Referenser till SFS 2003:1156 opengov.se http://www.opengov.se/ http://www.opengov.se/govtrack/sfs/feed/2003:1156/ http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:98/ 2011-10-27T12:00:00+01:00 2011-10-27T12:00:00+01:00 2011:98 Tillträde till Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet med tilläggsprotokoll Justitiedepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 27 oktober 2011</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2> <p>Den ökade användningen av datorer och internet har inneburit att det har utvecklats nya brottstyper och nya tillvägagångssätt för att begå brott. De snabba kommunikationsvägarna och möj-ligheten för den som begår brott att dölja sin identitet på inter-net innebär stora utmaningar för de brottsbekämpande myndig-heterna. Genom användning av internet kan brott begås i flera stater samtidigt och snabbt få stor omfattning och spridning. För att effektivt kunna bekämpa it-relaterade brott krävs därför ett väl fungerande internationellt samarbete. Europarådets konven-tion om it-relaterad brottslighet med tilläggsprotokoll fyller i detta sammanhang en viktig funktion.</p> <p>En särskild utredare ska analysera behovet av författnings-ändringar för att Sverige ska kunna tillträda konventionen och tilläggsprotokollet och lämna förslag till de författningsändring-ar som behövs för att möjliggöra ett svenskt tillträde till instru-menten.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 2 maj 2013.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet</p> <p>Internet har skapat nya möjligheter att snabbt, enkelt och billigt ta del av, hämta in och distribuera stora mängder information. Samtidigt innebär en ökad användning av internet en förhöjd risk för att datorer och deras nätverk används som verktyg för att begå brott. Detta har skapat behov av en samordnad, effektiv kamp över gränserna mot it-relaterad brottslighet. Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet (ETS nr 185, konventio-nen) har utarbetats för att tillgodose det behovet.</p> <p>Konventionen har följande tre huvudsyften:</p> <p>1. Åstadkomma en tillnärmning av ländernas nationella straffrätt beträffande vissa gärningar.</p> <p>2. Säkerställa att det finns nationella processrättsliga be-stämmelser som tillgodoser behoven av att utreda och lagföra de brott som behandlas i konventionen och andra brott som be-gås med hjälp av datorer samt att kunna ta till vara bevisning i elektronisk form.</p> <p>3. Lägga grunden för ett snabbt och effektivt internationellt samarbete vid bekämpningen av it-relaterade brott.</p> <p>Konventionen är indelad i fyra kapitel. Dessa innehåller de-finitioner, bestämmelser om åtgärder som ska vidtas på natio-nell nivå, bestämmelser om internationellt samarbete och slut-bestämmelser.</p> <p>Sverige undertecknade konventionen den 23 november 2001. Den trädde i kraft den 1 juli 2004. Hittills har 47 stater undertecknat konventionen och 31 stater ratificerat den. Majori-teten av EU:s medlemsstater har ratificerat konventionen liksom de övriga nordiska länderna. Även stater som inte är medlem-mar i Europarådet kan ansluta sig till konventionen. Konventio-nen har ratificerats av USA och undertecknats av Kanada, Japan och Sydafrika.</p> <p>Frågor om kriminalisering av gärningar av rasistisk och främlingsfientlig natur som begåtts med hjälp av ett datorsy-stem behandlas i ett tilläggsprotokoll till konventionen av den 28 januari 2003 (tilläggsprotokoll till konventionen om it-relaterad brottslighet om kriminalisering av gärningar av rasis-tisk och främlingsfientlig natur begångna med hjälp av datorsy-stem, ETS nr 189). Sverige undertecknade protokollet samma dag. Protokollet har två syften. Det ena är att åstadkomma en tillnärmning av den materiella straffrätten i fråga om ovan-nämnda brott. Det andra är att förbättra det internationella sam-arbetet vid bekämpning av sådana brott. Tilläggsprotokollet trädde i kraft den 1 mars 2006.</p> <p>Europarådets ministerkommitté har antagit förklarande rap-porter till såväl konventionen som tilläggsprotokollet.</p> <p>Bekämpningen av it-relaterad brottslighet är ett prioriterat område för EU. I Stockholmsprogrammet, som anger inrikt-ningen på EU:s arbete inom det rättsliga och inrikes området för femårsperioden 2010-2014, framhålls att medlemsstaterna så snart som möjligt bör ratificera konventionen och att den bör bli den rättsliga referensramen för it-brottslighet på global nivå.</p> <p>Även inom FN pågår diskussioner om behovet av åtgärder för att förbättra det internationella arbetet mot it-relaterad brottslighet. FN:s kriminalpolitiska kommission (CCPCJ) har tillsatt en expertarbetsgrupp för detta ändamål. En fråga som har diskuterats i arbetsgruppen är om det finns behov av en FN-konvention om it-relaterad brottslighet.</p> <p>Behovet av en utredning</p> <p>Frågan om Sverige bör tillträda konventionen och tilläggsproto-kollet samt vilka lagändringar som krävs för ett tillträde be-handlas i promemorian Brott och brottsutredning i it-miljö (Ds 2005:6). I promemorian görs bedömningen att Sverige bör till-träda såväl konventionen som tilläggsprotokollet. Enligt pro-memorian uppfyller inte svensk rätt konventionens krav. Det gäller främst på straffprocessrättens område. Promemorian har remissbehandlats. Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan har varit positiva till att konventionen och protokollet tillträds. Många remissinstanser har dock pekat på behovet av samordning med andra pågående lagstiftningsärenden och an-fört att förslaget brister i överskådlighet. Det har också fram-förts att förslag som närmare ansluter till konventionens syste-matik bör övervägas.</p> <p>Sedan promemorian skrevs har förutsättningarna för bedöm-ningen av om svensk rätt uppfyller konventionens krav väsent-ligen förändrats. Bland annat har regeringen föreslagit ett ge-nomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/24/EG om lagring av uppgifter som genererats eller be-handlats i samband med tillhandahållande av allmänt tillgängli-ga elektroniska kommunikationstjänster eller allmänna kommu-nikationsnät och om ändring av direktiv 2002/58/EG (prop. 2010/11:46). Förslaget innebär att leverantörer av allmänt till-gängliga elektroniska kommunikationstjänster eller allmänna kommunikationsnät åläggs en skyldighet att lagra trafik- och lokaliseringsuppgifter samt uppgifter som behövs för att identi-fiera en abonnent eller användare för att säkerställa att uppgif-terna finns tillgängliga för avslöjande, utredning och åtal av allvarliga brott. Förslagen i propositionen har vilandeförklarats av riksdagen (bet. 2010/11:JuU14, rskr. 2010/11:189). Reger-ingen har vidare i en lagrådsremiss den 16 december 2010 före-slagit förändringar i de bestämmelser som rör de brottsbekäm-pande myndigheternas tillgång till övervaknings- och abonne-mangsuppgifter om elektronisk kommunikation. Även när det gäller den materiella straffrätten och de bestämmelser som re-glerar det internationella samarbetet har förändringar skett se-dan promemorian skrevs.</p> <p>Det finns mot denna bakgrund behov av att på nytt se över vilka författningsändringar som behövs för att Sverige ska kun-na leva upp till kraven i konventionen och tilläggsprotokollet.</p> <p>Uppdragets allmänna utgångspunkter</p> <p>Sverige har länge intagit en ledande position i fråga om it-användning. Regeringens ambition är att Sverige ska vara le-dande i användningen av it för att nå tillväxt-, välfärds-, demo-krati- och klimatmål. Detta förutsätter, vid sidan av bl.a. väl utvecklade säkerhetslösningar, en straffrättslig lagstiftning som ger ett gott skydd mot missbruk av den nya tekniken och en processrättslig lagstiftning som ger goda möjligheter att effek-tivt utreda och lagföra it-relaterade brott.</p> <p>Teknikutvecklingen har skapat nya möjligheter att begå brott utan att gärningsmannen befinner sig i det land där brottet får effekt. Det finns också stora möjligheter för den som begår ett brott att dölja sin identitet. It-relaterade brott kan snabbt få stor omfattning och spridning. Bevis kan utplånas och ekonomiskt utbyte av brott flyttas mellan länder på mycket kort tid. Vissa brott, t.ex. internetrelaterade barnpornografibrott, kan bara utre-das genom att de brottsbekämpande myndigheterna får tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation. Detta medför nya utmaningar för de brottsbekämpande myndigheterna och ett ökat behov av ett effektivt internationellt samarbete. Sverige bör delta aktivt i detta samarbete.</p> <p>Konventionen och tilläggsprotokollet utgör en internationell överenskommelse i fråga om det grundläggande behovet av åt-gärder för att motverka it-relaterad brottslighet. Utgångspunkten är att Sverige bör ratificera konventionen och tilläggsprotokol-let. För att det ska vara möjligt krävs vissa lagändringar.</p> <p>De anslutande staterna avgör själva på vilket sätt konventio-nen ska genomföras i nationell rätt. Regleringen av myndighe-ternas tillgång till uppgifter ska enligt konventionen utformas så att de ger ett tillfredsställande skydd för mänskliga fri- och rät-tigheter enligt bl.a. Europakonventionen.</p> <p>Vad ska utredas?</p> <p>Uppdragets omfattning</p> <p>Utredaren ska i fråga om konventionen och tilläggsprotokollet</p> <p>- göra en genomgång av bestämmelserna och analysera i vil-ka avseenden det finns behov av författningsändringar eller andra förändringar för att Sverige ska leva upp till kraven i konventionen och tilläggsprotokollet,</p> <p>- ta ställning till i vilken utsträckning Sverige bör utnyttja möjligheten att göra förbehåll, t.ex. genom att ange att vissa gärningar inte ska vara straffbelagda eller att vissa utred-ningsåtgärder bara ska kunna tillämpas för vissa brott eller brottstyper (artikel 42 i konventionen respektive artikel 12 i tilläggsprotokollet), att avge förklaring att ytterligare rekvi-sit uppställs (artikel 40) eller att specificera för vilket eller vilka territorier som konventionen ska gälla (artikel 37), samt</p> <p>- lämna förslag till de författningsändringar eller andra för-ändringar som krävs för att Sverige ska kunna tillträda kon-ventionen och tilläggsprotokollet.</p> <p>Utredaren får också lämna sådana närliggande förslag till författningsändringar som bedöms nödvändiga för att uppdraget ska kunna genomföras på ett fullgott sätt. I uppdraget ingår inte att överväga ändringar i grundlagarna.</p> <p>De närmare förutsättningarna för uppdraget i fråga om an-passningen av den straff- respektive processrättsliga regleringen och den reglering som rör internationellt rättsligt samarbete ut-vecklas i kommande avsnitt.</p> <p>Särskilt om anpassningen av den straffrättsliga regleringen</p> <p>Syftet med de straffrättsliga bestämmelserna i konventionen är att förbättra möjligheterna att förhindra och förebygga it-relaterade brott genom att skapa en gemensam minimistandard för sådana brott. Genom att tillnärma straffrätten minskar risken att brottsligheten flyttas från en stat till en annan med mindre sträng lagstiftning. Vidare underlättas det internationella samar-betet i fråga om utlämning och rättslig hjälp.</p> <p>I artiklarna 2-6 behandlas inledningsvis sådana gärningar som är riktade mot datorsystem och datorbehandlingsbara upp-gifter. I artiklarna 7 och 8 behandlas s.k. datorrelaterade brott. Datorrelaterad förfalskning regleras i artikel 7 och datorrelaterat bedrägeri behandlas i artikel 8. Artikel 9 rör barnpornografibrott och artikel 10 brott mot upphovsrätt och till upphovsrätten när-stående rättigheter. Artiklarna 11-13 behandlar försök och med-hjälp till brott, juridiska personers ansvar samt påföljder. Av artiklarna framgår i vilken utsträckning en stat får förbehålla sig rätten att inte straffbelägga vissa gärningar eller uppställa vissa begränsande krav i fråga om vilka gärningar som är straffbara. Dessutom får ringa brott undantas från kriminalisering, även om detta inte har kommit till direkt uttryck i konventionstexten (p. 37 i den förklarande rapporten till konventionen).</p> <p>Inom EU antogs i februari 2005 ett rambeslut om angrepp mot informationssystem. Rambeslutet syftar till att tillnärma medlemsstaternas straffrättsliga lagstiftning när det gäller an-grepp mot informationssystem och därigenom förbättra samar-betet mellan rättsliga och andra myndigheter och bidra till kam-pen mot organiserad brottslighet och terrorism. Konventionen om it-relaterad brottslighet har till stor del utgjort förebild för rambeslutet. Rambeslutet innehåller bestämmelser om vilka handlingar som ska vara straffbelagda som angrepp mot infor-mationssystem. Dessutom finns bestämmelser om bl.a. påfölj-der för brotten, ansvar och påföljder för juridiska personer, domsrätt och utbyte av uppgifter medlemsstaterna emellan. Vid genomförandet av rambeslutet i svensk rätt infördes ett utvidgat straffansvar i bestämmelsen om dataintrång i brottsbalken (prop. 2006/07:66). Inom EU pågår förhandlingar om ett direk-tiv som ska ersätta rambeslutet.</p> <p>It-förfalskningsutredningen har i betänkandet Urkunden i ti-den - en straffrättslig anpassning (SOU 2007:92) lämnat förslag som kan innebära att kravet på kriminalisering i artikel 7 i kon-ventionen (datorrelaterad förfalskning) uppfylls. Förslagen be-reds för närvarande i Regeringskansliet.</p> <p>Tilläggsprotokollet behandlar frågan om kriminalisering av gärningar av rasistisk eller främlingsfientlig natur som begås med hjälp av datorsystem. Tilläggsprotokollet aktualiserar där-med frågor om informations-, yttrande- och tryckfrihet. Både tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen straffbe-lägger gärningar av rasistisk och främlingsfientlig natur. Mot-svarande allmänna brott finns i brottsbalken. Tryckfrihetsför-ordningen och yttrandefrihetsgrundlagen innehåller också pro-cessuella bestämmelser som delvis avviker från rättegångsbal-kens regler.</p> <p>Protokollet överensstämmer i många delar med EU:s rambe-slut 2008/913/RIF om bekämpande av vissa former av och ut-tryck för rasism och främlingsfientlighet enligt strafflagstift-ningen. Regeringen har gjort bedömningen att svensk rätt upp-fyller rambeslutets krav (Ju2008/3200/L5).</p> <p>Särskilt om anpassningen av den processrättsliga regleringen</p> <p>De processrättsliga reglerna i konventionen är indelade i avsnitt med utgångspunkt i typen av åtgärd. Avdelningen inleds med allmänna bestämmelser som är gemensamma för hela det pro-cessrättsliga avsnittet (artiklarna 14 och 15). Härefter följer ett avsnitt om skyndsamt säkrande av lagrade uppgifter (artiklarna 16 och 17), skyldighet att lämna uppgifter (artikel 18), husrann-sakan och beslag (artikel 19) samt insamling i realtid av uppgif-ter (artiklarna 20 och 21).</p> <p>Konventionen innehåller bestämmelser om att behöriga myndigheter ska kunna ålägga t.ex. teleoperatörer att bevara särskilt angivna datorbehandlingsbara uppgifter orubbade. Den som ska bevara uppgifterna ska kunna åläggas en skyldighet att hemlighålla att åtgärden har ägt rum. Trafikuppgifter ska sedan skyndsamt kunna röjas för behöriga myndigheter (artiklarna 16 och 17). Med trafikuppgifter avses i konventionen varje typ av datorbehandlingsbara uppgifter som hänför sig till ett medde-lande som förmedlas med hjälp av datorsystem och som genere-ras av ett datorsystem som ingår i kommunikationskedjan och som anger meddelandets ursprung, destination, färdväg, tid, datum, storlek, varaktighet eller typ av underliggande tjänst. Det är alltså uppgifter som svarar på frågor som vem som kommunicerade med vem vid en viss tidpunkt, var det skedde, på vilket sätt (t.ex. genom e-post) och hur länge.