvarvarande delarna av Luftfartsverket med anledning av bolagiseringen av flygplatsverksamheten.</p>
<p>Inriktningen är att separeringen av flygplatsverksamheten från myndigheten genomförs den 1 april 2010. Utredarens arbete bör därför drivas parallellt med riksdagens behandling av frågan. Utredarens åtgärder ska vidtas under förutsättning att riksdagen godkänner förslagen i propositionen 2009/10:16. Regeringens förslag och bedömningar i denna proposition ska vara utgångspunkt för utredarens arbete. Vidare ska utredaren i sitt arbete beakta risker för verksamhetsstörningar i samband med organisationsförändringar.</p>
<p>Utredaren ska</p>
<p>- företräda kvarvarande delar av myndigheten vid utformandet av överlåtelseavtal mellan staten och det eller de blivande bolagen samt vidta de åtgärder som krävs för att den kvarvarande verksamheten, efter bolagiseringen, ska fortsätta att drivas som affärsverk.</p>
<p>Utredaren ska särskilt</p>
<p>- identifiera och hantera fördelningen av äganderätten och ansvaret mellan kvarvarande delar av myndigheten och det eller de nya bolagen när det gäller infrastruktur, mark och fastigheter, lån, avtal, försäkringsfrågor, eventuella borgensförbindelser och övriga ansvarsförbindelser,</p>
<p>- identifiera och hantera övergångsreglering när det gäller ansvarsfördelning mellan kvarvarande delar av myndigheten å ena sidan och flygplatsverksamheten å andra sidan, avseende eventuellt miljöansvar och övriga ansvarsförbindelser,</p>
<p>- identifiera och hantera samtliga konsekvenser av bolagiseringen och organiseringen när det gäller kvarvarande delar av myndigheten, bl.a. IT-system och administrativa frågor,</p>
<p>- ta fram förslag till ändrad instruktion och regleringsbrev för myndigheten,</p>
<p>- lämna förslag på de författningsändringar i övrigt som kan föranledas av bolagiseringen och organiseringen av kvarvarande delar av myndigheten,</p>
<p>- se till att relevanta tillstånd finns för flygtrafiktjänsten,</p>
<p>- fullgöra de åtgärder som krävs enligt lagen <a href="https://lagen.nu/1976:580">(1976:580)</a> om medbestämmande i arbetslivet.</p>
<p>Utredaren ska i samråd och tillsammans med blivande generaldirektör</p>
<p>- ta fram förslag till en lämplig organisering, som inte får motverka en konkurrensutsättning av flygtrafikledningstjänster vid flygplatser,</p>
<p>- ta fram förslag på arbetsordning,</p>
<p>- ta fram förslag till styrelse,</p>
<p>- ta fram förslag till blivande ledningsgrupp,</p>
<p>- lämna budgetunderlag.</p>
<h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2>
<p>Under arbetet ska utredaren samråda med och informera LFV:s generaldirektör samt ledningen för flygtrafiktjänsten. Utredaren ska under arbetet samråda med den utredare som förbereder bolagiseringen av flygplatsverksamheten.</p>
<p>I frågor om flygtrafikledningstjänster vid flygplatser ska utredaren samråda med Försvarsmakten.</p>
<p>Berörda arbetstagarorganisationer ska kontinuerligt informeras under arbetets gång och ges möjlighet att framföra synpunkter.</p>
<p>LFV ska lämna utredaren det underlag utredaren begär.</p>
<p>Utredaren ska kontinuerligt rapportera till och samråda med företrädare för Regeringskansliet (Näringsdepartementet) i den utsträckning dessa bestämmer.</p>
<p>Utredaren ska komma överens med Regeringskansliet (Näringsdepartementet) om tidpunkter för att lämna förslag. Vid dessa tidpunkter ska utredaren lämna förslag till</p>
<p>- ändrad instruktion och regleringsbrev för myndigheten,</p>
<p>- de författningsändringar i övrigt som kan föranledas av bolagiseringen och organiseringen, samt</p>
<p>- budgetunderlag.</p>
<p>De genomförda åtgärderna ska redovisas senast den 1 juni 2010.</p>
<p> (Näringsdepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2009:92/2009-10-08T12:00:00+01:002009-10-08T12:00:00+01:002009:92 Uppföljning och analys av de statliga upphandlarnas åtgärder för att förbättra produktiviteten och innovationsgraden inom anläggningsbranschenNäringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 8 oktober 2009</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2>
<p>En kommitté ska följa upp och analysera de statliga beställarnas agerande för att förbättra produktiviteten och innovationsgraden i anläggningsbranschen, t.ex. genom ökad konkurrens. Syftet med uppdraget är att öka kunskapen om olika åtgärders effekter och därmed skapa underlag för framtida agerande. Bakgrunden till uppdraget är regeringens bedömning i propositionen Framtidens resor och transporter - infrastruktur för hållbar tillväxt (prop. 2008/09:35) att anläggningsmarknaden har låg produktivitetsutveckling och att konkurrensen och innovationsförmågan är svag.</p>
<p>Kommitténs arbete ska präglas av öppenhet och stora inslag av dialog med marknadens olika aktörer i syfte att tillvarata och sprida kunskap om åtgärders effekter och de iakttagelser som kommittén gör i sin uppföljning och analys. Kommittén ska utgå från de förslag till handlingsprogram som lämnats av Trafikverksutredningen i delbetänkandet De statliga beställarfunktionerna och anläggningsmarknaden (SOU 2009:24).</p>