</p> <p>Den som innehar särskilt angivna datorbehandlingsbara uppgifter ska kunna åläggas att lämna ut dessa (artikel 18). De brottsbekämpande myndigheterna ska också enligt konventio-nen kunna ålägga en person med kunskap om ett datorsystem att lämna uppgifter om lösenord m.m. (artikel 19.4).</p> <p>Utgångspunkten är att de åtgärder som anges i konventionen ska kunna tillämpas på</p> <p>- de brott som omfattas av konventionens artiklar 2-11,</p> <p>- övriga brott som begåtts med hjälp av datorteknik och</p> <p>- bevisning i elektronisk form (artikel 14).</p> <p>I konventionen görs en uppdelning mellan möjligheten att inhämta uppgifter om elektronisk kommunikation i realtid och att inhämta uppgifter som avser förfluten tid. För inhämtning i realtid (artiklarna 20 och 21) gäller att parterna får förbehålla sig rätten att endast tillämpa sådana åtgärder på brott eller brottstyper som anges i förbehållet (artikel 14.3). Motsvarande möjlighet till förbehåll saknas i fråga om inhämtning av uppgif-ter avseende förfluten tid.</p> <p>I svensk rätt görs normalt ingen skillnad mellan olika typer av bevisning. Det innebär att det inte finns generella legala be-gränsningar förknippade med bevisning i elektronisk form. Till skillnad från konventionens bestämmelser görs i de svenska bestämmelserna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleöver-vakning ingen åtskillnad vad gäller möjligheten att inhämta uppgifter i realtid respektive uppgifter som avser förfluten tid (jfr dock förslagen i lagrådsremissen De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommu-nikation). Hemlig teleavlyssning förutsätter normalt att det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år (27 kap. 18 § andra stycket rättegångsbalken). Uppgifter om telemeddelanden är i en brottsutredning åtkomliga med stöd av reglerna om hemlig teleövervakning. Även användningen av hemlig teleövervakning är begränsad till vissa brott. Hemlig teleövervakning får användas vid misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader, vissa särskilt angivna brott (bl.a. dataintrång och barnpornogra-fibrott) och försök, förberedelse eller stämpling till dessa brott om sådan gärning är belagd med straff (27 kap. 19 § andra stycket rättegångsbalken). Hos en teleoperatör får inte andra straffprocessuella tvångsmedel (t.ex. husrannsakan och beslag) eller edition användas för att få fram uppgifter vars åtkomst re-gleras i bestämmelserna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning.</p> <p>Sådana uppgifter om telemeddelanden som finns lagrade hos operatörer och som avser annat än innehållet kan enligt gällande rätt i viss utsträckning även lämnas ut med stöd av lagen <a href="https://lagen.nu/2003:389">(2003:389)</a> om elektronisk kommunikation (6 kap. 22 § första stycket 3), under förutsättning att det för brottet inte är föreskri-vet lindrigare straff än fängelse två år. Denna möjlighet har dock i lagrådsremissen De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation föreslagits ersättas med annan reglering. Lagrådsremissen bereds för när-varande inom regeringskansliet.</p> <p>Enligt konventionen ska det också vara tillåtet att framställa och behålla en kopia av datorbehandlingsbara uppgifter som har säkrats (artikel 19.3 b). Förundersökningsutredningen (Ju 2009:07) har nyligen gjort en översyn av hur reglerna om be-slag tillämpas i it-miljö och föreslagit en lagreglering i fråga om kopiering av beslagtaget material (SOU 2011:45).</p> <p>Bestämmelserna i konventionen har utarbetats för att mot-svara en miniminivå i fråga om behovet av utredningsåtgärder i respektive stat för att effektivt kunna bekämpa it-relaterad brottslighet. Vissa av åtgärderna i konventionen motiveras vida-re av att de ska erbjuda ett mindre ingripande alternativ till hus-rannsakan och beslag (förklarande rapporten p. 170). Staterna ska själva ta ställning till på vilket sätt konventionens bestäm-melser ska genomföras i nationell rätt och de närmare förutsätt-ningarna för tillämpningen av åtgärderna. Staterna ska enligt konventionen se till att de nationella bestämmelserna ger ett tillfredsställande skydd för mänskliga rättigheter enligt bl.a. Europakonventionen (artikel 15).</p> <p>Bedömningen av i vilken mån de utredningsåtgärder som omfattas av konventionen kan vidtas enligt svensk rätt och om de kan tillämpas på de förfaranden och under de förutsättningar som anges i konventionen kan påverkas av de förslag som läm-nats i lagrådsremissen De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation.</p> <p>Utredaren ska, i den mån analysen föranleder förslag om nya straffprocessuella tvångsmedel eller ändringar i befintliga tvångsmedel, utforma förslagen på ett sådant sätt att befogenhe-ten att använda aktuellt tvångsmedel är proportionerlig i förhål-lande till det intrång i enskildas integritet som befogenheten innebär. Det är vidare angeläget att åstadkomma en så klar och överblickbar tvångsmedelsreglering som möjligt. Vid utarbe-tande av förslag till nya bestämmelser ska utredaren ta hänsyn till den grundläggande systematiken i regleringen och den vida-re beredningen av lagrådsremissen De brottsbekämpande myn-digheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunika-tion.</p> <p>Särskilt om anpassningen av regleringen som rör internationellt rättsligt samarbete</p> <p>Bestämmelserna om internationellt samarbete utgör en bety-dande del av konventionen (kapitel tre). De är uppdelade i två avsnitt, ett allmänt avsnitt där de grundläggande principerna läggs fast och ett med särskilda bestämmelser om vissa tvångsåtgärder m.m. Det allmänna avsnittet är uppdelat i olika avdelningar som behandlar allmänna principer för hela det rätts-liga samarbetet enligt konventionen (artikel 23), principer som gäller för utlämning (artikel 24) respektive rättslig hjälp (artik-larna 25 och 26) samt bestämmelser beträffande förfarandet vid framställningar om rättslig hjälp (artiklarna 27 och 28). Det andra avsnittet är indelat i avdelningar som behandlar rättslig hjälp med provisoriska åtgärder (artiklarna 29 och 30), rättslig hjälp med utredningsbefogenheter (artiklarna 31 och 34) samt nätverk av kontaktpunkter (artikel 35).</p> <p>Artiklarna om internationellt samarbete har på motsvarande sätt som bestämmelserna om bevisinhämtning ett vidare till-lämpningsområde än enbart de brott som anges i artiklarna 2-11. Samarbetet i enlighet med konventionens bestämmelser omfattar utredning och lagföring av alla typer av datorrelaterade brott och brott som har begåtts med hjälp av datorsystem samt insamling av bevis i elektronisk form.</p> <p>Med utgångspunkt i konventionen, internationella överens-kommelser om rättsligt samarbete och andra överenskommelser samt den nationella lagstiftningen, ska parterna i största möjliga utsträckning samarbeta med varandra för att utreda eller lagföra brott som nyss har nämnts eller för att samla in bevis i elektro-nisk form.</p> <p>I svensk rätt är reglerna om internationellt rättsligt samarbete uppdelade i olika författningar bl.a. med utgångspunkt i formen av samarbete. Regler om utlämning för brott finns t.ex. i lagen <a href="https://lagen.nu/1957:668">(1957:668)</a> om utlämning för brott och, när det gäller förhållan-det mellan EU:s medlemsstater, i lagen <a href="https://lagen.nu/2003:1156">(2003:1156)</a> om över-lämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Överförande av lagföring mellan stater regleras genom lagen <a href="https://lagen.nu/1976:19">(1976:19)</a> om internationellt samarbete rörande lagföring för brott. Det finns också lagar som är tillämpliga på särskilda for-mer av samarbete mellan EU:s medlemsstater, t.ex. lagen <a href="https://lagen.nu/2005:500">(2005:500)</a> om erkännande och verkställighet inom EU av frys-ningsbeslut. Tyngdpunkten i konventionen när det gäller det internationella samarbetet rör dock olika aspekter av rättslig hjälp. Regler om rättslig hjälp i brottmål finns bl.a. i lagen <a href="https://lagen.nu/2000:562">(2000:562)</a> om internationell rättslig hjälp i brottmål.</p> <p>När svenska åklagare och domstolar lämnar internationell rättslig hjälp, ska de regler som gäller för ett motsvarande svenskt förfarande tillämpas med den modifiering som följer av specialregleringen för sådan hjälp. Det innebär att ändringar som sker i de ordinarie svenska reglerna också får genomslag för hanteringen av ärenden om rättslig hjälp. I vissa fall leder sådana ändringar också till att den aktuella specialregleringen måste ändras. Det kan även i övrigt finnas behov av ändringar med hänsyn till konventionens krav.</p> <p>När lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål infördes gavs den ett vidare tillämpningsområde än vad som krävdes med hänsyn till då gällande internationella åtaganden. Syftet var att för framtiden skapa utrymme för ett utvidgat internationellt samarbete. Utgångspunkten för regleringen är att alla åtgärder som är möjliga att vidta i en svensk förundersökning också ska vara tillgängliga för en annan stat efter en ansökan om rättslig hjälp, oavsett om bistånd med åtgärden föreskrivs i en interna-tionell överenskommelse eller inte. Eventuella förslag till änd-ringar i lagen med anledning av tillträdet till konventionen mås-te vara anpassade till denna grundläggande systematik i re-gleringen. Utredaren måste också beakta redan ingångna inter-nationella åtaganden som kan beröras av ändringsförslagen.</p> <p>Uppdragets genomförande</p> <p>Lagstiftning i andra länder</p> <p>Utredaren ska, i den utsträckning det bedöms ha betydelse för uppdragets genomförande, informera sig om genomförandet av konventionen i andra med Sverige jämförbara länder.</p> <p>Ekonomiska konsekvenser</p> <p>Utredaren ska bedöma de ekonomiska konsekvenserna av för-slagen för det allmänna och för enskilda. Om förslagen kan för-väntas leda till kostnadsökningar för det allmänna, ska utreda-ren föreslå hur dessa ska finansieras. Utredaren ska också redo-visa i vilken utsträckning resursutnyttjandet i rättsväsendet kan bli effektivare genom förslagen.</p> <p>Samråd och redovisning</p> <p>Vid genomförandet av uppdraget ska utredaren samråda med Utredningen om vissa hemliga tvångsmedel (Ju 2010:08), Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrel-sen, Säkerhetspolisen, Tullverket, Säkerhets- och integritets-skyddsnämnden och Post- och telestyrelsen samt med andra myndigheter i den utsträckning utredaren finner lämpligt.</p> <p>Utredaren ska också följa arbetet inom Regeringskansliet med bl.a. betänkandena Urkunden i tiden (SOU 2007:92) och Förundersökning - objektivitet, beslag, dokumentation m.m. (SOU 2011:45), med Utlämningsutredningens (Ju 2009:16) kommande förslag samt med lagrådsremissen De brottsbekäm-pande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation. Utredaren ska också följa relevant arbete inom EU, bl.a. förhandlingarna om förslaget till direktiv om angrepp mot informationssystem (KOM[2010] 517), förslaget till direk-tiv om en europeisk utredningsorder (2010/C 165/02) och ut-värderingen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/24/EG om lagring av uppgifter som genererats eller be-handlats i samband med tillhandahållande av allmänt tillgängli-ga elektroniska kommunikationstjänster eller allmänna kommu-nikationsnät och om ändring av direktiv 2002/58/EG. Utredaren ska slutligen följa arbetet i riksdagen med de vilande lagförsla-gen i propositionen om genomförandet av sistnämnda direktiv (bet. 2010/11:JuU14, rskr. 2010/11:189) och Yttrandefrihets-kommitténs arbete (dir 2007:76).</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 2 maj 2013.</p> <p> (Justitiedepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:28/ 2011-03-24T12:00:00+01:00 2011-03-24T12:00:00+01:00 2011:28 Internationell straffverkställighet: genomförande av EU-rambeslut och översyn av internationella verkställighetslagen Justitiedepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 24 mars 2011</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2> <p>Sverige deltar i internationellt samarbete om överförande av påföljder, särskilt när det gäller frihetsberövande påföljder. Samarbetet syftar till att den dömde ska avtjäna straffet i den stat där förutsättningarna för social återanpassning är bäst. För att förbättra och utvidga samarbetet inom EU har det antagits ett rambeslut om överförande av frihetsberövande påföljder och ett om icke frihetsberövande påföljder. Dessa rambeslut ska nu genomföras i svensk rätt. Därutöver är regelverket som styr samarbetet med överförande av påföljder och beslut om förverkande utanför Norden i behov av en genomgripande översyn.</p> <p>En särskild utredare får därför i uppdrag att</p> <p>- göra en översyn av lagen <a href="https://lagen.nu/1972:260">(1972:260)</a> om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och föreslå en tydligare och mer ändamålsenlig reglering samt</p> <p>- föreslå hur rambeslutet om överförande av frihetsberövande påföljder och rambeslutet om erkännande och övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder samt rambeslutet om utevarodomar, i aktuella delar, ska genomföras i svensk rätt.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 30 september 2012.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Sveriges internationella samarbete beträffande överförande av straffverkställighet</p> <p>Överförande av straffverkställighet är sedan lång tid en del av det internationella straffrättsliga samarbetet. Ett grundläggande syfte är att bidra till social återanpassning genom att möjliggöra att straffet verkställs där den dömde är medborgare eller har sin hemvist. Grunden för samarbetet är främst olika europarådskonventioner, men Sverige har även andra internationella överenskommelser, t.ex. ett bilateralt avtal med Thailand.</p> <p>Överförande av frihetsberövande påföljder, böter och förverkande regleras i lagen <a href="https://lagen.nu/1972:260">(1972:260)</a> om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL). Lagen utgår från 1970 års europeiska konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen). Konventionen har dock tillämpats mycket sällan dels eftersom få stater har anslutit sig till den, dels på grund av att förfarandet är komplicerat och omständligt. En enklare process föreskrivs i Europarådets konvention om överförande av dömda personer (överförandekonventionen), som också är genomförd genom bestämmelser i IVL. Ett tilläggsprotokoll till överförandekonventionen och vissa bestämmelser i Schengenkonventionen har härefter föranlett ytterligare ändringar i IVL. Även beträffande verkställighet av beslut om förverkande utgår IVL från brottmålsdomskonventionen men samarbetet kan också ske enligt ett flertal andra multilaterala och bilaterala överenskommelser.</p> <p>Samarbetet med frivårdspåföljder regleras i lagen <a href="https://lagen.nu/1978:801">(1978:801)</a> om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet och i en tillhörande förordning. Lagen bygger på en europarådskonvention från 1964 som få stater har tillträtt och lagen har i praktiken inte tillämpats.</p> <p>Mellan de nordiska länderna är ordningen för överförande av straffverkställighet väl utvecklad. Samarbetet bygger på en harmoniserad och i princip enhetlig nationell lagstiftning. Lagen <a href="https://lagen.nu/1963:193">(1963:193)</a> om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m. omfattar bl.a. frihetsstraff, böter, förverkande och kriminalvård i frihet.</p> <p>Dessutom finns det särskilda bestämmelser för verkställighet i Sverige av straff utdömda av internationella brottmålsdomstolar och tribunaler.</p> <p>Överförande av straffverkställighet inom Europeiska unionen</p> <p>Det straffrättsliga samarbetet inom Europeiska unionen (EU) bygger numera på principen om ömsesidigt erkännande av domar och beslut. Principen innebär att medlemsstaterna ska erkänna och verkställa varandras domar och beslut varvid den verkställande staten endast får göra en formaliserad och begränsad prövning.</p> <p>Rådets rambeslut (2005/214/RIF) om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff har genomförts i svensk rätt genom lagen <a href="https://lagen.nu/2009:1427">(2009:1427)</a> om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen. En separat reglering valdes bl.a. för att det bedömdes vara alltför tekniskt komplicerat att inarbeta reglerna i IVL (se prop. 2008/09:218 s. 29).</p> <p>Rådets rambeslut (2006/783/RIF) om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande kommer att genomföras i svensk rätt genom en ny lag om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen som ska träda i kraft den 1 juli 2011 (prop. 2010/11:43, bet. 2010/11:JuU16, rskr. 2010/11:186).</p> <p>Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder har genomförts genom lagen <a href="https://lagen.nu/2003:1156">(2003:1156)</a> om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Med en arresteringsorder avses ett rättsligt avgörande som innebär en begäran om att en rättslig myndighet i en annan medlemsstat i EU ska gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller verkställighet av en frihetsberövande påföljd. Ett ärende om en europeisk arresteringsorder kan alltså få till följd att en påföljd ska överföras från eller till Sverige. I lagen finns därför bestämmelser om överförande av straffverkställighet till följd av en europeisk arresteringsorder.</p> <p>Rådets rambeslut (2008/909/RIF) om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen och rådets rambeslut (2008/947/RIF) om tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder antogs i november 2008. Inför godkännande av rambesluten har regeringen i s.k. godkännandepropositioner närmare redovisat deras innehåll och gjort en översiktlig bedömning av behovet av lagändringar (prop. 2007/08:84, bet. 2007/08:JuU23, rskr. 2007/08:221 och prop. 2008/09:19, bet. 2008/09:JuU10, rskr. 2008/09:132). Rambesluten ska vara genomförda i december 2011.</p> <p>I samtliga nu nämnda rambeslut finns avslagsgrunder för det fall då domen eller beslutet har fattats efter förhandling i den dömdes utevaro. Ett särskilt rambeslut om utevarodomar (2009/299/RIF) syftar till att skapa en så likartad reglering som möjligt av dessa avslagsgrunder genom att modifiera de aktuella bestämmelserna i de tidigare rambesluten (se närmare prop. 2008/09:20, bet. 2008/09:JuU9, rskr. 2008/09:31). Rambeslutet antogs i februari 2009 och ska vara genomfört i mars 2011. Det pågår arbete inom Justitiedepartementet med att genomföra rambeslutet i de delar som inte omfattas av detta utredningsuppdrag.</p> <p>Påföljdsutredningen m.m.</p> <p>Regeringen beslutade den 25 juni 2009 att ge en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av påföljdssystemet. Påföljdsutredningen ska se över hela påföljdssystemet för såväl vuxna som unga lagöverträdare och ska redovisa sitt uppdrag den 31 maj 2012. Utredningen ska bl.a. överväga om ett system med villkorligt fängelse ska införas och vilket innehåll ingripanden som inte utgör fängelse, inklusive överlämnande till särskild vård för missbrukare, i stället ska ha. Uppdraget omfattar inte allvarligt psykiskt störda lagöverträdare. En reform av straffansvaret för denna grupp med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs betänkande (SOU 2002:3) har utlovats och kompletterande beredningsunderlag ska lämnas av Psykiatrilagsutredningen, som ska redovisa sitt uppdrag den 15 december 2011.</p> <p>Behovet av en utredning</p> <p>En väl fungerande ordning för överförande av straffverkställighet är en viktig del av det internationella straffrättsliga samarbetet och bidrar till att skapa förutsättningar för den dömdes sociala återanpassning. Det bidrar också till effektivitet och gott resursutnyttjande inom Kriminalvården. Vidare kan ett reformerat beslutsförfarande minska antalet förvaltningsärenden som i dag hanteras inom Regeringskansliet.</p> <p>Det är möjligheten att tjäna pengar som är den huvudsakliga drivkraften bakom den gränsöverskridande organiserade brottsligheten. En effektiv brottsbekämpning fordrar därför att beslut om förverkande, bl.a. av utbyte av brott, kan verkställas inom ramen för det internationella straffrättsliga samarbetet.</p> <p>Med stöd av IVL kan frihetsberövande påföljder, böter och beslut om förverkande överföras till och från Sverige. IVL utgår dock från en konvention som mycket sällan tillämpas och lagen har successivt anpassats till andra internationella åtaganden. Olika förfaranden krävs beroende på vilken påföljd som ska överföras och vilken internationell överenskommelse som ska tillämpas. Att lagen genomgått omfattande förändringar för att anpassa den till överförandekonventionen, dess tilläggsprotokoll och Schengenkonventionen har medfört strukturella och andra brister (se t.ex. Lagrådets yttrande i prop. 1983/84:197 s. 22). Lagen, som aldrig varit föremål för någon genomgripande översyn, är komplicerad, svåröverskådlig och svårtillämpad, vilket bl.a. leder till effektivitetsbrister. En översyn och modernisering av IVL behövs därför.</p> <p>EU-rambesluten om frihetsberövande respektive icke frihetsberövande påföljder medför ett nytt system med ett förenklat förfarande och en skyldighet för EU-staterna att, under vissa förutsättningar, verkställa varandras påföljder. Rambesluten innebär dock aldrig någon skyldighet att föra över påföljder. Detta nya system kräver nya svenska regler.</p> <p>Översynen och moderniseringen av IVL och genomförandet av rambesluten bör ske i ett sammanhang. Därmed motverkas en splittring av regleringen, något som emellanåt har kritiserats, och i stället skapas förutsättningar för ett enhetligt, samordnat och överskådligt regelverk.</p> <p>Uppdragets allmänna utgångspunkter</p> <p>Sverige bör kunna begära och lämna bistånd med verkställighet av påföljder och förverkande i så stor utsträckning som det är möjligt och lämpligt, med iakttagande av internationella åtaganden och grundläggande syften att underlätta den dömdes sociala återanpassning och att, när det gäller förverkande, ge förutsättningar för en effektiv brottsbekämpning över gränserna. Ett modernt regelverk bör skapa och ge förutsättningar för ett brett samarbete i detta avseende. Trots att det nordiska samarbetet inte omfattas av översynen, bör utredaren föreslå de konsekvensändringar som krävs i den nordiska regleringen.</p> <p>Samarbetet inom EU, Europarådet, Norden och globalt grundas på olika internationella överenskommelser och regleras delvis i olika lagar. Det måste råda harmoni mellan dessa regelverk och finnas förutsättningar för att tillämpa dem parallellt. Likartade handläggningsformer och ansvarsfördelningar bidrar till en effektiv tillämpning. Utredaren ska därför i sina förslag sträva efter ett samordnat och enhetligt regelverk för överförande av straffverkställighet i dess olika former. En utgångspunkt är att Regeringskansliets hantering av förvaltningsärenden inom det här området ska begränsas.</p> <p>En central del av uppdraget är att ta ställning till vilka påföljder som bör kunna föras över från Sverige till en annan stat. En fråga i detta sammanhang är de särskilda påföljderna för unga lagöverträdare. En konsekvent syn på frågan om överförande av dessa påföljder bör eftersträvas, samtidigt som de ramar som olika internationella instrument ställer upp måste beaktas. EU-samarbetets särskilda natur kan också motivera en annan bedömning än i fråga om samarbetet med andra stater.</p> <p>I den praktiska hanteringen av överförande av straffverkställighet involveras olika myndigheter. En effektiv tillämpning förutsätter kontinuitet och en relativt hög grad av specialisering. Myndigheternas ansvarsområden och uppgifter bör så långt möjligt vara desamma för olika samarbetsområden. De uppgifter och den ansvarsfördelning som gäller vid verkställighet av svenska påföljder och förverkanden ska vara en utgångspunkt. Reglerna om kommunikationskanaler och förfaranden m.m. bör vara så likartade och samordnade som möjligt.</p> <p>En särskild fråga är Socialstyrelsens roll i ärenden om överförande av rättspsykiatrisk vård. Socialstyrelsen har hemställt om en översyn av frågan och anfört att uppgifterna är verksamhetsfrämmande eftersom dess uppdrag i övrigt när det gäller rättspsykiatrisk vård endast avser tillsynsuppgifter. Utredaren ska överväga om det inom befintliga myndighets- och ansvarsstrukturer finns möjlighet att skapa en annan och bättre ordning för överförande av rättspsykiatrisk vård.</p> <p>Uppdraget att göra en översyn av internationella verkställighetslagen</p> <p>Utredaren ska dels göra en genomgripande genomgång av regelverket i sak, dels se över lagstiftningens tekniska och språkliga utformning. I uppdraget ingår att analysera vilka förändringar som krävs och lämna förslag till ett enklare, mer lättöverskådligt regelverk för ett snabbt, rättssäkert och effektivt förfarande. IVL är utformad utifrån olika konventioner, i grunden från den sällan tillämpade brottmålsdomskonventionen. Skulle utredaren välja att även fortsättningsvis ha en sådan konstruktion bör regelverket utgå från den konvention som huvudsakligen tillämpas. Det står dock utredaren fritt att i stället föreslå en mer konventionsneutral reglering, i syfte att underlätta genomförandet av framtida internationella överenskommelser.</p> <p>Utöver det samarbete som avser påföljder för brott är det också viktigt att verkställighet av beslut om förverkande, som har sin grund i många olika internationella instrument men som i dag verkställs i huvudsak enligt brottmålsdomskonventionens regler, kan ske på ett effektivt och ändamålsenligt sätt som tillgodoser det starka intresset av att fullt ut nyttja de samarbetsmöjligheter som finns. Vid utformningen av förslagen ska utredaren särskilt beakta detta intresse och förverkandets särskilda natur, vilket kan motivera andra överväganden än i fråga om internationell verkställighet av påföljder.</p> <p>Utredaren ska se över Sveriges förklaringar och reservationer till aktuella konventioner och föreslå de förändringar som behövs.</p> <p>Tillämpningsområdet</p> <p>Det nya regelverket bör omfatta de påföljder som i dag regleras av IVL. De överväganden som utredaren ska göra i fråga om bl.a. ungdomspåföljder kan dessutom medföra att tillämpningsområdet utvidgas. Önskemålet om en mer sammanhållen reglering kan vidare leda till att frihetsberövande och icke frihetsberövande påföljder bör omfattas av samma regelverk. Det geografiska tillämpningsområdet för IVL måste avgränsas i förhållande till samarbetet inom Norden respektive inom EU.</p> <p>En grundläggande förutsättning för överförande av straffverkställighet enligt IVL är att Sverige har ingått en överenskommelse med den andra staten, som kan vara i form av en konvention eller ett bilateralt avtal. I ett enskilt fall kan dock regeringen besluta att ett överförande ska ske enligt IVL utan stöd i en överenskommelse och därmed utan krav på ömsesidighet. I ett sådant fall krävs synnerliga skäl, med vilket främst avses starka humanitära skäl (prop. 1972:98 s. 86).</p> <p>Det är regeringen som avgör för vilka överenskommelser och gentemot vilka stater som IVL ska tillämpas. Den konstruktionen innebär ett både tidskrävande och omständligt förfarande med bl.a. krav på förordningsändringar för varje ny stat som tillträder en överenskommelse.</p> <p>Utredaren ska överväga hur lagstiftningen kan förenklas och förbättras med målsättningen att den ska kunna tillämpas för fortsatt samarbete grundat på såväl existerande som framtida internationella överenskommelser. Det finns skäl för att även fortsättningsvis som huvudregel kräva ömsesidighet men med en möjlighet till undantag under vissa förutsättningar. En reglering som inte kräver ömsesidighet och som står friare i förhållande till specifika internationella instrument har också fördelar. Det skulle öka utrymmet för att samarbeta med andra stater när så är lämpligt i det enskilda fallet och renodla beslutsordningen och förfarandet i övrigt. Utredaren ska därför göra en samlad bedömning av hur lagens tillämpningsområde bör utformas och då särskilt ta ställning till om det finns anledning att förändra kravet på ömsesidighet.</p> <p>Beslutsordningen</p> <p>Överförande av straffverkställighet till Sverige prövas av regeringen. Ärenden om överförande från Sverige prövas huvudsakligen av Kriminalvården, Socialstyrelsen eller Kronofogdemyndigheten, med möjlighet att överklaga till regeringen. Vid straffomvandling har även allmän domstol en funktion i processen.</p> <p>Regeringens roll i förfarandet har motiverats med att den möjliggör en diskretionär prövning och ger utrymme för hänsynstagande till de allmänna överväganden som ligger till grund för de internationella överenskommelserna (prop. 1972:98 s. 88, prop. 1983/84:197 s. 53). Ärenden om överförande av straffverkställighet kan i vissa fall ha en utrikespolitisk betydelse som motiverar regeringen som beslutande instans. Med hänsyn till att sådana inslag saknas i flertalet ärenden kan det dock ifrågasättas att de regelmässigt ska prövas av regeringen.</p> <p>Utredaren ska överväga och föreslå en mer ändamålsenlig beslutsordning. En ordning som bygger på myndighets- och domstolsprövning överensstämmer med vad rambesluten föreskriver för samarbetet mellan EU-staterna. Eftersom en sådan ordning också främjar snabbhet och rättssäkerhet bör den väljas i första hand. De särskilda frågeställningar och det behov av diskretionära inslag i prövningen som kan uppstå i ärenden om överförande av straffverkställighet måste dock beaktas. Utredaren ska därför bedöma om prövningen i vissa fall och under vissa förutsättningar fortfarande bör vara förbehållen regeringen.</p> <p>Förutsättningar för överförande till Sverige</p> <p>Förutsättningarna för överförande till Sverige skiljer sig åt beroende på vilken konvention som tillämpas. Enligt brottmålsdomskonventionen är staterna skyldiga att ta emot ett överförande om vissa förutsättningar är uppfyllda. I konsekvens med det erbjuder den konventionen ett antal möjliga vägransgrunder som den mottagande staten kan åberopa.</p> <p>Överförandekonventionen innebär däremot inte någon förpliktelse för staterna att samarbeta och innehåller därför endast ett fåtal grundläggande förutsättningar för överförande och inte några egentliga avslagsgrunder. Förutsättningarna enligt IVL är att personen i fråga är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige, att personen har samtyckt till ett överförande, att det föreligger dubbel straffbarhet och, som regel, att det återstår en strafftid om sex månader. Vid tillämpningen av tilläggsprotokollet krävs dock inte den dömdes samtycke. Det har inte ansetts finnas något behov att närmare reglera vilka omständigheter som kan utgöra skäl för att vägra att ta emot ett överförandeärende eftersom båda staters medgivande krävs och prövningen görs av regeringen (prop. 1983/84:197).</p> <p>Utredaren ska lämna förslag till ett förutsägbart och enhetligt regelverk med tydliga förutsättningar för när Sverige ska acceptera ett överförande och grunder för att vägra. Reglerna ska utformas så att en myndighets- och domstolsprövning möjliggörs. Förslagen bör utgå från en kartläggning och analys av senare års tillämpning av IVL. De svårigheter som är förenade med hemvistkriteriet bör särskilt uppmärksammas. I uppdraget ingår också att överväga vilka behov det finns av att justera strafftiden för mycket långa straff, och att föreslå hur dessa behov ska tillgodoses.