<p>Uppdraget ska redovisas halvårsvis och slutredovisas senast den 30 juni 2012.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Regeringen gjorde i propositionen Framtidens resor och transporter - infrastruktur för hållbar tillväxt (prop. 2008/09:35) bedömningen att anläggningsmarknaden har låg produktivitetsutveckling och att konkurrensen och innovationsförmågan är svag. Staten är en stor beställare och bör genom sitt agerande bidra till att anläggningsmarknaden utvecklas i positiv riktning. I propositionen hänvisas det till en särskild konsultrapport där det bl.a. konstateras att en tvåprocentig produktivitetsförbättring per år är en realistisk förväntning för perioden 2010-2021. En sådan förbättring kräver dock en rad förändringar framför allt på beställarsidan.</p>
<p>Även i direktiven till Trafikverksutredningen (dir. 2008:90) konstaterade regeringen att anläggningsmarknaden präglas av bristfällig produktivitet och konkurrens. I direktiven anförde regeringen att beställarnas agerande är av stor betydelse för marknadens funktion och att Vägverket och Banverket i egenskap av infrastrukturförvaltare är dominerande beställare och upphandlare av bl.a. underhålls- och investeringsentreprenader på anläggningsmarknaden. Enligt regeringen fanns det därför ett behov av att analysera hur dessa stora beställare i upphandlingsförfaranden kan bidra till en förbättring av anläggningsmarkandens funktion och skapa förutsättningar för innovation. I uppdraget till Trafikverksutredningen ingick att föreslå åtgärder som bidrar till utvecklade beställarfunktioner inom transportsektorn.</p>
<p>Trafikverksutredningen föreslår i sitt delbetänkande De statliga beställarfunktionerna och anläggningsmarknaden (SOU 2009:24) bl.a. åtgärder som tar sikte på dels att skapa förutsättningar för en ökad produktivitet genom möjligheter till större utrymme för produktionsplanering, upprepning, specialisering och stordrift, dels att föra in nya drivkrafter i form av premiering av korta störningstider vid produktion och tidigare idrifttagning av anläggningar jämte en effektivare fördelning av finansiella och andra risker så att förutsättningar skapas för innovationer. Enligt Trafikverksutredningens bedömning betingar åtgärdsslagen varandra. Nya förutsättningar och nya drivkrafter ska enligt Trafikverksutredningen ses i ett sammanhang och föras in samtidigt. Som utredningen ser det skapas då, tillsammans med de åtgärder som föreslås för att öka konkurrensen, rejäla förutsättningar för att produktiviteten och innovationerna ska kunna öka. Utredningen föreslår vidare en kontinuerlig och systematisk mätning och rapportering av effekterna på produktivitet och produktkvalitet av olika typer av entreprenad-, ersättnings- och samverkansformer för olika marknadssegment.</p>
<p>Delbetänkandet har remissbehandlats. Den övervägande delen av de remissinstanser som yttrat sig, däribland berörda verk såsom Banverket och Vägverket, är i huvudsak positiva till eller har ingen erinran mot utredningens förslag.</p>
<p>Regeringen beslutade den 3 september 2009 om direktiv för inrättande av den nya myndigheten Trafikverket respektive direktiv för inrättande av en ny myndighet för utvärderingar och analyser inom transportområdet - Trafikanalys (dir. 2009:75 och 2009:76). Den sistnämnda myndigheten ska bl.a. svara för utvärdering av genomförandet av olika åtgärder och olika åtgärders effekter. Utvärderingarna och analyserna kan exempelvis gälla infrastrukturplaner, enskilda infrastrukturobjekt, regelgivning samt utvärdering av hur väl de transportpolitiska målen har uppnåtts.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>En kommitté ska löpande följa upp och analysera de statliga beställarnas agerande för att förbättra produktiviteten och innovationsgraden i anläggningsbranschen, t.ex. genom konkurrensfrämjande åtgärder. Syftet med uppdraget är att öka kunskapen om olika åtgärders effekter och därmed skapa underlag för framtida agerande.</p>
<p>Kommittén ska utifrån de förslag till handlingsprogram som lämnats av Trafikverksutredningen i delbetänkandet De statliga beställarfunktionerna och anläggningsmarknaden (SOU 2009:24) följa upp och analysera beställarnas faktiska agerande när det gäller utvecklingen av produktiviteten och innovationsgraden på anläggningsmarknaden.</p>
<p>Uppdraget kan på sikt komma att föras över till den nya myndigheten Trafikanalys.</p>
<p>Uppdragets genomförande och tidsplan</p>
<p>Kommitténs arbete ska präglas av öppenhet och stora inslag av dialog med marknadens olika aktörer i syfte att tillvarata och sprida kunskap om åtgärders effekter och de iakttagelser som kommittén gör i sin uppföljning och analys.</p>
<p>Anläggningsbranschens aktörer har inom ramen för det av Vägverket och Banverket initierade projektet Förnyelse i anläggningsbranschen (FIA) etablerat olika forum och arenor för dialog. Dessa forum och arenor bör kommittén använda i sin dialog med branschens aktörer. Kommittén bör även se till att mindre företags och potentiella konkurrenters åsikter blir särskilt belysta.</p>