</p> <p>Som utgångspunkt bör dubbel straffbarhet alltjämt vara ett krav för att Sverige ska acceptera ett överförande. Det kan dock förekomma situationer då det vore motiverat att göra avkall på detta krav. Utredaren ska därför överväga om det finns anledning att i någon mån förändra det nuvarande kravet på dubbel straffbarhet.</p> <p>Förutsättningar för överförande från Sverige</p> <p>Utgångspunkten är att svenska påföljder och förverkanden ska överföras i så stor utsträckning som det är möjligt och lämpligt. Ett överförande från Sverige kräver motsvarande grundläggande förutsättningar som ett överförande till Sverige. IVL innehåller däremot inte några uttryckliga regler om vad som ska anses utgöra hinder mot ett överförande. Av förarbetena framgår emellertid att ett överförande till ett land där det råder förhållanden som skulle ha utgjort hinder mot utvisning aldrig kan komma i fråga. Ett överförande får inte heller ske i strid med andra internationella åtaganden, t.ex. Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.</p> <p>Utredaren ska med utgångspunkt i praxis och med beaktande av Sveriges internationella åtaganden undersöka vilka omständigheter som bör utgöra hinder för överförande från Sverige. Även Europadomstolens praxis ska beaktas. Mot bakgrund av denna analys ska utredaren föreslå de regler som behövs angående förutsättningarna för ett överförande från Sverige.</p> <p>Uppdraget att föreslå hur rambesluten ska genomföras i svensk rätt - gemensamma frågor</p> <p>Utredaren ska analysera rambesluten, så som de har modifierats genom rambeslutet om utevarodomar, och lämna förslag till hur de ska genomföras i svensk rätt. Analyserna och förslagen ska avse alla frågor som är relevanta för överförande av straffverkställighet, såväl från som till Sverige, i enlighet med rambesluten. Utredaren ska särskilt överväga förhållandet mellan rambesluten och det nuvarande nordiska samarbetet med beaktande av de underrättelser i detta avseende som Sverige lämnat i anslutning till antagandet av respektive rambeslut. Vidare ska utredaren ta ställning till om Sverige bör lämna andra underrättelser eller förklaringar till rambesluten.</p> <p>Flera rambeslut baserade på principen om ömsesidigt erkännande har genomförts i svensk rätt och ytterligare rambeslut har antagits. Målsättningen bör vara att det samlade regelverket som bygger på denna princip ska vara enhetligt och lätthanterligt. De regler som avser olika rambeslut om internationell straffverkställighet, inklusive de som avser böter och beslut om förverkande, ska kunna tillämpas parallellt. Detta är inte minst viktigt när en och samma dom innehåller flera påföljder och eventuellt även beslut om förverkande. Vidare ska, som tidigare nämnts, rambeslutet om frihetsberövande påföljder kunna tillämpas i anslutning till en europeisk arresteringsorder. Utredaren ska därför sträva efter att så långt som möjligt skapa ett regelverk som står i god överensstämmelse med övrig svensk reglering av internationellt samarbete i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande av domar och beslut och som även i övrigt är sammanhållet på lämpligt sätt.</p> <p>Utredaren ska lämna förslag som på ett uttömmande sätt reglerar förfarandet för överförande enligt rambesluten, såväl av svenska påföljder till andra EU-stater som för erkännande och verkställighet av dessa staters påföljder i Sverige.</p> <p>Utredaren ska analysera vilka konsekvenser utredningens överväganden och förslag får för lagen <a href="https://lagen.nu/1978:801">(1978:801)</a> om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet samt föreslå de ändringar som behövs till följd av genomförandet av rambeslutet om icke frihetsberövande påföljder och i syfte att uppnå en enhetlig och sammanhållen reglering.</p> <p>Vägransgrunder</p> <p>Rambesluten innehåller en uttömmande reglering av de vägransgrunder som får tillämpas och följer därmed den konstruktion som har använts i flera andra rambeslut om ömsesidigt erkännande. Utöver de uttryckliga vägransgrunderna finns även andra bestämmelser som kan medföra att erkännande och verkställighet vägras, t.ex. rätten att tillämpa konstitutionella regler. Utredaren ska överväga i vilken utsträckning och hur möjligheterna att vägra erkännande och verkställighet bör genomföras i svensk rätt. Utredaren ska ta ställning till om vägransgrunderna ska regleras som fakultativa eller obligatoriska. En självklar förutsättning är att vägransgrunderna ska genomföras på ett sätt som värnar grundläggande svenska rättsprinciper och konstitutionella bestämmelser.</p> <p>Bestämmelserna om vägransgrunder har i princip samma innehåll i båda rambesluten och motsvaras i stora delar av vägransgrunderna i tidigare rambeslut. En konsekvent och så enhetlig reglering som möjligt bör eftersträvas.</p> <p>Beslutsordningen</p> <p>Enligt rambesluten får varje medlemsstat bestämma vilken eller vilka myndigheter som ska vara behöriga att fullgöra den utfärdande respektive verkställande statens uppgifter. Det ligger nära till hands att låta den nuvarande regleringen vara utgångspunkt för vilka myndigheter som ska få motsvarande funktioner enligt rambesluten. Samtidigt måste det vägas in att rambesluten bygger på principen om ömsesidigt erkännande, som bl.a. syftar till att förflytta beslutsfattandet från en politisk nivå till myndigheter och domstolar. Så har också skett när andra EU-rambeslut genomförts i svensk rätt. Regeringens beslutsfattande har utmönstrats till förmån för ren myndighets- och domstolsprövning, t.ex. i fråga om den europeiska arresteringsordern. De principiella överväganden som legat till grund för den förändringen gör sig gällande även här.</p> <p>Utredaren ska, med beaktande av de generella utgångspunkterna för uppdraget, utgå från att myndigheter eller domstolar i direktkontakt med andra länders behöriga myndigheter ska handlägga ärenden enligt rambesluten. Det kan finnas skäl, bl.a. mot bakgrund av att prövningen av rambeslutens avslagsgrunder kan kräva svåra straffrättsliga bedömningar, att överväga en ordning där olika myndigheter eller en domstol utför olika delar av prövningen. Dessutom måste de krav på rättslig prövning som följer av rambesluten eller svensk rätt iakttas, t.ex. i fråga om beslut som innebär att ett fängelsestraff ska verkställas i stället för en icke frihetsberövande påföljd eller när villkorligt medgiven frihet förverkas.</p> <p>Rambeslutet om överförande av frihetsberövande påföljder</p> <p>Svenska påföljder som omfattas av samarbetet</p> <p>Rambeslutet är tillämpligt på fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd som döms ut på grund av en straffbar gärning efter ett straffrättsligt förfarande. I konsekvens med att rambeslutet inte innehåller någon tvingande förpliktelse för staterna att söka överförande av en påföljd till en annan stat är det upp till varje medlemsstat att avgöra vilka påföljder som ska kunna överföras. Utredaren ska analysera vilka frihetsberövande påföljder som ska kunna överföras enligt rambeslutet. En utgångspunkt bör vara att fängelsestraff och rättspsykiatrisk vård, som i dag kan överföras enligt IVL, också ska kunna överföras enligt den ordning som skapas för att genomföra rambeslutet. Så som redan nämnts kräver frågan om överförande av sluten ungdomsvård särskilda överväganden.</p> <p>I uppdraget ingår även att överväga om överlämnande till vård enligt lagen <a href="https://lagen.nu/1988:870">(1988:870)</a> om vård av missbrukare i vissa fall, som inte omfattas av IVL, kan anses falla inom rambeslutets tillämpningsområde och om det finns behov av samt är lämpligt att kunna överföra denna åtgärd.</p> <p>Utländska påföljder som omfattas av samarbetet</p> <p>Som verkställande stat har Sverige en skyldighet att ta emot alla frihetsberövande påföljder som uppfyller kriterierna i rambeslutet. Det finns inte någon möjlighet att generellt utesluta vissa typer av påföljder från erkännande och verkställighet. Däremot ges visst utrymme att anpassa en utländsk påföljd, vars längd eller art är oförenlig med den verkställande statens lagstiftning, till ett straff eller en åtgärd enligt inhemsk rätt. I det enskilda fallet får dock erkännande och verkställighet vägras om påföljden, trots anpassningsmöjligheten, inte kan verkställas i enlighet med den verkställande statens rätts- eller hälso- och sjukvårdssystem. Reglerna om anpassning och om vägran är centrala inslag i den ordning som rambeslutet föreskriver. Utredaren ska därför utifrån en noggrann analys föreslå de principer och föreskrifter som bör gälla i fråga om erkännande och verkställighet i Sverige. I uppdraget ingår att söka fastställa klara kriterier för tillämpningen, vilket innefattar att bedöma var gränsen bör gå mellan anpassning av påföljden och hinder mot att verkställa den.</p> <p>Anknytningskriterier</p> <p>Medlemsstaterna är skyldiga att verkställa påföljder avseende egna medborgare, under förutsättning att den dömde också bor där eller ska utvisas eller avvisas dit. Därutöver kan medlemsstaterna genom en förklaring utvidga det tvingande samarbetsområdet till att avse alla egna medborgare och till andra personer som bl.a. sedan minst fem år är lagligen bosatta i den verkställande staten. Tillämpningen av en sådan förklaring kräver ömsesidighet. För det tredje kan medlemsstaterna från fall till fall avgöra om påföljden ska tas emot oavsett medborgarskap eller bosättning.</p> <p>Utredaren ska överväga vilka anknytningskriterier som bör tillämpas vid överförande till respektive från Sverige. Utredaren ska då särskilt bedöma om Sverige bör utnyttja möjligheten att utvidga det tvingande samarbetsområdet och överväga i vilka fall som en påföljd bör kunna tas emot trots att det inte finns någon skyldighet enligt rambeslutet. Vid utformningen av regelverket bör risken för tolkningsproblem uppmärksammas, särskilt avseende vissa begrepp, t.ex. hemvist.</p> <p>Frågan om den dömdes samtycke</p> <p>Rambeslutet lämnar i stor utsträckning till staterna att avgöra om och när den dömdes samtycke ska krävas för att föra över respektive ta emot en påföljd. Ett sådant samtycke får dock inte vara ett krav när överförandet faller inom det tvingande samarbetsområdet eller när den dömde har flytt till den verkställande staten. När den dömde befinner sig i den utfärdande staten, ska dock hans eller hennes inställning till ett överförande hämtas in och beaktas.</p> <p>Utredaren ska överväga i vilken utsträckning den dömdes samtycke ska vara en förutsättning för överförande såväl till som från Sverige. Frågan ska också belysas i förhållande till de fall då ett svenskt medgivande till överförandet krävs och till möjligheten att utvidga det tvingande samarbetsområdet. Vid bedömningarna ska grundläggande syften med rambeslutet beaktas, såsom att det bör ge ett mervärde i förhållande till den rådande ordningen och att den dömdes sociala återanpassning ska underlättas. Utredaren ska också föreslå nödvändiga förfaranderegler.</p> <p>Dubbel straffbarhet</p> <p>Samarbete enligt principen om ömsesidigt erkännande bygger på att staterna visar förtroende för varandras rättssystem. I linje med det har möjligheten att ställa krav på dubbel straffbarhet begränsats. På motsvarande sätt som för den europeiska arresteringsordern utgår rambeslutet från att ett krav på dubbel straffbarhet inte ska tillämpas i förhållande till vissa särskilt angivna brott. För övriga brott är varje stat fri att avgöra om dubbel straffbarhet ska krävas. Enligt nu aktuellt rambeslut är det dock möjligt för staterna att genom en förklaring förbehålla sig rätten att kräva dubbel straffbarhet för alla brott. Med beaktande av rambeslutets syfte och de synpunkter som framfördes inför dess antagande (prop. 2007/08:84 s. 30-31), ska utredaren överväga om och på vilket sätt dubbel straffbarhet ska vara en förutsättning för att ta emot frihetsberövande påföljder. I detta ingår att också bedöma om en förklaring bör lämnas och vad den i så fall bör innehålla.</p> <p>Rambeslutet om erkännande och övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder</p> <p>Rambeslutet omfattar olika typer av påföljder som inte innebär ett frihetsberövande eller ett bötesstraff. Tillämpningsområdet för rambeslutet avgränsas av en minimilista med olika typer av föreskrifter, s.k. övervakningsåtgärder, som ska kunna verkställas inom ramen för en överförd påföljd. Motsvarande åtgärder ska också kunna verkställas när de är förenade med villkorlig frigivning. Medlemsstaterna har även möjlighet att genom en förklaring lägga till andra övervakningsåtgärder som den åtar sig att övervaka. Den grundläggande förutsättningen för ett överförande av påföljden är att den dömde har sin lagliga och vanliga vistelseort i den verkställande staten och har återvänt eller vill återvända dit. Under vissa förutsättningar kan ett överförande ske till en annan stat än den där den dömde är bosatt.</p> <p>När en påföljd har förts över är huvudregeln att den verkställande statens lag ska tillämpas och att den staten ska fatta alla följdbeslut. Dock finns betydelsefulla undantag och frågan om kompetensfördelningen avseende följdbesluten är av central betydelse för genomförandet av rambeslutet i svensk rätt.</p> <p>Utredningsuppdraget omfattar inte förändringar av de svenska påföljdernas konstruktion och innehåll eller principerna för hur de ska bestämmas. Vid de överväganden som ska göras beträffande beslutsordning, förfaranderegler m.m. bör dock utredaren också väga in och om möjligt främja den underliggande avsikten med rambeslutet, att icke frihetsberövande påföljder ska kunna väljas trots att den dömde bor i en annan medlemsstat. En likabehandling av EU-medborgare är en viktig aspekt i detta sammanhang.</p> <p>Förutsättningar för överförande från Sverige</p> <p>Rambeslutet möjliggör, men skapar ingen skyldighet, att överföra svenska icke frihetsberövande påföljder. Den systematik och terminologi som används i rambeslutet, och som återspeglar de skillnader som finns i olika nationella rättsordningar och därför i viss mån är generaliserad, avviker delvis från svensk rätt. Förhållandet mellan rambeslutets regler och det svenska påföljdssystemet, inklusive de föreskrifter som kan bli aktuella vid villkorlig frigivning, kräver därför en grundlig analys.</p> <p>Utredaren ska överväga vilka svenska påföljder och särskilda föreskrifter i samband med dessa eller med ett beslut om villkorlig frigivning, som bör kunna bli föremål för ett överförande och vilka övriga förutsättningar som bör gälla. För att uppnå förutsägbarhet och likabehandling bör utgångspunkten vara att skapa bästa möjliga förutsättningar för att utnyttja möjligheten att överföra påföljder och övervakningsåtgärder till en annan medlemsstat och därmed ett brett tillämpningsområde. Andra hänsyn kan dock tala emot att tillåta ett överförande av vissa påföljder, generellt eller i vissa fall. Vidare kan det finnas skäl att ställa upp andra, allmänna förutsättningar, t.ex. med hänsyn till ansvaret för s.k. följdbeslut som behandlas närmare nedan. I sammanhanget ska det också övervägas hur frågan om den dömdes samtycke till ett överförande bör hanteras.</p> <p>Med hänsyn till att övervakningsåtgärderna uppvisar stor variation i medlemsstaterna får den verkställande staten, så långt det är möjligt, anpassa åtgärden till en åtgärd som finns i den egna rättsordningen. Rambeslutet tillhandahåller en möjlighet för utfärdande stat att återta påföljden efter att den informerats om anpassningen av påföljden. Det ingår i uppdraget att överväga vilken anpassning av svenska påföljder som ska accepteras.</p> <p>Förutsättningar för erkännande och verkställighet av en utländsk påföljd i Sverige</p> <p>Utöver den obligatoriska skyldigheten att erkänna och övervaka de åtgärder som räknas upp i rambeslutet kan staterna meddela vilka andra åtgärder de är beredda att ta emot. Elektronisk övervakning (s.k. fotboja) är ett möjligt exempel. Utredaren ska överväga om Sverige bör verkställa övervakningsåtgärder utöver de som anges i rambeslutet.</p> <p>Utöver de dömda vars påföljder ska kunna verkställas i Sverige enligt rambeslutet finns också en möjlighet att tillåta att andra personer med mindre stark anknytning får sina utländska påföljder verkställda här. Utredaren ska ta ställning till om och i så fall under vilka förutsättningar den möjligheten bör utnyttjas. För att syftet med rambeslutet inte ska förfelas bör en utgångspunkt vara att den dömde ska ha en förhållandevis stark anknytning till landet eller att det annars finns starka skäl för att acceptera verkställigheten.</p> <p>De påföljder och övervakningsåtgärder som omfattas av rambeslutet kan förväntas skilja sig åt i olika medlemsstater. Vissa åtgärder saknar motsvarigheter i det svenska påföljdssystemet men finns till stor del reglerade i svensk rätt på annat sätt, t.ex. besöksförbud och tillträdesförbud. Det kommer därför att finnas behov av att tillämpa de anpassningsmöjligheter som följer av rambeslutet. Utifrån en grundlig genomgång av hur det svenska påföljdssystemet förhåller sig till de övervakningsåtgärder som rambeslutet omfattar ska utredaren föreslå hur övervakningsåtgärderna och möjligheterna till anpassning bör genomföras. I detta ligger även att bedöma gränsdragningen mellan anpassning av påföljden och utrymmet för att vägra erkännande och verkställighet.</p> <p>Den konstruktion för krav på dubbel straffbarhet som gjorts i rambeslutet om frihetsberövande påföljder gäller även här, inklusive möjligheten att genom en förklaring ställa upp ett generellt krav på dubbel straffbarhet. Motsvarande överväganden ska därmed göras beträffande detta rambeslut. De ställningstaganden som görs i förhållande till följdbeslut ska dock också beaktas vid bedömningen.</p> <p>Följdbeslut efter ett överförande</p> <p>När en påföljd har förts över är huvudregeln att den verkställande statens lag ska tillämpas och att den staten ska fatta alla följdbeslut, t.ex. att ett villkorligt fängelsestraff på grund av misskötsamhet ska verkställas i stället för frivårdspåföljden. Enligt rambeslutet kan dock behörigheten att fatta följdbeslut helt eller delvis ligga kvar hos den utfärdande staten. Den verkställande staten kan genom en förklaring vägra att överta ansvaret för vissa följdbeslut som innebär att påföljden i stället ska verkställas som ett fängelsestraff.</p> <p>Ansvaret för följdbeslut faller även på den utfärdande staten när en vägransgrund är tillämplig men den verkställande staten ändå medger ett överförande med reservation för följdbesluten. Behörigheten att fatta följdbeslut kan också återgå till den utfärdande staten under vissa förutsättningar, bl.a. när den dömde ska lagföras där för nya brott.</p> <p>Utredaren ska ta ställning till vilket genomslag rambeslutets reglering av ansvaret för följdbeslut bör ha vid det svenska genomförandet och föreslå de bestämmelser som behövs för att uppnå detta. Vid bedömningen ska utredaren särskilt beakta intresset av likabehandling och förutsägbarhet, skillnader mellan svenska och utländska påföljder samt behovet av en konsekvent och praktiskt tillämpbar ordning. Det måste vidare säkerställas att återfall i brott eller annan misskötsamhet inte kan leda till att den dömde straffas flera gånger i olika stater. I uppgiften ingår bl.a. att överväga om en bibehållen kompetens för följdbeslut som innebär en övergång till ett frihetsstraff bör vara en förutsättning för överförande av svenska påföljder och om Sverige, som verkställande stat, bör avge någon förklaring som begränsar ansvaret för följdbeslut. Om en återgång av ansvaret för följdbeslut bör kunna ske, ska utredaren även överväga vilka förutsättningar som bör gälla för detta.</p> <p>Förfaranderegler</p> <p>De icke frihetsberövande påföljdernas komplexitet och de stora skillnader som finns mellan olika nationella rättsordningar ställer särskilt stora krav på förfarandet för överförande av straffverkställigheten såväl från som till Sverige. Samråd mellan behöriga myndigheter och säkerställande av ett tillräckligt underlag för beslutsfattande och verkställighetsåtgärder kommer att krävas. Förfaranden för anpassningsåtgärder, olika former av följdbeslut och återtagande av en överförd straffverkställighet, liksom föreskrifter för en mängd praktiska frågor, kommer också att behövas. Samarbetets effektivitet är i högsta grad beroende av ett praktiskt tillämpbart processuellt system som även möjliggör nödvändigt samarbete mellan myndigheter i de berörda länderna. Utredaren ska överväga och föreslå de förfaranderegler som behövs för att åstadkomma detta.</p> <p>Arbetets bedrivande och redovisning av uppdraget</p> <p>Om utredaren finner att uppdraget kräver att andra närliggande frågor bör behandlas, får utredaren göra det.</p> <p>Utredaren ska samråda med och inhämta upplysningar från berörda företrädare för Sveriges Domstolar, Åklagarmyndigheten, Kriminalvården, Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse och Kronofogdemyndigheten samt från andra myndigheter och organisationer i den utsträckning som utredaren finner lämpligt.</p> <p>Utredaren bör göra relevanta jämförelser med regelverket för internationell straffverkställighet i några andra länder som Sverige samarbetar med, inklusive i fråga om genomförandet av nu aktuella rambeslut.</p> <p>Utredaren ska följa arbetet inom Regeringskansliet med bl.a. genomförandet av rambeslutet om utevarodomar, rambeslutet om en europeisk övervakningsorder, antagandet av konventionen om en nordisk arresteringsorder (Ds 2010:26) samt betänkandet om transport av frihetsberövade personer (SOU 2011:7). Utredaren ska även följa arbetet inom utredningsväsendet och vid behov samråda med bl.a. Påföljdsutredningen (dir. 2009:11), Utlämningsutredningen (dir. 2009:16), Yttrandefrihetskommittén (dir. 2003:58, 2007:76 och 2008:42), Psykiatrilagsutredningen (dir. 2008:93, 2009:93 och 2010:88) och Utredningen om översyn av de statliga verksamheterna inom vård- och omsorgssystemet (dir. 2011:4).</p> <p>Utredaren ska också följa relevant arbete inom EU, bl.a. kommissionens arbete med en grönbok om förhållanden i fängelse och häkte.</p> <p>Utredaren ska genomgående ha ett jämställdhetsperspektiv i den analys som görs. Överväganden och förslag som rör barn under 18 år ska ta sin utgångspunkt i konventionen om barnets rättigheter. Där det är relevant ska utredaren göra en analys av vilka konsekvenser förslagen får för barn.</p> <p>Utredaren ska särskilt uppmärksamma vilka förändrade krav som ett genomförande av förslagen innebär för berörda myndigheter.</p> <p>Utredaren ska redovisa de ekonomiska konsekvenserna av sina förslag och särskilt beakta kostnadseffektiva lösningar. Om förslagen leder till kostnadsökningar för det allmänna, ska utredaren föreslå hur dessa ska finansieras.</p> <p>Utredaren ska lämna fullständiga författningsförslag.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 30 september 2012.</p> <p> (Justitiedepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2008:49/ 2008-04-24T12:00:00+01:00 2008-04-24T12:00:00+01:00 2008:49 Särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol Justitiedepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 24 april 2008</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2> <p>I allt fler fall uppställs berättigade krav på särskild snabbhet eller särskilda kunskaper i dömandet. En rad riktade åtgärder har vidtagits för att tillgodose sådana krav. Det finns nu enligt regeringens mening ett behov av att i ett sammanhang överväga behovet av sådana åtgärder.</p> <p>Mot denna bakgrund ska en särskild utredare analysera om det finns behov av särskilda åtgärder för vissa måltyper i organisatoriskt eller processuellt hänseende i syfte att åstadkomma särskild snabbhet eller särskild kompetens i domstolsförfarandet. I uppdraget ingår också att analysera om de särskilda åtgärder som redan gäller för ett antal måltyper är ändamålsenliga eller om dessa bör tas bort eller förändras i något eller några avseenden. Analysen ska omfatta alla måltyper som förekommer vid domstol. Om utredaren finner att det finns behov av nya eller förändrade särskilda åtgärder ska utredaren lämna förslag på sådana.</p> <p>Utredaren ska anlägga ett helhetsperspektiv och föreslå särskilda åtgärder endast för de måltyper eller grupper av mål där det särskilt behövs. Om utredaren för någon eller några måltyper lägger fram förslag på en begränsad instansordning ska utredaren också behandla frågan hur prejudikatbildningen kan tillgodoses.</p> <p>De föreslagna lösningarna ska tillhandahållas inom ramen för de allmänna domstolsslagen. Om utredaren bedömer att det för någon måltyp inte är lämpligt att tillhandahålla en lösning inom de allmänna domstolsslagen, ska utredaren även redovisa de överväganden som lett fram till den bedömningen.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 31 december 2009.</p> <p>Domstolsorganisationen</p> <p>Det finns två allmänna domstolsslag; de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna. Dessa domstolsslag är i allt väsentligt parallella och båda består av tre instanser. Allmänna domstolar är tingsrätterna, hovrätterna och Högsta domstolen. Allmänna förvaltningsdomstolar är länsrätterna, kammarrätterna och Regeringsrätten.</p> <p>För de allmänna domstolarna finns regler om processordningen i rättegångsbalken och lagen <a href="https://lagen.nu/1996:242">(1996:242)</a> om domstolsärenden. För de allmänna förvaltningsdomstolarna finns motsvarande regler i lagen <a href="https://lagen.nu/1971:289">(1971:289)</a> om allmänna förvaltningsdomstolar och förvaltningsprocesslagen <a href="https://lagen.nu/1971:291">(1971:291)</a>. För vissa måltyper finns kompletterande bestämmelser i de materiella lagar som reglerar aktuellt rättsområde.</p> <p>Inom de allmänna domstolarna är tingsrätten första instans. Det finns f.n. 53 tingsrätter av varierande storlek. De minsta tingrätterna har ett tiotal anställda och de största flera hundra. Som andra instans finns sex hovrätter. I några typer av mål, exempelvis s.k. förenklade tvistemål, förutsätts det ett särskilt tillstånd för att få en fullständig prövning i hovrätten, s.k. prövningstillstånd. Från och med den 1 november 2008 kommer systemet med prövningstillstånd att omfatta flertalet tvistemål och domstolsärenden. Regeringen har nyligen föreslagit att samtliga tvistemål ska omfattas (prop. 2007/08:139 En modernare rättegång - några ytterligare frågor). Högsta domstolen är högsta instans inom de allmänna domstolarna. För att ett mål ska tas upp till fullständig prövning i Högsta domstolen krävs i allmänhet prövningstillstånd. Tillståndsgrunderna vid överklagande till Högsta domstolen är färre än vid överklagande till hovrätt, vilket hänger samman med domstolsinstansernas olika uppgifter. Hovrättens främsta uppgift är att överpröva tingsrättens avgörande. Därför ska hovrätten meddela prövningstillstånd bl.a. om det finns skäl att ändra tingsrättens avgörande. Högsta domstolens huvudsakliga uppgift är att meddela avgöranden som är ledande för rättstillämpningen (prejudikat).</p> <p>De allmänna domstolarna är behöriga att handlägga alla typer av tvistemål, brottmål och ärenden som inte uttryckligen har undantagits från deras kompetens. Vanligen inleds handläggningen i tingsrätten men det finns också ärenden som inleds i myndighet. En hel del av tvistemålen är s.k. familjemål och avser bl.a. äktenskapsskillnad, vårdnad om barn och underhåll till barn. Andra vanligt förekommande måltyper är mål som rör avtalsförhållanden och mål om skadestånd i utomobligatoriska förhållanden. I de allmänna domstolarna handläggs även vissa ärenden där någon tvist mellan parterna normalt inte råder. Exempel på sådana ärenden är registrering av äktenskapsförord och förordnande av bodelningsförrättare. I syfte att renodla de allmänna domstolarnas verksamhet till dömande uppgifter har det nyligen lagts fram förslag om att föra över handläggningen av flertalet av dessa ärendetyper till förvaltningsmyndigheter (SOU 2007:65 Domstolarnas handläggning av ärenden).</p> <p>Länsrätten är första instans inom de allmänna förvaltningsdomstolarna. Det finns f.n. 23 länsrätter, vilka varierar i storlek från ett tiotal anställda till flera hundra. Kammarrätterna är andra instans. De är fyra till antalet. I många typer av mål krävs prövningstillstånd för att kammarrätten ska göra en fullständig prövning av målet. Regeringsrätten är högsta instans inom de allmänna förvaltningsdomstolarna. För att ett mål ska tas upp till fullständig prövning i Regeringsrätten krävs i allmänhet prövningstillstånd. Liksom för de allmänna domstolarna är grunderna för prövningstillstånd färre vid överklagande till Regeringsrätten än vid överklagande till kammarrätt, vilket hänger samman med domstolarnas olika uppgifter i instansordningen.</p> <p>De allmänna förvaltningsdomstolarna handlägger främst mål som rör mellanhavanden mellan det allmänna och enskilda. Exempel på sådana mål är skattemål, mål om tvångsingripande mot psykiskt sjuka, mål om omhändertagande av barn och missbrukare samt socialförsäkringsmål. I allt väsentligt handlägger de allmänna förvaltningsdomstolarna överklaganden från förvaltningsmyndighet, t.ex. Skatteverket och Försäkringskassan.</p> <p>Även om domstolsorganisationerna bygger på principen att domstolarna ska ha en allmän och bred kompetens finns det inom respektive domstolsslag olika typer av specialisering i form av koncentration av mål till vissa domstolar eller avdelningar. Som exempel kan nämnas sjörättsmål och tryckfrihetsmål som handläggs av vissa särskilt angivna tingsrätter. Specialisering uppnås även genom att domstolarna vid handläggningen av vissa mål ska ha en särskild sammansättning. En annan form av specialisering är de särskilda domstolar som är knutna till de allmänna domstolarna eller de allmänna förvaltningsdomstolarna, såsom fastighetsdomstolarna, miljödomstolarna och migrationsdomstolarna. De särskilda domstolarna är specialiserade på en eller flera måltyper, de är exklusivt behöriga att pröva dessa måltyper och har - med undantag för migrationsdomstolarna - ledamöter med särskild kunskap i de frågor de prövar.</p> <p>Den mest uttalade formen av specialisering är domstolar som är helt fristående från de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna; specialdomstolarna. Det finns numera tre specialdomstolar; Patentbesvärsrätten, Marknadsdomstolen och Arbetsdomstolen. Patentbesvärsrätten har 15, Marknadsdomstolen 9 och Arbetsdomstolen 21 anställda. Patentbesvärsrätten består av både lagfarna och tekniskt kunniga domare. Marknadsdomstolen har en heltidsanställd lagfaren domare. För övriga särskilda ledamöter i Marknadsdomstolen är ledamotskapet en bisyssla. I dömandet i Arbetsdomstolen deltar, förutom lagfarna ledamöter, även s.k. intresseledamöter. Också för dessa är uppgiften att vara ledamot en bisyssla.</p> <p>Patentbesvärsrätten är en förvaltningsdomstol som prövar överklaganden av Patent- och registreringsverkets och Statens Jordbruksverks beslut i vissa immaterialrättsliga frågor. Domstolens beslut kan överklagas till Regeringsrätten. Marknadsdomstolen och Arbetsdomstolen är däremot slutinstanser. Marknadsdomstolen överprövar Stockholms tingsrätts avgöranden i konkurrensmål och marknadsrättsliga mål samt prövar andra sådana mål som första och enda instans. Arbetsdomstolen överprövar tingsrätternas avgöranden i arbetsrättsliga tvister och fungerar som första och enda instans i andra sådana tvister.