<p>Kommittén ska bedriva arbetet i fortlöpande dialog med berörda myndigheter och utredningar och med marknadens aktörer. Vidare ska kommittén samråda med andra myndigheter och organisationer i den utsträckning som är nödvändig. Kommittén kan med fördel använda sig av en eller flera referensgrupper.</p>
<p>Samråd bör ske med Utredningen med uppdrag att inrätta den nya myndigheten Trafikanalys (N 2009:07). Samråd bör dessutom ske med Transportinfrastrukturkommittén (N 2009:03), Kammarkollegiet och Konkurrensverket.</p>
<p>Regeringen har uppdragit åt Statskontoret att utarbeta modeller och metoder för att mäta produktiviteten och innovationsgraden i anläggningsbranschen. Kommittén bör därför samråda även med Statskontoret.</p>
<p>Kommittén ska löpande stämma av sitt arbete med företrädare för Regeringskansliet (Näringsdepartementet).</p>
<p>Kommitténs analys och förslag till åtgärder ska slutredovisas senast den 30 juni 2012. Det ska framgå av slutredovisningen hur uppföljningen och analyserna ska utföras i framtiden. Varje halvår med början den 1 juli 2010 ska delrapporter lämnas till Regeringskansliet (Näringsdepartementet).</p>
<p> (Näringsdepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2009:42/2009-04-29T12:00:00+01:002009-04-29T12:00:00+01:002009:42 Genomförande av tredje sjösäkerhetspaketetNäringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 29 april 2009</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2>
<p>En särskild utredare ska föreslå hur följande direktiv från Europaparlamentet och rådet bör genomföras i svensk rätt. Direktiven har ännu inte publicerats i Europeiska unionens tidning.</p>
<p>* 2009/XX/EG om flaggstatsförpliktelser (flaggstatsdirektivet), * 2009/XX/EG om gemensamma regler och standarder för organisationer som utför inspektioner och utövar tillsyn av fartyg och för sjöfartsadministrationernas verksamhet i förbindelse därmed (klassdirektivet), * 2009/XX/EG om ändring av direktiv 2002/59/EG om inrättande av ett övervaknings- och informationssystem för sjötrafik i gemenskapen (övervakningsdirektivet), * 2009/XX/EG om hamnstatskontroll (hamnstatskontrolldirektivet), * 2009/XX/EG om grundläggande principer för utredning av olyckor i sjötransportsektorn (olycksutredningsdirektivet).</p>
<p>Utredaren ska också föreslå hur den internationella sjöfartsorganisationens (IMO) kod avseende internationell standard och rekommendationer för olycksfallsutredningar vid sjöolyckor (MSC-MEPC.3/Circ.2) samt den kod för undersökning av dödsfall i samband med olyckor, som antogs genom resolution [MSC. 255(84)], på lämpligt sätt kan genomföras i svensk rätt.</p>
<p>Utredaren ska vidare se över om Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr XX/2009 om gemensamma regler och standarder för organisationer som utför inspektioner och utövar tillsyn av fartyg (klassförordningen) behöver kompletteras med nationella föreskrifter.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Kommissionen presenterade hösten 2005 ett tredje sjösäkerhetspaket innehållande förslag till sju olika rättsakter; flaggstatsdirektivet, klassdirektivet, övervakningsdirektivet, hamnstatskontrolldirektivet, olycksutredningsdirektivet, förordningen om transportörens ansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss och på inre vattenvägar (passagerarförordningen) samt direktivet om redares skadeståndsansvar och finansiella säkerheter (ansvarsdirektivet). Klassdirektivet delades under förhandlingarna upp i ett direktiv och en förordning, medan ansvarsdirektivet reducerades till ett direktiv som enbart behandlar försäkring av redareansvaret (försäkringsdirektivet).</p>
<p>Fyra av rättsakterna innehåller ny reglering, medan tre av rättsakterna innehåller ändringar i gällande lagstiftning om klassificeringssällskap, hamnstatskontroll och sjötrafikövervakning. Åtgärderna i paketet syftar till att stärka sjösäkerheten i europeiska farvatten.</p>
<p>De sista rättsakterna i paketet antogs av rådet den 25 februari 2009 och av Europaparlamentet den 11 mars 2009. Tidpunkten då direktiven ska vara genomförda i medlemsstaterna varierar med ett första förfallodatum förmodligen i mitten av november 2010. Oklarheten beror på att direktiven ännu inte har publicerats i Europeiska unionens tidning.</p>
<p>Flaggstatsdirektivet</p>
<p>Direktivet gör det obligatoriskt för samtliga medlemsstater att genomgå revision enligt IMO:s frivilliga revisionssystem för flagg-, hamn- och kuststater. Vidare införs krav på att samtliga sjöfartsadministrationer ska införa kvalitetscertifieringssystem.</p>
<p>Klassdirektivet och klassförordningen</p>