</p> <p>Utmärkande för specialdomstolarna är att de inte bygger på en instansordning med tre instanser. För de specialdomstolar som är slutinstanser gäller dock att deras avgöranden kan komma under Högsta domstolens prövning vid frågor om bl.a. resning.</p> <p>När det i det följande talas om mål avses också domstolsärenden.</p> <p>Utredningsbehovet</p> <p>Samhällsutvecklingen</p> <p>Samhällsutvecklingen har lett till förändrade krav på såväl domstolarna och deras organisation som de processuella regelverken. Målen ökar i komplexitet och den ökade internationaliseringen gör att det ställs krav på kunskaper också i annat än renodlad nationell rätt, exempelvis gemenskapsrätt. Generellt sett har dessutom tempot i samhället ökat vilket återspeglar sig också i kraven på domstolarna.</p> <p>Ett exempel på det sistnämnda förhållandet är att det i allt fler fall uppställs krav på särskild snabbhet i domstolsförfarandet. Dessa krav kan ha sin grund i att det är fråga om en specifik måltyp som till sin natur är sådan att den kräver ett snabbt avgörande. Det gäller t.ex. vissa myndighets- och domstolsbeslut som påverkar konkurrensförhållandena mellan företag och därmed dynamiken i näringslivet, såsom vissa mål enligt lagen <a href="https://lagen.nu/2003:389">(2003:389)</a> om elektronisk kommunikation. Om dessa mål inte avgörs skyndsamt riskerar syftet med regleringen att omintetgöras eftersom det är genom myndighets- och domstolsbesluten som förutsättningarna för de aktörer som verkar på marknaden preciseras. Det är följaktligen på detta område av särskild betydelse att rättskipningen kan ske snabbt och effektivt. Ett annat exempel är mål om tvångsvård av unga enligt lagen <a href="https://lagen.nu/1990:52">(1990:52)</a> med särskilda bestämmelser om vård av unga. I detta fall är det omsorgen om den unga personens hälsa eller utveckling som motiverar skyndsam handläggning. Det kan också vara fråga om sådana måltyper som p.g.a. internationella åtaganden förutsätter domstolsprövning inom viss tid. Ett exempel är mål enligt lagen <a href="https://lagen.nu/1992:1528">(1992:1528)</a> om offentlig upphandling. Ett annat exempel är många ärenden som rör internationellt straffrättsligt samarbete, t.ex. enligt lagen <a href="https://lagen.nu/2003:1156">(2003:1156)</a> om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Även i fråga om andra måltyper framställs krav på snabbhet i förfarandet. Här kan nämnas mål som rör vårdnad om barn och mål om kvinnofridskränkning. I dessa fall är det barnets respektive kvinnans utsatta ställning som motiverar särskilt snabb handläggning. Mål med unga lagöverträdare är också prioriterade. En kort handläggningstid har ansetts göra att sambandet mellan brottet och reaktionen blir mer klart för den unga.</p> <p>En annan konsekvens av samhällsutvecklingen är att allt fler måltyper ställer krav på särskilda kunskaper inom vissa områden hos domarna. Ett exempel är de immaterialrättsliga målen. Dessa måltyper, och särskilt patentmålen, förutsätter praktisk erfarenhet av den specifika måltypen såväl som kunskap om sambandet mellan olika immaterialrättsliga regelverk. Ett annat exempel är vissa s.k. ekobrottmål som förutsätter kunskaper om såväl ekonomi som straffrättsliga frågeställningar. Ytterligare ett exempel är miljömålen som ställer krav på både kunskaper om miljörätt och tekniskt kunnande. Flera måltyper förutsätter kunskaper om barn samt deras rättigheter, behov och utveckling. Det kan i detta sammanhang nämnas att det på myndighetsnivå samt bland åklagare, advokater och övriga ombud är vanligt med specialisering för att möta dessa krav på särskilda kunskaper.</p> <p>Organisationsförändringar</p> <p>Domstolarnas förmåga att uppfylla medborgarnas och andra intressenters berättigade krav på verksamheten måste ständigt utvecklas. Utgångspunkten för arbetet med att vidareutveckla domstolsorganisationen är att domstolarna ska ha en funktionell och geografisk spridning i förhållande till allmänheten, näringslivet och rättsväsendets övriga myndigheter samtidigt som organisationen skapar förutsättningar för specialisering, kompetensutveckling samt en väl fungerande beredningsorganisation.</p> <p>Under senare år har i detta syfte omfattande förändringar ägt rum av tingsrättsorganisationen. Antalet tingsrätter har minskat genom sammanläggningar.</p> <p>De senaste årens förändringar av tingsrättsorganisationen har på regeringens uppdrag utvärderats av Statskontoret. I utvärderingen redovisar Statskontoret slutsatsen att tingsrättssammanläggningarna har skapat domstolar med ökad judiciell och administrativ bärkraft. Statskontoret konstaterar vidare att de mål som ställts upp för sammanläggningarna har uppfyllts till stora delar. Bland annat bedömer Statskontoret att sammanläggningarna har skapat bättre förutsättningar för tingsrätterna att specialisera den dömande verksamheten. Regeringen har nyligen i en skrivelse redogjort för hur tingsrättsorganisationen ska utvecklas vidare (skr. 2007/08:117 En långsiktigt hållbar tingsrättsorganisation).</p> <p>Den nuvarande länsrättsorganisationen anses generellt sett inte kunna leva upp till alla de krav som ställs på en ändamålsenlig organisation. Domstolsverket har därför i samråd med berörda domstolschefer gjort en översyn av länsrättsorganisationen och föreslagit att den bör bestå av betydligt färre och större domstolar. En ny organisation förväntas leda till kortare handläggningstider och en förhöjd kompetens, bl.a. i form av ökad specialisering. Rapporten har remitterats och majoriteten av remissinstanserna har ställt sig bakom den föreslagna lösningen. Regeringen har mot den bakgrunden gett Domstolsverket i uppdrag att fortsätta utreda länsrättsorganisationen och lämna förslag om antalet länsrätter och deras geografiska spridning.</p> <p>Reformering av det processuella regelverket</p> <p>Det är viktigt att också rättegångsreglerna anpassas till tidens krav. Reglerna ska vara moderna och underlätta för dem som behöver vända sig till domstol och också bidra till att medborgarnas och andra aktörers berättigade krav på att få sin sak prövad inom rimlig tid kan tillgodoses. Reglerna ska vara flexibla så att handläggningen av ett mål kan anpassas till vad som behövs i det enskilda fallet. Samtidigt bör parternas ansvar för att målen drivs framåt betonas.</p> <p>I syfte att modernisera rättegången i allmän domstol beslutade riksdagen år 2005 om en rad förändringar av rättegångsreglerna (prop. 2004/05:131 En modernare rättegång - reformering av processen i allmän domstol). Det övergripande syftet med de nya reglerna är att skapa en förbättrad processordning i allmän domstol som uppfyller kraven på en rättssäker, effektiv och ändamålsenlig handläggning av mål och ärenden. Det handlar bl.a. om ett bättre utnyttjande av modern teknik genom att möjliggöra deltagande via videokonferens och genom att spela in förhör på video. För att åstadkomma en ökad flexibilitet och därmed i större omfattning kunna anpassa handläggningen av ett mål till vad som behövs i det enskilda fallet mjukas kravet på muntlighet upp och det införs enhetligare regler för sammanträden. Ett antal bestämmelser syftar till att betona parternas ansvar för att målet drivs framåt. Särskilt kan nämnas skärpta regler angående tidsplaner och sammanställningar av parternas ståndpunkter samt ett ökat partsansvar för bevisningen. Vidare görs hovrättsprocessen mer ändamålsenlig genom att systemet med prövningstillstånd utvidgas och reglerna för hovrättens bevisupptagning förändras. Det innebär att hovrätten ges möjlighet att i större utsträckning grunda sin prövning på samma material som legat till grund för avgörandet i tingsrätten. Därmed tydliggörs att tyngdpunkten i rättskipningen ligger i första instans. Reformen förväntas leda till att den genomsnittliga handläggningstiden förkortas och risken för inställda förhandlingar minskar. Regeringen har beslutat att reformen ska träda i kraft den 1 november 2008.</p> <p>I syfte att minska de totala genomströmningstiderna i brottmål har åklagarens behörighet att utfärda stämning och kalla till huvudförhandling utvidgats samt åklagaren getts en rätt att innan stämning utfärdas inhämta sådant yttrande från Kriminalvårdsmyndigheten som avses i 1 § lagen <a href="https://lagen.nu/1991:2041">(1991:2041)</a> om särskild personutredning i brottmål, m.m. (prop. 2001/02:147 Snabbare lagföring).</p> <p>För att modernisera och effektivisera förvaltningsprocessen och därigenom stärka den enskildes rättssäkerhet övervägs även ändringar i rättegångsreglerna för de allmänna förvaltningsdomstolarna. Bland annat övervägs att flytta ner ytterligare måltyper från kammarrätt till länsrätt. Vidare har regeringen nyligen föreslagit att den pågående försöksverksamheten med videokonferens i förvaltningsdomstolarna ska permanentas och utvecklas (prop. 2007/08:139 En modernare rättegång - några ytterligare frågor). I sammanhanget kan även nämnas att regeringen nyligen har beslutat om en översyn av förvaltningslagen <a href="https://lagen.nu/1986:223">(1986:223)</a> (dir. 2008:36 En ny förvaltningslag). I uppdraget ingår bl.a. att överväga om det kan vidtas några åtgärder i syfte att ytterligare förskjuta tyngdpunkten i instansordningen till myndighetsprövningen.</p> <p>Särskilda åtgärder för att tillgodose särskild snabbhet och särskild kompetens</p> <p>Utöver allmänna reformer har en rad riktade åtgärder vidtagits för att tillgodose de krav på snabbhet och specialisering som ställts i olika sammanhang.</p> <p>För att tillgodose kraven på snabbhet har olika lösningar valts. Som exempel på lösningar som syftar till att åstadkomma en snabbare handläggning kan nämnas att flera måltyper handläggs med förtur. Det gäller framför allt mål med unga och frihetsberövade, t.ex. målen enligt lagen <a href="https://lagen.nu/1990:52">(1990:52)</a> med särskilda bestämmelser om vård av unga. Senast har prövningsordningen för vissa mål enligt lagen om elektronisk kommunikation reformerats med ikraftträdande den 1 januari 2008. Genom reformen införs regler om skyndsam handläggning och om preklusion av nya omständigheter och ny bevisning. För såväl migrationsmålen och vissa miljömål som målen enligt lagen om elektronisk kommunikation är andra instans slutinstans. På grundval av betänkandet En ny konkurrenslag (SOU 2006:99) har regeringen dessutom i en proposition (prop. 2007/08:135 En ny konkurrenslag) nyligen lämnat förslag som bl.a. syftar till att effektivisera konkurrenslagstillämpningen i domstol, t.ex. bestämmelser som ger incitament för företagen att medverka mer aktivt i den myndighetshandläggning som föregår domstolsprövningen. Slutligen kan nämnas att riksdagen våren 2007 antog regeringens förslag om inriktning för det fortsatta arbetet med en ny instansordning för prövningen av ärenden enligt plan- och bygglagen <a href="https://lagen.nu/1987:10">(1987:10)</a>. Den nya inriktningen innebär i korthet att merparten av länsstyrelsernas beslut enligt plan- och bygglagen, som nu överklagas till regeringen respektive allmän förvaltningsdomstol, i framtiden kommer att överklagas till miljödomstolarna. Syftet med reformen är bl.a. att få en kortare instanskedja för målen.</p> <p>För att tillgodose kraven på specialisering har också olika lösningar valts. Exempelvis handläggs vissa immaterialrättsliga mål, sjörättsmål och tryckfrihetsmål av särskilt angivna tingsrätter. I vissa mål deltar särskilda ledamöter i dömandet. Det gäller t.ex. patentmålen där tekniska experter deltar och konkurrens- och marknadsföringsmålen liksom i nyss nämnda mål enligt lagen om elektronisk kommunikation där ekonomiska experter deltar. Migrationsmål, fastighetsmål och miljömål handläggs i särskilda domstolar som är knutna till de allmänna domstolarna respektive de allmänna förvaltningsdomstolarna. Vissa immaterialrättsliga, marknadsrättsliga, konkurrensrättsliga och arbetsrättsliga mål handläggs i specialdomstolar.</p> <p>Flera måltyper är dessutom föremål för utredning. Här kan nämnas sexualbrottmålen och miljömålen; i sistnämnt fall är det fråga om organisations- och författningsändringar till följd av nyss nämnd reform på miljöområdet.</p> <p>Det har dessutom ställts krav på särskilda åtgärder för ytterligare måltyper. Exempelvis har Svenskt Näringsliv framfört att det bör tillsättas en utredning som gör en bred översyn av processordningen på ett flertal för näringslivet viktiga områden. Det gäller områden av betydelse för konkurrensförhållandena på marknaden och företagandet nationellt och internationellt. Svenskt Näringsliv nämner särskilt konkurrensrätten, immaterialrätten, offentlig upphandling, elektronisk kommunikation och företagshemligheter. Svenskt Näringsliv anför bl.a. att det finns beröringspunkter mellan måltyperna i fråga samt att dessa tvister ställer höga krav på snabbhet och kvalitet, vilket i sin tur ställer krav på specialisering, särskild teknisk och annan kompetens, väl fungerande prejudikatbildning samt säkerställda resurser. Näringslivets Delegation för Marknadsrätt, Svenska Föreningen för Industriellt Rättsskydd och Sveriges Patentbyråers Förening har ställt sig bakom begäran. Ytterligare ett exempel på måltyper där det finns krav på särskilda åtgärder är miljömålen. Det har beträffande dessa mål gjorts gällande att det finns ett behov av särskilda åtgärder för att säkerställa prejudikatbildningen till följd av redan beslutade reformer som innebär att Miljööverdomstolen blir slutinstans för ytterligare måltyper. Slutligen kan nämnas mål i allmän förvaltningsdomstol om elnätföretagens nättariffer. Energinätsutredningen lämnade nyligen i ett delbetänkande (SOU 2007:99 Förhandsprövning av nättariffer) ett förslag om förhandsprövning av nättariffer. Förslaget innebär att det blir ännu viktigare att nätmyndighetens beslut prövas snabbt. Utredningen föreslår därför en översyn av reglerna för överklagande av beslut om skäligheten av nätföretagens intäkter i syfte att effektivisera domstolsprocessen och förkorta handläggningstiderna.</p> <p>Analys av möjligheter till särskilda åtgärder inom ramen för nuvarande ordning</p> <p>Omfattande förändringar har under senare år gjorts av tingsrättsorganisationen i syfte att möta de ökade kraven på domstolarna. Motsvarande åtgärder övervägs när det gäller länsrättsorganisationen. De aktuella organisationsförändringarna skapar förutsättningar för en kompetent och snabb prövning av alla i allmänna domstolar och allmänna förvaltningsdomstolar förekommande måltyper. Genom de beslutade reglerna om en modernisering av rättegången i allmän domstol erhålls dessutom en modernare och mer ändamålsenlig processordning som kan anpassas till förhållandena i det enskilda fallet. Ytterligare åtgärder för modernisering av processen vid allmän domstol och av förvaltningsprocessen är under övervägande. Trots generella förbättringar kommer det även fortsättningsvis finnas behov av särskilda åtgärder för vissa måltyper. Dessutom finns det måltyper som inte är inordnade i de allmänna domstolsorganisationerna och som därmed inte berörs av dessa reformer.</p> <p>Hittills har som framgått olika lösningar valts i olika sammanhang för att tillgodose krav på exempelvis särskild snabbhet eller särskild kompetens i dömandet. Till en del har det naturligtvis sin förklaring i att olika typer av mål fordrar olika lösningar. Det är dock otillfredsställande att frågorna löses från fall till fall. Det finns en påtaglig risk för att helhetsbilden går förlorad och att det för just den måltyp som är föremål för utredning skapas långtgående särlösningar. Ett stort antal måltyper som omfattas av särlösningar och ett stort antal olika särlösningar riskerar att splittra domstolssystemet på ett icke önskvärt sätt. De särskilda åtgärderna får då inte heller avsedd effekt. Enligt regeringens mening är det därför av värde att i ett sammanhang överväga behovet av särskilda åtgärder för de vid domstol förekommande målen.</p> <p>Förtroendet för rättsstaten förutsätter ett väl fungerande domstolssystem som kan tillhandahålla en effektiv och rättssäker domstolsprövning för alla måltyper, dvs. också måltyper som ställer särskilda krav på snabbhet och särskild kompetens. Den huvudsakliga väg som valts för att åstadkomma detta är en sammanhållen domstolsorganisation.</p> <p>Varje rättsområde fordrar i varierande grad specialistkunskaper. Den sammanläggning av domstolar som har skett under senare år har skapat ökade möjligheter till specialisering för domare. Den yttersta formen av sådan specialisering är inrättandet av särskilda domstolar såsom fastighetsdomstolarna, miljödomstolarna och migrationsdomstolarna. En sammanhållen domstolsorganisation säkerställer också att domarna vid sidan av specialiseringen har en bred generell kompetens, vilket är nödvändigt.</p> <p>För att underlätta handläggningen av exempelvis invecklade mål med teknisk eller ekonomisk anknytning kan man förstärka domstolen med ledamöter som har särskilda fackkunskaper.</p> <p>På vissa områden som kräver specialistkunskaper är målunderlaget litet, vilket riskerar att utarma kompetensen vid domstolen, samtidigt som det finns en koppling till andra måltyper som gör att erfarenhet av en måltyp är av värde vid handläggning av en annan måltyp. En lösning för att säkerställa kompetensen kan i sådant fall vara att samla dessa måltyper vid en domstol. Vid särskilda domstolar inom de allmänna domstolsslagen är det i dessa fall möjligt att åstadkomma en samordning som innefattar också brottmål, vilka måste handläggas i allmän domstol.</p> <p>En viktig del i ett väl fungerande domstolsväsende är att handläggningen av mål inte onödigt uppehålls utan att de kan avgöras i den takt de kommer in.</p> <p>Den allmänna utgångspunkten för det nuvarande domstolssystemet är att det ska bestå av tre domstolsinstanser med tyngdpunkten i första instans, andra instans som överprövningsinstans och sista instans som prejudikatinstans. Första instans ska kunna avgöra alla måltyper oavsett storlek och svårighetsgrad på ett sätt som inte lämnar utrymme för tvekan angående domstolens kompetens. Genom de olika uppgifterna hos de tre domstolsinstanserna kan en hög grad av rättssäkerhet uppnås samtidigt som rättsbildningen säkerställs. För den övervägande delen av rättskipningen anses detta som en självklarhet.</p> <p>Om det finns en viss målkategori som kräver särskilt snabb handläggning är det möjligt att åstadkomma ett snabbt förfarande genom olika regler om tidsfrister, förtur m.m. samt genom särskilda organisatoriska lösningar m.m. Även regler om prövningstillstånd i ledet mellan första och andra instans leder typiskt sett till ett snabbare avgörande av målen. Det ger även andra instans förutsättningar att snabbare och mer kraftfullt kunna fokusera på att ta om hand de mål som kräver en fullständig prövning. Därutöver kan i speciella fall övervägas att begränsa möjligheterna att överklaga målen till Högsta domstolen eller Regeringsrätten. En annan möjlighet är att för vissa speciella fall införa s.k. språngrevision till högsta instans, dvs. målen prövas i första och sista instans. En sådan ordning kan övervägas exempelvis för mål som liksom de immaterialrättsliga registreringsmålen föregås av prövning i en starkt specialiserad prövningsmyndighet. En kort instanskedja med en bra prejudikatbildning är en fråga som också är intressant för sådana mål som prövas i miljödomstolarna. Denna fråga ingår i Miljöprocessutredningens (M 2007:04) uppdrag (dir. 2007:94 och dir. 2007:184).</p> <p>En större organisation gör att det blir lättare att parera frånvaro bland personalen och personalförändringar, vilket kan innebära en ökad flexibilitet och minskad sårbarhet. Det skapas också möjligheter att tillföra resurser respektive mål vid toppar respektive dalar i målflödet. Därmed kan en jämnare arbetsbelastning erhållas. Det innebär även ett mer rationellt utnyttjande av resurserna. Ur rekryteringssynpunkt är det dessutom generellt sett en fördel att personalen med tiden kan övergå till andra specialiteter och därmed ytterligare utveckla sin kompetens. En annan fördel med en sammanhållen organisation är att kostnaderna för administration kan hållas nere.</p> <p>I några fall har andra lösningar valts, nämligen specialdomstolar. Ett genomgående motiv vid inrättandet av sådana domstolar har varit att skapa garantier för att det inom domstolen ska finnas tillräcklig sakkunskap på det materiella rättsområdet som dömandet ska omfatta och att skapa en snabb process för dessa grupper av mål.</p> <p>Under de senaste femton åren har flera specialdomstolar och nämnder avskaffats och målen förts över till allmän domstol eller allmän förvaltningsdomstol. Till exempel har Bostadsdomstolen, försäkringsrätterna, Försäkringsöverdomstolen och den mellankommunala skatterätten avskaffats. Nyligen har Utlänningsnämnden lagts ner och nämndens uppgifter förts över till tre länsrätter och en kammarrätt. Det finns också förslag på att avskaffa Marknadsdomstolen och Patentbesvärsrätten, se t.ex. Ds 1993:34 Specialdomstolarna i framtiden respektive SOU 2001:33 Patentprocessen m.m.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>Mot bakgrund av det ovan anförda ska en särskild utredare analysera om det finns behov av särskilda åtgärder för vissa måltyper i organisatoriskt eller processuellt hänseende i syfte att åstadkomma särskild snabbhet eller särskild kompetens i domstolsförfarandet. I uppdraget ingår också att analysera om de särskilda åtgärder som redan gäller för ett antal måltyper är ändamålsenliga eller om dessa bör tas bort eller förändras i något eller några avseenden. Analysen ska omfatta alla måltyper som förekommer vid domstol. Om utredaren finner att det finns behov av nya eller förändrade särskilda åtgärder ska utredaren lämna förslag på sådana.</p> <p>Utredaren ska anlägga ett helhetsperspektiv och föreslå särskilda åtgärder endast för de måltyper eller grupper av mål där det särskilt behövs. För de måltyper där en analys av behovet av särskilda åtgärder gjorts nyligen ska utredaren ta hänsyn till denna. Förslagen kan avse grupperingar av mål såsom mål som rör viss lagstiftning, t.ex. konkurrensrätt, eller vissa särskilt skyddsvärda objekt, t.ex. konsumenter eller barn och unga. Om utredaren för någon måltyp lägger fram förslag på en begränsad instansordning ska utredaren också behandla frågan hur prejudikatbildningen kan tillgodoses.</p> <p>De föreslagna lösningarna ska tillhandahållas inom ramen för de allmänna domstolsslagen. Om utredaren bedömer att det för någon måltyp inte är lämpligt att tillhandahålla en lösning inom de allmänna domstolsslagen, ska utredaren avstå från att lämna förslag på åtgärder i denna del och även redovisa de överväganden som lett fram till den bedömningen.</p> <p>Utredaren ska samråda med pågående utredningar som har betydelse för utredningsuppdraget.</p> <p>Utredaren ska särskilt beakta de administrativa konsekvenserna för näringslivet och ska utforma sina förslag så att företags administrativa kostnader hålls så låga som möjligt. I fråga om konsekvenser för företag ska utredaren samråda med Näringslivets regelnämnd.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 31 december 2009.</p> <p> (Justitiedepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2007:5/ 2007-01-25T12:00:00+01:00 2007-01-25T12:00:00+01:00 2007:5 Kustbevakningens befogenheter Försvarsdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 25 januari 2007.</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2> <p>En särskild utredare skall göra en översyn av regleringen av Kustbevakningens befogenheter i den brottsbekämpande och ordningshållande verksamheten samt lämna förslag till en modernare och mer ändamålsenlig författningsreglering. Utredaren skall kartlägga de befintliga befogenheterna och analysera i vilken utsträckning dessa bör regleras annorlunda. I uppdraget ligger också att analysera om gränsdragningen mellan Kustbevakningens och andra myndigheters ansvarsområden inom den brottsbekämpande och ordningshållande verksamheten är lämpligt avvägd. Utredaren skall även se över gränsdragningen mellan Kustbevakningens brottsbekämpande verksamhet och myndighetens kontroll- och tillsynsverksamhet samt därmed förknippade befogenheter och överväga en mer enhetlig reglering av dessa. Syftet med översynen är att skapa förutsättningar för ett effektivare utnyttjande av samhällets samlade resurser för att förebygga, förhindra, upptäcka och utreda brott och ordningsstörningar till sjöss och i kustnära områden.</p> <p>Uppdraget skall redovisas senast den 30 april 2008.</p> <p>Kustbevakningens verksamhet</p> <p>Allmänt</p> <p>Kustbevakningen har, enligt förordningen <a href="https://lagen.nu/2005:742">(2005:742)</a> med instruktion för Kustbevakningen, till uppgift att bedriva sjöövervakning i Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon samt på land i anslutning till dessa vatten. Vad gäller sjöar, kanaler och vattendrag omfattar sjöövervakningen enbart Vänern och Mälaren. Med sjöövervakning avses att ansvara för eller bistå andra myndigheter med övervakning, brottsbekämpande verksamhet samt kontroll och tillsyn i enlighet med särskilda föreskrifter.</p> <p>I sjöövervakningsuppgiften ingår att genom övervakning förebygga och ingripa mot störningar av ordningen i sjötrafiken samt att i enlighet med särskilda föreskrifter förhindra och upptäcka brottslig verksamhet, ingripa vid misstanke om brott samt utreda och beivra eller bistå med utredningen av brott. Kustbevakningen skall vidare utreda och besluta i ärenden om vattenföroreningsavgift samt i den utsträckning det följer av föreskrifter, och i förekommande fall efter överenskommelse med annan myndighet, bedriva tillsyns- och kontrollverksamhet i fråga om bl.a. sjötrafik, varu- och personkontroll, fiske, jakt och miljöskydd.</p> <p>Kustbevakningen ansvarar också för miljöräddningstjänst till sjöss, varvid verksamhetsområdet också omfattar Vättern, samt skall på anmodan av räddningsledare delta i sjöräddningstjänst och annan räddningstjänst.</p> <p>Kustbevakningen skall enligt instruktionen samordna civila behov av sjöövervakning och förmedla sjöinformation till berörda myndigheter. Myndigheten skall vidare följa den internationella utvecklingen inom sitt verksamhetsområde samt i samverkan med andra myndigheter medverka i internationellt samarbete för att utveckla gränskontroll, brottsbekämpning till sjöss, miljöskydd till sjöss och annan sjöövervakning.</p> <p>Kustbevakningen får enligt instruktionen bedriva uppdragsverksamhet inom sitt ansvarsområde. Detta har främst aktualiserats i fråga om dykeri- och transportverksamhet och för dessa uppdrag gäller full kostnadstäckning.</p> <p>Brottsbekämpning</p> <p>Kustbevakningens befogenheter inom det polisiära och brottsbekämpande området regleras i flera författningar. Lagen <a href="https://lagen.nu/1982:395">(1982:395)</a> om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning (LKP) är tillämplig när Kustbevakningen bedriver övervakning till havs, i kustvattnen samt i Vänern och Mälaren för att hindra brott mot föreskrifter i lagar och andra författningar som gäller bl.a. jakt, fiske, trafikregler, dumpning av avfall i vatten, fartygs registrering och identifiering, utlänningars inresa till och utresa från eller vistelse i Sverige samt transport av farligt gods. Om ett brott har förövats mot någon av de föreskrifter som avses i lagen har kustbevakningstjänsteman samma befogenhet som tillkommer polisman att hålla förhör, ta med någon till förhör, gripa någon och att företa husrannsakan eller verkställa beslag (2 §). För att kunna utöva de angivna befogenheterna får kustbevakningstjänsteman stoppa och visitera fartyg eller inbringa det till hamn (4 §). Vid förundersökning rörande brott som anges i nämnda lag får åklagaren och polisen anlita biträde av Kustbevakningen (7 §).</p> <p>Kustbevakningen får enligt lagen <a href="https://lagen.nu/1980:424">(1980:424)</a> om åtgärder mot förorening från fartyg inleda förundersökning för brott avseende olagliga utsläpp av olja och andra skadliga ämnen från fartyg. Lagen ger en tjänsteman vid Kustbevakningen samma befogenhet som polisman att hålla förhör, ta med någon till förhör, gripa någon och att företa husrannsakan eller verkställa beslag (11 kap. 2 och 5-7 §§). I befogenheterna ingår även att stoppa och kvarhålla fartyg (11 kap. 14 §). I fråga om biträde till polis och åklagare hänvisas till 7 § LKP (11 kap. 3 §).</p> <p>Vid brott mot bestämmelser som rör införsel till eller utförsel från Sverige av varor får tjänsteman vid Kustbevakningen, innan förundersökning har hunnit inledas, hålla förhör och vidta andra utredningsåtgärder som är av betydelse för utredning av brott (jfr beträffande polismans befogenhet 23 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken). Härvid får kustbevakningstjänstemannen även ålägga någon att följa med till förhör och ta med någon till förhör, gripa den som misstänks för brott, ta egendom i beslag och göra husrannsakan samt utföra kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Denna befogenhet gäller i fråga om vissa terroristbrott och för brott enligt lagen <a href="https://lagen.nu/2000:1225">(2000:1225)</a> om straff för smuggling, lagen <a href="https://lagen.nu/1960:419">(1960:419)</a> om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker, lagen <a href="https://lagen.nu/1996:701">(1996:701)</a> om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen, lagen <a href="https://lagen.nu/1998:506">(1998:506)</a> om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter, lagen <a href="https://lagen.nu/2000:1064">(2000:1064)</a> om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd samt tullagen <a href="https://lagen.nu/2000:1281">(2000:1281)</a>.</p> <p>Kustbevakningen får sedan den 1 april 2006 utfärda föreläggande om ordningsbot för brott enligt 5 kap. 1 § sjötrafikförordningen <a href="https://lagen.nu/1986:300">(1986:300)</a> samt, sedan den 1 juli samma år, för brott enligt 16 § tredje stycket lagen <a href="https://lagen.nu/2006:263">(2006:263)</a> om transport av farligt gods. I samband med att Kustbevakningen gavs rätt att utfärda föreläggande om ordningsbot gjordes rättegångsbalkens bestämmelser om åklagarjäv tillämpliga på en kustbevakningstjänsteman.</p> <p>Rattfylleriutredningen har föreslagit att kustbevakningstjänsteman skall ges befogenhet att genomföra rutinmässiga alkoholutandningsprov enligt 2 § lagen <a href="https://lagen.nu/1976:1090">(1976:1090)</a> om alkoholutandningsprov och att Kustbevakningen skall få fatta beslut om att inleda förundersökning avseende misstanke om rattfylleribrott samt inleda förundersökning avseende misstanke om sjöfylleri (SOU 2006:12 och SOU 2006:47).</p> <p>Regeringen beslutade den 7 september 2006 direktiv till en utredning som bl.a. skall se över möjligheten att ge Kustbevakningen rätt att bedriva förundersökning avseende vissa fiskebrott (dir. 2006:91).</p> <p>Ordningshållning</p> <p>Kustbevakningstjänsteman har enligt 3 § LKP samma befogenhet som tillkommer polisman enligt 13 § polislagen <a href="https://lagen.nu/1984:387">(1984:387)</a> att avvisa, avlägsna eller omhänderta den som genom sitt uppträdande i trafiken till sjöss stör ordningen eller utgör omedelbar fara för denna. Jämförbara uppgifter och befogenheter har kustbevakningstjänsteman även med stöd av lagen <a href="https://lagen.nu/2000:1225">(2000:1225)</a> om straff för smuggling och lagen <a href="https://lagen.nu/2004:487">(2004:487)</a> om sjöfartsskydd.