<p>Ändringarna i klassdirektivet och införandet av den nya klassförordningen syftar till att reformera gällande bestämmelser om erkännande av klassificeringssällskap. Ändringarna innebär att skärpta gemensamma regler och standarder införs för erkända organisationer (klassificeringssällskap) som utför inspektioner och utövar tillsyn av fartyg. Bland annat tillskapas ett särskilt organ för certifiering av klassificeringssällskap som godkänts av EU och regler för skärpt kontroll liksom kriterier för erkännande av klassificeringssällskap införs. Vidare regleras påföljder, tillsyn samt sällskapens organisationsform.</p>
<p>Övervakningsdirektivet</p>
<p>Ändringarna i övervakningsdirektivet (2002/59/EG) syftar till att förbättra möjligheterna att lämna stöd till fartyg i nöd genom ändringar i fråga om skyddade platser. Vidare införs krav på att även fiskefartyg över 15 meter ska förses med automatiskt identifieringssystem (AIS). Därutöver kompletteras dagens regelverk med bl.a. åtgärder vid farligt isläge och krav på att samtliga av EU:s medlemsstater ska vara anslutna till det så kallade SafeSeaNet systemet för att förbättra utbytet av information om bl.a. transporter av farligt gods.</p>
<p>Hamnstatskontrolldirektivet</p>
<p>Genom ändringar i det befintliga hamnstatskontrolldirektivet (95/21/EG) anpassas den nu gällande gemenskapslagstiftningen på området till den revidering som genomförts inom ramen för Parisöverenskommelsen (Paris MOU). Denna innehåller regler och riktlinjer för genomförandet av hamnstatskontroller, gäller mellan 18 länder (17 europeiska samt Kanada) och avser fartyg som anlöper hamnar i Europa och Kanada. De nya reglerna i direktivet innebär bl.a. att dagens inspektionskrav om att minst 25 procent av det årliga antalet fartyg som anlöper de hamnar som omfattas frångås. I stället ska samtliga högriskfartyg inspekteras var femte-sjätte månad, normalriskfartyg inspekteras var tionde-tolfte månad och lågriskfartygen inspekteras var 24-36:e månad. Direktivet stärker också gemenskapens möjligheter att hindra fartyg från att anlöpa gemenskapens hamnar.</p>
<p>Olycksfallsdirektivet och IMO:s kod för olycksfallsutredningar</p>
<p>Direktivet syftar till att förbättra sjösäkerheten och att förhindra förorening från fartyg, samt att minska risken för framtida sjöolyckor genom underlättande av ett snabbt genomförande av olycksfallsutredningar och en ordentlig analys av sjöolyckor och tillbud till sjöss i syfte att fastställa deras orsaker. Ett snabbt förfarande för fastställande av orsaker och förslag på korrigerande åtgärder möjliggör åtgärder i syfte att minska riskerna för framtida sjöolyckor. Förslaget följer till stora delar det regelverk om harmonisering av tekniska utredningar som IMO redan beslutat, se vidare nedan. Genom direktivet införs bl.a. en skyldighet för medlemsstaterna att genomföra säkerhetsutredningar efter sjöolyckor, tillbud och nödanrop. Vidare säkerställs genom direktivet de utredande organens oberoende samt samarbete mellan medlemsstaterna och mellan medlemsstaterna och tredje land.</p>
<p>IMO:s sjösäkerhetskommitté (Maritime Safety Committee, MSC) och IMO:s miljöskyddskommitté (Marine Environment Protection Committee, MEPC) antog i samband med sin 83:e respektive 57:e session en kod innehållande en internationell standard och rekommendationer för olycksfallsutredningar vid sjöolyckor. I samband med sjösäkerhetskommitténs 84:e möte antogs dessutom en kod för undersökning av dödsfall i samband med olyckor genom resolution MSC. 255(84). En ny regel infördes i sjösäkerhetskonventionens (SOLAS) kapitel XI. Ändringen innebär att koden görs obligatorisk för samtliga stater anslutna till SOLAS-konventionen från och med den 1 januari 2010.</p>
<p>Försäkringsdirektivet och passagerarförordningen</p>
<p>Införandet av försäkringsdirektivet och passagerarförordningen syftar bl.a. till att förbättra ersättningsskyddet för dem som drabbas av skador till följd av olyckor till sjöss. Som ovan påpekats har sedan ansvarsdirektivet reducerats till att endast omfatta frågan om försäkring av redareansvaret. Direktivet benämns numera försäkringsdirektivet.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>En särskild utredare ska föreslå hur flaggstatsdirektivet, klassdirektivet, övervakningsdirektivet, hamnstatskontrolldirektivet, olycksutredningsdirektivet samt IMO:s kod avseende internationell standard och rekommendationer för olycksfallsutredningar vid sjöolyckor kan genomföras i svensk rätt. Utredaren ska redovisa i vilken mån svensk rätt överensstämmer med direktivens och IMO:s regelverks innehåll och i förekommande fall lämna förslag till de författningsändringar som är nödvändiga för genomförande i svensk rätt. Utredaren ska också se över om klassförordningen behöver kompletteras med nationella föreskrifter.</p>
<p>I fråga om genomförandet av regelverket kring skyddade platser i enlighet med övervakningsdirektivet ska utredningen särskilt beakta hur möjligheterna att handla effektivt i samband med mottagande av fartyg i nöd kan förbättras.</p>
<p>I den mån oklarheter kan komma att uppstå om ansvarsfördelningen mellan olika myndigheter till följd av direktivens och IMO:s regler bör utredaren lämna förslag på hur ansvaret mellan myndigheterna bör fördelas och regleras. I detta sammanhang ska utredaren särskilt se över ansvarsfördelningen mellan Transportstyrelsen och Sjöfartsverket i fråga om ansvaret för SafeSeaNet. Frågan om vilken myndighet som bör vara Nationell kontaktpunkt ska belysas. Förslag till sådana författningsändringar som utredaren anser nödvändiga för att åstadkomma önskad effektivisering ska redovisas.</p>
<p>Vidare ska utredaren se över hur ansvaret för den rapportering som ska ske enligt de aktuella direktiven bör regleras. I fråga om kompletterande lagstiftning till passagerarförordningen och genomförandet av försäkringsdirektivet kommer detta att övervägas i särskild ordning och innefattas således inte i uppdraget.</p>
<p>Utredaren ska i sitt arbete samråda med Transportstyrelsen, Sjöfartsverket, Kustbevakningen, Statens haverikommission, Tullverket samt övriga berörda myndigheter och organisationer. Utredaren ska även samråda med Statskontoret som har regeringens uppdrag att analysera Statens haverikommissions verksamhet och finansiering (Fö2009/477/SSK).</p>
<p>I utredningen ska särskild vikt läggas vid regelförenkling. Utredaren ska lämna en konsekvensbedömning av föreslagna åtgärder. Om de föreslagna åtgärderna innebär kostnader för stat eller kommuner ska finansieringsförslag lämnas. Om de föreslagna åtgärderna innebär kostnader för privata företag ska samråd ske med Näringslivets regelnämnd.</p>
<h2 id="redovisning">Redovisning av uppdraget</h2>
<p>Utredaren ska redovisa sitt uppdrag senast den 15 november 2009.</p>
<p>(Näringsdepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2009:23/2009-04-23T12:00:00+01:002009-04-23T12:00:00+01:002009:23 Tilläggsdirektiv till utredningen om regleringen av elnättariffer m.m.Näringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 23 april 2009</p>
<p>Förlängd tid för uppdraget</p>
<p>Tiden för att slutredovisa uppdraget förlängs till senast den 8 maj 2009.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Regeringen beslutade den 30 mars 2006 att bemyndiga chefen för Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet (M2006/1496/E) att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att lämna förslag till reglering av elnättariffer m.m. (dir. 2006:39). Utredningen har antagit namnet Energinätsutredningen. Genom tilläggsdirektiv bl.a. den 3 april 2008 (dir. 2008:54) förlängdes utredningstiden och uppdraget kompletterades med ett antal nya punkter. Genom ytterligare tilläggsdirektiv den 4 december 2008 (dir. 2008:158) förlängdes tiden för att slutredovisa uppdraget till den 1 april 2009. Samtidigt förlängdes tiden för att delredovisa uppdraget gällande s.k. enskild linje till den 15 januari 2009. I enlighet med detta överlämnades delbetänkandet Nya nät för förnybar el (SOU 2009:2) till regeringen den 14 januari 2009. Utredaren har kommit in till regeringen med en begäran om förlängd utredningstid. Skälet till begäran är att ett antal kompletterande frågeställningar har uppkommit under arbetets gång. Vissa av frågorna är relaterade till de regler som föreslås i den nyligen framlagda propositionen Förhandsprövning av nättariffer (prop. 2008/09:141). Utredaren bedömer att slutbetänkandet bör innehålla en fullständig redovisning av författningsförslagen, inte endast i förhållande till den gällande lagstiftningen, utan också till det föreslagna nya regelverket.</p>
<p>Mot denna bakgrund bör tidpunkten för att slutredovisa uppdraget förlängas till den 8 maj 2009.</p>
<p>(Näringsdepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2009:21/2009-04-16T12:00:00+01:002009-04-16T12:00:00+01:002009:21 Genomförandet av det tredje inre marknadspaketet för el och naturgas m.m.Näringsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 16 april 2009</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2>
<p>En särskild utredare ska</p>
<p>- följa det pågående arbetet inom EU med att utforma gemensamma regler för den inre marknaden för el och naturgas och lämna förslag till lagstiftning och regelverk i övrigt som krävs för att genomföra Europeiska gemenskapens reviderade el- och gasmarknadsdirektiv samt, i förekommande fall, - föreslå anpassningar i lagstiftning och regelverk i övrigt till Europaparlamentets och rådets förordning om villkor för tillträde till nätet för gränsöverskridande handel med el, förordningen om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten samt till den föreslagna förordningen om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter, - utreda behovet av förändrade bestämmelser om funktionell åtskillnad på naturgasmarknaden och, om utredaren finner det lämpligt, lämna förslag till sådana förändringar.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 1 mars 2010.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Ett gemensamt europeiskt regelverk för energimarknaderna Energimarknaderna inom EU började liberaliseras på 1990-talet. Det första inre marknadspaketet för energi inkluderade två direktiv, dels Europaparlamentets och rådets direktiv 96/92/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för el (elmarknadsdirektivet), dels Europaparlamentets och rådets direktiv 98/30/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas (gasmarknadsdirektivet). För naturgasmarknaden i Sverige innebar direktivet ett första steg i arbetet med att skapa en konkurrensutsatt naturgasmarknad.</p>