</p> <p>Kontroll- och tillsynsverksamhet</p> <p>Kustbevakningen skall medverka i Tullverkets kontrollverksamhet enligt tullagen <a href="https://lagen.nu/2000:1281">(2000:1281)</a> och lagen <a href="https://lagen.nu/1996:701">(1996:701)</a> om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen, vilket bl.a. innefattar ett självständigt ansvar för kontrollen till sjöss. En kustbevakningstjänsteman har inom ramen för denna uppgift samma befogenheter som tillkommer en tulltjänsteman i fråga om bl.a. prejning av fartyg samt rätt att undersöka varor, transportmedel och bagage.</p> <p>Kustbevakningen är enligt 9 kap. 1 § utlänningslagen <a href="https://lagen.nu/2005:716">(2005:716)</a> skyldig att bistå polisen vid gränskontroll av utlänningars inresa och utresa genom att utöva kontroll av sjötrafiken. Kustbevakningen medverkar också i polisens inre utlänningskontroll enligt 9 kap. 9 § utlänningslagen genom att utöva kontroll av och i anslutning till sjötrafiken.</p> <p>Kustbevakningen skall enligt 5 kap. 5 § förordningen <a href="https://lagen.nu/1994:1716">(1994:1716)</a> om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen inom sitt verksamhetsområde kontrollera efterlevnaden av bestämmelser om fiske till sjöss och vid landning av fisk. Från och med den 1 januari 2007 ansvarar dock Kustbevakningen endast för fiskerikontrollen till sjöss.</p> <p>Kustbevakningens kontroll- och tillsynsverksamhet omfattar även bl.a. jakt- och naturvårdstillsyn, skyddsområdestillsyn, kontinentalsockeltillsyn, tillsyn över ekonomisk zon, tillträdeskontroll, tillsyn enligt lagen <a href="https://lagen.nu/2006:263">(2006:263)</a> om transport av farligt gods samt bemanningskontroll och viss fartygssäkerhetstillsyn.</p> <p>Behovet av en utredning</p> <p>Effektivt resursutnyttjande</p> <p>Sjötransporterna i Östersjöregionen har under de senaste åren ökat kraftigt och utvecklingen i vårt närområde pekar mot att de kommer att få ännu större betydelse i framtiden. Den växande trafiken innebär att en större mängd fartyg, personer och varor transporteras sjövägen till och från Sverige och att antalet fartyg som befinner sig i och runt svenskt vatten ökar. Utvecklingen har lett till ändrade hotbilder och andra krav på förmåga att svara för kontroll, tillsyn och brottsbekämpning.</p> <p>För att öka effektiviteten och rättssäkerheten i den brottsbekämpande verksamheten är det viktigt att skapa förutsättningar för ett rationellt utnyttjande av myndigheternas resurser, vilket kan ske bl.a. genom renodling av ansvarsområden och anpassning av gränserna mellan olika myndigheters uppgifter. Det finns mot den bakgrunden anledning att se över om det är motiverat att förändra Kustbevakningens roll i det brottsbekämpande arbetet. En sådan utveckling kräver också en anpassning av de befogenheter som tillkommer en kustbevakningstjänsteman.</p> <p>Syftet med översynen är att skapa förutsättningar för ett effektivare utnyttjande av samhällets samlade resurser för att förebygga, förhindra, upptäcka och utreda brott och ordningsstörningar till sjöss och i kustnära områden. Det gäller framför allt att underlätta en ökad samverkan mellan de brottsbekämpande myndigheterna och andra samverkande myndigheter samt att se över möjligheterna att bättre utnyttja Kustbevakningen även inom områden där myndigheten i dag saknar befogenheter. En grundläggande utgångspunkt är dock att huvudansvaret för att utreda och bekämpa brott även fortsättningsvis skall ligga kvar på de myndigheter som i dag har detta ansvar.</p> <p>Medborgarperspektivet</p> <p>Ett mer rationellt utnyttjande av Kustbevakningens kapacitet i kust- och skärgårdsområden innebär inte bara ett bättre hushållande med samhällets samlade resurser. Det är också en viktig åtgärd för att upprätthålla medborgarnas förtroende för samhällets förmåga att ingripa vid brott. När det gäller Kustbevakningen inträffar allt oftare att såväl allmänheten som polismyndigheterna och Tullverket förutsätter att en kustbevakningstjänsteman som finns på plats skall kunna vidta ordningshållande och initiala brottsbekämpande åtgärder som går utöver myndighetens uppdrag och som kustbevakningstjänstemannens anställning således inte ger några befogenheter för. Om ingripanden av detta slag skall kunna göras mot enskilda krävs givetvis författningsstöd.</p> <p>Medborgarperspektivet gör sig också gällande i andra avseenden. Myndigheters kontroll- och tillsynsverksamhet bör så långt möjligt utformas på ett sådant sätt att verksamheten inte medför att medborgarna utsätts för upprepade ingripanden av olika slag. Kustbevakningens verksamhet är, genom bl.a. anpassning av materiel och utbildning av personalen, utformad på ett sådant sätt att vid ett kontrolltillfälle kan kontroll och tillsyn med stöd av olika regelverk utföras samtidigt. Förutom ett effektivt resursutnyttjande innebär detta en fördel för den som kontrolleras. Det bör övervägas om de synergieffekter som detta arbetssätt innebär kan tillvaratas i än högre grad.</p> <p>Tydlig avgränsning av verksamhetsområdet</p> <p>Den geografiska gränsen för Kustbevakningens uppdrag skiljer sig åt mellan olika verksamheter på ett sätt som kan ifrågasättas. Dessa skillnader beror i många fall på att lagstiftningen tillkommit vid olika tillfällen och haft olika syften. Någon samlad översyn av gränsdragningen har inte skett.</p> <p>Hur Kustbevakningens ansvarsområde anges är väsentligt, eftersom det sätter ramen för var myndigheten kan utöva sina befogenheter för kontroll och tillsyn respektive ordningshållande och brottsbekämpande åtgärder. De variationer som förekommer kan ge upphov till gränsdragningsproblem och det föreligger därför behov av en översyn i syfte att åstadkomma enhetlighet och tydlighet för såväl kustbevakningstjänstemän som allmänhet, samverkande myndigheter och andra myndigheter som verkar på den maritima arenan. Det finns också skäl att överväga gränsdragningarna gentemot landbaserade verksamheter för brottsbekämpning, ordningshållning, kontroll och tillsyn som bedrivs av andra myndigheter, i syfte att minimera risken för situationer där ingen myndighet har ett uttryckligt lagstöd för att ingripa. Samtidigt bör gränsdragningen utformas på ett sätt som inte i onödan skapar överlappande befogenheter.</p> <p>Översyn av befogenheter i LKP och annan lagstiftning</p> <p>Behovet av en översyn av LKP har framförts i flera olika sammanhang. I betänkandet Statens maritima verksamhet (SOU 1996:41) föreslogs bl.a. att Kustbevakningen skulle ges utökade polisiära befogenheter att, på begäran av polismyndighet, ingripa vid misstänkta regelöverträdelser till sjöss, samt att LKP och andra författningar som reglerar Kustbevakningens befogenheter skulle ses över och i möjligaste mån samlas i en lag. Även i Statskontorets rapport Effektivare Kustbevakning 2000:1 påpekades problemen med ett svåröverskådligt regelverk. Frågan har även berörts av Gränskontrollutredningen (SOU 2004:110), som föreslår att en kustbevakningstjänsteman i samband med personkontroll avseende in- och utresa skall ha samma befogenheter som polisman när det föreligger anledning anta att brott som hör under allmänt åtal har begåtts. Också Kustbevakningen har vid olika tillfällen, senast i en framställning av den 30 mars 2005, påtalat och belyst behovet av en samlad översyn av regelverket.</p> <p>De polisiära befogenheter som tillkommer en kustbevakningstjänsteman regleras i dag - utöver i LKP - också i smugglingslagen, vattenföroreningslagen, polislagen <a href="https://lagen.nu/1984:387">(1984:387)</a>, lagen <a href="https://lagen.nu/2000:1219">(2000:1219)</a> om internationellt tullsamarbete, lagen <a href="https://lagen.nu/2000:343">(2000:343)</a> om internationellt polisiärt samarbete, lagen <a href="https://lagen.nu/2003:1156">(2003:1156)</a> om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder och lagen <a href="https://lagen.nu/2003:1174">(2003:1174)</a> om gemensamma utredningsgrupper för brottsutredningar. Den mångfald av författningar som reglerar Kustbevakningens befogenheter leder till bristande överskådlighet.</p> <p>LKP, som utfärdades 1982, har ändrats vid ett flertal tillfällen, senast i samband med att lagen <a href="https://lagen.nu/2006:263">(2006:263)</a> om transport av farligt gods infördes. Förändringar har också föreslagits av Gränskontrollutredningen och Rattfylleriutredningen. LKP tillkom när Kustbevakningen fortfarande utgjorde en del av Tullverket. Såväl omvärlden som Kustbevakningen har sedan dess genomgått stora förändringar och LKP har successivt byggts på med nya uppgifter. Samordningen med annan lagstiftning uppvisar i dag flera brister. Förarbetena ger inte längre tillräcklig vägledning vid tillämpning av lagen. Det förekommer också en dubbelreglering av vissa befogenheter, vilket skapar otydlighet.</p> <p>Brottsbekämpningens förhållande till kontroll- och tillsynsverksamhet</p> <p>En brottsbekämpande åtgärd har inte sällan sin upprinnelse i utövandet av en kontroll- eller tillsynsuppgift. Det är inte alltid klart i vilket skede en tillsyn eller kontroll övergår till att vara inriktad mot brottsutredning och följderna av detta. I viss mån finns motsvarande gränsdragningsproblem mellan verksamhet för att förhindra eller upptäcka brott och sådana riskanalyser på vilka allt mer av tillsyns- och kontrollverksamheten baseras. Det finns exempel ur gällande lagstiftning som anger att en kustbevakningstjänsteman har polisiära befogenheter när han eller hon utövar tillsyn eller biträder en tillsynsmyndighet. Det kan starkt ifrågasättas om sådana befogenheter bör kunna utövas vid tillsyn, inte minst med tanke på att den som är misstänkt för brott har rätt att avstå från att medverka i utredningen för att inte belasta sig själv, medan den som är föremål för en kontrollåtgärd som regel har en författningsenlig skyldighet att på olika sätt medverka i och underlätta kontrollen.</p> <p>Mot den beskrivna bakgrunden finns anledning att se över såväl definitionen av och innehållet i begreppen "kontroll- och tillsynsverksamhet" som gränsdragningen mellan denna verksamhet och brottsbekämpning.</p> <p>Tvångsmedel</p> <p>På flera områden finns anledning att överväga om kustbevakningstjänstemän bör få befogenheter som i dag endast tillkommer polismän, t.ex. att på samma sätt som en polisman få stoppa fordon eller annat transportmedel vid misstanke om brott eller för ordningshållande åtgärder (jfr 22 § polislagen). Det finns också skäl att se över i vilken utsträckning Kustbevakningens befogenheter att stoppa fartyg bör ändras för att myndigheten skall kunna fullgöra sina uppgifter.</p> <p>Frågan har betydelse för bl.a. fiskerikontroll vintertid, då fisket med hänsyn till isläggning bedrivs från snöskoter eller andra transportmedel än fartyg. Den har emellertid också betydelse för bekämpningen av brott mot in- och utförselrestriktioner, eftersom tullagen - men inte lagen om straff för smuggling - innehåller bestämmelser om rätt att stoppa fartyg.</p> <p>Oavsett vilka transportmedel som omfattas av Kustbevakningens befogenheter kan det uppstå situationer då den som anmodas att stanna för utförande av kontroll vägrar att göra detta. För polisen finns i en sådan situation enligt 10 § första stycket 5 polislagen rätt att, i den mån andra medel är otillräckliga, använda det våld som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. Motsvarande bestämmelse saknas för Kustbevakningen. Det finns också andra skillnader i fråga om tvångsingripanden som kan förefalla mindre ändamålsenliga, såsom möjligheten till identifieringsvisitation med stöd av polislagen.</p> <p>En kustbevakningstjänstemans rätt att ta egendom i beslag varierar beroende på vilken brottstyp han eller hon ingriper mot, vilket medför onödiga tillämpningsproblem.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>En särskild utredare skall göra en översyn av regleringen av Kustbevakningens och kustbevakningstjänstemannens befogenheter i den brottsbekämpande och ordningshållande verksamheten och lämna förslag till en mer ändamålsenlig och enhetlig författningsreglering. I uppdraget ligger att kartlägga befintliga befogenheter och överväga i vilken utsträckning dessa bör regleras annorlunda. Arbetet skall bedrivas med utgångspunkten att myndighetens verksamhet skall kunna bedrivas effektivt samtidigt som högt ställda rättssäkerhetskrav tillgodoses. För att inte hindra framtida effektivisering av det brottsbekämpande arbetet bör utredaren överväga hur författningsregleringen kan utformas på ett sätt som medger flexibilitet och underlättar framtida ändringar i fråga om Kustbevakningens ansvarsområden i det brottsbekämpande arbetet. Utredaren skall analysera behovet av en tydligare avgränsning av Kustbevakningens ansvarsområden gentemot polisen och Tullverket samt överväga om det med hänsyn till effektiviteten i brottsbekämpningen kan finnas anledning att överväga andra gränsdragningar i geografiskt eller sakligt hänseende. Därvid skall särskilt uppmärksammas behovet av att allmänheten och med Kustbevakningen samverkande myndigheter skall kunna få en tydlig bild av Kustbevakningens ansvarsområden.</p> <p>Utredaren skall vidare analysera behovet av en tydligare gränsdragning mellan å ena sidan Kustbevakningens brottsbekämpande och ordningshållande verksamhet och å andra sidan myndighetens uppgifter att utöva kontroll och tillsyn. Därvid skall särskilt beaktas Kustbevakningens verksamhet med att förhindra eller upptäcka brott. I samband därmed skall övervägas i vilken utsträckning de befogenheter som tillkommer en kustbevakningstjänsteman vid utövandet av respektive verksamhet bör tydliggöras. En utgångspunkt för arbetet skall vara att befogenheterna bör framgå direkt av författning och inte genom överenskommelser mellan Kustbevakningen och en huvudansvarig myndighet.</p> <p>Utökade befogenheter för kustbevakningstjänstemännen ställer krav på ökad kompetens. Utredaren skall därför också överväga vilka utbildningsbehov som förslagen kan föranleda och vilka kompletterande utbildningsinsatser som krävs. Om de förändrade befogenheterna nödvändiggör att Kustbevakningen tillförs resurser eller utrustning skall förslag lämnas också i den delen. Utgångspunkten är att de samverkande resurserna för att förebygga, förhindra, upptäcka och utreda brott och ordningsstörningar till sjöss och i kustnära områden skall användas mer effektivt.</p> <p>Utredningen skall analysera hur kvinnor och män påverkas av förslagen och utforma dessa med beaktande av jämställdhetsaspekten.</p> <p>Utöver de frågor som nämnts kan det finnas andra frågor som aktualiseras under arbetets gång. Utredaren är oförhindrad att ta upp sådana frågor och lägga fram de förslag som anses behövas.</p> <p>I den utsträckning förslagen medför ökade kostnader skall finansieringsförslag lämnas.</p> <p>Utredaren skall samråda med Kustbevakningen, Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Tullverket, Sjöfartsverket och Fiskeriverket samt andra berörda myndigheter. Utredaren skall hålla berörda centrala arbetstagarorganisationer informerade om arbetet och ge dem tillfälle att framföra synpunkter. Utredaren skall också beakta den fortsatta beredningen av de förslag som lämnats av Tillsynsutredningen (SOU 2004:100), Gränskontrollutredningen (SOU 2004:110), Utredningen om fiskerikontrollen (SOU 2005:27), Inregränslagsutredningen (SOU 2006:9) och Rattfylleriutredningen (SOU 2006:12 och SOU 2006:47) samt följa arbetet i Utredningen om administrativa sanktioner på fiskets område (dir 2006:53) och Utredningen om översyn och revidering av fiskelagstiftningen (dir. 2006:91).</p> <h2 id="redovisning">Redovisning av uppdraget</h2> <p>Uppdraget skall redovisas senast den 30 april 2008.</p> <p> (Försvarsdepartementet) </p>