<p>Den 26 juni 2003 antogs det andra inre marknadspaketet för energi av Europarlamentet och rådet. Paketet bestod av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/54/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 96/92/EG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 98/30/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1228/2003 av den 26 juni 2003 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel (elförordningen). Direktiven skulle vara genomförda i nationell lagstiftning senast den 1 juli 2004.</p>
<p>Direktiven innehöll bestämmelser om en ökad marknadsöppning och ett antal kvalitativa ändringar om rättslig och funktionell åtskillnad för systemoperatörer för överföring och distribution av el och gas, krav på särredovisning, regler för nättillträde samt inrättandet av en självständig tillsynsmyndighet som i förväg godkänner åtminstone metoderna för tariffsättningen. Därutöver innehåller direktiven vissa regler som gäller allmännyttiga tjänster, försörjningstrygghet och rapportering. Förutom dessa huvudpunkter innehöll paketet ett omfattande och detaljerat regelverk som specifikt för elmarknaden även behandlade angivande av elens ursprung, upphandling av ny kapacitet, regler för anskaffande av el för att täcka nätförluster och handel med tredjeland.</p>
<p>Elförordningen innehöll bl.a. regler om en ekonomisk kompensationsmekanism mellan systemansvariga för gränsöverskridande elflöden, information om kapacitet på utlandsförbindelser och principer för utformning av nationella nättariffer samt principer och riktlinjer för tilldelning av kapacitet på utlandsförbindelser.</p>
<p>Något senare antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1775/2005 av den 28 september 2005 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten (gasförordningen). Förordningen innebär i korthet en närmare detaljreglering av hur den systemansvarige för transmissionsnätet ska utöva sin verksamhet.</p>
<p>Energimarknaderna i Sverige</p>
<p>Förutsättningarna på el- och naturgasmarknaderna skiljer sig åt i flera väsentliga avseenden. Detta gäller framför allt tillgången till infrastrukturen, antalet aktörer på marknaden och i vilken takt marknaderna har liberaliserats.</p>
<p>Elmarknaden omreglerades 1996 och alla elkunder har sedan dess kunnat välja elleverantör. Liberaliseringen av naturgasmarknaden påbörjades år 2000 då alla naturgaskunder med en förbrukning över 25 miljoner normalkubikmeter per år fick möjlighet att välja naturgasleverantör. Sedan den 1 juli 2007 har samtliga svenska gaskunder rätt att välja gasleverantör.</p>
<p>Elmarknaden</p>
<p>Den 1 januari 1996 trädde ett nytt regelverk i kraft på den svenska elmarknaden (prop. 1994/95:222, bet. 1995/96:NU1, rskr. 1995/96:2). Den nya ellagen <a href="https://lagen.nu/1997:857">(1997:857)</a> trädde därefter i kraft den 1 januari 1998.</p>
<p>Det första elmarknadsdirektivet genomfördes i svensk rätt genom propositionen Genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma regler för den inre marknaden för el, m.m. (prop. 1997/98:159, bet. 1998/99:NU4, rskr. 1998/99:53) som trädde i kraft den 1 januari 1999. Ändringarna innebar bl.a. att det infördes bestämmelser om skyldighet för nätkoncessionshavare att offentliggöra sin nättariff.</p>
<p>Det reviderade elmarknadsdirektivet i det andra marknadspaketet för energi genomfördes i svensk rätt genom propositionen Genomförande av EG:s direktiv om gemensamma regler för de inre marknaderna för el och naturgas, m.m. (prop. 2004/05:62, bet. 2004/05:NU14, rskr. 2004/05:246) som trädde i kraft den 1 juli 2005. Ändringarna innebar bl.a. att det infördes mer preciserade bestämmelser om utformningen av nättariffer, krav på funktionell åtskillnad mellan nätföretag och elhandelsföretag, regler om angivande av elens ursprung, regler om anskaffandet av el för att täcka förluster vid överföring samt regler om överförings- och anslutningsavgifter.</p>
<p>För att det inte skulle råda någon tvekan om att den svenska lagstiftningen uppfyllde kraven i direktivet, angavs det också i propositionen att lagstiftningen behövde kompletteras med bestämmelser av innebörden att tillsynsmyndigheten ska göra en förhandsprövning av tarifferna för överföring av el och anslutning (prop. 2004/05:62, s. 82).</p>
<p>Regeringen beslutade den 30 mars 2006 att en särskild utredare skulle få i uppdrag att bl.a. lämna förslag till den lagstiftning och det regelverk i övrigt som krävs för att införa en ny ordning där tillsynsmyndigheten godkänner eller fastställer nätföretagens överförings- och anslutningsavgifter innan de får börja gälla (dir. 2006:39). Utredaren redovisade i december 2007 sitt uppdrag i denna del i delbetänkandet Förhandsprövning av nättariffer m.m. (SOU 2007:99). Den 5 mars 2009 fattade regeringen beslut om propositionen Förhandsprövning av nättariffer (prop. 2008/09:141).</p>
<p>EG-kommissionen väckte under 2008 talan mot Sverige vid EG-domstolen och gjorde gällande att Sverige underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt det nuvarande elmarknadsdirektivet, bl.a. genom att inte anta lämpliga åtgärder för att säkerställa kraven på funktionell åtskillnad (mål C-274/08). I målet ifrågasätts om Sverige har genomfört bestämmelserna om funktionell åtskillnad för distributionsnätföretag. Sverige har medgett kommissionens talan i denna del.</p>
<p>Regeringen beslutade att i Energimarknadsinspektionens regleringsbrev för 2008 ge i uppdrag att se över om elmarknadsdirektivets bestämmelser avseende funktionell åtskillnad var korrekt genomförda i svensk rätt och att föreslå ändringar om så bedömdes vara nödvändigt. Energimarknadsinspektionen har redovisat uppdraget i rapporten Funktionell åtskillnad mellan företag som ingår i koncerner som bedriver nätverksamhet och produktion av eller handel med el (N2008/6395/E). Rapporten har remissbehandlats. Ärendet bereds för närvarande inom Regeringskansliet.</p>
<p>Naturgasmarknaden</p>
<p>Det första gasmarknadsdirektivet genomfördes genom införandet av naturgaslagen <a href="https://lagen.nu/2000:599">(2000:599)</a> som trädde i kraft den 1 augusti 2000. Bestämmelser i lagen <a href="https://lagen.nu/1978:160">(1978:160)</a> om vissa rörledningar överfördes till den nya naturgaslagen. Vidare infördes bl.a. bestämmelser som i huvudsak innebar att innehavare av naturgasledningar blev skyldiga att, på skäliga villkor, ansluta naturgasföretag och berättigade kunder till sina ledningar samt att transportera naturgas.</p>
<p>Det reviderade gasmarknadsdirektivet i det andra marknadspaketet för energi genomfördes i svensk lagstiftning genom en helt ny lag, naturgaslagen <a href="https://lagen.nu/2005:403">(2005:403)</a>, som ersatte den tidigare naturgaslagen. Till grund för den nya lagstiftningen låg förslagen i regeringens proposition Genomförande av EG:s direktiv om gemensamma regler för de inre marknaderna för el och naturgas, m.m. (se ovan). Lagen trädde i kraft den 1 juli 2005. Genom den nya lagstiftningen blev innehavare av naturgasledningar skyldiga att på skäliga villkor ansluta andra naturgasledningar och naturgasanläggningar samt att på skäliga villkor överföra naturgas. Vidare ställdes bl.a. krav på juridisk, funktionell och redovisningsmässig åtskillnad för den som bedriver verksamhet med transmission och lager. Den som innehar en lagringsanläggning är även skyldig att på skäliga villkor låta kunder mata in naturgas i lagret och ta ut naturgas (se 4 kap. 5 § första stycket naturgaslagen). Sverige har härigenom genomfört reglerat tillträde till lager.</p>
<p>Det tredje inre marknadspaketet för energi</p>
<p>Den 19 september 2007 presenterade Europeiska kommissionen sina förslag till nytt regelverk för de europeiska energimarknaderna. Förslagen följde upp den energihandlingsplan som antogs av ministerrådet den 8 och 9 mars 2007. Energihandlingsplanen framhöll behovet av att fullborda liberaliseringen av den inre marknaden för el och naturgas. Paketet är det tredje i ordningen och utgör en revidering av det lagstiftningspaket som antogs 2003 och den gasförordning som antogs 2005. Paketet innehåller fem rättsakter, dels ändringar av gällande el- respektive gasmarknadsdirektiv samt el- och gasförordningar, dels en ny förordning om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (byråförordningen).</p>
<p>I de fem rättsakterna föreslås en rad åtgärder för att stärka konkurrensen på el- och naturgasmarknaderna. Bland de mer centrala åtgärderna återfinns förslag för att åstadkomma en effektiv åtskillnad mellan transmissionsverksamhet respektive handel och produktion, dvs. den konkurrensutsatta marknaden. De nationella tillsynsmyndigheterna föreslås få stärkt oberoende och mer harmoniserade befogenheter, liksom utökade uppgifter. Byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter ska få till uppgift att stärka tillsynen över marknaderna och agera som tvistelösare i vissa frågor som rör gränsöverskridande förbindelser, dvs. ledningar som sammankopplar minst två medlemsländer. Ytterligare åtgärder som föreslås för att förbättra marknadens funktion är exempelvis inrättande av organ för europeiskt samarbete mellan transmissionsföretagen för dels el (preliminärt benämnt ENTSO-E), dels för naturgas (preliminärt benämnt ENTSO-G). Vidare finns det förslag i syfte att stärka informationsutbyte och öppenhet på marknaden, liksom förslag i syfte att stärka kundens rättigheter på marknaderna.</p>
<p>Beredningsläget</p>
<p>Vid rådsmötet (transport, telekommunikation och energi) den 10 oktober 2008 träffades en politisk överenskommelse om hela inremarknadspaketet. Därefter har en gemensam ståndpunkt om paketet i sin helhet antagits i januari 2009. Målsättningen är att paketet ska kunna antas under den andra behandlingen i Europaparlamentet. Europaparlamentet planeras rösta om de fem rättsakterna i april 2009. Ikraftträdandet av det nya regelverket kan i så fall sannolikt ske under det första halvåret 2009. Om Europaparlamentet och rådet misslyckas med att nå en överenskommelse blir det en uppgift för Sverige i egenskap av EU:s ordförande att försöka nå en förlikning under hösten 2009.</p>
<p>Genomförande</p>
<p>Om paketet kan antas under den andra behandlingen i Europaparlamentet bör detta kunna ske under det första halvåret 2009. Ikraftträdandet sker 20 dagar efter det att rättsakterna har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. I huvudsak ska direktivens bestämmelser genomföras av medlemsstaterna inom 18 månader efter det att bestämmelserna har trätt i kraft. När det gäller bestämmelserna om åtskillnad mellan transmissionsverksamhet och handel och produktion är genomförandetiden i vissa fall 42 månader.</p>
<p>Medlemsstaterna ska omedelbart efter direktivens genomförande informera kommissionen om vilka åtgärder som vidtagits och till kommissionen överlämna texterna till de viktigaste bestämmelserna i den nationella lagstiftningen. Kommissionen ska årligen överlämna en framstegsrapport till Europaparlamentet och rådet. Senast inom två år efter införandet ska en särskild rapport överlämnas som beskriver hur åtskillnad och effektivt oberoende har genomförts.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>Det tredje inremarknadspaketet för energi</p>
<p>En särskild utredare ska se över behovet av ytterligare förändringar av lagstiftning och regelverk i övrigt på el- och naturgasmarknaderna. Uppdraget består av två delar. I den första delen ska utredaren följa det pågående arbetet inom EU med att utforma gemensamma regler för den inre marknaden för el och naturgas och lämna förslag till den lagstiftning och det regelverk i övrigt som krävs för att genomföra Europeiska gemenskapens reviderade el- och gasmarknadsdirektiv samt, i förekommande fall, lämna förslag till de anpassningar som föranleds av tillhörande el- och gasförordningar samt byråförordningen.</p>
<p>I den andra delen av uppdraget ska utredaren göra en översyn av nu gällande regler för funktionell åtskillnad på naturgasmarknaden enligt följande.</p>
<p>Funktionell åtskillnad på naturgasmarknaden</p>
<p>På den svenska naturgasmarknaden omfattas inte distributörerna av krav på funktionell åtskillnad eftersom Sverige har utnyttjat den möjlighet som finns i gasmarknadsdirektivet att undanta små distributionsföretag med färre än 100 000 anslutna kunder från vissa åtskillnadskrav. I nuläget finns inget distributionsföretag på den svenska naturgasmarknaden som har mer än 100 000 kunder (hela naturgasmarknaden omfattar i dag endast ca 48 000 kunder). Enligt naturgaslagen omfattas distributionsföretagen endast av skyldigheten att genomföra juridisk åtskillnad, att särredovisa samt att, om de ingår i en vertikalt integrerad koncern, upprätta en övervakningsplan.</p>
<p>Frågan om i vilken omfattning Sverige har genomfört direktivets krav på funktionell åtskillnad kan dock komma att aktualiseras på transmissionsnivå, dvs. för de privata företag som bedriver överföringsverksamhet. Detta beror på att de nuvarande bestämmelserna om funktionell åtskillnad fortsatt kommer att gälla för ägare till ett transmissionsnät och för systemansvariga för ett lagringssystem. Detta gäller oavsett vilken åtskillnadslösning som aktualiseras för dessa företag. Frågan om Sverige har genomfört den funktionella åtskillnaden kan även komma att aktualiseras i samband med certifiering av transmissionsföretagen. Det är därför lämpligt att behandla frågeställningen i samband med den anpassning av naturgaslagen som behöver göras för att genomföra det tredje marknadspaketet för energi.</p>
<p>Utredaren ska därför se över behovet av förändrade regler när det gäller funktionell åtskillnad på naturgasmarknaden. Om utredaren finner det lämpligt, ska förslag till ändrade bestämmelser på området lämnas.</p>
<p>Konsekvensbeskrivning</p>
<p>Om utredaren föreslår åtgärder som innebär kostnadsökningar ska han lämna förslag till hur dessa ska finansieras. Utredaren ska även bedöma vilken miljöpåverkan som förslagen får om de genomförs. Utredaren ska inhämta synpunkter från Regelrådet när det gäller redovisning av förslagens konsekvenser för små företag. Dessutom ska han bedöma konsekvenserna för resursbehovet för tillsynen av el- och naturgasmarknaderna av de förslag som läggs fram.</p>
<p>Arbetets genomförande, tidsplan m.m.</p>
<p>Utredaren ska i fråga om funktionell åtskillnad på naturgasmarknaden följa det arbete som bedrivs med att formulera regler för funktionell åtskillnad när det gäller den svenska elmarknaden. Utredaren ska beakta de förslag till förändringar av ellagstiftningen som föranleds av detta arbete.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas senast den 1 mars 2010.</p>
<p> (Näringsdepartementet) </p>